1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 6
3.1 Östersjön - ett världsunikt hav 6
4 Föroreningar i havet 7
4.1 Övergödning 7
4.2 Miljögifter 8
4.3 Oljeutsläpp 9
4.3.1 Avsiktliga oljeutsläpp 9
4.3.2 Låt fartygen lämna olja gratis i hamnarna 9
4.3.3 Fartygshaverier 10
4.4 Avgaser från sjöfart 10
4.5 Giftiga båtbottenfärger 11
4.6 Utombordsmotorer 11
4.7 Algblomning 12
4.8 Nedskräpning 12
5 Faunavård 12
5.1 Tumlare 12
5.2 Valfångst 14
5.3 Sjöfåglar 14
6 Formellt skydd av havsområden 15
6.1 Östersjön är ett särskilt känsligt havsområde 15
6.2 Marina reservat och andra skyddade marina områden 15
6.3 Revidering av Helsingforskonventionen 16
6.4 Öresund 17
7 Behovet av forskning 17
8 Vindkraftverk till havs 17
9 Uthållig förvaltning av fiskebestånden 18
9.1 Salthalten och syresättningen i Östersjön 18
9.2 Reformering av kvotsystemet 18
9.2.1 Pelagiskt fiske 18
9.2.2 Kustnära fiske 19
9.2.3 Återupprätta förtroendet mellan fiskare och myndigheter 19
9.3 Åtgärder mot överfiske 20
9.3.1 Torskfisket i Östersjön 20
9.3.2 Administrativa åtgärder 21
9.3.3 Reformera EU:s fiskepolitik 21
9.3.4 Inrätta skyddade reservat 22
9.3.5 Förbättrad samverkan 22
9.4 Samförvaltning 22
9.5 Fångstmetoder 23
9.5.1 Selektiva redskap 23
9.5.2 Vildlekande lax 23
9.6 Hinder för vandringsfisk 23
10 Yrkesfiskarnas villkor 24
10.1 Tillgång till fiskevatten 24
10.2 Spökfiske 24
10.3 Fiskekonto 25
10.4 Fartygsbyte 25
10.5 Inför ett yrkesfiskaravdrag 25
10.6 Dumpade gifter 26
10.7 Utbildning 26
10.8 Fiskeberoende näringar 27
10.9 Säl och skarv 27
11 Vattenbruk 28
11.1 Tillståndsgivning och tillsyn 29
12 Fritidsfiske och fisketurism 29
12.1 Det fria handredskapsfisket 29
12.2 Vandringsfiskens möjligheter 30
12.3 Fredningsområden 30
12.4 Fisketurism 31
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att motarbeta kväveutsläpp från reningsverk och jordbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att förlänga undantaget från EU:s normer om dioxinhalter i fisk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en gemensam myndighet för reglering av giftutsläpp bör skapas för Östersjöregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att lämna spillolja i Östersjöns hamnar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera arbetet med att identifiera och sanera källor till kadmium och PCB, såväl i Sverige som i andra Östersjöländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja de maximala ersättningsbeloppen för den som befinns vara skyldig till att ett oljeutsläpp uppstått.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om investeringsbidrag för att installera katalysator i fartyg.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lots och separata farleder i Bornholmsgattet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om transport av olja i enkelskroviga fartyg.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bekvämlighetsflagg.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om införande av en skrotningspremie påäldre tvåtaktsmotorer för fritidsbåtar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt samarbete mot nedskräpning av hav och kuster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tilldela fiskare miljöstöd för att arbeta med städning av hav och kuster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompensation till svenska fiskare för de åtgärder som föranleds av de nya regler som skall förhindra bifångst av tumlare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta för att inkludera även ryska vatten i IMO:s klassning av Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde (PSSA).
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning i syfte att möjliggöra för riksdagen att inrätta och ange föreskrifter för marina skyddsområden som är av nationellt intresse, såväl innanför som utanför territorialvattengränsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en revidering av Helsingforskonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Öresund.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett fångstteknologiskt institut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett europeiskt marint miljöforskningsinstitut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuella överlåtelsebara fiskekvoter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersätta de artspecifika kvoterna med fiskedagar inom det kustnära fisket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla regleringarna och bidra till större förståelse mellan myndigheterna och fiskenäringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att IBSFC skall följa ICES rekommendationer, med hänsyn tagen till det beräknade överfisket/tjuvfisket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder från Sveriges sida för att rädda hotade fiskbestånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra EU:s regelverk så att även andra EU-länders fartyg kan omfattas av rutinerna kring checkpoints.
Riksdagen begär att regeringen senast i tilläggsbudgeten i vårpropositionen 2005 återkommer till riksdagen med förslag om hur en skärpning av övervakningen av in- och utpassering till/från Östersjöns fiskevatten kan utformas och vilka kostnader detta för med sig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s fiskepolitik skall ha en etisk dimension.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en formaliserad samverkan kring svensk fiskepolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare lagstiftning mot fasta fångstredskap vid älvmynningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad tillgänglighet till Nordsjön och Västerhavet för svenska fiskare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om spökgarn.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om ett s.k. fiskekonto enligt motionens intentioner.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta negativt saldo för inventarietillgångar vid fartygsbyte.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesfiskaravdrag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ny granskning av skyddet för fiskare vid olyckor med kemiska stridsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en fisketeknisk yrkeshögskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gymnasieutbildning med inriktning på fiske.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskningen om fisksjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reglering av skarv- och sälbeståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om planering för vattenbruk.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndigheters hantering av vattenbruksärenden.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning som möjliggör tillskapandet av fiskevårdsområden vid kusterna och i de stora insjöarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för vandringsfisk.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om markägares fritidsfiske i fredningsområden.
1 Yrkandena 4, 7-10 och l8 hänvisade till TU.
2 Yrkandena 33-35 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 38 hänvisat till UbU.
4 Yrkandena 41 och 44 hänvisade till BoU.
En av hörnpelarna i den kristdemokratiska ideologin är förvaltarskapstanken, som innebär att människan på ett ansvarsfullt sätt skall förvalta och utveckla jordens resurser. Detta innebär dels att naturresurserna skall förvaltas så att de på ett långsiktigt uthålligt sätt kan vara till nytta för människorna, dels att naturen i sig har ett värde som ibland måste skyddas från människans verksamheter. När det gäller förvaltningen av våra hav är båda dessa uppgifter aktuella.
Havet har många användningsområden, där fisket kanske är det äldsta och viktigaste. Havsfisket är numera internationellt, vilket kräver internationella överenskommelser. Detta sker nu genom EU och inom FN-organet International Maritime Organization (IMO). Kristdemokraterna instämmer i EU:s åsikt, att fisk i första hand ska fiskas för människoföda, att fisket ska vara ekologiskt och att kustfisket ska bevaras. Det överfiske som skett är oroande. En kontroll av att fiskekvoter respekteras är svår att genomföra men krävs för att fiskekvoterna ska fungera. Ett för stort fiskeuttag gynnar ingen, utan resulterar långsiktigt i att näringen dör ut.
Större delen av Sveriges kust gränsar till Östersjön, ett innanhav som vi delar med åtta andra stater. Östersjön är inte vilket hav som helst. Det är ett världsunikt bräckvattenhav med ett särskilt ekosystem. De flesta arter är utsatta för saltstress eftersom de lever i vad de uppfattar som antingen för salt eller för sött vatten. Östersjön kännetecknas därför bland annat av en låg artrikedom, vilket gör att varje art har en avgörande betydelse för ekosystemets funktion. Den långsamma vattenomsättningen i Östersjön gör att gifter och andra kemikalier inte rinner ut ur innanhavet i någon större omfattning, utan stannar kvar och anrikas. Östersjön är idag ett av världens mest förorenade havsområden.
Dessa omständigheter gör att det är motiverat att ta särskilda hänsyn till Östersjöns miljö och djurliv. Det är därför angeläget att Sverige går i täten för ett gemensamt ansvarstagande för Östersjöns miljö. Framtiden för de levande organismerna i Östersjön kan säkras endast om viljan att bevara innanhavets ekosystem etableras och stabiliseras hos de olika folk som omger det. Miljösamarbetet måste därför kombineras med en i övrigt hållbar samhällsutveckling och demokratiskt samarbete i regionen - ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt.
Sverige har åtagit sig att minska den mänskligt orsakade kvävebelastningen till Östersjön söder om Ålands hav med 50 procent under perioden 1985-2005. Rapporteringen från HELCOM visar dock att vi är långt ifrån att nå det målet.
Övergödning orsakas av utsläpp från trafik, reningsverk, industrier och jordbruk. Övergödningen medför syrebrist och effekten blir döende insjöar och minskande blåstång i havet. Blåstången är viktig då den utgör en naturlig "barnkammare" för fiskar och vattendjur.
För att komma till rätta med problemen med våra förorenade vatten måste, i första hand, kraftfulla åtgärder vidtagas för att minska utsläpp och miljögifter, men det är också oerhört angeläget att kalkningen av försurade sjöar fortsätter. Åtgärder behövs för att få fungerande reningsverk på andra sidan Östersjön, och Sverige måste även fortsättningsvis ge bistånd till de länder som står för de största utsläppen från reningsverk. Även svenska reningsverk måste dock minska kväveutsläppen, till exempel genom att samma krav ställs på reningsverken i inlandskommunerna som i kustkommunerna. Med ny teknik beräknas nettoutsläppen av kväve till havet kunna minska med cirka 6 000 ton per år. Kväveutsläppen från jordbruket måste också motverkas, till exempel genom att utöka möjligheten för jordbrukare att ansöka om miljöstöd i form av fast träda, fånggrödestöd, vårplöjning samt anläggning och skötsel av våtmark. Frikostigare regler för utdelande av så kallat LBU-stöd behövs. Även när det gäller jordbrukets näringsutsläpp är det viktigt att stödja utvecklingen i Baltikum.
Det anses finnas ett sannolikt samband mellan övergödning och minskning av gädda och abborre i havet. Detta till följd av att övergödningen leder till att spiggen förökar sig och äter upp dessa arters rom. I Kalmarsund har exempelvis föryngringen av gädda och abborre varit kraftigt nedsatt de senaste sju åtta åren. Gäddan som fångas längs kusterna är extra attraktiv eftersom dess kött innehåller lägre halter av kvicksilver än fisk fångad i insjöar. Ökningen av skarpsill och strömming och den därmed ökade konkurrensen om födan kan också vara en annan bidragande orsak. En annan bakomliggande orsak till bristen på gädda och abborre i Kalmarsund anses vara den stora skarvpopulationen. Skarven äter främst fiskar i mellanstorleken 10-40 centimeter. Därigenom får de minsta fiskarna färre fiender. Storspiggen har kraftigt ökat i antal och den äter framför allt rom och yngel av abborre, gädda och andra fiskar och även kräftdjur. En annan följd av storspiggens beståndsexplosion är att även mängden djurplankton minskar. Därmed ökar mängden växtplankton, som är djurplanktons viktigaste föda. Det förklarar de senaste årens algblomningar med grumligt vatten och minskat siktdjup.
Utsläppen av kväveoxider till luften från fartygens motorer bidrar till övergödningen då kvävet faller ner i havet genom regn. Nya beräkningar visar att sjöfarten i världen förbrukar dubbelt så mycket bränsle som man tidigare har räknat med. Utifrån detta bedöms också sjöfartens utsläpp av kväveoxider vara dubbelt så stora som man tidigare trott (James Corbett, University of Delaware och Horst W. Köhler, MAN B&W Diesel). Kväveoxiderna är inte bara skadliga i sig, de påverkar också bildningen av marknära ozon. Gasen skadar människors hälsa och har även negativa effekter på skog och annan växtlighet. Dessutom är det en växthusgas.
I Sverige är kväveutsläppen från sjöfarten mindre än på många andra håll, tack vare miljödifferentierade farleds- och hamnavgifter.
De flesta kemiska substanser som används återfinns i dag, i större eller mindre mängd, i våra vatten. Det finns spår av läkemedel, bl.a. hormonpreparat i havet. Många gifter har en hormonliknande effekt. Dessa hormoneffekter stör fiskarnas könsidentitet och fortplantningsförmåga. I fiskkött, särskilt från fet fisk, ökar koncentrationen av t.ex. kadmium och kvicksilver. Dumpning av miljöfarligt avfall i havet har redan förbjudits på EU-nivå, vilket biträtts av Sverige. Det är viktigt att arbetet enligt EU:s ramdirektiv för vatten nu tar fart. Senast 2005 skall Naturvårdsverket ha tagit fram en nationell plan för integrerad vattenförvaltning och effektiv vattenhantering. Det brådskar om inte fiskenäringen skall slås ut innan miljöförbättringen inträder.
Sedan början av 1980-talet har halterna av kadmium i strömming fördubblats i Östersjön. De ökande halterna kan ha många förklaringar. Situationen för PCB är svårtolkad, men mycket tyder på att ämnet åter börjat släppas ut i Östersjön. PCB ackumuleras i levande organismer och anrikas ju högre upp i näringskedjan man kommer. Toppkonsumenter som säl och havsörn får därför särskilt höga halter av PCB. Det är oroande att minskningen av dioxinhalten i strömming har avstannat. Halterna ligger ofta över den miniminivå på 4 pg/kg som EU fastställt. De höga halterna av dioxiner och PCB tros vara orsaken till att en stor del av sälarna i Östersjön fortsätter lida av svåra skador på mag- och tarmsystemet. Världens längsta tidsserie när det gäller dioxinhalter i levande organismer har gjorts av Naturhistoriska riksmuseet på sillgrissleägg från Stora Karlsö. Den visar en kraftig minskning av halterna från 1969 fram till mitten av 1980-talet. Då planar minskningen ut. Analyser av strömmingsmuskel inom den nationella miljögiftsövervakningen från 1990 och framåt visar inte heller på sjunkande halter. De högsta halterna finns i prover från Bottenhavet. De svenska halterna av dioxin i fet fisk är för höga för EU:s normer. Fet fisk är främst sill, strömming och laxfiskar. Sveriges undantag från EU-normerna går ut år 2006. Man har hoppats att halterna skulle sjunkit till dess, men i dagsläget förefaller det osannolikt att halterna kommer att ligga inom normerna år 2006. Därigenom utgör dioxinerna ett hot inte bara mot hälsan utan mot såväl yrkesfisket som fritidsfisket. För närvarande har Sverige utfärdat kostråd som begränsar befolkningens konsumtion av fet fisk från Östersjön. Kristdemokraterna anser att åtgärderna mot dioxinutsläpp behöver intensifieras för att dioxinhalterna i svensk fisk så snabbt som möjligt skall sjunka till nivåer inom EU:s normer. Emellertid tar det lång tid innan åtgärderna ger resultat. Men som det ser ut i dagsläget måste Sverige tyvärr börja verka för att förlänga det undantag Sverige fått vad gäller dioxinhalterna. Detta bör ges regeringen till känna.
Havsmiljökommissionen uppger att tidigare belastningsminskningar av PCB som uppmätts i Östersjön indikerar att ytterligare begränsning av utsläpp från kvarvarande källor kan ge snabba resultat. Kristdemokraterna vill därför uppmana regeringen att prioritera arbetet med att identifiera och sanera källor till kadmium och PCB, såväl i Sverige som i andra Östersjöländer.
För att komma åt utsläppen av gifter i Östersjön föreslår Kristdemokraterna att en gemensam myndighet skapas för Östersjöregionen. Denna myndighet skall ledas av en styrelse med representanter för alla länder i regionen och ha befogenhet att utfärda förordningar som skall gälla som juridiskt bindande i de ingående länderna. En av de första uppgifterna för myndigheten bör vara att kartlägga källorna till utsläppen av gifter i regionen.
Oljeutsläppen fortsätter att vara ett stort problem. Den årligen utsläppta oljemängden i Östersjön beräknas ligga mellan 2 000 och 7 000 ton per år. För att komma till rätta med problemen med våra förorenade vatten måste kraftfulla åtgärder vidtas för att minska utsläppen av olja och möjligheten att beivra oljeutsläpp förbättras. Det senaste året har nya åtgärder införts för att förhindra utsläpp. Tyvärr har utsläppen fortsatt, med haveriet av tankfartyget Fu Shan Hai sommaren 2003 som det mest förödande exemplet.
Den största delen av oljeutsläppen sker inte vid tankbåtsolyckor utan i samband med rengöringen ombord på olika typer av fartyg. I Östersjön är det sedan 1976 förbjudet att pumpa oljehaltigt länsvatten överbord. Likväl observeras varje år 400-500 olagliga oljeutsläpp i den svenska delen av Östersjön. Mörkertalet torde dessutom vara stort. Det är fortfarande mycket svårt att få till stånd en fällande dom mot miljöbovarna. Sverige måste fortsätta vara pådrivande i dessa frågor inom EU samt de internationella organ som finns för havsmiljön. Ett viktigt krav bör vara att höja de maximala ersättningsbeloppen för den som befinns vara skyldig till att ett oljeutsläpp uppstått.
De ekonomiska villkor som råder kring avfallshanteringen i hamnarna utgör ett miljöproblem. De flesta hamnar tar ut en särskild avgift när större mängder avfall lämnas. Detta ökar risken för illegala utsläpp till havs och är ett oacceptabelt förfarande som måste beivras.
För att komma till rätta med utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC) borde återvinningsanläggningar installeras i samtliga hamnar. Göteborgs hamn har efter åläggande av Naturvårdsverket installerat en sådan anläggning. Resultatet bedöms vara mycket lyckat. Göteborgs hamn, raffinaderi och fartyg har tillsammans investerat cirka 100 miljoner kronor för att kunna ta hand om förorenat vatten s.k. sludge- och slopvatten. Detta snedvrider konkurrensen eftersom andra hamnar inte behöver åta sig detta. Även flera svenska hamnar har fått dispens från kravet om att återvinna VOC. Kristdemokraterna anser att Sverige aktivt bör verka inom Helsingforskonventionen (HELCOM) för att fartygen skall kunna lämna sin spillolja gratis i alla Östersjöns hamnar (det skall ingå i hamnavgiften).
Även om fartygshaverier står för en mindre andel av oljeutsläppen, måste det till en höjd beredskap mot oljeolyckor. Kapaciteten för nödutryckning och oljesanering måste ökas. I det starkt trafikerade Bornholmsgattet bör det införas separata farleder och krav på lots eller motsvarande kompetens i besättningen. Farleder och trafikregler skall utformas så att särskilt känsliga områden undviks samt att skador från oljeutsläpp blir minsta möjliga om de skulle uppstå. Lämpligen bör en överenskommelse om detta nås inom HELCOM.
IMO har beslutat att fartyg med enkelskrov som transporterar tunga oljor skall fasas ut till 2015 med vissa undantag. EU har beslutat att sådana fartyg skall förbjudas att trafikera EU:s territorialvatten och hamnar från och med år 2010. Kristdemokraterna anser dock att transport av olja i enkelskroviga fartyg bör förbjudas snarast inom Sveriges ekonomiska zon. Den rättsliga grunden för en sådan bestämmelse bör klarläggas, då det internationella regelverket är svårtolkat.I samband med att Östersjön klassas som ett PSSA-område bör Sverige verka för att IMO beslutar att transport av tunga oljor med enkelskroviga fartyg skall förbjudas på allt vatten i Östersjön då PSSA-klassningen träder i kraft.
EU bör ge teknikbistånd till de nya medlemsländerna så att de kan uppgradera sina fartyg i sjösäkerhetshänseende.
Bekvämlighetsflaggningen av fartyg utgör ett problem i miljöarbetet. Sverige bör verka för att bekvämlighetsflaggning avskaffas. För att uppnå detta är det nödvändigt att EU helhjärtat engageras för att förbjuda bekvämlighetsflaggningen. Så länge som bekvämlighetsflaggade fartyg finns kvar bör Östersjöländerna genom IMO verka för att det blir möjligt att införa lämpliga regler som begränsar bekvämlighetsflaggade fartygs tillträde till vatten och hamnar i Östersjön.
I dag drivs många färjor med regelbunden trafik på Sverige med lågsvavlig och förhållandevis miljövänlig bunkerolja. Sverige har som första land i världen infört miljödifferentierade avgifter. Principen är att fartyg som trafikerar svenska hamnar och som minskar sina utsläpp, t.ex. genom katalytisk avgasrening och användning av oljor med låg svavelhalt, skall få betala mindre i avgift.
De miljödifferentierade farledsavgifterna har hittills uppskattningsvis lett till att utsläppen av svaveloxid har minskat med ca 50 000 ton per år och kväveoxider med ca 27 000 ton per år inom Östersjö- och Nordsjöområdet. Det är väsentligt att avgifterna forsätter utvecklas mot att ytterligare stimulera miljöinvesteringar.
En åtgärd som gynnar miljön i hög grad är att installera en katalysator på fartyget. Investeringskostnaderna för katalysatorer är dock mycket höga. För en stor färja rör det sig om över 20 miljoner kronor samt ytterligare en miljon kronor per fartyg och år i driftskostnad av katalysatorn. Sjöfartsverket räknar med att ett "normalt" fartyg släpper ut ca 15 gram kväveoxider per kilowatttimme. Ett fartyg med katalysator släpper i genomsnitt "bara" ut drygt tre gram per kilowattimme. Tidigare gavs investeringsbidrag för att installera katalysator. Det fungerade så att 40 % av farledsavgiften kunde återfås om investering i katalysator gjordes. Detta, eller liknande system, bör prövas igen.
Bottenfärg används på fartygsskrov och fritidsbåtar för att förhindra beläggningar och påväxt av marina organismer. Den bottenfärg man länge använt innehåller tributyltenn (TBT) som aktiv substans. TBT förekommer i skadliga halter främst i och kring hamnanläggningar. Ämnet har mycket skadliga effekter på snäckor, då honorna utvecklas till s.k. pseudo-hannar och populationer försvinner pga. brist på honor. Utvecklingsprojekt pågår med syfte att ta fram giftfria färger som alternativ. Havsmiljökommissionen (SOU 2003:72) påpekar att alternativ till TBT idag finns i form av färger baserade på silikon eller genom att använda specifika nervblockerare eller mikrostrukturer på ytorna.
IMO har antagit en konvention om kontroll av skadliga, påväxthindrande system (AFS-konventionen). Den innehåller bl.a. ett förbud mot att använda bottenfärger med tennorganiska föreningar från och med år 2003 och att alla fartyg som idag är målade med tennorganiska föreningar måste målas om före 2008. Konventionen trädde i kraft i december 2003.
I Sverige finns 600 000 fritidsbåtar med utombordsmotorer. Flertalet av dessa är tvåtaktsmotorer, där 20-30 % av bränslet släpps ut oförbränt med avgaserna. Årligen släpps 14 000 ton polyaromatiska kolväten (PAH) ut från tvåtaktsmotorer i fritidsbåtar. PAH har sannolikt en skadlig effekt på fiskbestånden. Kristdemokraterna förordar därför att en skrotningspremie för äldre tvåtaktsmotorer skall finnas.
Akrylatbensin minskar utsläppen av kolväten med 85-90 procent och utsläppen av kväveoxid med 30-60 procent. Det är bra att skatten på akrylatbensin som används i båtmotorer är lägre. Från och med 2005 omfattas utombordsmotorerna av EU:s "fritidsbåtsdirektiv", som ställer krav på begränsningar av avgaser och buller.
Blomningar av giftiga cyanobakterier ("blågrönalger") tycks ha ökat under de senaste åren. Men det finns också tecken som tyder på att blomningarna kommer i perioder. Ett skäl till att blomningarna tilltagit kan vara de ökade halterna av näringsämnen i våra vatten. Rent allmänt har t.ex. Östersjön genomgått en kraftig gödning under de senaste decennierna. Kristdemokraterna vill därför fortsätta att arbeta för en minskning av tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön.
Varje år driver ca 6 000 kubikmeter skräp iland utmed Bohuskusten, varav 80-90 procent består av plast. Kommunernas kostnader för strandstädning uppgick, enbart i Bohuslän, till 4 miljoner kronor år 2002. Skräpet skadar både havslevande och landlevande djur, bland annat ett stort antal fågelarter som får i sig plast när de äter. Större delen av det skräp som samlas upp vid kusterna har dumpats i havet, men mycket kommer också flytande i floder från inlandet ut till kusten. Nedskräparna härrör sannolikt från en rad olika länder. För att komma till rätta med problemet krävs därför gemensamma internationella åtgärder. Särskilda insatser måste riktas mot fiskerinäringen, rederier, oljebolag och fritidsbåtsektorn. Sverige bör därför ta initiativ till ett internationellt samarbete mot nedskräpning av haven, förslagsvis genom IMO och genom de regionala organen OSPAR (Nordsjön) och HELCOM (Östersjön). Miljöstationer med möjlighet att ta emot skräp gratis, som exempelvis fiskebåtar fångat upp, bör inrättas vid hamnarna.
Kristdemokraterna föreslår att fiskare, när de fiskat upp sin kvot, skall tilldelas miljöstöd för att arbeta med städning till havs och utmed kusterna. Regeringen bör låta utreda formerna för detta.
Sedan 1970-talet har halterna av flera av de välkända miljögifterna, såsom DDT och PCB, minskat påtagligt som ett resultat av vidtagna åtgärder. Det innebär att havsörn och gråsäl, som tidigare var mycket allvarligt påverkade av dessa miljögifter, har börjat återhämta sig. Idag hemsöks gråsälarna dock av illavarslande tarmsår, vars orsaker inte är helt klarlagda, men antas bero på PCB och/eller dioxiner.
Det är särskilt angeläget att värna tumlaren, som är den enda valart som förekommer i svenska vatten. Tumlaren har varit på tillbakagång i Östersjön sedan 1960-talet. Orsaken till tillbakagången är oklar, men troligen rör det sig om en kombination av olika faktorer. Oavsiktliga bifångster inom fisket pekas okritiskt ut som den huvudsakliga orsaken. Miljögifter i form av klorerade organiska föreningar och tungmetaller utgör också ett hot mot tumlaren. Störning från båttrafik, sjukdomar och parasitangrepp kan också spela in. Tidigare vintrar med omfattande isbeläggning av Östersjön kan också vara en påverkande orsak. Eventuella effekter av buller från vindkraftverk studeras för närvarande av danska forskare. År 1995 uppskattades populationen i Östersjön till ca 600 djur (exklusive polska vatten). Populationen beräknas idag uppgå till 100-200 djur, men väldigt olika uppskattningar förekommer om populationens storlek.
Ett beslut om gemensam rådsförordning om åtgärder för att minska oavsiktlig fångst av valar vid fiske antogs vid jordbruks- och fiskerådets möte den 22 mars. Beslutet innebär bland annat att förbudet att använda drivgarn i Östersjön sköts upp ett år till den 1/1 2008 och att utfasningen av drivgarnen nu baseras på en begränsning av fiskeansträngningen (40 procent första året och därefter 20 per år) istället för som tidigare en omedelbar nedskärning av drivgarnslängden till 2,5 km.
För att underlätta övergången från drivgarn till andra redskap skall de säsongsmässiga förbudstiderna vid användningen av olika fiskeredskap i Östersjön ses över. Kommissionen förklarar att man skall överväga en möjlighet för medlemsländerna att stödja inköp av pingers för åtaganden gjorda under 2005 och 2006. I sitt förslag till finansiellt perspektiv för fiskesektorn efter 2006 kommer kommissionen att undersöka om man skulle kunna inkludera ytterligare möjligheter till medfinansiering från EU för åtgärder som stöder miljövänliga fiskemetoder.
Kristdemokraterna ställer sig tveksamma till om de regler som föreskrivs i förordningen är proportionerliga i relation till de problem som de avser att lösa. Bland dessa är begränsning av användning av drivgarn och obligatorisk användning av ljudskrämmare, s.k. pingers, vid vissa typer av fiske. Pingers används i USA med gott resultat. När det gäller användning av drivgarn är restriktioner, enligt Kristdemokraternas mening, i första hand aktuella för Nordsjön. I Östersjön är problemet med tumlare som fastnar i drivgarn, såvitt kan bedömas av expertis, av marginell betydelse. Under den senaste tioårsperioden har totalt 13 döda tumlare påträffats i Östersjön, varav 7 som bifångst i fiskeredskap. Sedan 1996 har dock endast 1 tumlare fångats som bifångst. Ett av delmålen i miljökvalitetsmålet Hav i balans och levande kust och skärgård föreskriver att bifångsten av tumlare får vara högst 1 procent av bestånden. Denna målsättning är således redan uppfylld. Förbudet mot drivgarn får starkt negativa konsekvenser för laxfisket på den svenska syd- och ostkusten. I praktiken torde åtgärden omöjliggöra ett kommersiellt laxfiske i Östersjön. Det är därför nödvändigt att berörda yrkesfiskare kompenseras fullt ut för förluster till följd av den av svenska jordbruksministern framförhandlade EU-förordningen. Sverige bör verka för att medel för detta ändamål utgår från EU:s strukturfonder eller annan lämplig EU-medfinansiering.
Frågan om bevarandet av världens olika hotade valarter har länge engagerat det svenska folket, miljöorganisationerna och riksdagens politiska partier, däribland Kristdemokraterna.
Fångsten av stora valar regleras av den internationella valfångstkommissionen, IWC. Sedan 1982 har IWC infört ett moratorium på kommersiell valjakt. Idag uppgår fångsten av stora valar till omkring 1 700 fördelade på knappt 700 för vardera norsk kommersiell jakt och japansk vetenskaplig jakt och ca 350 för ursprungsbefolkningars husbehovsjakt. Island har nyligen påbörjat "vetenskaplig" jakt på vikvalar. En omfattande jakt av mindre valar förekommer också utanför IWC:s reglering. Sverige medverkar också inom ASCOBANS, som är en överenskommelse om bevarande av småvalar i Östersjön, nordöstra Atlanten, Irländska sjön och Nordsjön.
I mitten av oktober 2002 höll IWC ett extra möte i Cambridge i England. En av de frågor som aktualiserades vid mötet var ett eventuellt upphävande av Islands medlemskap i kommissionen inklusive landets reservation mot kommersiell valfångst från år 2006. I omröstningen huruvida Islands ansökan hösten 2002 skulle betraktas som en ny ansökan kom den svenska rösten att utgöra tungan på vågen. Med röstsiffrorna 19 för och 18 mot beslutades att så var fallet. Konsekvensen blev att Island behöll det medlemskap inklusive reservationen som landet genom denna ansökan hade förvärvat före mötet, vilket enligt vår mening måste vara ett misstag.
I oktober 2003 beslöt riksdagen att den svenska politiken i valfångstfrågor skulle formuleras grundligt och att regeringen skyndsamt för riksdagen skulle redovisa den politik som förts de senaste tio åren samt lägga fram förslag om hur den framtida politiken skall utformas och organiseras. En proposition om en hållbar svensk politik i fråga om valar presenterades för riksdagen i april 2004. Kristdemokraterna välkomnade regeringens proposition om riktlinjer för en hållbar svensk politik i fråga om valar. Det är bra att riksdagen därigenom lagt fast den svenska politiken i fråga om valar.
En okänd sjukdom har slagit ut minst hälften av mås, trut och tärna i Sverige de senaste fem åren. Sjukdomen upptäcktes i maj 2000, men dess orsak är ännu okänd. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Naturvårdsverket har fått i uppdrag att sammanställa det aktuella kunskapsläget.
I april 2004 tog FN:s sjöfartsorganisation IMO ett principbeslut om att klassa Östersjön, utom ryska vatten, som ett särskilt känsligt havsområde, PSSA (Particularly Sensitive Sea Areas). Sverige och övriga ansökarländer (alla Östersjöländer utom Ryssland) skall inom tvåår återkomma till IMO med förslag till nya skyddsåtgärder som skall gälla för det klassade området. Sådana åtgärder kan exempelvis handla om obligatorisk rapportering, trafikövervakning, transportseparering och ruttsystem. Det slutliga godkännandet av Östersjöstaternas ansökan behandlas när de ansökande staterna återkommit med förslag till åtgärder för att skydda området. Detta skall ske inom tvåår.
Att ge vissa områden status som PSSA är en möjlighet att styra bort fartyg med miljöfarlig last från känsliga områden, och borde vara del i en övergripande strategi för att hantera problemet med farliga transporter till sjöss i ekologiskt känsliga områden. Det är det internationella FN-organet IMO (International Maritime Organization) som kan utnämna ett område som PSSA. Det är dock viktigt att ta i beaktande att själva statusen inte ändrar fartygsrörelserna i området. De berörda länderna kan emellertid utnyttja de möjligheter PSSA-statusen erbjuder och fastställa konkreta bestämmelser, till exempel att utesluta fartygstrafik från vissa farleder eller områden. Nu gäller det att Sverige och de andra länderna snabbt kommer överens och anmäler sina gemensamma önskemål till IMO.
Det är otillfredsställande att ryska vatten inte ingår i PSSA-klassningen. Sverige bör verka för att även de ryska vattnen inkluderas i PSSA-klassningen.
Enligt miljömålet "Hav i balans" och "Levande kust och skärgård" skall Västerhavet och Östersjön ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden skall bevaras. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar. Enligt ett av delmålen skall 50 % av skyddsvärda marina miljöer och minst 70 % av kust- och skärgårdsområden med höga natur- och kulturvärden ha ett långsiktigt skydd. Senast år 2005 skall ytterligare fem marina områden vara skyddade som reservat.
Både ur nationellt och internationellt perspektiv har Sverige alldeles för få skyddade marina områden. Exempel på områden som bör skyddas är de s.k. utsjöbankarna. Dessa grunda områden har stor betydelse som lek- och foderområden för fisk. Fiskeriverket har beräknat att ungefär 95 % av Östersjöns fisk och havsfåglar återfinns i 5 % av havet, i första hand i utsjöbankarna. Marina skyddsområden är bland annat nödvändiga för bevarandet av de marina miljöerna och för att säkra fiskenäringens långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Natura 2000 är det nätverk av värdefulla naturområden som byggs upp inom EU. Naturvårdsverket har föreslagit att regeringen i första hand bör skydda fyra av de tolv utsjöbankarna som Natura 2000-områden. De föreslagna områdena är Hoburgs bank, Norra Midsjöbanken, Lilla Middelgrund och Fladen. De två förstnämnda ligger i Östersjön och de sistnämnda i Kattegatt. Idag är Hoburgs bank redan av regeringen föreslaget som Natura 2000-område. Kristdemokraterna menar att även mjukbottnar, ålgräsängar och musselbankar med särskilt höga biologiska värden skall skyddas som Natura 2000-områden.
Hur ett område skall skyddas måste regleras från fall till fall. Det viktiga är att reglera den verksamhet som utgör ett hot mot det skyddsvärda. För de bankar som är viktiga övervintringsområden för fisk bör exempelvis förbud mot bottentrålning övervägas. Denna typ av åtgärder kräver ett samarbete mellan myndigheter, näringsidkare och forskare. I andra områden kan det vara aktuellt att endast tillåta småskaligt kustnära fiske.
Vissa områden bör skyddas genom inrättande av marina reservat, där allt fiske förbjuds. I ett marint reservat får inget uttag av naturresurser göras, varken genom fiske eller utvinning av olja, gas, sand, grus eller mineraler. Dessa områden är även stängda för all form av dumpning av avfall. De reservat som inrättas bör tillsammans täcka Östersjöns samtliga huvudbiotoper.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att, i större omfattning än som hittills skett, skydda marina områden och menar att regeringen bör arbeta utifrån det ovan nämnda förslaget från Naturvårdsverket. Detta arbete skall bedrivas i nära samarbete med dem som berörs av ett sådant förslag. Internationella erfarenheter visar att lokal acceptans för regelsystemet är av grundläggande betydelse för att skyddet skall vara effektivt.
Idag kan regeringen inrätta naturreservat i Sveriges ekonomiska zon utanför territorialvattengränsen. Länsstyrelserna och kommunerna ansvarar för inrättandet av naturreservat innanför territorialvattengränsen. Lagstiftningen bör ses över i syfte att möjliggöra för riksdagen att inrätta och ange föreskrifter för marina skyddsområden som är av nationellt intresse, såväl innanför som utanför territorialvattengränsen. Som exempel bör ett absolut förbud mot exploatering, i form av vindkraftsparker och liknande, kunna utfärdas av riksdagen.
Marina reservat kan spela en viktig roll för att rädda yrkesfisket.
Kristdemokraterna föreslog föregående riksmöte att vad som sagts om marina reservat skulle tillkännages för regeringen som riksdagens mening, men då yrkandet ännu ej behandlats avstår vi här från att upprepa det.
Kristdemokraterna stöder Havsmiljökommissionens (SOU 2003:72) förslag att en revidering av Helsingforskonventionen genomförs i syfte att omsätta ekosystemansatsen i konkreta rättsliga principer. I detta sammanhang bör inrättandet av en gemensam myndighet, som Kristdemokraterna föreslår, aktualiseras.
Sverige har i samband med ratificeringen av havsrättskonventionen avgett förklaring varigenom klargjorts att Öresund skall betraktas som ett s.k. historiskt sund. Därigenom gäller inte någon ovillkorlig rätt till genomfart för utländska fartyg. De rättsliga möjligheterna för Sverige och Danmark att begränsa sjöfart i sundet måste fullständigt klarläggas. Riksdagen bör inte utesluta att det för Sverige kan bli aktuellt att hindra genomfart av enkelskroviga oljetankers eller andra fartyg som inte är önskade i Östersjön.
Kunskapen om fiskbestånden är fortfarande otillräcklig, vilket kan leda till felaktiga beslut och onödiga dispyter mellan näring, forskare och politiker. Kvalificerad utbildning i fiskeribiologi saknas i stort sett vid svenska universitet. Behovet av forskning är stort också inom andra områden, exempelvis utveckling av fångstredskap och fångstmetoder, spridning och effekter av kemikalier, övergödning med mera. Kristdemokraterna stöder Havsmiljökommissionens förslag om att inrätta ett fångstteknologiskt institut.
Regeringen bör vara mer pådrivande för att EU gemensamt ökar forskningsinsatserna kring Östersjöns miljösituation. EU bör förlägga ett marint miljöforskningsinstitut i Östersjöområdet med syfte att bedriva forskning kring strategier för marina miljöer. Denna typ av forskning borde vara en viktig hörnsten för att bl.a. föreslå vilka åtgärder som behövs inom t.ex. kemikaliepolitiken för att stärka en livskraftig stam av t.ex. tumlare i Östersjön. Detta bör ges regeringen till känna.
Mycket talar för att utbyggnaden av den havsbaserade vindkraften bör fortsätta. Olyckligtvis är de grunda havsområden som är mest lämpade för vindkraftverk samtidigt värdefulla områden för fiskbestånden. De områden där vindkraftverk kan byggas med minimal påverkan på miljö och fiske bör därför kartläggas och klassas som riksintressen för vindkraftsproduktion. Förutsättningarna för vindkraftsproduktion inom olika områden utreds för närvarande av flera myndigheter, bl.a. Statens energimyndighet och Naturvårdsverket.
Kristdemokraterna anser att man bör sträva efter att bygga vindkraftverken på platser där få människor kan bli störda. Den nya generationens vindkraftverk med effekter på 3-3,5 MW kan placeras upp till tio mil utanför kusten, utom synhåll från land.
Torskens möjlighet till reproduktion är starkt beroende av salthalten i vattnet. För att torsken skall kunna leka krävs en salthalt på minst 11 promille. Inflödet av saltvatten från Kattegatt till Östersjön är den faktor som starkast påverkar torskpopulationens storlek. Sedan 1983 har inflödena av saltvatten i Östersjön blivit mer ovanliga. I Östersjön leker torske n idag bara i Bornholmsdjupet.
Fisket är inte den enda faktor som påverkar torsken i Östersjön. För att torsken skall kunna föröka sig är det nödvändigt med en inströmning av syrerikt saltvatten genom Öresund och Bälten. Denna inströmning har minskat sedan 80-talet, vilket lett till att stora delar av Östersjöns bottnar lider brist på syre. Situationen har förvärrats av övergödningen. Orsaken är för stor tillförsel av näringsämnen (kväve och fosfor). Det syre som finns går åt för att bryta ner all växtlighet, främst alger, som bildas. Utsläppen av näringsämnen kommer främst från läckage av gödsel från åkermark, avloppsvatten utan tillräcklig kväverening och bilavgaser. I de syrefria delarna av Östersjön kan torskens romkorn inte överleva. På flera håll i Östersjön har allt djur- och växtliv försvunnit till följd av syrebrist. Ytan död botten i Östersjön har ökat ca 3,5 gånger sedan 1960. Sedan 1980 råder konstant syrebrist i Gotlandsdjupet.
Den överkapacitet som finns i den svenska fiskeflottan, och det därmed förknippade överfisket, beror till stor del på hur dagens system med fiskekvoter är utformat.
Pelagiskt fiske bedrivs med flyttrål som inte stör bottnarna. De arter som fångas med detta fiske är främst sill och makrill. Ofta samarbetar båtarna två och två med att dra trålen.
Kvotsystemets utformning innebär en form av först-till-kvarn-situation för fiskarena. Detta driver fram investeringar i överkapacitet, som samtidigt leder till påfrestningar på fiskarens ekonomi och ökat behov av intäkter. Genom att införa individuella fiskekvoter skulle flera fördelar uppnås. Fiskaren skulle själv kunna välja när han skall fiska, vilket skulle medföra mindre risker, bättre arbetsmiljö och bättre ekonomi. Det skulle också ge fiskaren möjlighet att planera sitt fiske i tiden. Genom överlåtelsebara kvoter skulle kapaciteten minskas genom marknadsmekanismerna. Detta skulle möjliggöra en rationalisering av fisket genom att en båt skulle kunna köpa kvoter eller delar av kvoter från en annan båt. Därigenom skulle kostnaderna minska för att landa samma mängd fisk och därigenom skulle behovet av fångst för att klara kostnaderna minska. Även för beredningsindustrin torde det vara en fördel att kunna sluta avtal med fiskarena om när de skall leverera sina fångster. Regeringen bör ge Fiskeriverket i uppgift att ta fram ett förslag på hur ett sådant nytt kvotsystem skall fungera. Erfarenheterna från länder med sådana system bör tas tillvara.
Det pelagiska fisket sker huvudsakligen efter stimfiskar och medför relativt små bifångster. Det kustnära fisket med bottentrål ger däremot fångster med en stor variation av olika arter i samma fångst. Det är i högsta grad oetiskt att slänga fisk överbord. Fisken dör oftast i samband med infångandet och kan därför inte sättas tillbaka i havet. För att inte överskrida sina kvoter tvingas kustfiskarna därför att kasta tillbaka stora mängder död fisk av fel arttillhörighet. Detta är ett slöseri med fiskeresurserna. Samma förhållanden gäller inom hela EU. Även om syftet med kvotsystem är att bevara arter kommer, om inget görs åt det beskrivna resursslöseriet, en snabbare utarmning av havets resurser att ske. Kristdemokraterna föreslår att reglerna ändras så att de artspecifika kvoterna för kustfisket avskaffas och att fiskarena istället med selektiva redskap kan fiska ett begränsat antal dagar och få ta iland för försäljning det som kommer i trålen. Det totala antalet tilldelade fiskedagar får ej överskrida vad fiskbestånden långsiktigt kan tåla eller den sammanlagda kvot som Sverige erhållit för respektive art. Erfarenheter från liknande system i exempelvis Danmark bör tas till vara. Även på Färöarna fiskar man enligt denna modell, och det har slagit mycket väl ut. Tidigare förde fiskarna där endast iland de största fiskar som de fick upp, numera tar de iland allt de får i trålen och begränsningen ligger istället i antal dagar till havs.
Fiskenäringens delaktighet i förvaltningen måste ta sig konkreta former och näringens företrädare måste få ett faktiskt inflytande över hur kvoter och ransoner fördelas. Former för lokal förvaltning bör utvecklas där näringens företrädare har en stark ställning.
Svensk fiskeriförvaltning innehåller idag alltför mycket detaljregleringar. Detta har bland annat fått till följd att svenska fiskare landar sin fångst i Danmark i stället för i Sverige, trots att de båda länderna på papperet har samma (EU-)regler. Detta leder till råvarubrist i svenska sillfabriker. Problemen ligger alltså i stor utsträckning hos den svenska tillämpningen av regelverket. Ett exempel på en onödig och repressiv regel är den att en fiskare måste böta om han gissar fel på fångstens storlek (innan den vägts) med mer än 7 procent. Relationerna mellan fiskarna och Kustbevakningen har också försämrats på senare år. Det är angeläget att förtroendet mellan yrkesfiskare, myndigheter, politiker, forskare och andra aktörer återupprättas. Kristdemokraterna föreslår att regeringen snarast ser över förordningar och föreskrifter i syfte att förenkla regleringarna och bidra till större förståelse mellan myndigheter och näringen.
Olika rapporter har visat på ett mer eller mindre kraftigt vikande bestånd av torsk i Östersjön. Råden från Internationella havsforskningsrådet (ICES) innebär förslag om kraftiga nedskärningar vad gäller högsta tillåtna fångstmängder. Målet är att fångsterna skall anpassas till det långsiktigt, hållbara biologiska utrymmet. Också för fiskenäringens fortlevnad är det viktigt med en anpassning av fångstmängderna till vad som är biologiskt och ekologiskt hållbart.
Baltiska Fiskerikommissionen (IBSFC) fastställer, efter rekommendationer från ICES, de fångstkvoter för Östersjön som skall gälla för varje land. Den totala rekommenderade fångstmängden för torsk år 2004 uppgick till 29 600 ton i Östersjöns västra bestånd och 13 000 ton i det östra beståndet. IBSFC beslutade vid sitt sammanträde i början av oktober 2003 att ange torskkvoten för år 2004 till 61 600 ton för hela Östersjön. För år 2005 rekommenderar ICES att max 23 400 ton torsk fångas i det västra beståndet och 0 ton i det östra beståndet. Vid IBSFC:s sammanträde i september år 2004 var motsättningarna mellan EU och Ryssland för stora för att något beslut om torskfiske i det östra beståndet skulle kunna fattas. För det västra beståndet bestämdes kvoten till 24 700 ton. Under flera år har ICES rekommenderat totalt torskfiskestopp i Kattegatt. Detta måste respekteras av alla parter.
ICES uppskattar att överfiske totalt sett sker med närmare 50 procent utöver de beslutade kvoterna. Bland annat på grund av den relativt väl utbyggda kontrollen torde Sveriges andel av överfisket vara begränsad. Nu krävs krafttag mot överfisket, också av de länder där kontrollen hittills varit mindre utvecklad. Om torsken försvinner eller permanent reducerades till en låg nivå, skulle det få oöverblickbara konsekvenser för hela fiskerinäringen och dess kringnäringar. Kustsamhällena riskerar att utarmas.
Kristdemokraterna anser att försiktighetsprincipen skall gälla även inom fiskepolitiken. Målsättningen skall vara att fiskebeståndens storlek är tillräckliga för att säkerställa respektive arts roll i ekosystemet och för att säkerställa goda och uthålliga fångster av de kommersiella fiskarterna. Redan 1992 varnade ICES för överfiskningen av torsk i Östersjön. Vid flera senare tillfällen har organisationen varnat för att torskbestånden riskerat kollaps om utfiskningen fortsatte.
Trots politiska ansträngningar har bestånden av torsk och sill fortsatt att sjunka. Bestånden för båda dessa arter är nu nedanför den biologiskt hållbara nivån. Havsmiljökommissionen skriver i sitt betänkande (SOU 2003:72):
Alla tecken tyder på att det moderna yrkesfisket går mot en krasch, vilket kommer att få stora konsekvenser inte bara för ekosystemen utan även för de återstående yrkesfiskarna, sportfiskarna och därmed för en levande kust och skärgård.
För att uppnå målet om ett långsiktigt, hållbart fiske är det viktigt att fortsätta det nationella och internationella arbetet med att utveckla de olika former av begränsningar som införts eller är på väg att införas. Exempel på sådana åtgärder som Kristdemokraterna drivit är ökad maskstorlek, höjda minimimått på fångad fisk, åtgärder för att begränsa bifångsterna, begränsningar av garnmängden och användningen av drivgarn samt utökad kontrollverksamhet. Redskapsutvecklingen bör också omfatta åtgärder som begränsar mekanisk påverkan på bottenområdena.
Den nationella och internationella övervakningen av fångstmängderna måste skärpas ytterligare. Det är oacceptabelt att vissa fiskare fortsätter att fiska långt utöver sina tilldelade kvoter. Straffen för överträdelser av fiskereglerna skall vara kännbara och konsekventa och lagstiftningen entydig. Så kallade checkpoints, det vill säga rutiner för in- och utpassering vid fiske i annat lands fiskezon, har visat sig vara effektiva instrument i kontrollverksamheten i de länder där de används. I ett bilateralt avtal med Polen har denna typ av kontrollmekanism redan införts. Norge använder detta system konsekvent och med framgång. Sverige bör såväl bilateralt som multilateralt aktivt verka för inrättandet av fler "checkpoints". Genom införande av s.k. checkpoints ökar förutsättningarna för Kustbevakningen att kontrollera enskilda fartyg då de lämnar viss fiskezon. Enligt nuvarande regler kan dock "checkpoints" inte användas mot andra EU-länders fiskefartyg. På denna punkt bör EU:s regelverk ändras så att även andra EU-länders fartyg kan omfattas av rutinerina för in- och utpassering av Sveriges fiskezon.
Införandet av checkpoints måste kombineras med en ökad övervakning av omgivande vatten för att förhindra att fartyg lämnar fiskezon på andra positioner än vid checkpoints. Regeringen bör senast i tilläggsbudgeten i vårpropositionen 2005 återkomma till riksdagen med förslag om hur en sådan skärpning kan utformas och vilka kostnader detta för med sig. En annan metod att komma åt överfisket är satellitkontroll av trålarnas positioner.
I december 2002 fattade EU:s fiskeministrar beslut om förändringar av den gemensamma fiskeripolitiken. Det nya regelverket trädde i kraft den 1 januari 2003 och understryker att den gemensamma fiskeripolitiken skall baseras på försiktighetsprincipen och ekosystemansatsen. Ett av de viktigaste verktygen för en sådan långsiktig fiskeriförvaltning är att fleråriga förvaltningsplaner upprättas för så många bestånd som möjligt. De bestånd som befinner sig utanför biologiskt säkra gränser skall prioriteras i arbetet. Vidare skall fiskeflottans kapacitet begränsas genom att nationella maximala nivåer för kapaciteten fastställts fr.o.m. år 2003, vilka successivt minskar utifrån olika kriterier. I övrigt skall fiskeflottans storlek administreras nationellt, vilket medför ett enklare system för en bättre anpassning av fiskeflottans storlek till resurstillgången och möjlighet till ökad regional hänsyn. Det är för tidigt att säga vilken effekt fiskereformen har på fiskets utveckling och långsiktiga hållbarhet.
Kristdemokraterna anser att EU:s fiskepolitik dessutom måste ha en etisk dimension. Fleråriga förvaltningsplaner enligt FAO:s Code of Conduct for Responsible Fisheries skall utarbetas som grund för all beståndsförvaltning. Förvaltningsplanerna skall också utvecklas mot flerartsmodeller för att bättre än i nuläget anpassas till ekosystemansatsen. Många av EU:s fiskenationer fiskar för närvarande i andra länders fiskevatten genom överenskommelser som förhandlas fram av EU. De stora fångster som industrifisket utanför kusterna tar upp innebär i flera fall att fisket närmare kusten, som försörjer många små kustsamhällen och utgör en mycket viktig proteinkälla för befolkningen, avsevärt försämras. Sverige måste verka för att fiskets konsekvenser för lokalbefolkningen alltid beaktas när EU förhandlar med andra länder.
Undersökningar från USA indikerar att reservat där allt fiske är förbjudet fungerar som områden där fiskbestånden kan återhämta sig ostört och senare bidra till större fångster utanför de skyddade områdena. Studierna indikerar också att flera små reservat kan vara mycket effektiva. Kristdemokraterna instämmer därför med Havsmiljökommissionens (SOU2003:72) förslag om att mindre reservat med totalförbud mot fiske inrättas på försök i Östersjön och i Nordsjön.
Kristdemokraterna vill framhålla betydelsen av en förbättrad samverkan mellan fiskerinäringen, forskning, myndigheter och miljöorganisationer, både regionalt, nationellt och internationellt. Ett organ för att formalisera en sådan samverkan på nationell nivå bör inrättas. Detta forum bör bli en viktig bas för Sveriges ställningstagande i fiskefrågor.
Bland det fåtal försök som de senaste åren gjorts med bred lokal förankring kan nämnas områdena Koster/Väderöfjorden och Gullmarsfjorden. Det finns ingen tydlig definition av begreppet lokal eller regional samförvaltning och begreppet har använts i en rad olika betydelser. Gemensamt för dessa modeller är dock någon form av delat ansvar för förvaltningen mellan staten och olika nyttjandegrupper där dessa grupper påverkar och delar kontrollen över utvecklingsinitiativ och de beslut och resurser som påverkar dem. Syftet är att underlätta utformande och genomförande av policy, mål och strategier, vilket stärker legitimiteten för de beslut som fattas. Detta är även ett huvudtema i de regionala skärgårdsprogrammen, och en försöksverksamhet föreslås även i betänkandet Levande skärgård (SOU 2000:67).
Kristdemokraterna anser att arbetet med lokal samförvaltning skall utvecklas. Subsidiaritetsprincipen skall följas så långt det är möjligt, vilket innebär att största möjliga makt skall ligga i lokalsamhället om detta är möjligt utan stora negativa konsekvenser.
Olika fångstmetoder innebär olika miljöpåverkan. De påverkar också sammansättningen av fiskbestånden. Kristdemokraterna vill att principerna för reglering av olika fångstmetoder skall syfta till en uthållig avkastning från havets rikedomar samtidigt som havsmiljön värnas.
Det tillåtna minimimåttet för fångad fisk skall innebära att varje individ av kommersiella fiskarter ska ha haft möjlighet att leka minst en gång före fångst. Det kräver redskap som släpper igenom fisk, som inte uppfyller minimimåtten. Yngelplatser för dessa fiskarter skall fredas från fiske, vilket också innebär att grunda vatten med mindre än tre meters djup fredas.
Lax kan inte längre reproducera sig i de utbyggda älvarna ovanför nedersta kraftverket i respektive älv. Det finns också risk för att sjukdomar sprids om laxen skulle komma upp i de älvar där den inte finns nu. Det är därför ingen bra idé att försöka återställa laxpopulationerna i de reglerade älvarna. Dock förekommer utsättning av lax för sportfiske på vissa ställen i dessa älvar. I de oreglerade älvarna går vildlaxen upp och leker som tidigare. Men den vildlekande laxen hotas av utrotning på grund av förstörda lekvatten och för hårt drivet fiske. Fiskynglen har även drabbats av en dödlig bristsjukdom som kan vara en följd av de ekologiska störningar som orsakas av föroreningarna. För att bevara den vilda laxen märks den odlade laxen genom s.k. fettfeneklippning. Denna kan då vid fångst skiljas från den vilda laxen, som kan släppas tillbaka. Ett stort problem för laxen är de fasta fångstredskap som ofta sitter vid älvmynningen. Fasta fångstredskap borde inte tillåtas vid älvmynningen. Lagstiftningen behöver bli tydligare på denna punkt.
I de flesta större älvar i Sverige är vattenkraften så utbyggd att det inte längre finns några lämpliga lekområden för lax. I några älvar, exempelvis Klarälven, Ljusnan och Dalälven, finns det dock områden kvar dit laxen skulle kunna släppas upp för att leka. Det bör därför finnas förbiflöden vid de kraftverk som ligger mellan dessa lekområden och havet. Situationen i dagsläget är att det på vissa ställen inte finns någon fiskväg förbi kraftverken. Enligt miljöbalken är kraftverken skyldiga att ha ett vattenförbiflöde på minst 5 procent för att fisken skall kunna vandra.
För att kompensera för den uteblivna möjligheten för laxen att vandra upp i älvarna är kraftverken skyldiga att kompensationsodla fisk, som sedan märks genom fettfeneklippning och sätts ut nedströms kraftverket.
Ålen är en av de viktigaste fiskarterna för det kustnära fisket. Sverige har unika möjligheter att med en ökad utsättning bidra till återhämtningen av det europeiska ålbeståndet då det här finns stora outnyttjade uppväxtområden. För att ålen skall kunna vandra ut i havet behövs dock vandringsvägar förbi kraftverkens dammar.
Kristdemokraterna föreslog föregående riksmöte att vad som sagts om hinder för vandringsfisk skulle tillkännages för regeringen som riksdagens mening, men då yrkandet ännu ej behandlats avstår vi här från att upprepa det.
Förutsättningarna för yrkesfisket bestäms delvis av det allmänna näringsklimatet. Kristdemokraterna har på näringspolitikens område en rad förslag som förbättrar möjligheterna att starta och driva företag. Det gäller bl.a. regelförenklingar, skattelättnader, sparande och investeringar.
Det småskaliga kustfisket och insjöfisket får utvecklingsstöd enligt EU:s nya fiskeprogram för att det inte skall minska eller helt dö ut. Detta förutsätter att fisket verkligen är hållbart.
För svenska fiskare har tillgången till fiskevatten blivit kraftigt reglerad genom avtal med EU, Norge och Ryssland. Vissa menar att Sverige, i de förhandlingar som föregick utläggandet av ekonomiska zoner 1977, gav bort en alltför stor del av sitt Nordsjöfiske. Trängseln i Nordsjön ökade, vilket medförde att västkusttrålare sökte sig till fiske i Östersjön. Genom de baltiska staternas tillträde till EU:s fiskevatten har trängseln blivit stor även på vissa platser i Östersjön. Svenska fiskeintressen måste bevakas internationellt, så att inte ytterligare försämringar sker.
Länders andel av totalkvoter för olika fiskeslag är i huvudsak fastställda utifrån infiskningen under en referensperiod, och andelarna kvarstår sedan. Denna s.k. relativa balans mellan länderna kan i praktiken inte rubbas, då det skulle innebära att om ett lands kvot ökade, skulle ett annat vara tvunget att minska sin.
Kristdemokraterna anser att Sverige bör arbeta internationellt för en bevakning av tillgången till fiskevatten i Östersjön och en ökning av tillgången till fiskevatten i Nordsjön och Västerhavet.
Förlorade fiskegarn, s.k. spökgarn, fortsätter att fiska under flera tid. Beräkningar har visat att dessa fångar lika mycket fisk som den fångst som landas. Detta är ett stort problem som måste lösas. I dessa spökgarn fastnar även vajrar och annat skräp som kan utgöra en fara för fisket. Fiskeriverket har för innevarande år haft 400 000 kronor för arbetet med spökgarn, men för kommande år finns inga pengar avsatta.
Vid tillfälliga avbrott i fisket, t.ex. på grund av väderlekssituationen eller båthaveri, kan yrkesfiskare få arbetslöshetsersättning. Möjlighet därtill finns även vid stillaliggande på grund av uppfiskad kvot och om möjlighet att gå ut på annan typ av fiske saknas. Dessa fiskare borde i stället kunna ges i uppdrag att dragga upp s.k. spökgarn i Östersjön. De har förutom båtar såväl utrustning och kunskap som den erfarenhet som krävs för detta. Kristdemokraterna anser därför att fiskare skall ha möjlighet att fiska upp dessa garn mot statlig ersättning.
Som ett resultat av varierande fångstmängder varierar fiskares inkomster kraftigt från år till år. Denna inkomstvariation är ett stort problem för yrkesfiskarna. För att kompensera detta torde det vara rimligt, att fiskare ges möjlighet till avsättningar mellan olika år enligt samma modell som finns inom skogsbruket, det s.k. skogskontot. Kristdemokraterna föreslår att regeringen inför ett fiskekonto för yrkesfiskarna.
När fiskare behöver byta fartyg måste de skattemässigt kunna resultatreglera mellan olika beskattningsår. Här har svenska fiskare ett sämre utgångsläge än kollegor i Danmark och Norge, där skatteregleringarna är betydligt mer fördelaktiga ur periodiseringssynpunkt. Därmed blir finansieringen mer fördelaktig. För den svenska fiskaren innebär reglerna att fiskaren ofta tvingas att skatta av hela, eller stora delar av, vinsten under pågående verksamhet. I många fall leder detta till alltför snabba ersättningsanskaffningar eller inköp av tillfälliga ersättningsfartyg.
Kristdemokraterna menar att s.k. negativa saldon för inventarietillgångar måste tillåtas. Dessa saldon står då kvar efter försäljning och skall inom två till tre år utjämnas genom ersättningsinvestering. Om så inte sker, återförs det negativa saldot till beskattning.
Det svenska fisket verkar på en internationell marknad. På en och samma marknad finns aktörer från flera länder, bl.a. Danmark och Norge. De fiskar på samma vatten, säljer på samma marknad, gör inköp av förnödenheter och drivmedel på samma ställen och lämnar båtar för reparation och underhåll på samma varv. Skattevillkoren för svenska fiskare är däremot klart mindre fördelaktiga än för deras nordiska kollegor. Sveriges bristande tillträde till fiskevatten i Nordsjön innebär i sig en konkurrensnackdel mot Norge och Danmark, vilket ytterligare förvärras av dessa länders bättre skatteavdrag för yrkesfiskare. Utredningen om yrkesfiskets konkurrenssituation kom med sitt betänkande i januari 1999. Sedan har förslaget beretts i Regeringskansliet men förslaget om införande av ett yrkesfiskaravdrag har hösten 2004 ännu inte fått klartecken från Bryssel. Danmark, som ju ocksåär EU-medlem, stöder sina fiskare. Sverige bör, på liknande sätt, stödja sina yrkesfiskare.
Kristdemokraterna anser att det är angeläget att det förslag till yrkesfiskaravdrag, som föreslogs i SOU 1999:3 om yrkesfiskets konkurrenssituation, införs så snabbt som möjligt. Sedan några år tillbaka ligger ärendet hos EU-kommissionen. För ett år sedan bereddes ärendet fortfarande hos kommissionen, och Kristdemokraterna yrkade på att regeringen borde påskynda frågan. Frågan bereds fortfarande. Regeringen bör verka för att påskynda yrkesfiskaravdragets införande.
Dumpade farliga ämnen, t.ex. senapsgas, i behållare som sakta fräts sönder följer med fångsten vid fiske och utgör en stor hälsorisk för fiskare. Särskilt stort är detta problem i södra Östersjön, men även Skagerrak är drabbat genom dumpad ammunition som innehåller stora mängder farliga ämnen. Staten menar att statlig ersättning täcker nästan all kostnad för sanering av senapsgas och hänvisar till att sådana olyckor är mycket sällsynta. Fiskarna anser inte att skyddet är fullgott, varför nya diskussioner bör tas upp mellan fiskare och staten. Yrkesfiskarna menar att man också skall kunna erhålla ersättning för förlorad fångst samt skador på fiskeredskap och annan materiel. Kristdemokraterna har länge krävt en översyn av skyddet för fiskare vid olyckor med kemiska stridsmedel. Det är angeläget att de svenska yrkesfiskarna får ersättning för de kostnader som kan uppstå i samband med olyckor med farliga ämnen.
Fiskeriverket redovisade den 15 oktober 2003 för regeringen en översyn av ersättningssystem för kostnader i samband med skador på fiskefartyg till följd av dumpat kemiskt militärt material eller miljöfarliga kemiska ämnen. Fiskeriverkets förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Fisket är i dag en bransch med stort behov av föryngring. Den tekniska utvecklingen gör att även redan verksamma fiskare behöver en relevant teoretisk och praktisk utbildning, en utbildning där krav på kunskap och förståelse för det ekologiska systemet och miljöpåverkan är en viktig del. Utbildningsinsatser behövs även för nu verksamma fiskare.
I dag får inte personer som läser till nautisk examen tillgodoräkna sig praktik från fiskefartyg i sin utbildning, utan endast eventuell praktik inom handelsflottan. En harmonisering av regler bör ske så att praktik på fiskefartyg jämställs med praktik i handelsflottan vid nautisk utbildning.
Kristdemokraterna anser det viktigt att det finns en gymnasieutbildning med inriktning på fiske för att trygga nyrekryteringen och den framtida försörjningen inom fiskenäringen. En sådan utbildning med riksintagning skall finnas. Utbildningen skall motsvara de krav som EU ställer. Den fisketekniska gymnasieutbildningen skall bl.a. leda fram till behörighet för fartygsbefäl klass VIII och maskinbefäl klass VI samt till certifikat för VHF (ROC), brandskydd, räddningsfarkoster, beredskapsbåtar samt grundläggande hälso- och sjukvård. I utbildningen skall fiskefartygsförlagd utbildning ingå.
Det är också viktigt att erbjuda fördjupade kunskaper för olika specialiseringar inom fiskenäringen. Kristdemokraterna föreslår vidare att fisketeknisk yrkeshögskoleutbildning etableras för att tillgodose näringens behov av välutbildad arbetskraft. Härigenom kan också det för näringen så viktiga forsknings- och utvecklingsarbetet initieras och spridas. Kristdemokraternas förslag angående yrkeshögskola och forskning presenteras i separata motioner.
Den svenska förädlingsindustrin är beroende av både mindre och större företag. De mindre förädlingsindustrierna bevarar den svenska kustbygden levande och främjar det småskaliga fiskets fortbestånd. Kristdemokraternas förslag på näringspolitikens område skulle ge förbättringar på området. För många småföretagare är det svårt att känna till och efterleva ett alltför omfattande regelverk. Därför bör en sådan företagare vid första kontakt med myndighet i samband med start av verksamhet kunna få upplysning om samtliga tillstånd och avgifter som behövs för verksamheten, även om någon del tillhör någon annan myndighet.
Det råder även ett behov av yrkesutbildad personal inom fiskeberedningsindustrin. Kristdemokraternas politik för lärlingsutbildning innebär att möjligheterna till sådan yrkesutbildning förbättras.
Sälar är ett problem för yrkesfiskarna genom att de orsakar skador på redskap och fångst. Sälskadorna är i vissa områden så omfattande att det har medfört stora svårigheter för yrkesfiskarnas verksamhet. Problemet är särskilt stort i Bottenhavet och Bottenviken. På västkusten är det framför allt fisket med ålryssjor som är utsatt för sälskador. Sedan slutet av 1980-talet har gråsälsbeståndet ökat kraftigt, vilket medfört ökade skador.
Det pågår arbete med att ta fram sälsäkra redskap. Än så länge sker det dock med begränsad framgång vad gäller de för kustfisket så viktiga rörliga fiskeredskapen. Viktigt är också att få fram mer artselektiva fångstredskap. När det gäller ålryssjor tror forskare att det är bifångsten som lockar sälen.
Det stora skarvbeståndet orsakar också omfattande skador för yrkesfiskarna. Tillstånd för skyddsjakt kan beviljas av länsstyrelsen, men det sker mycket restriktivt. Till följd av att skarven numera är skyddad i hela Västeuropa har skarvbestånden expanderat kraftigt såväl antalsmässigt som geografiskt. Skarvar livnär sig nästan uteslutande på fisk. Skarven utgör idag ett problem i södra Sverige, bl.a. i skärgården och de stora sjöarna, liksom i flera mellanstora sjöar. Förutom att ta fisken skadar skarvarna också fiskeredskap i form av garn och fasta nätredskap.
Det finns alltså ett behov av mer kraftfulla åtgärder gentemot säl och skarv än vad regeringen hittills velat föreslå. Enligt Kristdemokraterna skall säl- och skarvbestånden regleras genom ansvarsfull viltförvaltning utifrån jaktetiska principer och med tydliga regler i form av tider och andra villkor. Därigenom skall bestånden hållas på en sådan nivå att skadorna för yrkesfisket sänks till en acceptabel nivå.
I avvaktan på långsiktiga åtgärder bör storleken på skadeersättningarna höjas så att ersättningen kommer på en rimligare nivå.
Vattenbruket har en betydande tillväxtpotential men är ringa i Sverige i en internationell jämförelse. Den svenska produktionen är ca 7 000 ton, kraftbolagens kompensationsodling oräknad. Den totala världsproduktionen uppgår till 23 miljoner ton och växer snabbt. FAO beräknar att vattenbruksproduktionen passerar den totala världsproduktionen av kött år 2010.
Det svenska vattenbruket sysselsätter ca 1 000 personer, varav ungefär hälften arbetar med odling för direkt konsumtion och resten med odling för utsättning. De viktigaste fiskslagen i det svenska vattenbruket är regnbågslax, ål, röding, sötvattenskräftor och blåmusslor. Förhoppningar finns om att kunna odla både gös och torsk i större omfattning än vad som sker i dag. Vattenbruk innebär ett mer resurseffektivt sätt att göra människoföda av havets och vattendragens resurser. 10 kilo foderfisk ger 4,1 kilo torsk i odling men endast 2,0 kilo torsk i havet. Vattenbrukets potential som näring i Sverige behöver lyftas fram tydligare. Inte minst bör vattenbrukets roll för fritidsfisket påtalas. En stor del av sportfisket som bedrivs i Sverige förutsätter fiskodling för utsättning.
Vattenbruket kan medföra stor påverkan av vattenmiljön, men miljöeffekterna kan kontrolleras och behärskas genom kontinuerlig övervakning och rätt dosering av föda. Ett problem är att finna lämpliga platser för vattenbruk. Kommunerna bör därför i sina översiktsplaner ange områden lämpliga för fiskodling, så att beredskap finns.
Hälsotillsynen av fisken kan bli relativt kostsam för en liten vattenbrukare men är nödvändig för en hög klassning av fisken, vilket i sin tur ökar utvecklingsmöjligheterna. Ingen fisk får säljas vidare levande, om den inte har hälsokontrollerats. Konsekvenserna av ett sjukdomsutbrott blir omfattande och medför stor risk för konkurs för småföretagare på grund av det långa stillestånd i verksamheten som blir följden.
Det är ett stort problem att forskningen ännu inte har tillräckliga kunskaper om sjukdomar hos fiskar, vare sig vilda eller odlade. Det har medfört att vattenbrukare nekats tillstånd på motsägande och varierande grunder med omfattande konsekvenser för den enskilda brukaren. För att få en bättre vetenskaplig grund för myndigheters beslut krävs alltså mer resurser till forskningen.
Vid en expansion av vattenbruket måste tillgången till fiskmjöl säkras på ett sätt som inte ökar det s.k. industrifisket. Regeringen bör ge i uppdrag åt exempelvis SLU att i samarbete med berörda näringar genomföra forskning om alternativ till utfodring med fiskmjöl inom kyckling- och svinproduktion.
För att skapa goda förutsättningar för investeringar i vattenbruk är det nödvändigt med långsiktiga spelregler. Det behövs därför klarare regler och en enklare tillståndsgivningsprocess. Tillstånd bör vara relaterade till utsläpp av närsalter i stället för den nuvarande ordningen där tillstånd är relaterat till produktionsmängd. Det är glädjande att det antal kilo fosfor som släpps ut per producerad fisk inom svenskt vattenbruk stadigt minskar.
Handredskapsfisket har varit fritt på västkusten och i Västerhavet sedan lång tid tillbaka. På ostkusten och i de fem största insjöarna frisläpptes det tidigare reglerade handredskapsfisket på enskilt vatten 1985. Syftet var att ge ökade rekreationsmöjligheter för den fritidsfiskande allmänheten. Det goda syftet har missbrukats, till exempel i form av otillåtet trollingfiske och fiske för försäljning. Otillåtet fiske resulterar även i att fiskevården försvåras. Denna situation skulle kunna förbättras genom att införa möjligheten att i vissa områden inrätta fiskevårdsområden med möjlighet till försäljning av fiskekort. Kristdemokraterna anser att det fria handredskapsfisket bör finnas kvar inom huvuddelen av det område där fritt fiske idag råder. Men inom vissa begränsade områden, där fiskebestånden väsentligen kan anses uppehålla sig inom vissa avgränsade områden och där konfliktsituationer ofta uppkommer, kan det vara befogat att reglera fritidsfiskarnas tillträde till fiskevattnen. Försök bör göras med ett par områden på ostkusten och i de stora sjöarna. Kristdemokraterna vill därför på försök skapa en möjlighet för vattenägare att kunna bilda lokala fiskevårdsområden för att begränsa utomståendes handredskapsfiske även vid kusterna och de stora sjöarna. Detta får inte leda till att allmänhetens möjligheter till fritidsfiske vid kusterna och de stora sjöarna avsevärt försämras.
Utredningen (SOU 2001:82) konstaterar att det fria handredskapsfisket alltsedan det infördes utgjort en källa till irritation för skärgårdsbefolknignen framför allt på ostkusten. Vidare skriver utredaren:
Möjligheterna att genom upplåtelser få intäkter från sportfisket försvann och därmed lokalt genererade medel för bl.a. fiskevårdsinsatser och fiskeutveckling. Generellt blev motivationen för det lokala fiskevårdsarbetet minimal då man förlorade kontrollen över sina vatten.
Idag blir de negativa effekterna av fiskereformen allt mer tydliga. Att ej bofasta och framför allt utländska intressenter expolaterar och tjänar pengar på den fria sportfiskeresursen märks allt oftare, vilket ökar irritationen hos den bofasta befolkningen. Denna irritation verkar starkt hämmande för och drabbar även de seriösa entreprenörer med lokal anknytning som under senare år, bl.a. via av länsstyrelserna initierade projekt, utvecklar fisketurismen.
Kristdemokraternas vision är att vattendragen åter skall bli miljöer för vandrande fiskarter som lax, laxöring och ål. Vi vill understryka den brist på strömmande vatten som i dag råder. Många arter som är beroende av biotopen strömmande vatten återfinns bland hotade arter. I flertalet större vattendrag spärrar fördämningar för vattenkraft vägen för lax och öring. Även om det finns förbiflöden är det inte ovanligt att fisk skadas vid passagen. Kraftverksinnehavarna är därför i många fall skyldiga att kompensationsodla fisk, som sedan märks och sätts ut nedströms kraftverket. Gamla dammar och rester från flottningsperioden utgör dessutom stora miljöhinder som måste undanröjas. Enligt Kristdemokraternas mening bör det finnas förbiflöde vid alla kraftverk. Det innebär att de utbyggda älvarna, i de fall det inte redan finns, bör förses med erforderliga laxtrappor och vandringsvägar för ål.
Det överfiske som skett i södra Östersjön efter vild östersjölax har kraftigt decimerat bestånden. Resultatet har blivit att medelvikten på det fåtal vilda laxar som kommer upp i födelseälvarna blir allt lägre. Åren 1996 och 1997 skedde en något bättre uppgång av vildlax i Norrlandsälvarna tack vare att de finska fiskerimyndigheterna förordade ett betydligt minskat kustfiske på finsk sida. Men åren efter visar nu att vildlaxen minskar igen. Kristdemokraterna menar att laxen skall ges möjlighet att kunna reproducera sig i större utsträckning i de svenska älvarna. Det är framför allt sportfisket i Norrlandsälvarna som skulle gynnas av en sådan utveckling, men även yrkesfisket skulle ha glädje av en större stam av östersjölax.
Fiskeriverket kan med stöd av fiskerilagstiftningen inrätta fredningsområden där fiske helt eller delvis är förbjudet. För närvarande finns ca 200 sådana fredningsområden. Kristdemokraterna anser att vattenägarens fritidsfiske för husbehov i normalfallet bör vara tillåtet i områden som är fredade från fritidsfiske. Däremot bör fritidsfiske med stöd av allmän rätt inskränkas i dessa områden. När det gäller inskränkningar i fritidsfisket vill Kristdemokraterna således göra en distinktion mellan vattenägares och övriga fritidsfiskares rättigheter.
Fisketurism utgör ett relativt nytt turistområde där det finns möjligheter till företagande. Tack vare våra rena vatten och en god fiskhälsa finns förutsättningar att utveckla sportfisket som turistgren i Sverige. Fisketurismen är en näring som är beroende av tillgång på rika fiskbestånd i en naturlig och attraktiv miljö. För att utveckla fisketurismens möjligheter bör det införas en möjlighet till fiskevårdsområden i vissa områden där det nu råder fritt fiske (se ovan). Idag bedriver endast 21 procent av landets ca 300 fisketurismföretag sitt fiske i havet. Det är angeläget att möjligheterna till entreprenörskap inom fisketurism förbättras i dessa områden. Det är viktigt med en balanserad utveckling där turismen kan utvecklas som ett komplement till fisket i kustsamhällen och i skärgården.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
|
|
Björn von der Esch (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |