I denna motion redogör Kristdemokraterna för sin syn på statliga bolag och statligt ägande.
Vi anser att det alltid måste finnas ett tydligt formulerat skäl till varför staten ska äga ett visst bolag. De bolag staten äger bör alltid vara ett föredöme och drivas och förvaltas utifrån en etisk grund. För att komma tillrätta med de excesser som förekommit vad gäller löner och fallskärmar till personer i företagsledande ställning, föreslår vi ett slopande av alla bonusar och att det sätts ett tak för den lön som en vd i ett statligt ägt företag kan få. Detta tak bör motsvara tio gånger genomsnittslönen i företaget.
Det enskilda ägandet i samhället måste öka. En sådan utveckling skulle både förbättra ekonomins funktionssätt och stärka det civila samhället. Vi vill att det skapas möjligheter för medborgarna att, när staten säljer aktier, köpa mindre än en börspost i ett företag.
Vi föreslår att sådan verksamhet som motiveras utifrån ett särskilt samhällsintresse och som idag drivs av helägda statliga aktiebolag, i framtiden ska kunna bedrivas i nära samarbete med det civila samhället i något som vi i motionen valt att kalla samhällsnyttiga företag.
Avslutningsvis belyser vi ett antal regelförändringar och omstruktureringar som måste komma till stånd för att viss statlig verksamhet ska kunna överlåtas i enskild ägo.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Makt och ägande 5
4.1 Människosyn 5
4.2 Förvaltarskap 5
4.3 Solidaritet 6
4.4 Subsidiaritet 6
4.5 Samhällsgemenskap 6
5 Staten som ägare 7
5.1 Förvaltning och företagande på etisk grund 7
5.2 Regeringens ägarförvaltning 8
5.3 Genomlysning av statligt ägda företag 10
5.4 Revision och rådgivning 11
5.5 Löner, bonusar och fallskärmar 12
6 En större spridning av kapitalägandet 13
6.1 Det ansiktslösa ägandet vid vägs ände 14
6.2 Frigör statens låsta kapital 14
6.3 Utöka det enskilda ägandet 15
7 Samhällsnyttiga företag 15
7.1 Det allmännas roll 16
7.2 Delägare eller medlemmar 16
7.3 Kapital 17
7.4 Omvandling av statliga bolag 17
8 Försäljning av statliga företag 17
8.1 Akademiska Hus AB 18
8.2 Apoteket AB 18
8.3 Green Cargo AB 19
8.4 SJ AB 19
8.5 Sveaskog AB 20
8.6 AB Swedcarrier 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall finnas ett tydligt formulerat skäl till varför staten skall äga ett visst bolag (avsnitt 5).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en etisk policy för regeringens ägarförvaltning samt för företag med statligt ägande (avsnitt 5.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samla förvaltningen av samtliga statligt ägda bolag hos ett departement (avsnitt 5.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de statliga bolagsstyrelsernas sammansättning (avsnitt 5.2).
Riksdagen begär att regeringen, i samråd med riksdagens partier, utarbetar en ny modell för hur frågor rörande företag med statligt ägande skall hanteras i framtiden (avsnitt 5.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyndsamt bereda Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag (SOU 2004:75) om att statligt ägda bolag, i likhet med vad som redan gäller för kommunalt ägda bolag, skall omfattas av offentlighetsprincipen (avsnitt 5.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genomlysningen av statligt ägda företag (avsnitt 5.3).
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som innebär att Sverige kan efterleva de rekommendationer som utarbetats av EU:s revisionskommitté (avsnitt 5.4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av konsulters oberoende och avvägningen mellan dels ackumulerad kunskap och erfarenhet, dels betydelsen av en second opinion (avsnitt 5.4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tak för vd-lönerna i statligt ägda företag (avsnitt 5.5).
Riksdagen begär att regeringen ser över och omarbetar riktlinjerna för incitamentsprogram samt riktlinjerna för anställningsvillkor, avgångsvederlag och pensioner för vd och övriga personer i företagsledande ställning i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 5.5).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frigöra statens låsta kapital (avsnitt 6.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att utöka det enskilda ägandet (avsnitt 6.3).
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som ser över olika möjligheter för enskilda att satsa mindre belopp än de som krävs för att köpa en hel börspost när staten erbjuder ett företag till försäljning (avsnitt 6.3).
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att belysa hur staten på ett bättre sätt kan utöva sin subsidiära, stödjande, roll vad gäller de samhällsintressen som i dag tillvaratas av helägda statliga bolag samt hur det civila samhällets engagemang i dessa bolag kan ökas (avsnitt 7-7.4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av statligt ägda företag (avsnitt 8).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Akademiska Hus AB (avsnitt 8.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Apoteket AB och en avreglering av marknaden för försäljning av läkemedel (avsnitt 8.2).1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Green Cargo AB (avsnitt 8.3).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om SJ AB (avsnitt 8.4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveaskog AB (avsnitt 8.5).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om AB Swedcarrier (avsnitt 8.6).
1 Yrkande 18 hänvisat till SoU.
Förhållandet mellan makt och ägande har varit i fokus för den politiska debatten i över etthundra år. Socialismen har med hjälp av konfiskering av privat egendom, så kallad socialisering av kapitalet, försökt överföra så mycket makt över ekonomin som möjligt till staten. Utan andra värden knutna till ägandet än ägandet i sig, har liberalismen varit det privata ägandets banerförare. Kristdemokraterna företräder en annan syn på makt och ägande. Där socialisterna arbetar för allmännytta och liberalerna för egennytta, förespråkar Kristdemokraterna samhällsnytta - det gemensamma bästa som växer fram i harmoni med grundläggande värden och de naturliga gemenskaperna.
Människan är ett mål i sig. Hon är rationell till sin natur och kan välja mellan gott och ont. Ingen kan äga eller på ett kränkande sätt utnyttja en annan människa. Varje människa är unik och oersättlig och alla har samma absoluta och okränkbara värde oavsett ålder, kön, etniskt ursprung, religion, social tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning eller könsidentitet.
