Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en översyn av systemet med elcertifikat.
Efter att ha varit i gång i ungefär ett år har systemet med elcertifikat redan fått hård kritik. Kritiken har bland mycket annat handlat om följande:
Elleverantörer har alltför enkelt kunnat låta bli att redovisa elcertifikat och i stället betalat kvotpliktsavgift.
En alltför liten del av det som konsumenterna betalar för certifikaten investeras i nya anläggningar.
Tidsperspektivet (fram till 2010) är alltför kort för att utgöra grund för långsiktiga investeringar i nya kraftverk.
Systemet med elcertifikat är ett ganska komplicerat sätt att föra över kostnaderna för stödet till förnybar el från staten till konsumenterna. Systemet är dessutom, åtminstone inledningsvis, förenat med höga administrativa kostnader. Ska de höga kostnaderna kunna försvaras måste systemet ge de resultat som utlovats - en kraftig och långsiktig utbyggnad av förnybar elproduktion.
Om en elleverantör inte fullgör sin kvotplikt genom att lösa in tillräckligt många elcertifikat får leverantören betala en kvotpliktsavgift. Avgiften beräknas som 150 procent av det genomsnittliga priset för elcertifikaten under föregående år. För 2004 är kvotpliktsavgiften dock begränsad till 175 kronor och för 2005 till 240 kronor per certifikat (motsvarande 1 MWh).
Under 2003 var priset på elcertifikaten högre än maxbeloppet. Flera stora elleverantörer (däribland Vattenfall) valde därför att betala avgiften istället för att annullera certifikat. Ur företagsekonomisk synpunkt är detta lönsamt. Men agerandet innebär att de avgifter konsumenterna betalat för elcertifikaten hamnar hos kraftbolagen och i statskassan i stället för att användas till att bygga ut förnybar elproduktion.
Elcertifikaten är dyra att administrera, både för myndigheterna och för kraftbolagen. Under det första året betalade konsumenterna ca 1,3 miljarder för elcertifikat, men bara 650-810 miljoner gick till producenter av förnybar el. Det finns en övervägande risk att flera kraftbolag även fortsättningsvis medvetet avstår från krånglet med att handla med certifikat och i stället väljer att betala kvotpliktsavgift. Tillägget på 50 procent till genomsnittspriset kan av flera mindre aktörer uppfattas som ganska litet jämfört med de höga administrationskostnaderna. För att förtroendet för systemet ska bevaras måste regeringen snarast göra en översyn av systemet så att incitamenten för att lösa in certifikat förstärks.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
|
|
Mona Jönsson (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |