Mellan 1985 och 2002 minskade antalet jobb inom tillverkningsindustrin i Sverige med ungefär 180.000. De senaste tvååren har 3.000 industrijobb lämnat Sverige varje månad, trots att industrikonjunkturen varit på uppåtgående. Skulle nedgången fortsätta i den takten kommer svensk industri att vara borta om 25 år. Enligt en aktuell kartläggning, som refereras i denna motion, riskerar 48 av våra 165 största fabriker att läggas ner inom de närmaste åren.
Det finns med andra ord en risk att Sverige avindustrialiseras. Folkpartiet vill hejda den utvecklingen. Det finns skäl att göra det vi kan för att ha kvar en stark svensk industri, även om en del av den arbetskraft som frigörs vid nedläggningar kan sugas upp av tjänstesektorn. I motionen pekar vi på några sådana skäl att vid sidan av en expansiv tjänstesektor också ha en vital industri:
Det ger en mera differentierad arbetsmarknad.
Det underlättar så kallade klusterbildningar där tillverkningsindustri ger underlag för tjänster, som i sin tur vidareutvecklar industrin.
Det ger rent allmänt en ökad trygghet inför framtiden att näringslivet är mångfacetterat.
I rapporten föreslås att politiken läggs om på flera områden, för att minska risken för en svensk avindustrialisering:
Sluta motverka svenskt ägande - avveckling av dubbelbeskattning är en viktig åtgärd.
Bryt med den skolpolitik som föraktar gedigna yrkeskunskaper - mindre teoritunga yrkesprogram på gymnasiet är en väg.
Satsa på en bra infrastruktur där det ger störst tillväxteffekter - en rad vägprojekt är exempelvis viktigare ur tillväxtsynpunkt än en förlängning av Botniabanan.
Storsatsa på forskning - när staten, som nu, drar ner på grundforskningen uppfattar de forskningsintensiva företagen signalen och placerar forskningsresurser i andra länder.
Sluta avveckla kärnkraften - även om elmarknaden delvis är internationell inser nu fler och fler länder att det är viktigt att ha en pålitlig nationell energiproduktion.
Sluta höja skatterna på bilism - det är provocerande, när Saab kämpar för sin överlevnad, att försämra hemmamarknaden på det sätt som nu sker genom flera olika skattehöjningar.
Folkpartiet kommer i vissa andra parti- och kommittémotioner återkomma till ytterligare synpunkter och detaljer på hithörande frågor. Vi hänvisar särskilt till våra kommande ekonomisk-politiska motioner och näringspolitiska motioner om småföretagsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en avveckling av dubbelbeskattningen, som missgynnar svenskt ägande gentemot utländskt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en gymnasiereform som ger bättre och mindre teoretiska yrkesprogram och en ökad valfrihet inom yrkesprogrammen samt en bättre lärlingsutbildning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att satsa på bra infrastruktur där den har störst tillväxteffekter.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka anslagen till forskningen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa avvecklingen av kärnkraften, återstarta det stoppade aggregatet i Barsebäck och upphäva förbudet mot nybyggnation av kärnkraftverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sänka skatterna på arbete och företagande, förenkla regelverk och införa en mer flexibel arbetstidsreglering i syfte att främja återväxten av företag.
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.
2 Yrkandena 2 och 4 hänvisade till UbU.
"Var helst jag såg jag såg en såg" sade man i industrialismens barndom på 1800-talet. Sågarna vid flottningslederna, pappersbruken längs kusterna, gruvorna där malmen fanns och fabrikerna i tätorterna var synliga uttryck för en ny tid. Geniala uppfinningar bidrog till tillkomsten av och tillväxten i många svenska industriföretag.
Människor som blev övertaliga i jordbruket, när det mekaniserades, sögs upp av den snabbt växande industrin. Processen har fortsatt in i vår tid. En mycket liten andel av arbetskraften producerar livsmedel, men de åstadkommer mångdubbelt mer mat än betydligt fler gjorde för några årtionden sedan. På motsvarande sätt har övergången till tjänstesamhället - eller "informationsåldern" inneburit en strukturförändring. Färre jobbar inom industrin och fler i tjänstesektorn. Mellan 1985 och 2002 minskade antalet jobb inom tillverkningsindustrin i Sverige med ungefär 180.000.
Just nu utsätts den svenska industrin - i meningen varutillverkning i Sverige - för en enormt hård konkurrens. Det har varit tufft för svensk industri många gånger förr, men just nu präglas situationen av ett par nya faktorer. Den ena är EU:s utvidgning. Länder i Öst- och Centraleuropa har genom EU-medlemskapet blivit attraktiva för lokaliseringar för varuproduktion. Den andra nya faktorn är utvecklingen i södra och östra Asien, alltså framför allt Indien och Kina. Där har kvalitetsnivån i fabriksproduktion och på vissa datatjänster höjts på ett sätt som kraftigt ökat möjligheterna att förlägga produktion av varor och vissa tjänster dit.
Det kan sägas att det inte har något egenvärde att människor i Sverige jobbar just i fabriker. Om vi kan sitta på designkontor och syssla med andra kvalificerade tjänster medan själva varuproduktionen pågår i andra länder, kan det väl tyckas vara gott och väl. Trenden i den riktningen kommer säkert också att fortsätta. Folkpartiet har genom åren haft anledning att engagera sig för den framväxande tjänstesektorn. Det finns all anledning att arbeta för goda förutsättningar för en expansion av tjänstesektorn, inte minst genom att bryta upp de offentliga monopol som präglar stora delar av den, men riskerna med en fortsatt avindustrialisering av vårt land måste också uppmärksammas. Det behövs både en alltmer avancerad industri som kan klara av den internationella konkurrensen och en växande tjänstesektor.
Vi förordar en politik som ökar möjligheterna att behålla industriproduktion i Sverige. Det ger en mera differentierad arbetsmarknad. Det underlättar så kallade klusterbildningar där tillverkningsindustrin ger underlag för tjänster, som i sin tur utvecklar industrin. Det ger rent allmänt en ökad trygghet inför framtiden att näringslivet är mångfacetterat.
På papperet verkar de svenska fabrikernas konkurrenssituation ofta omöjlig. Samma produkt kan tillverkas med samma kvalitet till halva kostnaden någonannanstans - bara välgörenhet eller hembygdskänsla tycks tala för fortsatt produktion i Sverige. I praktiken är situationen ofta något mera sammansatt. Tillverkning i Sverige har en del fördelar, trots kostnadsläget. Närheten till viktiga marknader, klustertänkandet, forskningskontakterna, kunniga anställda och närheten till nyckelpersoner som vill bo kvar i Sverige kan vara faktorer som talar för en lokalisering i Sverige.
Det blir till sist en sammanvägning av plus- och minusfaktorer där det gäller att summan talar till Sveriges fördel. Men "Fördel Sverige" har de senaste åren tyvärr alltför sällan blivit slutresultatet av sådana sammanräkningar. Utflyttningen av såväl ägande och beslutsfunktioner som forskning och produktion har pågått oavbrutet under flera år. En sådan utveckling är inte onaturlig i en globaliserad värld om den motsvaras av ett inflöde, men Sveriges problem är just obalansen i flödena. Trots goda konjunkturer har vi inte återtagit de jobb som förlorades under 90-talskrisen och inte kunnat hävda vår plats i välståndsligan. Ungefär lika många människor lever på bidrag nu som för tio år sedan.
Socialdemokratin, arbetarpartiet, sviker de svenska industriorter som nu kämpar för sin överlevnad genom provocerande förslag om höjda energiskatter, höjda skatter på bilism, usel yrkesutbildning som försvårar rekryteringen av anställda inom industrin, ägarvillkor som driver ägande ur landet och otillräckliga investeringar i infrastrukturen.
Politiker skapar inte jobb. Vad vi kan göra är att ge de bästa möjliga förutsättningarna för jobb och företagande. Ska avindustrialiseringen hejdas är svensk industri beroende av bra politiska beslut från de nationella beslutsorganen. Folkpartiet liberalerna avvisar varje återgång till statlig subventions- och branschpolitik där statliga ingrepp sätter marknadsmekanismer ur spel. Men det allmänna industriklimatet kan förbättras. En viktig del av svensk industri är fordonsindustrin. Dess situation har kommit i fokus genom GM:s överväganden kring Saabfabriken i Trollhättan. Självfallet ska ett enskilt företags problem med en viss fabrik inte i sig leda till politiska brandkårsutryckningar. Men situationen för Saabfabriken i Trollhättan kan tjäna som en god illustration till behovet av en bättre näringspolitik. Därför behandlas situationen för bilindustrin utförligare än andra branscher i denna rapport. Vi vill rädda så mycket som möjligt av den svenska industrin. Våra huvudkrav är:
Sluta motverka svenskt ägande!
Bryt med den skolpolitik som föraktar gedigna yrkeskunskaper!
Satsa på en bra infrastruktur !
Storsatsa på forskning!
Sluta avveckla kärnkraften!
Sluta höja skatterna på bilism!
. och främja återväxten genom bra småföretagsklimat!
De senaste tvååren har 3000 industrijobb lämnat Sverige - varje månad. Enligt en kartläggning som tidningen Affärsvärlden gjorde i våras riskerar 48 av våra 165 största fabriker att läggas ner. Alltfler svenska företag säljs till utländska ägare, utan att det egentligen startas några nya svenska företag som kan ta deras plats. I dag räknar man att omkring 25 procent av svenska anställda har en utländsk arbetsgivare.
1990 hade 7 procent av Sveriges största företag huvudkontoret utomlands. I dag är samma siffra 37 procent. Det ökar riskerna för svenska jobb. Hur mycket företagsledarna än talar om rationalitet och strikta ekonomiska bedömningar, säger erfarenheten att det är lättare att dra en verksamhet långt borta än nära.
Utflyttningen, nedläggningen och uppköpen av svenska företag fortsätter. Mellan 2001 och 2003 köptes 372 företag upp av utländska köpare. Däribland fanns:
Avesta Polarit
Esselte
Nobel Biocare
CityMail
Munksjö
Autoplastics
Scandic Hotels
Sydkraft
Drott
Metallfarbiken Ljunghaell
Perbio Science
Haglund
Philipson & Soderberg
Cargo Pak
Quality Hotel
Semper Clinical Nutrition
Biora
Acreo AB
Men takten har varit ungefär densamma under flera tidigare år: Från mitten av 1990- talet har följande välkända svenska företag fått utländska ägare:
Partena
Pharmacia
Pripps
Swebus
Nordbanken
Fritidsresor
Stora
Astra
Aga
Svedala
Frigoscandia
OK Petroleum
Internationaliseringen är i sig en naturlig process. Utländskt övertagande vore inte negativt om det hade startats många nya företag och de befintliga företagen växte. Men Sverige har en av de lägsta nyföretagarsiffrorna i västvärlden och inget av de svenska storföretagen har startats efter 1970.
Utvecklingen har pågått i flera år. Det här diagrammet visar utvecklingen av antalet anställda i industrin efter regeringsskiftet i slutet av år 1994. De första månaderna av perioden präglades av kronans depreciering hösten 1992 och den borgerliga regeringens politik för att främja företagande. Därefter har den varit sjunkande. Att de allra senaste månadssiffrorna talar om en liten uppgång rubbar inte huvudbilden. Att vissa företag nyanställer i en mycket god exportkonjunktur är naturligt, men det bryter inte långsiktstrenden.
Miljoner anställda i industrin 1995-2004
Den första Volvon stod färdigbyggd i Göteborg 1927. Resten är historia. Sedan dess har bilindustrin varit en av stöttepelarna i den svenska industrin. Under decennier har bilindustrin haft stor betydelse för sysselsättning, investeringar och forskning i landet. I dag har bilindustrin gått om telekomsektorn som Sveriges största exportnäring. Förra året exporterades bilar och bildelar för 125 miljarder kronor. Det motsvarar ca 15 procent av Sveriges totala varuexport. Bilindustrin stod också för 27 procent av industrins totala forsknings- och utvecklingsutgifter under 2003.
Även om delar av industrin inte längre är svenskägd är Volvo, Saab och Scania fortfarande något av nationalklenoder. I dag jobbar 140 000 personer i Sverige inom bilindustrin eller hos deras underleverantörer. Branschen har stor regionalpolitisk betydelse eftersom det ofta rör sig om stora arbetsplatser. Volvo Lastvagnar sysselsätter drygt 11 000 personer spridda i Göteborg, Skövde, Köping och Umeå. Volvo Personvagnar har mer än 20 000 anställda i bland annat Göteborg och Olofström. Scania har 9 000 anställda i Södertälje och Oskarshamn. I Trollhättan har Saab närmare 6 000 anställda.
De här siffrorna talar sitt tydliga språk. Bilindustrin är oerhört viktig för Sverige.
Nu hotas Saabs anläggning i Trollhättan. General Motors ledning ska under hösten ta ställning till om koncernens nya mellanklassbil ska tillverkas i tyska Rüsselsheim eller Trollhättan. 6 000 arbetstillfällen på fabriken hotas och ytterligare minst 4 000 hos underleverantörer. För Trollhättan skulle en nedläggning naturligtvis få mycket allvarliga konsekvenser.
Sverige har en unikt hård beskattning av ägande. Om EU:s nivå på den totala beskattningen av aktieägandet sätts till 100 är nivån för Sverige 270, således mer än 2½ gånger så hög. Av särskild betydelse i detta sammanhang är dubbelbeskattningen eftersom den ofta direkt gynnar utländskt ägande på bekostnad av svenskt.
Socialdemokratins vilja att motverka ägande slår nu tillbaka. Med den internationalisering av kapitalmarknaderna som skett under senare år missgynnas svenska ägare och ägargrupper. Två forskare har uttryckt det så här: "De relativt fattiga ägargrupperna har helt enkelt inte den finansiella bas som krävs för att aktivt delta i den sammanslagnings- och omstruktureringsprocess som pågår internationellt. Resultatet är en unik övertagandevåg av svenska företag." (Henrekson-Sanandaji: Ägarbeskattningen och företagandet)
Rent generellt är det alltså så att en dålig politik under decennier har skapat ett skattesystem som gör det mycket dyrt att anställa människor, svårt att spara och mycket ogynnsamt att äga företag i Sverige. De nu aktuella förslagen om att avskaffa arvs- och gåvoskatten är steg i rätt riktning, men väldigt mycket återstår att göra för att förändra den huvudbild vi tecknat här.
De nya EU-länderna kommer också att bidra till en press nedåt på skattetrycket. De svenska skatterna är således en starkt bidragande orsak till att det utländska ägandet av de större företagen har ökat kraftigt. I slutet av 1980-talet var, som nämnts, det utländska ägandet på Stockholmsbörsen 7 procent, tio år senare nästan 40 procent. Volvo personvagnar, Saab, Astra Zeneca, Alfa Laval, Nobel, ABB och Pharmacia är exempel på företag som nu är utlandsägda. Då har huvudkontoren i allmänhet också försvunnit ur landet. Var ett företags huvudkontor ligger är viktigt eftersom det påverkar var företagen förlägger forskning, utveckling och andra spetsfunktioner som kan ge kvalificerade arbetstillfällen med goda löner. För att motverka detta krävs att dubbelbeskattningen på aktier och förmögenhetsskatten avskaffas.
För att Sverige ska klara den hårdnande konkurrensen i omvärlden är det väldigt viktigt att vår arbetskraft är välutbildad. Det handlar då inte bara om att ha god tillgång på ingenjörer och ekonomer, utan minst lika viktigt är att yrkesutbildningarna håller hög kvalité. Undersökningar har visat att många företag i dag upplever det svårt att hitta kompetent arbetskraft. Det måste förändras.