Människovärdet är knutet till existensen och inte beroende av olika livsstadier eller situationer i den enskilda människans liv. Det finns inget tillfälle då en människa kan göra avkall på sitt människovärde eller då det är tillåtligt för någon annan att kränka det.
Varje människa är mer än en individ. Hon är en unik person som föds in i och utvecklas i ett sammanhang med andra personer och har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov. Den kristdemokratiska människosynen innebär att det finns gränser för såväl ägandet som maktutövningen.
Med människans förmåga att välja mellan gott och ont följer att hon kan hållas ansvarig för sina handlingar. Att människan som en rationell varelse är ansvarig för sina beslut, antyder att det finns någon som håller henne till räkenskap. Allt det vi har och äger som vårt eget och allt det vi förfogar över gemensamt, har vi fått oss till låns. Vi är förvaltare av det som har anförtrotts oss av våra förfäder och som vi i vår tur ska ge vidare till våra barn. I detta vidare perspektiv finns ingen egentlig äganderätt, bara en skyldighet att på bästa sätt förvalta det vi lånar.
För att vara en god förvaltare behöver människan använda det sunda förnuftet - hon behöver vara klok, uppvisa återhållsamhet och urskiljningsförmåga. Hon behöver även agera med rättvisa och måttfullhet samt uppvisa mod. Dessa dygder, tillsammans med omsorg och kärlek, är viktiga för att vi ska kunna bygga ett vitalt samhälle med gott förvaltarskap som leder till utveckling istället för ett passivt status quo.
Vi binds alla samman av att vi är människor och att vi tillsammans bebor denna planet. Dessa gemensamma band samt respekten för människovärdet kräver att vi agerar i en anda av solidaritet gentemot varandra. En sann solidaritet känner ingen klasskamp. Den utesluter att man ställer klass mot klass eller en grupp mot en annan. Solidaritet handlar om klassförsoning. Om varje människas skyldighet att bistå sin nästa och att delta i strävandet mot det gemensamma bästa. Solidariteten känner inga gränser, varken i rum eller tid. Därför behöver ägande och maktutövning ske inom de ramverk som solidariteten erbjuder. Den som äger måste vara villig att berika den som inget har och att inte utkräva en större avkastning av sitt ägande än vad som är förenligt med ett gott förvaltarskap. Den som utövar makt, måste utöva den så att de svaga och maktlösa kan finna styrka och hopp och så att framtida generationer kan bygga vidare på den grund som läggs idag.
Kristdemokraterna anser att samhällsbygget alltid ska ha sitt ursprung i den enskilda människans behov och önskningar. Samhällskroppen ska vara till hjälp för var och en att förverkliga det allmänt giltiga värde som tillkommer varje person. Därför behöver samhället byggas nerifrån och upp. Den enskilda personen och de naturliga gemenskaperna - familjen, församlingen och föreningen med mera - ska själva ha makt att råda över sina egna angelägenheter. Större gemenskaper som kommun och stat och så vidare ska endast ta hand om sådana uppgifter som de mindre gemenskaperna inte, på ett ändamålsenligt sätt, kan klara på egen hand. De ska även gripa in till skydd för det okränkbara människovärdet. När en uppgift överlåts på en större gemenskap, ska den inte agera på ett mer ingripande sätt än vad som är nödvändigt för att på ett fullgott sätt stödja de mindre gemenskaperna.
Ett samhälle byggt i enlighet med denna princip, den så kallade subsidiaritetsprincipen, erbjuder både trygghet och frihet för den enskilde. Principen innebär också att staten inte ska bedriva sådan verksamhet som andra, mindre gemenskaper kan klara av.
Målet för den kristdemokratiska politiken är samhällsgemenskap. Detta är inte en gemenskap som kommer från statliga regleringar eller kommunala projekt. Istället växer den fram underifrån och hämtar sin kraft från enskilda personers kreativitet, idealitet och entreprenörskap. Samhällsgemenskapen utmärks av en vilja att verka för det gemensamma bästa och att förbättra villkoren för svagare grupper. Vi menar att välfärdssamhället är beroende av att människor tar ett personligt ansvar för samhällsgemenskapen.
För att en sann samhällsgemenskap ska kunna förverkligas, behövs en gemensam värdegrund. Kristdemokraterna arbetar för att det svenska samhället ska bygga på de allmänt giltiga värden som i vårt land inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. En del av förverkligandet av dessa värden är vårt demokratiska statskick. Det bygger på insikten om varje människas lika, unika och okränkbara värde. För att tydliggöra värdegrunden i samhällsbygget krävs att den normerande lagstiftningen är i överensstämmelse med den naturliga rätten och att det ständigt förs samtal om värden, etik och moral på alla nivåer i samhället.
Det civila samhället med dess olika gemenskaper såsom familjer, församlingar, fackföreningar och idrottsrörelser är oerhört viktigt för att skapa en god samhällsgemenskap. Det fyller enskilda människors behov av gemenskap och bekräftelse, demokratin vitaliseras, aktiviteten i ekonomin ökar, korruption och maktmissbruk stävjas.
Det offentligas roll i samhällsgemenskapen är att värna alla medborgares gemensamma bästa, dock inte att tillhandahålla allt det som bidrar till det gemensamma bästa. Att göra det skulle vara att begå våld mot det civila samhället och den enskilda människan.
Ett vitalt näringsliv är en förutsättning för att det ska finnas ekonomiska resurser till den offentliga sektorn och det civila samhället. En sann samhällsgemenskap är därför otänkbar utan enskilt ägande och en viss privat maktutövning. Men näringslivet är också beroende av resten av samhällsgemenskapen. Utan en gemensam värdegrund blir det i stort sett omöjligt att lita på ingångna avtal. Det behövs lagstiftning som reglerar den värld företagen verkar i och det behövs offentliga tjänster i form av forskning, utbildning, sjukvård, polis med mera. Dessutom behöver näringslivet den grogrund och trygghet som det civila samhället erbjuder de människor det är beroende av som entreprenörer, arbetskraft, kunder och konkurrenter.
Staten är ägare till en fjärdedel av det inhemska näringslivet. Det är en, i vår mening, allt för stor andel och åtgärder bör vidtas för att sprida ägandet. Staten äger allt från monopolbolag till företag som verkar på en konkurrensutsatt marknad. Kristdemokraterna anser att det alltid måste finnas ett tydligt formulerat skäl till varför staten ska äga ett visst bolag. Regeringens styrning av bolaget ska utgå från anledningen till ägandet och bolaget ska fokusera sig på sin kärnverksamhet.
Flera av de statligt ägda företagen är ledande inom sitt verksamhetsområde eller innehar en marknadsposition som genom monopol, eller på annat sätt, gör att bolaget är särskilt utsatt för en offentlig granskning. Detta tillsammans med det faktum att regeringen och riksdagen genom lagstiftning, förordningar och normativa uttalanden ställer krav och förväntningar på det privata näringslivet, gör att staten innehar en unik roll som normgivare på marknaden.
Statens agerande på marknaden och regeringens förvaltning av de statliga bolagen måste stå på en tydlig etisk grund. Vi anser att staten som ägare ska agera som föredöme på marknaden.
Många privata företag har för länge sedan insett behovet av att utveckla etiska och sociala principer för sin verksamhet och de ställer också krav på underleverantörerna. De har insett att det handlar om företagets överlevnad och att det inte längre räcker med att företaget har en miljö- och jämställdhetspolicy. Även Stockholmsbörsen har visat att man gör etiska avvägningar.
Även om regeringen i sin årliga skrivelse om företag med statligt ägande numer redovisar förekomsten av etiska policyer som utarbetats av respektive företag och slår fast att alla bolag bör ha en väl förankrad och gemensam etisk värdegrund, saknas en övergripande etisk policy både för regeringens ägarförvaltning och för de statliga företagens verksamhet. Regeringen bör snarast utarbeta en sådan policy och ansvara för att den omsätts i praktiken. Regeringen bör sedan följa upp den etiska policyn i den årliga redogörelsen för statligt ägda företag.
Regeringens förvaltning uppvisar stora brister i ägarstyrningen. Ägaruppdraget är otydligt och regeringen använder flera olika dokument i ägarstyrningen. Den omfattande flora av styrdokument som finns idag måste ansas till ett minimum. Bolagets övergripande mål och syfte ska formuleras i bolagsordningen. I övrigt ska regeringen förmedla statens målsättningar genom ägardirektiv som fastställs på bolagsstämman. Bolagens mål ska löpande redovisas dels i kvartalsrapporter och årsredovisningar, dels i regeringens årliga skrivelse till riksdagen om företag med statligt ägande.
De uppsatta målen måste följas upp bättre än idag. När ett mål kommuniceras till ett bolag, måste regeringen samtidigt också klargöra hur återrapporteringen ska gå till. I princip ska all återrapportering göras skriftligen i kvartalsrapporter eller årsredovisningar.
I likhet med tidigare gjorda granskningar, varnar även Förtroendekommissionen (SOU 2004:47) för den uppdelning av statligt ägda företag som gjorts mellan olika departement. Att flera olika departement arbetar med bolagsfrågor gör att staten inte använder sina resurser på bästa sätt samt att den kompetens som byggts upp på näringsdepartementet inte utnyttjas fullt ut. Den granskning Riksdagens revisorer gjorde förra året visade att det finns stora variationer på hur de olika departementen förvaltar de bolag de ansvarar för.
För att utnyttja Regeringskansliets resurser på bästa sätt samt för att skapa enhetlighet och en större överblickbarhet i statens förvaltning av de egna bolagen, bör samtliga bolag med statligt ägande förvaltas av ett och samma departement. En sådan omorganisation av regeringens bolagsförvaltning föreslås av Förtroendekommissionen och har även tidigare efterlysts av Riksdagens revisorer. Det är nu hög tid att den genomförs.
En viktig del av ägarstyrningen är utvärdering av styrelser och det arbete som görs för att nominera nya styrelser. Tjänstemän från departementen, riksdagsledamöter och politiska tjänstemän utgör en stor andel av bolagsstyrelserna. Regeringskansliet har representation i närmare 70 procent av bolagens styrelser.
Regeringen motiverar förekomsten av departementsföreträdare i styrelsen med att de har till uppgift att förmedla ägarens inställning i olika frågor och att styrelseledamoten kan ge input till arbetet i departementets bolagsgrupp.
Trots vällovliga motiv kan departementsföreträdarnas engagemang i bolagsstyrelserna i många fall ifrågasättas eftersom de ibland saknar den kompetens, vad avser verksamheten i bolaget eller egen ledarerfarenhet, som egentligen krävs.
Vi anser i likhet med Förtroendekommissionen att regeringen bör frigöra resurser genom att minska bolagsförvaltarnas engagemang i styrelserna och istället låta dem arbeta med utvärderings- och nomineringsarbete.
Riksdagsledamöternas roll i styrelsen är än mer oklar. Visserligen representerar även riksdagsledamöterna ägaren staten. Men riksdagsledamöterna kommer, till skillnad från departementsföreträdarna, inte från den myndighet som svarar för den direkta ägarförvaltningen.
Kristdemokraterna anser att ägarrepresentanter som tillsätts på politiska meriter kan öka risken för målkonflikter mellan ägare och bolag. Det får inte gå rutin i att nominera riksdagsledamöter och politiska tjänstemän till styrelseuppdrag i statligt ägda bolag. Ledamöterna i de statliga bolagsstyrelserna ska utses efter förtjänst och skicklighet. När det gäller bolag med särskilda samhällsintressen eller bolag som ålagts samhällsåtaganden som till exempel Posten, Systembolaget och Svenska spel, är det viktigt med en viss politisk representation i styrelsen. I de fall riksdagsledamöter eller andra politiker ska ingå i en bolagsstyrelse, ska det finnas representanter från såväl regeringsbärande partier som oppositionen.
Det stora antalet dotterbolag till de statliga företagen gör att riksdagens inflytande över den statliga företagssfären minskar. Detta visas tydligt genom Riksrevisionens granskning av Vattenfall som bedriver större delen av sin verksamhet i utländska dotterbolag. De statligt ägda bolagen har ungefär 250 dotterbolag. Flera dotterbolag har sådana verksamheter som riksdagen tidigare fattat beslut om ska drivas i statlig regi. Andra har samhällsåtaganden att uppfylla eller andra mål som kan vara av politisk karaktär. Men det finns även flera dotterbolag vars verksamhet inte är en del av moderbolagets kärnverksamhet.
Riksdagen har idag ingen samlad bild av de olika dotterbolagen i den statliga bolagssfären. Därför bör regeringen ges i uppdrag att upprätta en förteckning över dotterbolag till statligt ägda bolag med en beskrivning av dotterbolagens verksamhet samt yttranden över huruvida verksamheten är hänförlig till moderbolagens kärnverksamhet eller inte. En sådan förteckning är till nytta både för Regeringskansliet och för riksdagen i arbetet att förbättra ägarstyrningen och genomlysningen i statens bolag. Riksdagen behöver bra verktyg för att kunna spela en mer aktiv roll som ägarnas, det svenska folkets, främsta företrädare.
De dotterbolag som är hänförliga till bolagets kärnverksamhet eller som har samhällsåtaganden bör inte få säljas utan riksdagens medgivande. Likaså bör de statliga bolagen inte få göra större investeringar i form av uppköp eller start av dotterbolag utan riksdagens medgivande.
Ett annat problem som leder till en bristande demokratisk kontroll av det statliga ägandet, är regeringens rutinmässiga hemligstämplande av alla handlingar som berör de statligt ägda företagen. Den socialdemokratiska regeringens vägran att, ens under överenskommelse om restriktioner som innebär en bevarad sekretess, delge riksdagens partier dokument som är av avgörande betydelse för att riksdagens ledamöter och partier ska kunna bilda sig en uppfattning om företagens situation, omöjliggör den uppgift att vara folkets främsta företrädare som enligt grundlagen vilar på riksdagen.
Det finns tydliga problem, vad gäller sekretessfrågor, med statligt ägande av företag som agerar på en konkurrensutsatt marknad. Å ena sidan har riksdagen, som folkets företrädare, ett legitimt intresse av insikt, av att kunna granska förslag, överväga alternativa handlingsvägar och kvalitetssäkra besluten. Å andra sidan kan bolagets affärsmässiga intressen skadas av den öppenhet och tidsåtgång som en riksdagsbehandling innebär.
Regeringen måste i samförstånd med riksdagen hitta en modell för hur frågor rörande statliga bolag ska hanteras i framtiden så att både riksdagens legitima krav på insyn och delaktighet samt bolagens affärsmässiga intressen kan tillgodoses. En sådan modell bör utarbetas snarast.
Regeringen bör också skyndsamt bereda Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag (SOU 2004:75) om att statligt ägda bolag, i likhet med vad som redan gäller för kommunalt ägda bolag, ska omfattas av offentlighetsprincipen.
Det är en stor brist att en så stor del av våra gemensamma angelägenheter är undantagen från allmänhetens insyn. Den medborgerliga rättigheten att ta del av allmänna handlingar upphör inte för att en statlig verksamhet organiseras i bolagsform. Att allmänheten bereds insyn i statens hela verksamhet är grundläggande i en demokrati som bygger på fri åsiktsbildning, ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Därför är det också viktigt att denna utsträckning av offentlighetsprincipen inte ska kunna begränsas på annat sätt än genom lag stiftad av riksdagen.
Regeringen har högt ställda mål för genomlysningen av de statligt ägda företagen. Trots detta finns det mycket övrigt att önska när det kommer till att omsätta målsättningarna i praktisk handling, vilket också Riksdagens revisorer har påpekat.
Redovisningen för de statliga företagen måste göras tydligare och mer enhetlig. En bristande enhetlighet över tiden samt mellan olika företag gör det svårt för riksdagen, media och en bredare allmänhet att granska företagen och regeringens förvaltning av dem.
Alla statliga bolag ska följa Stockholmsbörsens regler, vilket bland annat innebär att de ska ha en egen hemsida samt publicera kvartalsrapporter senast två månader efter kvartalets slut. På samma sätt som börsbolagen har en skyldighet att rapportera viss information till börsen bör de statliga bolagen rapportera sådan information till näringsutskottet. Rör det sig om känslig information bör den kunna lämnas under sekretesslöfte.
De revisorer som är satta att granska styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning samt företagets årsredovisning och bokföring har en central betydelse för varje ägare av ett företag. Det går inte att nog understryka betydelsen av revisorernas oberoende gentemot styrelsen och företagets verkställande ledning.
Den så kallade Enronaffären och andra liknande finansskandaler under slutet av 2001 och 2002 tjänar som avskräckande exempel på vad som kan hända ifall revisorernas oberoende inte säkerställs. Mot bakgrund av det faktum att Enrons revisorsfirma Arthur Andersen tjänade både som revisor och rådgivare och att detta, tillsammans med den långvariga relationen mellan Enrons ledning och Arthur Andersen, allmänt anses som ett av de systemfel som möjliggjorde företagsledningens handlande är det märkligt att regeringen tillåter att samma revisionsfirma får ansvara både för revision och rådgivning så länge det "förklaras och motiveras i noten som redogör för ersättningar till revisorer".
Inom EU har Revisionskommittén sedan 1998 arbetat med att förbättra och harmonisera den lagstadgade revisionens kvalitet. I Europeiska kommissionens rekommendation 2002/590/EG av den 16 maj 2002 - Revisorers oberoende i EU: Grundläggande principer, föreskrivs att den som är huvudansvarig för ett revisionsuppdrag i ett företag av allmänt intresse skall bytas ut inom sju år efter det att han eller hon utsetts, så kallad revisorsrotation.
Det är vår uppfattning att staten som ägare, och regeringen som förvaltare av de statligt ägda bolagen, måste föregå med gott exempel vad gäller att hålla en hög standard på att säkerställa revisorernas oberoende. Därför bör samma revisorsfirma inte kunna utföra uppdrag som revisor och rådgivare till samma bolag. Dessutom bör revisorernas mandatperioder begränsas så att de följer de rekommendationer som Europeiska kommissionen har utfärdat. Ett förslag till lagändring som gör detta möjligt har utarbetats inom Justitiedepartementet (promemoria Ju2003/3072/L1).
Det är viktigt att de konsulter och specialister som anlitas av regeringen för att ge råd i frågor med anknytning till statliga företag har en hög trovärdighet och ett oberoende gentemot både regeringen och bolaget i fråga. Konsulter som under lång tid arbetat med ett och samma bolag ger fördelen av att ha en stor mängd ackumulerad kunskap och erfarenhet av företaget och den bransch det verkar i. Men det innebär också ett förtroendeproblem eftersom det aldrig kommer till stånd någon granskning av ifall de råd som getts tidigare har varit riktiga. Regeringen bör vara uppmärksam på detta problem vid inköp av konsulttjänster och förklara den avvägning som görs av å ena sidan ackumulerad kunskap och erfarenhet och å den andra sidan bristen på "second opinion" och behovet en ny oberoende konsult som inte har bindningar till råd som har getts tidigare.
En av de orsaker som vägt tyngst när det gäller uppkomsten av förtroendekrisen är de höga ersättningsnivåerna och de belöningssystem för höga befattningshavare som inte har tillräcklig koppling till prestation och som är svåra att överblicka.
Incitamentsprogram och avgångsersättningar för företagsledare förekommer även inom statligt ägda företag. Det är skamligt att regeringen trots allt tal om excesser i näringslivet vad gäller löner och bonusar, gjort så lite för att komma till rätta med problemen i statens egna företag. Det är inte bara på det viset att direktörer i statligt ägda företag får bonusar. De får de högsta bonusarna av samtliga direktörer i jämförbara företag. Trots att regeringen antog nya riktlinjer för löner och förmåner till personer i företagsledande ställning i oktober förra året, kommer det att dröja ända till nästa år innan Vattenfall, som är det statliga bolag med mest vidlyftiga förmåner, ser över sina incitamentsprogram.
Det är beklämmande att se att regeringen föder den girighet som under så lång tid har fått härja fritt i det svenska näringslivet när den i år medverkar till att ge statliga bolagsdirektörer lönelyft som en vanlig arbetare inte ens kan drömma om. Så får till exempel vd:n för Svenska spel en löneförhöjning med 12,5 procent och vd:n för Vattenfall en löneförhöjning med 9,9 procent.
Det är inte rimligt att en vd för ett statligt företag har en lön som är mer än 25 gånger högre än en vanlig arbetares. Argumentet att andra vd:ar och ledande befattningshavare tjänar mer är knappast övertygande, vare sig det gäller jämförelser med konkurrenter, andra inhemska bolag eller förhållanden utomlands. Argumentet att svenska företag konkurrerar om toppchefer på en internationell marknad är överdrivet. Enligt en undersökning som har gjorts vid handelshögskolan på Göteborgs universitet, är svenska direktörer inte alls så flyttningsbenägna som det ibland har hävdats. Tvärtom är det mycket få av dem som blir vd för ett utländskt bolag. Trots detta är det argumentet om den internationella konkurrenssituationen som har drivit upp vd-lönerna med i genomsnitt 70 procent de senaste fem åren.
Vi anser att det bör finnas ett tak för hur mycket en vd i ett statligt bolag ska kunna få i ersättning. Statsminister Göran Persson har sagt att det är svårt att motivera löner över 50 000 kronor per månad. Andra svenska debattörer har hävdat att det är svårt att, utifrån den svenska modellen, undgå kritik ifall en topplön är mer än tre gånger högre än den lägsta lönen i organisationen. Redan på 400-talet före Kristus resonerade Platon om det etiskt riktiga med topplöner som var avsevärt högre än det allmänna löneläget. Hans slutsats var att det inte var etiskt tillrådligt att den högst avlönade i en organisation tjänade mer än fem gånger så mycket som den med lägst lön.
Forskning visar att det inte nödvändigtvis är lönen som är det viktiga när en person i företagsledande ställning väljer att anta ett erbjudande om anställning. Den prestige som anställningen innebär, företagets varumärke, företagskultur, möjligheter till personlig utveckling och kompetensutveckling är andra viktiga faktorer. Ett välskött bolag med gott renommé bör sålunda inte ha svårt att attrahera bra ledare även om lönerna är lägre.
En vd i ett statligt bolag bör inte ha en ersättning som är mer än tio gånger högre än medellönen i bolaget.
Regeringen bör i sin skrivelse om företag med statligt ägande redovisa de ersättningar som betalas ut till personer i företagsledande ställning i de olika bolagen. Det är ett steg på vägen att regeringen numer redovisar ersättningar till styrelsens ordförande och styrelseledamöterna i skrivelsen om företag med statligt ägande. Men den bör även redovisa ersättningar som utbetalas till vd:n och andra personer i företagsledningen samt vilka fallskärmar och pensionsavtal som finns.
De fallskärmar som finns i form av avgångsersättning bör ses över. Idag kan en sådan ersättning, enligt regeringens riktlinjer, motsvara 24 månadslöner inklusive uppsägningstid. Trots regeringens riktlinjer förekommer det att ersättning betalas ut i 36 månader och att ersättningen inte minskas ifall den tidigare vd:n får andra inkomster. Vattenfalls vd får till och med bonus ifall han sägs upp. Förutom 24 månadslöner betalas då en tredjedel av summan av de senaste tre årens bonusar ut. Jämfört med arbetsmarknaden i stort är detta väldigt generösa villkor.
Den längsta uppsägningstiden enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd är sex månader. Den längsta period man har möjlighet att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen är enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring 300 dagar, vilket motsvarar ungefär 14 månader. Den inkomstrelaterade ersättningen uppgår till 80 procent av tidigare inkomst upp till ett visst tak. Via försäkringar som kan tecknas genom arbetstagarorganisationerna kan man även få ersättning upp till 80 procent för inkomster som överstiger taket.
Den avgångsersättning som betalas ut till personer i företagsledande ställning bör motsvaras av den som erbjuds på arbetsmarknaden i övrigt. Därför bör ersättningen som utgår utöver uppsägningstiden begränsas till 14 månader och 80 procent av lönen. Denna ersättning ska utbetalas månadsvis.
Bristen på enskilt ägande verkar hämmande på samhällsutvecklingen genom att den inte tar tillvara enskilda människors vilja att engagera sig och ta ansvar för samhällsgemenskapen. När människan på olika sätt hindras från att ta initiativ inom näringslivet, kommer hon snart också att upphöra att ta initiativ inom det civila samhället. Från att lita till sin egen förmåga och jaga sina egna drömmar förvandlas människan till att lita till det offentliga och följa den strömfåra som har gröpts ur av alla de som tidigare har tvingats in på kollektivismens väg.
Olika socialistiska rörelser har genom åren propagerat för att statligt ägande och olika former av fonder är lösningen för att öka vanliga människors inflytande över ekonomin och näringslivet. Stora delar av det svenska näringslivet ägs idag direkt av staten eller indirekt via olika pensionsfonder. Trots detta kan man inte påstå att gemene man idag har ett större inflytande över näringslivet än vad som var fallet för etthundra år sedan. Vad som däremot har hänt är att vi har utvecklat en ansiktslös kapitalism - en kapitalism utan kapitalister. Resultatet av detta har blivit en ökande girighet och en fokusering på snabba vinster. Statens bolag, liksom fonderna, används inte för att bereda demokratisk insyn och debatt. De används för att skapa värde, alltså pengar, åt sina ägare.
I spåren av detta har vi också fått en betydande förtroendekris. Människor som skulle betjänas av dessa gemensamt ägda bolag har istället tappat förtroendet för dem. Ifall regeringens företrädare och de olika statliga fondförvaltarna, de som utger sig för att vara folkets representanter, istället för att arbeta för att skapa värde hade arbetat för att begränsa nivåerna i löner och ersättningar och strävat efter en god kontroll av företagens verksamhet, hade kanske bilden sett annorlunda ut. Sannolikheten för att förvaltarna, i ett av socialismen inspirerat system, skulle agera annorlunda än de gjort är tyvärr inte särskilt stor.
Det statliga ägandet är till nackdel för ekonomins funktionssätt, för företagen och deras anställda, och innebär en orimlig inlåsning av den förmögenhet som nationen disponerar över. De statliga bolagen värderas av Näringsdepartementet till mellan 350 och 380 miljarder kronor. Om detta låsta kapital kunde frigöras, skulle staten ha runt fem miljarder kronor mer varje år att använda till att förbättra välfärden.
Vi redogör nedan för två sätt att frigöra det kapital som idag är låst i den statliga bolagssfären. Dels handlar det om att omvandla vissa företag som idag bedriver en verksamhet som har ett särskilt samhällsintresse till, vad vi kallar, samhällsnyttiga företag. Dels handlar det om att sälja de företag och verksamheter som är verksamma inom ett konkurrensutsatt område eller ett område som genom förändrade regelverk kan öppnas för konkurrens.
Lösningen på dilemmat med makt och ägande är att utöka det enskilda ägandet. Inte för att de som redan har ska få mer, utan för att de som inget har ska ges möjlighet att äga något. Om de som idag inte äger någon förmögenhet kan ges möjlighet att äga en del i några av alla de företag som idag är i statlig ägo, kommer detta bidra till att minska klyftorna i samhället. Det kommer också att öka intresset för näringslivet och kan förhoppningsvis uppmuntra till bildandet av aktieföreningar och liknande organisationer och på så sätt även stärka det civila samhället.
För att kunna utöka det enskilda ägandet behöver synen på enskilt ägande förändras. Den dubbelbeskattning som en sparad arbetsinkomst utsätts för i form av förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt måste avskaffas. Kristdemokraterna föreslår ett avskaffande av arvs- och gåvoskatterna 2005 och ett gradvis avskaffande av förmögenhetsskatten. De pengar som ligger till grund för ägandet av hela eller en del i ett företag eller i en fastighet är inget annat än det överskott som en person vid någon tidpunkt har kunnat spara av sin arbetsinkomst. Denna inkomst är redan beskattad. Att sedan fortsätta och beskatta värdet av inkomsten i all evighet är inte rättfärdigt.
När statligt ägda företag bjuds ut till försäljning bör allmänheten vara en grupp som prioriteras vid tilldelningen av aktier. Men för att även småsparare ska kunna komma ifråga för att ta del av erbjudandet att bli delägare i ett företag, måste vi hitta former som innebär att det är möjligt att teckna sig för färre aktier än en börspost. En börspost motsvarar ett halvt eller en fjärdedels basbelopp. För många hushåll och enskilda innebär det en betydande risk att placera så mycket som 20 000 kronor i en och samma aktie. För många kan det innebära att hela eller stora delar av sparkapitalet läggs i en och samma korg. Regeringen bör tillkalla en utredning som ser över olika möjligheter för enskilda att satsa mindre belopp än de som krävs för att köpa en hel börspost när staten erbjuder ett företag till försäljning. Detta kan till exempel ske genom någon särskild form av aktiedepå som är knuten till ett sparande eller genom att främja framväxten av aktieklubbar där medlemmarna kan gå ihop om att köpa aktier.
Det finns idag ett antal statligt ägda företag som helt eller delvis utövar en verksamhet som motiveras av särskilda samhällsintressen. Till dessa hör bland annat Göta kanalbolag, IRECO Holding, Norrland Center, Kungliga Operan, Svensk Bilprovning och Systembolaget. Enligt vår mening är det inte självklart att det bästa sättet att ta tillvara de samhällsintressen som förvaltas genom dessa bolag är genom helägda statliga aktiebolag. Norrland Center och Svensk Bilprovning ägs redan idag tillsammans med andra aktörer och kan alltså tjäna som exempel på företag där det civila samhället getts ett inflytande i förvaltningen av viktiga samhällsintressen. Norrland center ägs till lika delar av staten, Norrlandsfonden och Norrvidden Fastigheter AB och arbetar med att stimulera utvecklingen av näringslivet i Norrland. Svensk Bilprovning ägs till 52 procent av staten och till resterande del av bland annat Bilförsäkringsföretagen, Motormännens Riksförbund och Svenska åkeriförbundet.
