Riksdagen avslår förslaget till förändring av 33 § konkurrenslagen.
Regeringen föreslår vissa förändringar av konkurrenslagen. Dels föreslås att brott mot artiklarna 81 och 82 i EU-fördraget tas in i den svenska konkurrenslagen. Därutöver vill regeringen ta bort den begränsningen av skadeståndsskyldighet till företag eller avtalspart som finns i dagens lag samtidigt som preskriptionstiden fördubblas till tio år. Möjlighet till undersökning av bostäder hos styrelseledamöter eller anställda i företag som är föremål för utredning om brott om överträdelsen är allvarlig föreslås. Slutligen föreslås en förändring av tillämpningen av EU:s statsstödsregler, vilken är av teknisk natur. I det följande redovisar vi de avvikande synpunkter vi har på regeringens förslag.
Enligt lagen är det endast företag eller avtalsparter som kan få rätt till ersättning vid brott mot konkurrenslagen. Regeringen föreslår nu att denna begränsning tas bort. Flera skäl anförs som stöd för förslaget. Ett skäl är att begreppet avtalspart i sig innehåller oklarheter. Det har till exempel framförts att företag får en starkare ställning än offentliga organ och andra konsumenter.
Ett sätt att komma till rätta med problemet är regeringens förslag om att slopa preciseringen.
En konsekvens av förslaget är att antalet fall där grupptalan kan komma att tillämpas ökar. Grupptalan leder till komplicerade och därmed dyra processer. I sin tur ökar osäkerheten för företag att etablera sig i Sverige och att marknadsföra produkter här. Den fråga vi ställer oss är om förslaget vid en samlad bedömning kommer att vara till fördel för svenska konsumenter. Risken är snarare att regeringen genom förevarande förslag försöker öka antalet grupprättegångar. På detta sätt närmar sig Sverige den processintensitet man har i framför allt USA. Detta är en inte helt lyckad ordning, framför allt av näringspolitiska hänsyn.
Den som drabbas av förmögenhetsskada på grund av företags oegentligheter har redan i dag laglig möjlighet till rättelse, enligt gängse skadeståndsrättsliga regler. Att ge ytterligare en möjlighet genom att ändra i konkurrenslagen är enligt vår mening inte i sak befogad.
Vidare bör anmärkas att förslaget inte följs av någon behovs- eller konsekvensanalys.
Regeringen föreslår att preskriptionstiden fördubblas från fem till tio år när det gäller skadeståndskrav vid brott mot konkurrenslagen.
Som skäl anförs att Konkurrensverkets utredningar är tidskrävande och att skadeståndskrav inte hinner drivas i domstol innan preskriptionstiden gått ut.
Enligt vår mening är tio år en mycket lång tid att ställa skadeståndsanspråk. Det är en prioriteringsfråga hur Konkurrensverket använder de medel som riksdagen anslår dit. Den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden är ett sätt att slippa prioritera. Enligt vår mening är detta fel sätt att lösa problemet.
De föreslagna förändringarna av 33 § i konkurrenslagen bör inte genomföras.