I dag hoppar många elever av gymnasieskolan eller går ut med icke godkända betyg. Socialdemokraternas förändring av gymnasieskolan i början av 1990-talet har blivit ett gigantiskt misslyckande, som fått till följd att alltför många elever faller igenom, inte minst på de praktiska programmen. Industriprogrammet på gymnasiet har svårt att fylla sina platser och samtidigt råder det brist på arbetskraft i många industri- och hantverksyrken. Bristen på yrkesutbildad arbetskraft förväntas enligt prognoserna bli allt större framöver. Därför vill vi genomföra kraftiga förändringar av gymnasiets yrkesprogram. Bland annat vill vi återinföra alternativet med tvååriga praktiska gymnasieprogram, liksom vi vill återinföra fyraåriga alternativ till de treåriga program som idag är det enda som finns att välja på. Med tvååriga gymnasielinjer kommer sannolikt fler elever att ta sig igenom gymnasiet och komma fortare ut i arbetslivet, där de behövs. Det skulle inte bara gynna de individerna utan också den svenska industrin.
Vi vill också att det inom gymnasieutbildningen måste vara möjligt att i större utsträckning genomgå lärlingsutbildningar. Detta har stor betydelse för att många hantverksyrken och småindustrier ska kunna leva kvar och kompentensförsörjningen inom dessa yrkesområden tryggas. Förbättrade möjligheter till lärlingsutbildning leder även till att eleverna i högre utsträckning ges möjlighet att ta del av den senaste tekniken.
Ett led i att få mer välutbildad arbetskraft är också att satsa mer på kvalificerade yrkesutbildningar, (KY). Statusen på kvalificerade yrkesutbildningar måste höjas. Vi vill att riktiga reguljära fackhögskolor ska införas. Fackhögskolorna ska erbjuda kvalificerad yrkesutbildning och viss förberedelse för högre studier.
I årets budgetproposition drar regeringen tillbaka förslaget om individuella kompetenskonton. Regeringen gör därmed ett stort misstag. Om Sverige skall vara en nation som kämpar om att ligga bland de främsta i välfärdsligan krävs det att vi understödjer det livslånga lärandet och ökar människors möjligheter att förkovras och utvecklas. Utbildning och kompetens är nyckelorden för framtidens arbetsmarknad. Därför skall ett system införas för sparande till kompetensutveckling. Systemet skall vara individuellt och frivilligt. Men kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed till att begränsa arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi råd med mer kompetensutveckling, men då finns inte tiden. Under lågkonjunktur finns det tid, men då har vi inte råd.
Industrin är mycket beroende av bra infrastruktur. När det gäller konkurrensen med andra europeiska länder är avståndet till de stora marknaderna på kontinenten en mycket avgörande faktor. Den kan aldrig helt elimineras, för Sverige ligger där det ligger, men betydelsen av vårt något perifera läge i förhållande till de stora befolkningskoncentrationerna i Europa kan minska genom en bra infrastruktur.
Infrastrukturen har under lång tid varit eftersatt i Sverige. Årtionden efter det att den så kallade Dennisöverenskommelsen träffades är de flesta trafikfrågor i huvudstadsregionen fortfarande olösta. Våra tre största städer förbinds fortfarande inte med en motorvästriangel. I Göteborgsregionen finns också en rad olösta trafikproblem - E 6 till Oslo håller exempelvis inte motorvägsstandard på en stor del av sträckan. I samband med Saabs problem har vägsituationen i Västergötland uppmärksammats - något vi från Folkpartiets sida har gjort för länge sedan.
Till det som varit eftersatt hör inte bara investeringarna utan också underhållet av vägar och järnvägar. Den traditionella basindustrin, inte minst skogindustrin, kommer förhoppningsvis även framöver att ge ansenliga bidrag till både tillväxt och exportintäkter. Underhåll, tjälsäkring och ökad bärighet är av största vikt för denna del av svenskt näringsliv.
I storstadsregionerna har trafikens infrastruktur inte alls hållit takten med befolkningsökningen. Möjligheter till regionförstoring med förbättrad arbetspendling över större sträckor omöjliggörs, vilket har negativ effekt på förutsättningarna för industrin och ökad tillväxt. Getingmidjan i centrala Stockholm utgör ett växande hinder för en fungerande järnvägstrafik såväl för Stockholmsregionen som för järnvägstrafiken till och från alla delar av landet. En snar utbyggnad av Citybanan och Mälartunneln är av högsta prioritet. Exempel på viktiga infrastruktursatsningar för Västsverige är fyrfältsstandard på E 20, riksvägarna 40 och 45 samt tvärförbindelse mellan E 20 och riksväg 45.
Regeringens infrastrukturpolitik präglas av kortsiktiga budgetöverväganden. Investeringar i trafikens infrastruktur måste ges en långsiktigt mer förutsägbar inriktning än vad som nu är fallet. Därvid måste nya former för finansiering - till exempel så kallad Public Private Partnership - kunna användas.
Under senare år har det skett en stor utbyggnad av det svenska högskoleväsendet. Det har inneburit att många orter ute i landet numera har fått en högskola. Det är bra. Men forskningen riskerar att utarmas om forskningspengarna ska fördelas över alla högskolor. Folkpartiet vill därför att forskningspengarna ska koncentreras till ett mindre antal högskolor. Bara då kan vi skapa verkligt högklassiga forskningsmiljöer.
Samtidigt behöver resurserna till forskningen öka ordentligt de närmaste åren.
Det gäller också att stimulera innovationer och nyföretagande i samverkan med högskolor och det omgivande samhället. Det står klart att många forskare och innovatörer har bristande kunskaper och förmåga att starta och driva företag. För de flesta är det också själva forkninsguppgiften som skänker stimulans, inte startandet av företag. Därför måste lärosätena vara beredda att underlätta entreprenörskap. För att stimulera kommersialiseringen bör staten därför gynna de högskolor och universitet som erbjuder sina forskare belöning. Det är också viktigt att universiteten och högskolorna ges bättre förutsättningar för att kunna kommersialisera sina forskningsresultat.
Forskningen måste också ge resultat både genom att dess resultat leder till att de stora företagen utvecklats och att små företag kan verka i forskningsintensiva miljöer. I dag kan bristande tillgång till såddkapital leda till att många idéer från forskningen inte förverkligas. Följden kan bli att Sverige går miste om arbetstillfällen och inkomster. Det är därför viktigt att tillgången på riskkapital i startskedet för nya företag med kloka idéer säkerställs. Här spelar skatterna en stor roll.
Industrier är ofta energikrävande och energikostnaderna är i dag en av de största utgiftsposterna för industrisektorn. Att ha god och någorlunda billig tillgång till energi är en förutsättning för många industrigrenars överlevnad. Tillgången till billig elektricitet har varit en av förutsättningarna för den starka ekonomiska tillväxt som vårt land upplevde under stora delar av 1900-talet. Sveriges goda tillgång på vattendrag för produktion av el har givit basindustrierna skog, papper, gruvor och stål billig och miljövänlig el.
Sverige har helt enkelt en elproduktion som resten av världen är avundsjuk på. Hälften vattenkraft och hälften kärnkraft ger nästan inga koldioxidutsläpp alls.
Sveriges riksdag har antagit minst fyra beslut som är oförenliga: 1) kärnkraften skall avvecklas, 2) de orörda älvarna får inte byggas ut, 3) koldioxidutsläppen skall begränsas och 4) den ekonomiska tillväxten i Sverige skall öka.
Även regeringen har insett att dessa fyra mål inte är förenliga och tycks nu vara i full färd med att prioritera ned koldioxidmålet.
Den nuvarande energipolitiken skadar Sverige, både som industrination och ett land med gott rykte på miljöområdet. Den är också förödande för välståndet på sikt. Särskilt allvarlig är den förtida avvecklingen av kärnkraften. Vi kan inte uppnå miljö- och klimatmålen om regeringens kärnkraftspolitik får fortsätta.
Riksdagen bör upphäva den särskilda lag om förtida avveckling av kärnkraft som gäller i Sverige. Reaktorerna bör få drivas så länge de uppfyller lagens säkerhetskrav.
Enligt kärnkraftsproducenterna i Sverige innebär detta att det sannolikt blir lönsamt att planera för och genomföra nyinvesteringar i de befintliga kärnkraftverken. De kommer att såväl öka kapaciteten som säkerhetsnivån. Dessutom bör riksdagen genom en ändring i kärntekniklagen till att börja med medge utbyggnad av femte reaktor i Ringhals och att Barsebäcks första reaktor öppnas igen.
På sikt bör kärntekniklagens förbud mot ny kärnkraft hävas. Energibranschen gör bedömningen att, under förutsättning att EU:s klimatpolitik fullföljs, det blir lönsamt att sälja el från nybyggd kärnkraft inom en 10-20-årsperiod. Nya tillkommande kärnreaktorer bör i så fall projekteras intill de befintliga. Inom en 30-årsperiod är det inte orimligt att tänka sig några nya reaktorer i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Det totala antalet kärnkraftsreaktorer i Sverige skulle då uppgå till i storleksordningen 13-15.
Bensin-, diesel- och fordonsskatten kommer att höjas enligt förslag i höstens budget. Regeringen vill tillsammans med sina samarbetspartier höja fordonsskatten med cirka 250 kronor per år för en genomsnittlig bil. Dessutom ska bensin- och dieselskatt höjas med 15 respektive 30 öre litern.
Skatten på bilismen är redan hög. Av dagens literpris på ungefär 10,30 kronor är 6,90 kronor skatt. Det tycker uppenbarligen inte regeringen är nog.
Under flera år har skatten på bensin höjts successivt. Målet har varit att minska bilkörningen i landet. Men en utredning från Statens institut för kommunikationsanalys (Sika) visar att de höjda bensinpriset endast påverkat bilkörandet marginellt. Åtgärder mot utsläpp är väl motiverade men måste vara effektiva och rimliga. För att få någon större effekt skulle bensinpriserna var tvungna att höjas mycket kraftigt.
Sverige har redan i dag ett av de högsta bensinpriserna i EU. Enligt tidningen Dagens Industri har 17 av EU:s 25 medlemmar lägre pris än Sverige. Även om genomslaget i form av minskat bilåkande kan antas bli begränsat är det trots allt provocerande och negativt med ytterligare höjda skatter av den storleksordningen regeringen föreslår. Folkpartiet anser att beskattningen av bilismen redan är hård och kommer vid utarbetandet av vårt budgetförslag, som ingår i en kommande motion, att söka begränsa skatteuttaget på bilismen i förhållande till regeringens förslag.
Alla företag kommer inte att överleva och det är helt naturligt. Affärsidéer mognar och ersätts så småningom av nya, ibland i andra företags regi. För att den processen inte ska leda till ökad arbetslöshet och påfrestningar på välfärden är det viktigt att tillväxten av nya företag är god. Så har det inte varit i Sverige de senaste tio åren. Antalet företagare har minskat med 20.000 under den perioden.
I detta sammanhang finns det också anledning att nämna de företag som helt eller huvudsakligen arbetar som underleverantörer till andra företag. Ett exempel, som belyser betydelsen av denna del av näringslivet: 65 000 personer arbetar i biltillverkarindustrin, 75 000 jobbar hos deras underleverantörer! Många av dessa underleverantörer är små eller medelstora företag. De här företagen behöver de bästa förutsättningar för att kunna klara konkurrensen och växa. I dag är det alldeles för svårt att vara företagare. Enligt färska uppgifter har regelbyråkratin, trots löften, ökat, inte minskat. Regeringen håller också på att göra det svårare att starta företag.
Skattenivån är alldeles för hög. Nya sjuklöneregler blir en ytterligare börda. När valet står mellan olika länder är det lätt att förstå att skatte- och avgiftsnivån vägs in i beslutet.
de svenska skatterna på arbete och företagande sänks. Vi vill bland annat sänka arbetsgivaravgifterna i den privata sektorn.
Slopa förmögenhetsskatten.
Förenkla skattereglerna för fåmansbolag, de så kallade 3:12- reglerna.
Hela regelverket som berör företagande ska gås igenom och onödiga och krångliga regler ska tas bort. En så kallad "stupstocksmodell" - där lagstiftning som inte aktivt förlängs annars automatiskt avskaffas - bör prövas.
Arbetsgivarinträdet under den tredje sjukveckan bör avskaffas.
Nej till friårsmodellen och lagstiftning om kortare arbetstid men ja till en mer flexibel arbetstidsreglering.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Martin Andreasson (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Eva Flyborg (fp) |