Det finns mycket att vinna på att en ökad aktivitet i det civila samhället. Att finna olika sätt att involvera olika organisationer och engagerade enskilda personer i de företag som staten idag driver för det gemensamma bästa, kan vara ett sätt att uppnå en sådan ökad aktivitet. En sådan reform leder också till att många beslut om verksamhetens inriktning kan fattas närmre de som direkt berörs. Regeringen bör tillsätta en utredning för att belysa hur staten på ett bättre sätt kan utöva sin subsidiära, stödjande, roll vad gäller de samhällsintressen som idag tillvaratas av helägda statliga bolag och hur det civila samhällets engagemang i dessa bolag kan ökas. Denna utredning bör ta tillvara de överväganden vi presenterar nedan.
Det allmänna, i form av staten, ansvarar för att det särskilda samhällsintresse som är grunden för det samhällsnyttiga företagets verksamhet inte åsidosätts. Staten bör välja associationsrättslig form för bolaget utifrån vad som är mest ändamålsenligt. För att kunna garantera att det särskilda samhällsintresse som är bolagets föremål inte åsidosätts måste staten vara delägare eller medlem i företaget. Detta kan ske antigen direkt genom Regeringskansliet eller indirekt genom en myndighet som har ett ansvar som anknyter till det samhällsnyttiga företagets verksamhet. Staten måste ges särskilda befogenheter i företaget jämfört med andra delägare eller medlemmar. Det bör till exempel vara omöjligt att ändra bolagsordningen utan statens medgivande eller göra stora förändringar i företagets verksamhet utan att statens representant gett sitt godkännande. Staten bör också vara den som garanterar att företaget har en fullgod kapitalbas.
De som ska bjudas in som delägare eller medlemmar i ett samhällsnyttigt företag bör vara sådana företag, organisationer och enskilda som har anknytning till företagets syfte eller verksamhet. Om man till exempel omvandlar de delar av Sveaskog som utför verksamhet som motiveras av ett särskilt samhällsintresse, så kan, förutom staten, skogsägare, naturskyddsföreningar, friluftsfrämjande, turistföreningar och liknade vara aktuella som medlemmar. Representanter för intresseorganisationer och enskilda personer bör alltid vara fler än eventuella representanter från olika branschanknutna företag. Vilka som kan bli delägare eller medlemmar och hur de olika ägar- eller medlemskategorierna ska förhålla sig till varandra bör regleras i bolagsordning, aktieägaravtal eller motsvarande.
Huvudregeln bör vara att de samhällsnyttiga företagen ska vara självfinansierande och kunna fylla sitt kapitalbehov via lån på den öppna marknaden. I särskilda fall ska staten kunna erbjuda lånegarantier eller lån i Riksgäldskontoret.
För att en verksamhet ska komma ifråga för att drivas som ett samhällsnyttigt företag anser vi att följande kriterier ska vara uppfyllda:
Det ska vara en statlig verksamhet som omvandlas.
Verksamheten ska vara av sådan art att den på grund av hänsyn till samhällsekonomin, allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde anses ha ett särskilt samhällsintresse.
Staten ska behålla ett bestämmande inflytande över företagets bolagsordning och affärsutveckling.
Statens roll i samhällsekonomin ska vara att sätta ramar och övervaka spelreglerna på marknaden, ansvara för samhällsplanering och infrastruktur samt att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt. När staten agerar såväl domare som spelare på marknaden är risken stor att konkurrensen snedvrids och att investeringar inte görs på ett optimalt sätt i de företag som har de bästa förutsättningarna.
Eftersom det är staten som sätter spelreglerna inom näringspolitiken bör staten inte själv äga företag, utom när det finns särskilda skäl för det. Statens dubbla roller inom näringspolitiken hindrar förutsättningarna för en sund och rättvis konkurrens.
Det finns många skäl för en försäljning av statens aktier, dels att renodla statens roll, dels att sprida ägandet. Ett tredje skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om.
Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för kortsiktiga politiska ambitioner, vilket på lång sikt drabbar tillväxten och tillkomsten av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningen ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på bland annat andra introduktioner på aktiemarknaden. De bolag vars verksamhet motiveras av ett särskilt samhällsintresse bör, när såär möjligt, drivas som ett sådant samhällsnyttigt företag som beskrivs ovan.
Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag. Till de företag som snarast kan säljas, hela eller i delar, hör bland annat Boxer, Civitas Holding (Vasakronan), Lernia, SBAB, Vattenfall, Vin & Sprit, resterande delar av Nordea, OMHEX, SAS samt Telia Sonera.
De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett. Vid utförsäljning bör allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.
Det finns somliga bolag som inte utan vidare kan avyttras. I vissa fall behöver den delen av bolaget som bedriver en verksamhet som motiveras av särskilda samhällsintressen skiljas ur före en försäljning. Ibland behövs det regelförändringar och omregleringar. I ytterligare andra fall behöver man utreda huruvida en ombildning till en enskilt ägd verksamhet är möjlig. Vissa av dessa fall beskrivs nedan.
Akademiska Hus är ett av Sveriges största fastighetsbolag och den största ägaren och förvaltaren av lokaler för universitet och högskolor i Sverige. Bolagets marknadsandel uppgår till 68 procent. Akademiska Hus hyresgäster utgörs till större delen av universitet och högskolor. Endast 12 procent av hyresgästerna härrör från andra kategorier.
Ungefär 7 procent av Akademiska Hus lokaler bör, enligt bolagets uppgifter till Ändamålsfastighetskommittén (Fi 2002:05), anses vara så kallade ändamålsbyggnader, det vill säga byggnader som sannolikt över tiden inte efterfrågas av någon annan än den hyresgäst för vilken lokalerna producerats. Vi anser att även hyresgästernas rådighet över sin lokalförsörjning bör vägas in i definitionen av en ändamålsbyggnad. Om hyresgästen saknar realistiska fungerande alternativ till den byggnad som förhyrs, bör den anses vara en ändamålsfastighet. Denna förändrade definition har betydelse för universitets och högskolors möjlighet att bedriva sin verksamhet inom sammanhållna campusområden.
Kristdemokraterna menar att tillhandahållande av ändamålsfastigheter är en sådan verksamhet som motiveras av särskilda samhällsintressen. Dessa lokaler bör därför behållas i ett "nytt" Akademiska Hus. Den resterande verksamhet som bedrivs på marknadsmässiga villkor bör säljas ut.
Sverige är idag det enda europeiska land som har ett statligt detaljhandelsmonopol för läkemedel. Det finns skäl att tro att det går att åstadkomma effektivisering och därmed lägre kostnader genom att konkurrensutsätta den verksamhet som idag bedrivs i monopolform. En avreglering ger också förutsättningar för att fler svenskar ska kunna få tillgång till läkemedel på närmare håll än idag genom att andra butiker kan ta in läkemedel i sortimentet, vilket spelar en viktig roll inte minst för dem som bor i gles- eller landsbygd.
Receptfria läkemedel bör få säljas fritt i butik, men när det gäller handel med receptbelagda läkemedel förutsätter det att farmaceututbildad personal finns tillgänglig. Någon form av licensiering för försäljning av receptbelagda läkemedel bör därför övervägas.
När marknaden för försäljning av läkemedel har avreglerats bör Apoteket AB bli föremål för försäljning.
I samband med att riksdagen behandlade regeringens proposition 2003/04:127 Ett stärkt Green Cargo AB för hållbara transportlösningar, presenterade Kristdemokraterna tillsammans med Centerpartiet ett förslag (2003/04:N17) till försäljning av Green Cargo AB som tar fasta på behovet av en ökad konkurrens på den svenska marknaden för godstransporter på järnväg. På så sätt skapas förutsättningar för en ekologiskt och socialt hållbar utveckling av transportsektorn.
Bland annat föreslog vi en förbättring av Green Cargos kapitalstruktur genom att de dyra leasingavtalen lyfts tillbaks till affärsverket Statens Järnvägar och att TGOJ Trafik AB och andelarna i Cargonet AS avyttras till olika köpare. Vi föreslog också att Green Cargo AB avyttras till en tredje köpare och att regeringen bereder förslagen från Järnvägsutredningen och Godstransportdelegationen innan man låser fast sig i en affär som kan få stora sociala och ekologiska konsekvenser.
I samband med SJ AB:s ekonomiska kris föreslog Kristdemokraterna (2002/03:N13) att bolaget skulle rekonstrueras genom att det befrias från de dyra leasingavtal som det har gentemot staten. Detta skulle ha gett SJ AB en starkare finansiell ställning samtidigt som det, tillsammans med andra åtgärder som vi föreslog, hade förbättrat möjligheterna till en god fordonsförsörjning på den svenska järnvägsmarknaden. Vi föreslog även att regeringen efter det att Järnvägsutredningen avgett sitt huvudbetänkande skulle fortsätta med avregleringen av den svenska järnvägsmarknaden så att SJ AB förlorar de sista delarna av sitt monopol.
Kristdemokraterna tror på en framtida järnvägsmarknad där olika operatörer konkurrerar om resenärerna på lika villkor. En modell med så kallade slottider skulle vara en möjlig lösning för att uppnå detta. Troligtvis måste en sådan modell kombineras med någon typ av koncessioner som ger hel eller delvis ensamrätt till en operatör på sträckor som kan vara företagsekonomiskt lönsamma men som inte har så stora resandeunderlag att flera operatörer kan trafikera samma sträcka.
När frågan om den fortsatta avregleringen och fordonsförsörjningen är löst bör SJ AB säljas.
Sveaskog AB är ett företag som agerar utifrån marknadsmässiga krav samtidigt som det också bedriver en verksamhet som motiveras utifrån särskilda samhällsintressen. Genom möjligheten att erbjuda bytesmark kan Sveaskog, på det allmännas uppdrag, bidra till att bevara en levande landsbygd och säkerställa den biologiska mångfalden. Men i huvudsak är Sveaskog ett kommersiellt skogsbolag med en betydande skogsindustriell verksamhet. I ett första steg bör Sveaskog sälja sin skogsindustriella verksamhet. Regeringen bör sedan se över hur mycket mark som behövs för att tillvarata de särskilda samhällsintressen som Sveaskog idag värnar. Därefter bör resterande mark säljas ut till, i första hand, lokala skogsbrukare. Den del av Sveaskog som blir kvar bör omvandlas till ett sådant samhällsnyttigt företag som beskrivs ovan. Däremot bör bolagets verksamhet inte utökas ytterligare
AB Swedcarrier är ett av de tre bolag som bildades när Statens Järnvägar bolagiserades. I koncernen finns tre helägda dotterbolag samt ett bolag där Swedcarrier äger 50 procent. Andelarna i det delägda bolaget, Nordwaggon AB, samt två av dotterbolagen, Eurmaint AB och Swemaint AB, kan enligt vår bedömning säljas utan att några särskilda åtgärder övervägs. När det gäller Jernhusen AB, som äger och förvaltar bland annat stationsfastigheter, behöver regeringen först överväga ifall några särskilda åtgärder behöver vidtas innan bolaget säljs. Innebär till exempel det faktum att hyresgästen saknar realistiska fungerande alternativ till lokalerna i stationsbyggnaden, att den bör anses vara en ändamålsfastighet eller finns det andra sätt att tillförsäkra att stationerna även i framtiden kan erbjuda tillträde till alla järnvägsmarknadens aktörer på likvärdiga och goda villkor?
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Maria Larsson (kd) |
|
|
Mats Odell (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Per Landgren (kd) |
Lars Lindén (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |