Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ellagstiftning som medverkar till avbrottssäkrade elleveranser på landsbygden.
Samhällets och medborgarnas beroende av el och därmed sårbarhet har ökat snabbt under senare år. De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av elavbrott har därmed blivit mer märkbara.
Detta är något som är uppenbart för alla som drabbats de långvariga strömavbrotten i Kronobergs län. I debatten framstår effekten av januaristormen 2005 som unik. Förvisso är omfattning och varaktighet ovanlig, men inte strömavbrott som fenomen. Medborgare och verksamheter i Kronobergs län har lång erfarenhet av många och återkommande strömavbrott. Detta mönster är ett hinder för länets och landsbygdens utveckling. Ett modernt samhälle förutsätter pålitliga elleveranser. Detta gäller på landsbygden i lika hög grad som på andra håll.
Staten har en stor skuld i att elnäten inte är bättre skyddade mot oväder. Till skillnad från vad många tror är elnäten inte avreglerade. Tvärtom har staten fortfarande kvar alla sina möjligheter att styra och kontrollera elnäten. Nätbolagen har ett stort eget ansvar för att elleveranserna uteblev efter stormen Gudrun, men i debatten har staten kommit alldeles för billigt undan; faktum är att staten kan ha förvärrat elkrisen då staten signalerat till nätbolagen att hålla igen på kostnaderna i elnäten.
När elmarknaden avreglerades 1996 fick abonnenterna rätt att välja elleverantör. Samtidigt beslutades att nätverksamheten, till skillnad från elproduktion och handel med el, fortsättningsvis skulle vara en reglerad monopolverksamhet. En ny ellag skrevs som begränsar nätägaren och som ger staten en rad maktmedel mot nätägaren. Nätägaren får exempelvis inte använda pengar från nätverksamheten till andra verksamheter inom koncernen. Nätägaren får inte ta ut vilka nätavgifter som helst. Staten har rätt att återkalla rätten att driva elnät om nätägaren inte sköter sig.
Det är naturligt att misstänka nätägare för att missbruka sin monopolställning i nätverksamheten. Därför behövs en strikt reglering. Det finns flera exempel på att regeringen knappast uppmuntrat nätbolagen att satsa på kvalitetsfrågorna, trots att man haft möjlighet att reglera fram en ökad kvalitet och leveranssäkerhet. Nätverksamheten har ju aldrig varit avreglerad. Därför är det lika mycket regeringen som nätbolagen som bestämt kvalitetsnivån. Bristande leveranssäkerhet drabbar landets olika delar olika. Främst drabbas områden med glest boende och arbetande befolkning.
Enligt ellagen skall nätavgifterna vara skäliga, det vill säga låga. Men det blir farligt om regleringen ensidigt används för att pressa ner nätavgifterna. Regleringen måste också uppmuntra nätbolagen att satsa på kvalitet. Ändåär det bara kring prisfrågan som den ansvariga myndigheten, Energimyndigheten, har bullrat. Dåär det heller inte konstigt att nätbolagen satsar på besparingar istället för investeringar. Men värre skall det bli. Regeringen har givit Energimyndigheten i uppdrag att utreda en ny modell för avgiftsberäkning i den reglerade nätverksamheten, den så kallade nätnyttomodellen. Problemet är just att denna modell inte uppmuntrar nätbolagen att satsa på leveranssäkerhet.
Nätnyttomodellen är ännu inte genomförd och har därför inte påverkat kvaliteten i det befintliga elnätet ännu, men den uttrycker klart statens signaler till nätbolagen. Tyvärr är alltså intrycket att staten knappast uppmuntrat nätbolagen att hårdsatsa på hög leveranssäkerhet och att kraftfullt investera i näten.
I samband med att elmarknadsdirektivet nu ska implementeras så finns i föreliggande proposition förslag om lagändringar beträffande hur man ska se på nätavgiftens skälighet. Dessvärre saknas det viktigaste, att bolagen ska ges förutsättningar att investera för säkrare nät, också på landsbygden. Därför bör lagstiftningen kompletteras med att nättarifferna ska kunna konstrueras så att nödvändiga investeringar kan göras för att långsiktigt säkra leveranssäkerheten.