Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyddsjakt på storskarv (Phalacrocorax carbo och sinensis) på liknande sätt som skyddsjakt av säl.
Storskarven (Phalacrocorax carbo och sinensis) eller Ålekråkor som de också kallas, har förökat sig mycket snabbt under det senaste decenniet och vandrat upp från Kalmarsund, där den etablerade en liten koloni på fyrtiotalet, till stora delar av Östergötlands och Stockholms skärgårdar, Ålands hav och Bottenhavskusten.
Alla som har bevittnat dess kolonisering av öar, kobbar och skär inser att den skapar oerhörd förödelse. Träd, buskar och markfauna torkar ut och dör av fåglarnas skarpa avföring. Småfisk av alla de sorter som utgör basföda för abborre, gös och gädda decimeras hårt där skarvflockarna etablerar sig. Annan sjöfågel som också livnär sig på småfisk trängs undan till ogästvänligare och mindre produktiva vatten av de närmare en meter långa och nästan tre kilo tunga fåglarna. Skarvarna är alltså större och kraftigare än både labb och havstrut. De uppträder i större kolonier och är mycket skickligare jägare i och under vattenytan. En skarv klarar av att utan problem dyka ned till 30-40 meters djup och är mycket skickliga simmare.
Skarven saknar dessutom naturliga fiender, frånsett havsörnen, men den har alldeles nyligen kommit tillbaka i blygsam skala efter att nästan ha varit utrotad av miljögifter.
Redan 1835 skrev Lundaprofessorn i naturalhistoria, Sven Nilsson, i sitt banbrytande standardverk Skandinavisk Fauna del 1-3 "att ålakråkorna äro bland de skadligaste av alla foglar; där de slå sig ned uttorkas så småningom träden av deras skarpa exkrementer och de anställa stor förödelse på fisken ."
Visserligen har det senare påståendet vederlagts i en par veteskapliga undersökningar utförda i Kalmarsund. Men knappast någon kustboende eller personer med erfarenheter av kustfiske, anser att undersökningarna återspeglar verkligheten. Man menar att skarvkolonierna ställer till stor skada för fisket.
Under senare år har skarven koloniserat även Hälsingekusten och är på väg norrut. Kustbevakningen i Hudiksvall och Ljusne beräknar att närmare 2 000 skarvar uppehöll sig i och mellan Söderhamns och Hudiksvalls skrägårdar, vilket är en anmärkningsvärt hög siffra för att vara så långt norrut.
I det här läget, med en i det närmaste okontrollerad expansion av storskarv måste myndigheterna vidta motåtgärder, precis som nyligen gjordes mot den starkt tillväxande sälstammen. Detsamma gäller för alla landbaserade djur som saknar eller har för få naturliga fiender - älg, rådjur, vildsvin, björn och lo för att ta några exempel.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Kenth Högström (s) |