En politik som stärker Sveriges konkurrenskraft och ger förutsättningar för högre tillväxt måste innehålla åtgärder för att stärka konkurrensen. Folkpartiet vill därför att
konkurrenslagen blir effektivare och Konkurrensverkets roll stärks genom mer resurser till verket
privata entreprenörer får möjlighet att konkurrera på lika villkor med offentliga utförare
karteller ska kriminaliseras och beläggas med höga böter och kännbara straff
olika åtgärder genomförs för att underlätta tillträde till marknader för nya företag
staten ska minska sitt ägande av företag
kommunala stöd som snedvrider konkurrensen mellan företag ska tas bort.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Konkurrens är bra för Sverige 3
Karteller måste bekämpas till varje pris 3
Bristande konkurrens ger höga priser 5
Stat och kommun snedvrider konkurrensen 6
Friare tillträde 7
Sälj statliga bolag 7
Ta bort selektiva företagsstöd 8
Anslagsfrågor 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriminalisering av kartellsamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra konkurrenslagen effektivare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa åtgärder för att reda ut konkurrenssituationen mellan privata och offentliga utförare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att underlätta tillträde till olika marknader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska statens företagsägande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta bort selektiva företagsstöd och snedvridande kommunala stöd till företag.
Fri konkurrens på lika villkor inom de ramar som sätts upp av etiska principer och lagstiftning är det bästa verktyget för att tillgodose konsumenternas efterfrågan och hushålla med begränsade resurser. En effektiv konkurrens gynnar alltid i första hand konsumenterna, och konkurrensen är den kanske viktigaste drivkraften till teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Därför har konkurrensfrågorna legat oss liberaler varmt om hjärtat ända sedan den österbottniske riksdagsmannen Anders Chydenius under 1760-talet kämpade mot det bottniska handelstvånget.
En vital konkurrens skärper effektiviteten och ökar välståndet. Att främja konkurrensen är därför en viktig del i en politik för att stärka Sveriges utvecklingskraft. Marknadsekonomin förutsätter en effektiv konkurrenspolitik, som förhindrar marknadsdelning och prissamverkan samt utövar fusionskontroll. En fungerande och sträng konkurrenslagstiftning behövs därför om en effektiv konkurrens ska råda i det privata näringslivet.
Staten ska sätta ramar och övervaka spelreglerna på marknaden, men om staten är både domare och spelare på marknaden är risken stor att konkurrensen snedvrids. Därför är Folkpartiet kritiskt till det stora statliga ägandet av bolag, ett ägande som vi anser bör avvecklas så snart som möjligt.
Kartellbildning är mycket skadlig för samhällsekonomin och måste betraktas som en brottslig handling. Det finns ett starkt konsumentintresse av att olagliga karteller bekämpas effektivt. I slutändan är det alltid konsumenterna som får svara för kostnaderna för en ineffektiv konkurrens i form av högre priser eller sämre utbud. Karteller innebär också en orättmätig förmögenhetsöverföring från konsumentkollektivet till de företag som bryter mot konkurrenslagen.
Privata monopol och kartellbildningar hör definitivt inte hemma i en marknadsekonomi. Tendenser till detta måste därför bekämpas med kraft. Konkurrensverket måste ges ökade befogenheter och resurser för att bevaka konkurrensen på olika områden. Sedan Konkurrensverket 1995 började göra gryningsräder mot företag de misstänkte för allvarliga brott mot konkurrenslagen har verket avslöjat flera fall av olagligt kartellsamarbete inom flera branscher, bl.a. bensinförsäljning, asfaltbranschen, bygg- och anläggningsverksamheten samt nu senast taxinäringen och ventilationsbranschen. Dessa gryningsräder har varit bra och måste få fortsätta.
Folkpartiet anser att kartellsamarbete ska kriminaliseras och beläggas med höga böter. Vi vill ge Konkurrensverket mer resurser både för att utreda fler fall av misstänkt kartellsamarbete och för att om möjligt snabbare kunna föra avslöjade fall av kartellsamarbete till domstol. Det är bra att det inom EU införts nya effektivare regler för kartellbekämpning.
Vi säger nej till det tjallerisystem som riksdagen beslutade om år 2002, s.k. leniencyprogram, som har till syfte att sätta ner konkurrensskadeavgiften för det företag som avslöjar en kartellbildning. Detta beslut bör riksdagen riva upp.
Riksdagen gjorde våren 2002 ett tillkännagivande om att regeringen ska utreda frågan om kriminalisering av kartellsamarbete och återkomma till riksdagen i frågan. Kriminalisering kan vara ett verksamt instrument vid bekämpningen av kartellsamarbete. Att förlita sig till enbart en administrativ sanktionsavgift, som leniencyprogrammet innebär, kan leda till att företagen kalkylerar med risk för upptäckt och eventuell konkurrensskadeavgift och ställer det mot den vinst som kartellsamarbetet väntas ge, anförde utskottet. Olagligt kartellsamarbete bör därför jämställas med annan ekonomisk brottslighet. Med en kriminalisering av olagligt kartellsamarbete blir lagen också mer tydlig och kan därmed ha en preventiv effekt. Det är viktigt att kartellsamarbete beläggs med kännbara straff.
Vi kan nu - två och ett halvt år efter riksdagens beslut - konstatera att regeringen uppenbarligen har negligerat att tillsätta den begärda utredningen. Vi menar att en mycket viktig princip i det demokratiska systemet är att riksdagens beställningar ska efterkommas av regeringen. Om regeringen av någon anledning inte anser att detta är möjligt måste det anmälas till riksdagen, t.ex. i en proposition. Tillkännagivanden är ett instrument som riksdagen förfogar över för att anmoda regeringen att vidta åtgärder i en fråga. Det får inte uppstå en situation där det kan skapas intryck av att regeringen inte tillmäter detta instrument dess rättmätiga betydelse.
Kraftigt höjda böter är ytterligare ett instrument i kampen mot karteller som Folkpartiet förordar. Här kan EU stå som en förebild. Kommissionen har nyligen beslutat ålägga en grupp företag böter på totalt 222,3 miljoner euro för att de bedrivit kartellsamarbete inom rörbranschen. Ett av de berörda företagen är svenska Boliden-koncernen. Ytterligare exempel är Kanada där den som är inblandad i ett olagligt kartellsamarbete kan bestraffas med fängelse i upp till fem år eller böter på upp till 65 miljoner kronor. I USA gäller fängelse i tre år och böter på upp till 100 miljoner kronor.
En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den s.k. välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi som enskilda konsumenter får helt enkelt betala betydligt mer för varor och tjänster än vad invånarna i andra länder gör. En strategi för att öka det ekonomiska välståndet i Sverige måste därför innehålla ett antal reformer för att öka den inhemska konkurrensen samt sänka det allmänna prisläget, som också i stor utsträckning beror på höga skatter. En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige, men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt på de marknader där hushållen är köpare, exempelvis detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig sektor. Det är viktigt att påpeka, precis som Konkurrensverket nyligen gjort, att avreglering per automatik inte innebär lägre priser. För att priserna ska sjunka krävs många nya aktörer på området samtidigt som den gamla dominerande monopolisten måste tappa sin dominans.
Enligt Konkurrensverket låg den svenska prisnivån för den privata konsumtionen i en undersökning publicerad i juni i år, nästan 20 procent över den genomsnittliga nivån inom EU. Skillnaden har dessutom ökat. År 2001 låg den på 18 procent. En svensk tvåbarnsfamilj betalar omkring 6 700 kronor mer för maten varje år än vad en tysk familj gör enligt undersökningar från Eurostat. Även inom Sverige varierar prisnivåerna. I Västsverige är maten ca 6 procent billigare än i Stockholmsområdet.
Regeringen bör inte fördröja beredningen av Konkurrensverkets rapporter utan så snart som möjligt vidta åtgärder och lägga fram förslag så att de svenska konsumenterna inte ska behöva drabbas av onödigt höga priser. En angelägen förändring är att ändra bestämmelserna i plan- och bygglagen avseende reglering av handelsändamålet i detaljplan för att få lägre matpriser.
För att göra konkurrensen mer effektiv krävs det konkreta åtgärder på många olika områden. En ökad avreglering bör ske för att ge utrymme för konkurrens. Samtidigt bör konkurrenslagen skärpas och övervakningen bli effektivare. Konkurrensverket bör fåökade resurser och en mer framträdande roll. Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara utifrån ett småföretagsperspektiv, utan också utifrån ett konkurrensperspektiv. Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör identifieras och avvecklas.
Kraftfulla åtgärder måste vidtas från regeringens sida för att driva på avregleringsarbetet i syfte att skapa utrymme för privata initiativ i kommuner och landsting. De stora offentliga monopolen som för närvarande svarar för tjänsteproduktionen inom sjukvård, skola, åldringsvård etc. bör stegvis avregleras så att en privat tjänsteproduktion inom dessa områden skyndsamt kan utvecklas. Det är viktigt att kommunal eller annan offentlig verksamhet inte konkurrerar ut arbeten eller hindrar tillväxt i privat verksamhet.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om ändringar i de lagar som styr den obligatoriska, kommunala verksamheten vad gäller sådana bestämmelser som förhindrar uppkomsten av konkurrerande alternativ till det rådande monopolet i det allmännas regi. Detta skulle skapa möjligheter för en mängd småföretagare att utveckla och expandera egna verksamheter inom tjänstesektorn. Inte minst för de kvinnor som nu till stor del svarar för den offentliga välfärdsproduktionen vore det positivt att övergå från att vara anställd till att bli egen företagare eller för den delen bli anställd i ett privat företag. Om flera aktörer tillåts komma in på områden som nu är stängda för privata alternativ kommer det att leda till nya arbetstillfällen, samtidigt som ökad konkurrens innebär en effektivare användning av skattemedel. Enligt vår uppfattning skulle det dessutom leda till en mer småskalig företagsamhet, närhet i omsorgen, ökad valfrihet och en förbättrad välfärd för medborgarna.
Konkurrensbegränsande förfaranden från olika kommunala aktörers sida måste påtalas och åtgärdas. Enligt vår uppfattning har regeringen intagit en alltför avvaktande hållning. Konkreta åtgärder lyser med sin frånvaro. Inrättandet av Konkurrensrådet har inte räckt. Rådet har inte kunnat använda sanktioner när företrädare för stat, kommuner och landsting gynnat den egna produktionen i konkurrens med privata entreprenörer.
Vi anser att det inte räcker att genom diskussion och informationsspridning om goda exempel söka åstadkomma rättelse så att förfördelade privata entreprenörer kan konkurrera på samma villkor som offentliga producenter. Regeringens hantering av frågan om införande av en konfliktlösningsregel i konkurrenslagen är ett tydligt exempel på den avvaktande attityd som har kännetecknat regeringens agerande i denna fråga. Trots förslag från Konkurrensrådet i december 2000 och i en departementspromemoria utarbetad inom Näringsdepartementet år 2001 har regeringen ännu inte lagt fram något förslag för riksdagen.
Regeringen måste omedelbart vidta åtgärder för att reda upp konkurrenssituationen mellan offentlig och privat sektor. Konkurrensverket har i den tidigare nämnda rapporten, Vårda och skapa konkurrens, liksom i andra rapporter, föreslagit en rad åtgärder som vi anser omedelbart bör genomföras. Det rör sig om följande:
inför särskilda bestämmelser i lag som gör det möjligt att ingripa mot andra slag av konkurrenssnedvridande förfaranden än dem som omfattas av konkurrenslagen;
avskilj organisatoriskt och redovisningsmässigt myndighetsuppgifter från konkurrensutsatt verksamhet;
ändra kommunallagen så att företag ges bättre möjligheter att få prövat i domstol om det är förenligt med lagen att kommunala aktörer börjar driva näringsverksamhet på konkurrensmarknader;
ge den myndighet som har tillsynen över den offentliga upphandlingen rätt att föra talan om en marknadsskadeavgift om en upphandlande enhet brutit mot lagen om offentlig upphandling;
integrera tillsynen av den offentliga upphandlingen med övriga myndighetsuppgifter på konkurrensområdet;
ersätt successivt nuvarande form av inköpssamordning/ramavtal och ej preciserade inköpsvolymer med frivilligt samarbete myndigheter emellan om inköp utifrån förutbestämda volymer;
klargör att kommunernas och landstingens inköp från egna företag omfattas av upphandlingsreglerna;
komplettera upphandlingsreglerna för att komma till rätta med avbrutna anbudstävlingar;
inför bestämmelser om att myndigheterna ska beakta effekterna på konkurrensen vid stödgivning och att företagen ska få bättre möjligheter att få lagligheten av ett kommunalt stöd prövat.
Det avgörande för en fungerande konkurrens är fritt tillträde till marknaderna. Flera av de offentliga regleringar som politiker och myndigheter inför för att upprätthålla konkurrens skulle inte behövas om fritt tillträde till marknaden råder. Det är fritt tillträde - i kombination med den tekniska och ekonomiska utvecklingen - som utgör det främsta botemedlet mot tendenser till konkurrensbegränsningar och monopol.
Etableringshinder för småföretagare måste avvecklas. Alla som vill och inte är belagda med näringsförbud måste kunna få F-skattsedel. Monopol på en rad områden måste brytas upp. Ett exempel är fjärrvärmesidan där en utredning inom kort väntas föreslå en uppluckring av monopol. Regleringen av busstrafik och kommunernas rätt att stoppa lågprisbutiker med bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL) måste försvinna.
Statens viktigaste uppgift inom näringspolitiken är att ange ramar och regler för näringslivets verksamhet och skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt. När staten även uppträder som ägare på samma marknad som man bestämmer reglerna för hotas konkurrensen. Grundprincipen måste, enligt vår mening, vara att konkurrensutsatt verksamhet bedrivs i privat regi och att det statliga ägandet begränsas till företag som har ett klart och tydligt samhällsintresse i sin verksamhet. Folkpartiet anser dessutom att denna verksamhet bedrivs bättre i myndighetsform.
Arbetet med att minska statens företagsägande som påbörjades under fyrpartiregeringen i början av 1990-talet bör därför, enligt vår uppfattning, återupptas. En försäljning av de statliga företagen bör ske successivt i en takt som marknaden medger. Vissa bolag kan säljas omgående och utan några speciella riktlinjer. Andra vore det värdefullt att sälja till många småägare. En tredje grupp av bolag måste först bli av med sitt monopol innan de kan säljas.
Folkpartiet har tidigare pekat ut följande företag som lämpliga att komma ifråga för försäljning: hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Nordea AB (Nordbanken), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan), V&S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Gruppen, SJ AB, Apoteket AB, Luftfartsverket och Teracom AB.
De selektiva företagsstöden måste tas bort, då de skapar snedvridande konkurrens, och ersättas med generella stöd. Kommunala stöd som snedvrider konkurrensen mellan företag måste upphöra.
Folkpartiet avsätter avsevärt mer medel till Konkurrensverket och konkurrensforskning än vad regeringen gör. Exakta siffror finns redovisade i vår företagsmotion.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Sverker Thorén (fp) |
Hans Backman (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |