Denna motion beskriver Kristdemokraternas budgetförslag inom utgiftsområde 20, som omfattar politikområdet Miljöpolitik och delar av politikområdet Forskningspolitik. Kristdemokraterna anser att miljöpolitiken måste präglas av en helhetssyn, där människan ingår i ett nära samspel med naturen utan att förbruka dess livsuppehållande resurser. Miljöhänsyn och miljöpolitik kan inte avgränsas till någon specifik sektor utan måste inkluderas i beslutsunderlaget inom alla politikområden.
För att komma till rätta med miljöproblemen har Sveriges riksdag antagit 15 nationella miljökvalitetsmål. Det övergripande syftet är att överlämna ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen är lösta. Kristdemokraterna prioriterar satsningar på de miljökvalitetsmål som i dagsläget bedöms vara svårast att uppnå.
Växthuseffekten fortsätter vara den högst prioriterade miljöfrågan för Kristdemokraterna. Satsningar föreslås därför på ytterligare forskning och på ekonomiska styrmedel. Sverige bör vara ett föregångsland som visar vägen mot ett samhälle som klarar att upprätthålla välfärd och trivsel utan att bidra till globala klimatförändringar. För att fortsätta de relativt kostnadseffektiva åtgärderna för klimatinvesteringar föreslår Kristdemokraterna att stödet till dessa projekt höjs med 50 miljoner kronor. Dessa åtgärder bör inriktas mot att stimulera ett ökat användande av alternativa bränslen. Kristdemokraterna anvisar 30 miljoner kronor extra i stöd till miljöforskning kring alternativa drivmedel.
För att genomföra sanering av förorenade naturområden föreslås att regeringens anslag höjs med 50 miljoner kronor. Kristdemokraterna vill också betona vikten av en sammanhållen sjö- och skogsmarkskalkning och föreslår därför att ett nytt anslag för kalkning av skogsmark införs. För detta anvisas 30 miljoner kronor. Vidare föreslår Kristdemokraterna att arbetet med den biologiska mångfalden i skogen inriktas mot en träffsäker inventering och ökande inslag av naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar. I Kristdemokraternas motion för utgiftsområde 23 återfinns satsningar för att hindra näringsläckaget från jordbruket till hav, sjöar och vattendrag.
Arbetet med att utveckla kretsloppssamhället måste fortsätta. System för återanvändning, materialåtervinning, energiåtervinning och återföring av näring måste förbättras. Avfallsproblemet är ett av samhällets allra största miljöproblem. Hälsofarliga ämnen måste fasas ut.
De medel som anslås för biologisk mångfald i skogen skall fördelas till olika typer av åtgärder. Arbetet bör bedrivas dels genom att staten köper in mark för att ta den ur produktion, dels genom frivilliga överenskommelser i form av naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar. Det statligt ägda Sveaskog bör användas aktivt för markbyten och reservatsbildningar. För att de mångfaldsbevarande åtgärderna skall bli effektiva är det nödvändigt med en träffsäker inventering och kunskaper om hur olika skogsskötselåtgärder påverkar de olika arterna. Kristdemokraterna menar att det genom ett något långsammare genomförande, effektivisering av administrationen, en högre andel frivilliga avsättningar, går att undvika den kraftiga höjning av kostnaderna för biologisk mångfald som regeringen budgeterar med. Inom utgiftsområde 23 föreslår Kristdemokraterna ökade medel till naturvårdsavtal.
Utgiftsområdets ram för år 2005 kan därför minskas med 510 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.
Kristdemokraterna lämnar separata motioner inom områdena internationellt miljösamarbete och integrerad produktpolitik.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 6
4 Inledning 10
5 Utvärdering av miljökvalitetsmålen 10
5.1 Miljömålen kan inte uppfyllas med nuvarande politik 12
5.2 Miljömålen blir mer avlägsna 12
5.3 Effektivisering av miljömålsarbetet 12
5.4 Uppdaterad målformulering 13
6 Klimatförändringar 13
6.1 Utsläpp av koldioxid 15
6.1.1 Kyotoprotokollet 15
6.1.2 EU:s system för handel med utsläppsrätter 16
6.1.3 Stöd till klimatinvesteringar 17
6.1.4 Energiförsörjning 17
6.1.5 Förnybara drivmedel 18
6.1.6 Ett hållbart europeiskt transportsystem 19
6.1.7 Internationellt samarbete 20
6.2 Ökad kolbindning 21
6.2.1 Havets upptag av koldioxid 22
6.3 Avskiljning och lagring av kol 22
6.4 Andra växthusgaser 22
7 Frisk luft 23
7.1 Föryngra den svenska bilparken 23
7.2 Uppmuntra rena drivmedel 23
7.3 Tvåtakt - i otakt med miljön 24
7.4 Ökade befogenheter för kommunerna 25
7.5 Internationella åtgärder 25
8 Försurning 26
9 Kemikalier och miljögifter 27
9.1 EU:s gemensamma kemikaliepolitik 27
9.2 Sanering och återställning av förorenade områden 28
9.3 Förbjud kvicksilver 29
9.4 Bromerade flamskyddsmedel 29
9.5 PFOS 30
9.6 Läkemedel 30
9.7 HA-oljor 31
9.8 Växtskyddsmedel 31
9.9 Förtydliga delmålen för miljökvalitetsmålet Giftfri miljö32
10 Ozonskiktet 32
11 Säker strålmiljö33
11.1 Radioaktivt avfall från kärnteknisk verksamhet 33
11.2 Radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet 33
11.3 Icke-joniserande strålning 34
12 Dricksvatten 34
13 Levande hav, kust och skärgård 36
14 Levande sjöar och vattendrag 36
14.1 EU:s ramdirektiv för vatten 37
14.1.1 Medborgarnas delaktighet i åtgärdsprogrammen 37
14.1.2 Möjligheten att överklaga åtgärdsprogram 37
14.1.3 Rätt till ersättning för vattenmiljöåtgärder 38
14.2 Östersjölaxens uppgång i norrlandsälvarna 38
15 Myllrande våtmarker 39
16 Levande skogar 39
16.1 Nationalparker och naturreservat 39
16.2 Biotopskydd och naturvårdsavtal 40
16.3 Frivilliga avsättningar 40
16.4 Avsättning av skogsmark till skydd för biologisk mångfald 41
16.5 Prioritera en träffsäker inventering 42
17 Storslagen fjällmiljö43
17.1 Rovdjursdödade renar 43
18 Ett rikt växt- och djurliv 44
18.1 Rovdjurspolitik 44
18.1.1 Varg 45
18.1.2 Fjällräv 46
18.2 Hotade fåglar 46
18.3 Amfibier 47
18.4 Hotade insekter 47
19 God bebyggd miljö48
19.1 Producentansvaret för materialåtervinning 48
19.2 Organiskt avfall 49
19.2.1 Slam från reningsverk 49
19.2.2 Organiskt avfall från hushåll och industriell verksamhet 50
19.3 Behandling av brännbart avfall 51
19.4 Farligt avfall 52
19.4.1 Hushållsnära insamling 52
19.4.2 Avskaffa kommunala transportmonopol 52
19.4.3 Insamling av mineraloljor 52
19.5 Pantningssystemet för returförpackningar 53
19.6 Föreskrifter om varors sammansättning 54
19.7 Radon 54
20 Miljöforskning 54
21 Normativa styrmedel 55
21.1 Tillsyn 55
21.2 Hälsoskydd 56
22 Ekonomiska styrmedel 56
22.1 Skatteväxling 57
23 Frivilliga miljöinsatser 58
23.1 Miljöledningssystem 59
24 Miljön på lokal nivå59
25 Offentlig upphandling 60
26 Miljömedvetna konsumenter 61
26.1 Konsumentföreningarnas betydelse 62
27 Anslagsförändringar 63
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över möjligheterna att anpassa de olika former av statsbidrag som ges till kommunerna så att de samlat ger mest miljönytta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppdaterade målformuleringar i miljöarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade insatser på klimatområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att EU för en aktiv och envis dialog med USA för att förankra det internationella arbetet mot växthuseffekten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utveckling av EU:s system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som möjliggör låginblandning av mer än 5 % etanol i bensin och mer än 2 % rapsmetylester i dieselolja.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om byggandet av ITER.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör fördubbla stödet till energiforskning på europeisk nivå och i samarbete med andra aktörer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upprättandet av en energifond för att ge stöd till investeringar i förnybar och effektiv teknik i utvecklingsländerna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka inom EU för att skattesystem och statliga subventioner verkar i riktning mot effektiv energianvändning och stopp för subventioner av fossila bränslen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder på EU-nivå för att nå ett hållbart transportsystem.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en begränsning av möjligheterna att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar genom CDM.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring som, enligt vad som anförs i motionen, ökar kommunernas befogenhet att ställa lokala miljökrav på utsläpp till luften.5
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring som, i enlighet med vad som anförs i motionen, undanröjer den skattemässiga diskrimineringen av miljövänliga bränslen.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur ekonomiska styrmedel kan användas i syfte att öka andelen miljömärkta arbetsmaskiner och motorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en skrotningspremie för äldre båtmotorer och gräsklippare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s gemensamma kemikaliepolitik, REACH.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett saneringsteknologiskt institut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av den s.k. 10-procentsregeln för sanering av förorenade områden.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning om förbud mot kvicksilver.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förbud mot alla bromerade flamskyddsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre information om omhändertagande av överblivna läkemedel.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förbud mot försäljning av däck som innehåller HA-olja.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s regelverk för bekämpningsmedel.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till tydligare delmål för miljökvalitetsmålet Giftfri miljö.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som, i enlighet med vad som anförs i motionen, reglerar omhändertagandet av radioaktivt avfall utifrån principen om producentansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett nationellt tvärvetenskapligt forskningsprogram om elektromagnetiska fälts påverkan på människan.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om hur områden som är viktiga för vattenförsörjningen skall kunna anges som riksintresse.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Boverket av regeringen ges uppdraget att göra bedömningar av materials lämplighet att användas i samband med transport av dricksvatten.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en miljökvalitetsnorm för nitrat i grundvatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att snarast se över möjligheten att ompröva vattendomar.6
Riksdagen beslutar om ändring i 5 kap. 4 § miljöbalken så att samrådstiden för åtgärdsprogram anges till minst sex månader.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring i miljöbalken så att det blir möjligt för enskild att överklaga beslut om åtgärdsprogram eller andra myndighetsbeslut i vattenplaneringsprocessen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av miljöbalken som innebär att det i miljöbalken stadgas att ersättning till markägare skall kunna utgå i sådana fall där utebliven ersättning skulle framstå som klart stötande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar genom hänsynsområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten inte skall betala ersättning för avsättningar på statens mark.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den statliga utredaren (dir. 2004:70) bör ges som tilläggsdirektiv att särskilt belysa möjligheterna att aktivt använda det statliga skogsinnehavet för att uppnå miljökvalitetsmålet Levande skogar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en träffsäker inventering av skogens biologiska mångfald.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiering av insamlingen av privatimporterade glasförpackningar så att glasåtervinningen kan fortsätta i nuvarande omfattning.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 15 kap. 10 § miljöbalken så att kommunernas möjlighet att besluta om ensamrätt på transport av farligt avfall upphävs.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till åtgärder på nationell nivå för att bygga ut sorterande system som fångar upp näringsämnen och samtidigt ger mindre mängd föroreningar.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en redogörelse för hur målen om minskad radonhalt i bostäder skall kunna nås.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miljömålen skall vara föremål för fortgående forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett forskningsprogram som skall syfta till att göra Sverige till ett samhälle där huvuddelen av fordonen drivs med alternativa bränslen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om olika miljöledningssystem vid beräkning av gröna nyckeltal.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsynsmyndigheterna bör acceptera de miljöredovisningar som krävs för certifiering enligt ISO14001 och EMAS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla statliga myndigheter bör ges i uppdrag att tillämpa miljökrav vid all upphandling av entreprenadarbeten eller nyttjande av arbetsmaskiner.7
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård enligt uppställning:
|
Anslag (1 000-tal kr) |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
Nytt anslag: Skogsmarkskalkning |
0 |
+ 30 000 |
|
34:3 Åtgärder för biologisk mångfald |
1 691 197 |
-650 000 |
|
34:4 Sanering och återställning av förorenade områden |
543 850 |
+ 50 000 |
|
34:5 Miljöforskning |
85 227 |
+ 30 000 |
|
34:12 Bidrag till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut m.m. |
259 998 |
-20 000 |
|
34:14 Stöd till klimatinvesteringar |
50 000 |
+ 50 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
3 994 805 |
-510 000 |
1 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till NU.
2 Yrkande 9 hänvisat till UU.
3 Yrkandena 10 och 14 hänvisade till SkU.
4 Yrkande 11 hänvisat till TU.
5 Yrkande 13 hänvisat till KU.
6 Yrkandena 28, 29, 31 och 42 hänvisade till BoU.
7 Yrkandena 45 och 47 hänvisade till FiU.
Kristdemokraternas miljöpolitik grundar sig på "förvaltarskapsprincipen". Med denna princip menar vi att människan har ett ansvar att förvalta jordens resurser på ett ekologiskt riktigt sätt. Det gäller både miljö och naturvärden och förutsätter att vi förvaltar, inte förbrukar, de ändliga resurserna och naturvärdena. Detta förutsätter också att agerandet grundas på försiktighetsprincipen, vilket innebär att om misstanke om hot mot miljön finns, måste extra försiktighet tillämpas.
Alla människor är beroende av miljön för att få tillgång till frisk luft, rent vatten och näringsriktig kost. Kristdemokraterna anser att miljöpolitiken måste präglas av en helhetssyn, där människan ingår i ett nära samspel med naturen utan att förbruka dess livsuppehållande resurser. Miljöhänsyn och miljöpolitik kan inte avgränsas till någon specifik sektor utan innefattar alla frågor som berör människor. Därför måste miljöhänsyn, i princip, inkluderas i beslutsunderlaget inom alla politikområden. Många frågor inom olika utgiftsområden har en direkt inverkan på miljön, som t.ex. de som berör bostäder, energi och jordbruk medan andra utgiftsområden har en mer indirekt påverkan.
För att komma till rätta med miljöproblemen har Sveriges riksdag antagit 15 nationella miljökvalitetsmål som Kristdemokraterna ställer sig bakom. Det övergripande syftet är att överlämna ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen är lösta.
Det är uppenbart att den största utmaningen för att nå miljömålen är att minska utsläppen från trafik, uppvärmning och energiproduktion, något som påverkar många politikområden.
I det följande kommer vi att ge Kristdemokraternas syn på miljöproblemen samt förslag till hur dessa skall åtgärdas. Ett betydande antal av Kristdemokraternas förslag från föregående riksmöte har ännu inte behandlats av riksdagen och de återupprepas därför inte här.
I Miljömålsrådets utvärdering av Sveriges miljömål för år 2004: Miljömålen - allas vårt ansvar, redovisas arbetet med att nå de 15 miljökvalitetsmål med 71 delmål som riksdagen fastställt. De flesta av delmålen skall uppnås till år 2010. Utvärderingen visar att det blir mycket svårt att nå fyra av miljökvalitetsmålen: Begränsad klimatpåverkan, Giftfri miljö, Ingen övergödning samt Levande skogar. För de övriga elva miljökvalitetsmålen är situationen ljusare, men det behövs ytterligare åtgärder. Utvärderingen visar att Kristdemokraternas miljöpolitik ligger väl i linje med den prioritering som behöver göras för att miljömålen skall kunna uppnås. Kristdemokraternas satsningar på miljöområdet riktar sig främst mot de miljömål där situationen är mest allvarlig. Sedan flera år tillbaka har Kristdemokraternas budgetalternativ avsatt större poster till klimatinvesteringar än regeringen. Kristdemokraternas politik på energiområdet har också sedan länge haft en minskning av koldioxidutsläppen som prioritet nummer ett. I årets kristdemokratiska budgetmotion återfinns satsningar på sanering av miljögifter i naturen, stöd till klimatinvesteringar och miljöforskning. Kalkning av skogsmark är ett annat krav som Kristdemokraterna fortsätter driva.
Det kan konstateras att Socialdemokraternas förmåga på miljöpolitikens område inte är i klass med de deklarerade ambitionerna. När det gäller målet Begränsad klimatpåverkan tycks man redan från början gett upp, när staten lägger ner kärnkraftverk och att Sverige måste importera el från våra grannländer. Denna importerade el framställs i bl.a. tyska och danska kolkraftverk. Att regeringen dessutom planerar att bygga en ledning till Finland för att importera el från ett nytt finländskt kärnkraftverk är inget annat än dubbelmoral.
Den kritiska belastningen från försurande regn beräknas år 2010 överskridas på 13 % av markarealen, jämfört med de 5 % som anges i delmål 1 i Bara naturlig försurning.
När det gäller Giftfri miljöser fyra av de sex delmålen ut att misslyckas. Målsättningen att det senast 2010 skall finnas information om egenskaperna hos alla avsiktligt framställda eller utvunna kemiska ämnen förefaller avlägsen; här krävs inte minst ett kraftfullt svenskt agerande i samband med fastställandet av EU:s gemensamma kemikaliestrategi (REACH).
Ingen övergödning är ett miljökvalitetsmål som skall uppnås till år 2020, vilket kommer att bli mycket svårt. För att nå målet skulle omfattande satsningar på bland annat fånggrödor behöva göras. Det är beklagligt att stöd idag inte ges till odling av fånggrödor vid de stora mellansvenska sjöarna. Vattnet i Vättern, Mälaren och Hjälmaren rinner så småningom ut i Östersjön och bidrar därmed till detta innanhavs övergödning med kväve.
Även för miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård är situationen pessimistisk. Bestånden av flera fiskarter i Östersjön befinner sig utanför sina biologiskt säkra gränser och ett par bestånd riskerar att kollapsa. Det bedöms som osannolikt att uttaget av ungfisk kommer motsvara återväxten senast år 2008, såsom föreskrivs i delmål 5. Även om detta delmål skulle uppnås är det troligtvis för sent för exempelvis torskbeståndet.
Levande skogar blir svårt att uppnå på grund av att de ekologiska processerna i skogen tar lång tid innan en förändring får effekt.
Cirka 280 000 småhus i Sverige bedöms ha radonhalter över 200 Bq/m3. Enligt delmål 8 inom God bebyggd miljöskall inga hus ha radonhalter över 200 Bq/m3år 2010. Med nuvarande saneringstakt kommer det ta 280 år innan detta mål uppnås. Radon i bostäder är den största källan till joniserande strålning i samhället och står för cirka 60 % av befolkningens totala stråldos. Den största delen av denna dos är koncentrerad till den minoritet av befolkningen som bor i hus med höga radonhalter.
Av Miljömålsrådets utvärdering framgår att elva av de femton miljömålen kan nås inom utsatt tid under förutsättning att ytterligare åtgärder genomförs. Däremot är det svårt att nå de fyra återstående även om ytterligare åtgärder vidtas. Av delmålen beräknas 25 kunna nås genom redan beslutade eller vidtagna åtgärder. Ytterligare 32 delmål kan nås genom ytterligare åtgärder och för 12 delmål är det väldigt svårt även med ytterligare åtgärder.
Vad som kanske är mer oroande är att uppfyllandet av miljömålen år 2004 är mer avlägset än år 2003. I Miljömålsrådets årliga uppföljning för år 2004 Miljömålen - når vi dem? framgår att jämfört med år 2003 har 1 delmål förbättrats ett steg medan 4 delmål försämrats ett steg. Särskilt allvarligt är att Levande skogar, där totalbetyget är röd gubbe, har försämrats på ett delmål (delmål 1). Andra förändringar är:
Frisk luft: delmål 2 går från grön till gul.
Myllrande våtmarker: delmål 3 har gått från gul till röd, men samtidigt har delmål 1 gått från gul till grön.
Ett rikt odlingslandskap: delmål 3 har gått från grön till gul.
Genom åren har många beslut fattats inom såväl privat som offentlig sektor utan att konsekvenserna för miljön beaktats tillräckligt. En förutsättning för att miljökvalitetsmålen ska nås är att de beslut som fattas på olika nivåer i samhället föregås av analyser av de konsekvenser dessa beslut kan få för möjligheterna att nå miljökvalitetsmålen.
Utvärderingen av styrmedel visar att satsningar i paket med olika kombinationer av styrmedel som kompletterar varandra har varit särskilt effektiva. Till exempel har utsläppen av ämnen som påverkar ozonskiktet minskat med stöd av både ekonomiska, juridiska och informativa styrmedel. Även marknadens krav och innovationer har drivit på utvecklingen.
Bättre samordning av plan- och bygglagen och miljöbalkens prövingssystem skulle bidra till att förbättra den fysiska planeringens roll som miljöverktyg. Regeringen bör se över möjligheterna att anpassa de olika former av statsbidrag som ges till kommunerna så att de samlat ger mest nytta i arbetet med att uppnå miljökvalitetsmålen. Det är särskilt angeläget att beakta de problem som små kommuner kan ha.
Naturvårdsverket redovisade i augusti 2003, efter ett regeringsuppdrag, ett förslag till ett 16:e miljömål: "Ett rikt växt- och djurliv". Miljömålet föreslås ha 6 delmål. Förslaget remissbehandlas under hösten/vintern 2004. Kristdemokraterna stöder förslaget om att ha detta som ett miljömål.
Kristdemokraterna stöder också Miljömålsrådets förslag till revideringar och utredningar av vissa av dagens delmål. Miljömålsrådet föreslår förändringar av följande delmål:
Grundvatten av god kvalitet föreslås få ett nytt delmål i syfte att täcka in grundvatten som förorenats av mänsklig påverkan.
Delmålen om EG:s ramdirektiv för vatten föreslås utgå; ramdirektivet bör snarare ses som ett viktigt verktyg för att uppnå delmålen.
Flera delmål föreslås omformuleras, bland annat skall timmedelvärdet av halterna av kvävedioxid vara max 60 mikrogram i ställer för 100 mikrogram år 2010.
Miljömålsrådet föreslår vidare utredningar om följande delmål:
Revidera delmålet för marknära ozon, nya forskningsresultat visar att ozon har betydligt farligare effekter på hälsan än vad man tidigare trott.
Skogsbrukets påverkan på försurningen.
Kväveupplagring i skogsmark.
Behovet av nytt delmål för vattenförsörjning.
Vilka aspekter som bör lyftas i miljömålet God bebyggd miljö.
Forskare har konstaterat att det skett en generell global uppvärmning av jorden som blivit särskilt markant de senaste årtiondena. Jorden har historiskt haft både varmare och kallare perioder och variationer har förekommit på grund av ökad solaktivitet, fler vulkanutbrott etc. De flesta forskare menar dock att den nuvarande tydliga förändringen inte enbart kan förklaras av s.k. naturliga orsaker. Uppvärmningen har studerats av FN:s klimatpanel IPCC med hjälp av en mängd olika modeller. Dessa har konstaterat att koldioxidhalten (CO2-halten) i atmosfären har ökat med drygt 30 % från den "förindustriella" perioden, och man anser att detta tillsammans med övriga växthusgaser är en stor del av förklaringen till växthuseffekten.
Av växthusgaserna anses koldioxid vara den mest påverkande. Den beräknas bidra till ca 3/4 av växthuseffekten. Viktiga övriga växthusgaser är: metan, dikväveoxid, fluorkarboner, ofullständigt halogenerade fluorkarboner (innehåller klor) och svavelhexafluorid.
Utmärkande för växthusgaserna är att de har en förmåga att absorbera värmestrålning. Gaserna förhindrar inte ljuset och värmen att nå jordytan men fångar upp en del av den värmestrålning som sänds tillbaka från jorden ut i rymden. Således fungerar växthusgaserna ungefär som glasrutorna i ett växthus. Detta leder i sin tur till att medeltemperaturen på jorden ökar samt att klimatet blir svårare att förutsäga. Flertalet forskare förväntar sig att antalet naturkatastrofer som t.ex. översvämningar, kommer att öka då klimatzoner flyttas. Teorier finns också om att vattenströmmarna runt om i världen kan byta riktning. Vissa forskare menar att man redan sett tendenser till att Golfströmmens flöde har avmattats. Skulle Golfströmmen ändra riktning skulle resultatet kunna bli en dramatisk sänkning av medeltemperaturen i Sverige och klimatet kanske motsvara det i Alaska (som ligger på motsvarande breddgrad).
Det finns anledning att befara att växthuseffekten delvis är irreversibel. Klimatförändringarna har lett till att den eviga tjälen, permafrosten, inte längre är så evig. På vissa myrmarker längst i norr är permafrosten helt upptöad sommartid. Detta kan innebära att utsläppet av växthusgaser ökar till följd av ett varmare klimat. Töande permafrost leder till ökat läckage av metan, som är en mycket aggressiv växthusgas - med risk för ännu varmare klimat. Om utvecklingen är likadan i andra subarktiska miljöer, utmed Rysslands nordliga vidder och Kanadas norra territorier, så handlar tillskottet av metangas om avsevärda mängder. Men är ändå troligen inte avgörande för vårt framtida klimat.
Oavsett hur det förhåller sig med dessa teorier är hotet om klimatförändringar ett av de mest komplexa problem som mänskligheten måste komma till rätta med. Klimatförändringar är globala, långsiktiga och sker med en betydande tröghet. Den dag det säkert kan konstateras att en klimatförändring skett, kanske det inte finns någon väg tillbaka. Försiktighetsprincipen måste därför gälla i alla klimatpåverkande sammanhang.
På senare tid har också risken för snabbare klimatförändringar uppmärksammats. Det globala klimatet är ett komplicerat system som vi inte förstår fullständigt.
Koldioxid är den mest dominerande växthusgasen och uppstår framför allt vid förbränning av fossila bränslen. I den industrialiserade världen är utsläppen mycket stora och allra störst i USA. Koldioxidutsläppen per capita och år är i USA ca 20 ton, i EU nio, i Sverige knappt sju och i Afrika ett ton.
Halten CO2 i atmosfären har ökat från omkring 280 ppm (part per million) före den industriella revolutionen till cirka 360 ppm i dagsläget. Halterna förväntas fortsätta öka de kommande decennierna, främst på grund av ökad global industrialisering. För det svenska nationella miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan har riksdagen fastställt delmålet att Sverige skall medverka till att halten av växthusgaser i atmosfären, uttryckt i koldioxidekvivalenter, stabiliseras på en nivå lägre än 550 ppm. Denna nivå uttalade EU:s miljöministrar år 1996 som en högsta möjlig koldioxidhalt för att nå målet om att den globala medeltemperaturen inte ska överskrida den förindustriella temperaturen med mer än 2°C.
Riksdagen har antagit en strategi för hur Sverige skall bidra till att uppfylla klimatmålet. Kristdemokraterna stöder huvuddragen i denna strategi och menar att insatserna på följande områden behöver ökas:
Utfasning av fossilbränslen i energiproduktionen genom effektivisering och besparing av energi samt uppbyggnad av energisystem baserade på förnybara bränslen. Inhemsk produktion skall stimuleras.
Utfasning av fossilbränslen i transportsektorn. Ett mål bör vara att användningen av fossila bränslen inom transportsektorn halveras senast till år 2020 jämfört med 2002 års nivå.
Åtgärder för att öka kolbindningen i växtlighet. Studier har visat att det finns odlingsmetoder som ökar jordens mullhalt, varvid kol bindes. Mer forskning behövs på detta område.
Återvinning av koldioxid och eventuellt lagring av koldioxid under jord. Teknik finns att i stora förbränningsanläggningar återvinna koldioxid som sedan komprimeras och lagras. Detta är en metod för att snabbare kunna minska koldioxidhalten i luften men är inte någon ekologiskt hållbar metod. Mer forskning behövs också inom detta område.
Internationella åtgärder, exempelvis användning av flexibla mekanismer, så att marknaden för handel med utsläppsrättigheter utvecklas, samt omförhandling av internationella avtal i syfte att införa en miljöbeskattning på flygbränsle.
År 1997 samlades representanter för världens länder i Kyoto och utformade Kyotoprotokollet, som är ett avtal om minskningar av utsläppen av växthusgaser. Kyotoprotokollet träder i kraft när det ratificerats av minst 55 länder som tillsammans står för minst 55 procent av utsläppen från de länder som gjort kvantitativa åtaganden om minskade eller oförändrade utsläpp av växthusgaser (Annex 1-länder). I och med Rysslands beslut att ratificera protokollet kommer både dessa villkor att uppnås och protokollet träder då i kraft. Genom Kyotoprotokollet tillåts Sverige öka sina utsläpp med 4 procent under åren 2008-2012. Då också möjlighet till s.k. koldioxidsänkor finns, får Sverige öka sina utsläpp ännu mer. Riksdagen har dock i samband med beslutet år 2002 om en svensk klimatstrategi fastställt att det svenska nationella klimatmålet skall vara att minska utsläppen av växthusgaser med 4 procent under denna period. Därför bör Sverige inte använda sig av sin pluskvot, utan Kristdemokraternas uppfattning är att de svenska koldioxidutsläppen skall minska med minst 4 procent under perioden.
Kyotoprotokollet innehåller också tre s.k. flexibla mekanismer. Dessa är handel med utsläppsrätter, gemensamt genomförande (JI) och mekanismen för ren utveckling (CDM).
Enligt Kyotoprotokollet skall EU minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 procent och USA med 7 procent. USA:s regering vägrar dock att ratificera avtalet. Detta trots att utsläppsminskningarna i USA sannolikt skulle kunna göras till lägre kostnader än i EU, eftersom den amerikanska industrin i dagsläget är mindre energieffektiv än den europeiska. Enligt EU-kommissionen kommer EU:s kostnad för att uppfylla protokollet bli cirka 11 euro per medborgare och år, vilket motsvarar priset för en pizza på en bättre pizzeria i Europa. EU måste föra en aktiv och envis dialog med USA för att förmå landet att helhjärtat sluta upp kring arbetet mot växthuseffekten. Samarbetet kring utveckling av energisnål teknik och rena energikällor bör fördjupas.
Kristdemokraterna välkomnar att ett handelssystem med utsläppsrätter nu införs inom EU. Utsläppshandel är ett verktyg för att på ett kostnadseffektivt sätt uppnå fastställda målsättningar. Tillkomsten av handelssystemet illustrerar möjligheterna och nödvändigheten av EU som en aktör i miljöpolitiken. Kristdemokraternas förhoppning är att detta skall vara ett föredöme för ett fördjupat europeiskt samarbete för att lösa de gränsöverskridande miljöproblemen. Genom ett sådant handelssystem kan samhället göra miljöinvesteringar som når uppställda mål till lägsta möjliga kostnad. Även om det finns mycket i övrigt att önska i det EU-direktiv ("handelsdirektivet") som reglerar handelssystemet såär det ett viktigt steg på vägen mot ett hållbart Europa. En försöksperiod skall genomföras åren 2005-2007. Handelssystemet skall då endast inkludera koldioxid. Därefter skall femåriga åtagandeperioder införas och handelssystemet kan utökas till att omfatta fler sektorer och fler växthusgaser. Kristdemokraterna anser att alla de sex viktigaste växthusgaserna skall omfattas av handelssystemet från år 2008. Handelssystemet bör även från detta år fortsatt vara enhetligt för unionen. Även transportsektorn bör då omfattas av handelssystemet. Dessa utgångspunkter för ändringar av handelsdirektivet bör ges regeringen till känna.
Kristdemokraterna beklagar att ett system med auktionering av utsläppsrätterna inte genomförs.
Enligt handelsdirektivet, som antogs i oktober 2003, skall fördelning av utsläppsrätter göras av varje land med utgångspunkt i ett antal kriterier som anges i direktivet. Fördelningen av utsläppsrätter skall bygga på historiska utsläpp. Varje land skall upprätta en nationell fördelningsplan som sedan skall godkännas av kommissionen. Ett problem vid upprättande av den nationella fördelningsplanen är de osäkerheter som finns i faktaunderlaget. Det är därför nödvändigt att samarbetet mellan berörda myndigheter och branscher förbättras och metoder för att beräkna koldioxidutsläpp förfinas.
Det är inte helt lyckat att tilldelningen av utsläppsrätter baseras på historiska utsläpp, inte minst med tanke på svårigheten att välja relevant referensperiod. Tilldelning bör i görligaste mån ske enligt någon form av benchmarkingsystem baserat på bästa tillgängliga teknik. Kristdemokraterna anser att Sverige bör verka för att fler sektorer inkluderas i handelssystemet så snart som möjligt.
Kristdemokraterna anser att för de sektorer som ingår i handelssystemet bör koldioxidskatten avskaffas. Det är dock olyckligt att Socialdemokraterna vill finansiera detta genom att införa en ny fastighetsskatt på vattenkraftverk.
Klimatinvesteringsstödet är inriktat pååtgärder som minskar klimatpåverkande utsläpp. Det är viktigt att reglerna som styr anslaget är strikt fokuserade pååtgärder som direkt går att hänföra till minskningar av växthusgaser. Den här typen av åtgärder ger relativt snabba och synliga resultat, då de är åtgärdsinriktade, konkreta och lokala. Det är oerhört viktigt med kraftfulla insatser för att bemästra klimatproblemen. Enligt Naturvårdsverket är klimatmålet Begränsad klimatpåverkan det miljömål som är svårast att uppnå. Sverige skulle behöva fler miljöbilar på marknaden. Som ett hinder för detta nämns ofta bristen på tankställen. Det behövs därför fler tankställen för olika alternativa bränslen samt mer produktion av biogas och av etanol. Den offentliga sektorns inköp av miljöbilar bör öka.
För att fortsätta de relativt kostnadseffektiva klimatinvesteringsprojekten med full kraft föreslår Kristdemokraterna att anslaget 34:14 Stöd till klimatinvesteringarökas med 50 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.
Sveriges energiförsörjning skall tryggas genom en långsiktig och medveten energipolitik med fasta spelregler, där inhemska förnybara energikällor och bränslen utgör en växande bas. Den negativa påverkan på hälsa, klimat och miljö måste vara så liten som möjligt, och därför behöver investeringar i biobränslebaserad kraftvärme, vindkraft, solenergi och stödjas. I Kristdemokraternas motion om utgiftsområde 21 föreslås en utökad satsning på forskning och utveckling av förnybara energikällor. Ett nytt anslag inrättas där 50 miljoner kronor avsätts i syfte att snabbare introducera ett långsiktigt och uthålligt energisystem. Huvudsakligen bör arbetet koncentreras på vätgasbaserade bränslesystem, såsom bränsleceller och artificiell fotosyntes. Dessutom bör en satsning ske på solcellssystem. Sammantaget har dessa lösningar goda förutsättningar att på lång sikt ge en ren energiförsörjning. Sverige bör också vara pådrivande i det internationella samarbetet kring fusionsforskning.
Värmepumpar är ett miljövänligt alternativ för uppvärmning av bostäder. Tyvärr motverkas investeringar i värmepumpar på grund av att den som vill investera i denna miljövänliga värmekälla straffas genom höjt taxeringsvärde. Detta är ett av flera skäl till att Kristdemokraterna vill avskaffa den orättfärdiga fastighetsskatten. I årets motion på utgiftsområde 21 Energi föreslår Kristdemokraterna att den villaägare som konverterar från direktverkande el till ett vattenburet system för husuppvärmning skall få ett investeringsbidrag på 15 % av investeringskostnaden. På platser med sprucken berggrund på stora djup kan geotermisk värme bli ett alternativ för uppvärmning av bostäder när rätt teknik utvecklats.
Kristdemokraterna motsätter sig planerna på att starta om stora oljekraftverk i Sverige. Ett dåligt argument som ibland framförs i den offentliga debatten är att man i oljekraftverk (med modernaste rökgasrening) skulle kunna elda högsvavliga oljor som annars skulle använts som fartygsbränsle med större föroreningar som följd. Debattörerna glömmer då att de fartyg som drivs med dessa oljor skulle behöva bränsle i alla fall, vare sig man i Sverige eldar sådan olja i kraftverk eller ej. Någon miljönytta av att "i stället" elda oljan i kraftverk uppnås därför inte. Miljöeffekterna av att elda oljan i kraftverk är alltså entydigt negativ, eftersom det skulle innebära extra utsläpp av koldioxid.
Inom EU bör Sverige vara aktivt pådrivande för att skattesystem och statliga subventioner verkar i riktning mot effektiv energianvändning. Kraftvärmen får inte missgynnas skattemässigt. Det måste bli ett stopp för medlemsländernas subventioner av fossila bränslen. Jordbrukspolitiken måste innehålla kraftfulla incitament för odling av energigrödor.
Som en av världens rikaste regioner har EU ett särskilt ansvar för att lägga resurser på forskning kring de stora resursproblem som är gemensamma för mänskligheten. Energiförsörjningen är kanske det största problemet. EU måste intensifiera ansträngningarna på att skapa ett transportsystem där klimatvänliga förnyelsebara bränslen används vid alla typer av transporter. EU bör vara pådrivande i fusionsforskningen, bland annat genom att medverka till ett snabbt beslut om lokaliseringen av den internationella fusionsforskningsreaktorn ITER. Byggandet av ITER måste snarast påbörjas. Det är genant och djupt beklagligt att politiska motsättningar fördröjer frågan om var ITER skall lokaliseras, vilket medför att byggstarten skjuts upp. Världens ledande politiker uppvisar en bristande känsla för proportioner och det gemensamma intresset när man av olika symbolskäl vägrar acceptera vissa länder som värdländer för ITER. Både EU och Japan kräver att ITER byggs hos dem. Kristdemokraterna anser att EU hellre bör vika sig än att ytterligare dra ut på frågan.
EU bör fördubbla stödet till energiforskning på europeisk nivå och i samarbete med andra ledande industrimakter. Det bör också upprättas en energifond för att ge stöd till investeringar i förnybar och effektiv teknik i utvecklingsländerna.
Det största problemområdet är transportsektorn, där utsläppen av koldioxid hittills ökat med 9 procent jämfört med basåret 1990. Klimatstrategin måste utformas så att det skapas realistiska, ekonomiska och miljövänliga alternativ till dagens fossila drivmedel. Det är därför ytterst viktigt att snabbt få fram produktion av förnybara drivmedel, både nationellt och internationellt, som ett alternativ till fossila drivmedel.
Kristdemokraterna anser att metanol och andra förnybara drivmedel skall vara befriade från koldioxid- och energiskatt. Förutom att de är förnybara och inte ger ett nettobidrag av koldioxid till atmosfären, medför biobaserade drivmedel ofta även minskade utsläpp av i stort sett alla miljö- och hälsopåverkande ämnen. Ett kristdemokratiskt mål är att användningen av fossila drivmedel skall halveras senast till år 2020. För att nå detta krävs en ökad produktion och försäljning av förnybara drivmedel. Därför bör sådana drivmedel vara befriade från energiskatt. Fossila bränslen bör på sikt fasas ut efter hand som miljöanpassade alternativ kan erbjudas.
Ett snabbt och enkelt sätt att öka andelen biobränslen är att öka andelen
låginblanding i vanlig bensin. Med hänvisning till EU:s mineraloljedirektiv är den maximalt tillåtna mängden etanol som får blandas in i bensinen satt till 5 procent. Tekniskt sett finns det dock inga hinder att öka andelen låginblandad etanol. I och med EU:s direktiv om förnybara drivmedel (2003/30/EG) har mineraloljedirektivets begränsningar satts ur spel. Därför bör regeringen snarast lägga fram förslag på lagstiftning som möjliggör låginblandning av mer än 5 procent etanol i bensin och mer än 2 procent rapsmetylester i dieselolja.
Vid sidan av biobaserade drivmedel utgör bränslecellen ett hoppingivande förnybart alternativ. I bränslecellen förbränns vätgas kemiskt och "avgaserna" utgörs av vanlig vattenånga. Nuvarande metoder för vätgasproduktion har till stor del sin grund i naturgas och andra fossila bränslen. En viss del kommer också från elektrolys av vatten med el från solceller eller vindkraft. Nyligen (september 2003) invigdes Nordens första vätgasmack i Malmö, där vätgasen framställs genom elektrolys i en process där den tillförda energin kommer från vindkraft. En annan intressant teknik är artificiell fotosyntes. Detta system innebär att man från vatten och solljus kan erhålla vätgas. Kan solcellstekniken och den artificiella fotosyntesen bli kostnadseffektivare genom forskning och utveckling finns en mycket stor potentiell marknad.
EU blir en allt viktigare arena för transportpolitiken. Vad gäller vägtrafiken finns ett frivilligt avtal med biltillverkarna inom EU om att dessa till 2008 skall ha sänkt utsläppen för genomsnittsbilen till 140 gram CO2/km. Det är idag högst osäkert om detta mål kommer att uppnås.
Inte bara vägtransporterna utan även flyget utgör miljöproblem. Flyget omfattas över huvud taget inte av några krav på utsläppsminskningar. En orsak är att uppgörelser vad gäller flyget måste fattas på internationell nivå och det har hittills misslyckats. En annan orsak är att flygets totala utsläpp ansetts utgöra en så liten andel av utsläppen totalt - ca 3 % - att man kunde lämna sektorn så länge. Ny forskning från England visar dock att flygets utsläpp är betydligt allvarligare än vad man hittills befarat. Den samlade effekten av koldioxid, kväveoxider och vattenånga på tiotusen meters höjd antas, efter britternas studier, ge ett tre gånger så högt bidrag till växthuseffekten som om utsläppen skett på marknivå.
Kristdemokraterna vill i följande punkter sammanfatta de viktigaste åtgärderna som idag kan genomföras på EU-nivå för att ta oss en bra bit på vägen mot ett hållbart transportsystem:
Inkludera transportsektorn i handelssystemet för utsläppsrätter från och med år 2008.
Skapa goda förutsättningar för att utveckla en mångfald av alternativ till fossila bränslen.
Inför obligatoriska regler för maximiutsläpp per kilometer.
Likrikta trafikbeskattningen inom EU; koppla beskattningen till miljöpåverkan.
Fördubbla anslagen till forskning och utveckling av alternativ fordonsdrift.
Låt EU delfinansiera investeringar i infrastruktur för bränsledistribution.
Miljövänliga fordon skall särbehandlas positivt.
Stärk miljöhänsynen och hänsyn till transporter i EU:s regler för offentlig upphandling.
Utveckla och avreglera EU:s järnvägsnät.
Stöd interoperabilitet mellan olika transportslag.
Förbättra möjligheterna för vattentransporter.
Intensifiera forskningen kring vätgasdrift och framställning av vätgas.
Avskaffa införseltullarna på biodrivmedel.
Skärp EU-kraven på dieselolja, minst till Sveriges nivå.
Ett system för beskattning av flygbränsle måste skapas på internationell nivå.
Differentiera luftfartsavgifterna med utgångspunkt i miljöeffekterna.
Inför miljörelaterade farledsavgifter för fartyg inom hela EU.
Inom ramen för Kyotoprotokollet finns de så kallade projektbaserade mekanismerna joint implementation (JI) och clean development mechanism (CDM). Joint implementation innebär att ett Annex-1-land genomför åtgärder i ett annat Annex-1-land och därigenom får tillgodoräkna sig en del av utsläppsminskningen. Sådana mekanismer kan minska utsläppen på ett mer kostnadseffektivt sätt och därför är Kristdemokraterna positiva till JI. När handelssystemet för utsläppsrätter utvidgas finns inte längre något behov av JI.
När det gäller CDM är Kristdemokraterna inte odelat positiva. Syftet med mekanismen är förvisso att hjälpa utvecklingsländerna att nå en hållbar utveckling. Trots det goda uppsåtet ser Kristdemokraterna flera frågetecken med denna mekanism. En nackdel med CDM är att mekanismen minskar kostnaden för de nödvändiga utsläppsminskningarna i de mest industrialiserade länderna. Därigenom kan de ekonomiska incitamenten för att utveckla alternativ teknik bli mindre än vad som annars blivit fallet. Ett annat problem är att veta att de åtgärder som vidtas verkligen är additiva, dvs. att de inte skulle skett utan CDM.
CDM illustrerar den otillfredsställande faktum att endast Annex-1-länderna gjort kvantitativa åtaganden. Kristdemokraterna har stor förståelse för den moraliska aspekten att de rika länderna bör göra större åtaganden än de fattiga. Men för att få en fungerande global klimatpolitik vore det bättre om alla länder hade kvantitativa åtaganden även om dessa blir mycket generösa. Kristdemokraterna anser därför att Sverige bör verka internationellt för att så många länder som möjligt gör kvantitativa åtaganden. I avvaktan på detta bör CDM-mekanismen utnyttjas restriktivt. Kristdemoraterna anser att Annex-1-ländernas möjlighet att tillgodoräkna sig utsläppsrätter genom CDM bör begränsas. Det vore rimligt om dessa länder får tillgodoräkna sig utsläppsreduktioner via CDM som uppgår till max 2 procent av dess totala mängd utsläppsrätter. För ett land som skall minska utsläppen med 8 procent skulle detta alltså innebära att max en fjärdedel av dessa minskningar får genomföras genom CDM.
Den 13 september i år antogs Europaparlamentets och Rådets direktiv om en ändring i handelsdirektivet, det så kallade länkdirektivet. Genom länkdirektivet ges företag som omfattas av handelsdirektivet möjlighet att utnyttja utsläppsrätter från de projektbaserade mekanismerna JI och CDM. Enligt länkdirektivet ges varje medlemstat rätten att själv begränsa användningen av utsläppsminskningar enligt JI och CDM. Kristdemokraterna anser att Sverige skall besluta att utsläppsreduktioner enligt CDM får uppgå till max 2 procent av landets totala utsläpp. Samtidigt bör Sverige verka för att Annex 1-länderna enas om en sådan begränsning.
Mängden biomassa på jorden minskar konstant till följd av människans verksamhet. Avskogning står för cirka en femtedel av den totala koldioxidtillförseln till atmosfären. Sedan mitten av 1900-talet är det främst tropiska skogar som har glesats ut eller försvunnit. När skogen huggits ner medverkar plöjning och annan bearbetning till att jorden luckras upp och syresättningen ökar, vilket medför att nedbrytningen av humusämnen i jorden påskyndas. Därigenom omvandlas en stor del av det kol som funnits bundet i skogens humuslager till koldioxid. Dessa kolmängder kan vara lika stora eller större än det kol som fanns bundet i träden.
Genom jordbruket i Sverige tillförs luften 3-4 miljoner ton koldioxid per år. Ytterligare 2,5 miljoner ton koldioxid kommer från skogbevuxen torvmark. Skogsbruket står för ytterligare tillförsel av koldioxid genom den markberedning som görs efter slutavverkning.
Genom förbränning av fossila bränslen och förändrad markanvändning tillförs atmosfären sammanlagt 8 000 miljoner ton koldioxid per år. Atmosfärens koldioxidinnehåll ökar dock endast med cirka 3 200 miljoner ton per år. Cirka 1 700 miljoner ton tas upp av havet genom att koldioxiden löser sig i vattnet. Resterande mängd koldioxid tas upp av skogarna, som blivit tätare, och av annan växtlighet.
Potentialen för koldioxidupptag i växtlighet och humuslager är begränsad. Men så länge förbränning av fossila bränslen fortgår i stor skala är det en viktig åtgärd på kort till medellång sikt att försöka öka kolbindningen i skog och mark för att minska halten koldioxid i atmosfären.
Enligt IPCC (Climate change 2001:The scientific basis) har världshaven tagit upp drygt en fjärdedel av all den koldioxid som människan släppt ut de senaste 200 åren. Andra resultat visar på att andelen kan vara större, kanske dubbelt så stor. Om förbränningen av fossila bränslen fortsätter i samma takt som idag kommer haven inte att kunna ta hand om mer koldioxid. Detta kan innebära en större växthuseffekt och färre djur i haven. När koldioxiden tas upp i haven påverkas nämligen havets ekosystem så att förutsättningarna för smådjur och plankton försämras.
Avskiljning av rökgaser från förbränning av fossila bränslen innebär en teknisk utmaning. Forskning kring avskiljning av kol bedrivs främst i USA, som är världens största användare av fossila bränslen. Forskningen är främst inriktad på större förbränningsanläggningar. I och med att trafiken står för en allt större del av koldioxidutsläppen är det viktigt med forskning om utsläpp från bilarnas motorer.
Metan är en mycket aggressiv växthusgas. Denna gas beräknas stå för omkring 20 procent av den ökade växthuseffekten. Metan bildas när organiskt material bryts ner i syrefri miljö. Antropogena metanutsläpp till atmosfären kommer från bland annat risodlingar, idisslande boskap och soptippar. Om tundran i Sibirien tinar upp kan stora mängder metan frigöras, vilket kan leda till en accelererande växthuseffekt.
Växthusgasen dikväveoxid avgår naturligt till atmosfären framför allt från hav och skogsmark. De antropogena bidragen kommer främst från jordbruksmark som har kväveberikats genom gödsling, odling av kvävefixerande grödor eller nedfall av kvävehaltiga luftföroreningar. Kväve kan bli kvar i åkermarken flera decennier.
Fordon, bränslen och transportsystem måste miljöanpassas. Att lösa miljöproblemen kring bilismen är en av de största utmaningarna. Väl utvecklade kommunikationer är trots allt en förutsättning för ett samhälles välfärdsutveckling och för medborgarnas frihet och möjligheter till arbete. Bilen är nödvändig i många människors vardag. Det är därför väsentligt att fordonen på våra vägar förorsakar så litet luftföroreningar som möjligt med hjälp av ny teknik och alternativa drivmedel. Samtidigt måste människor i största möjliga utsträckning ges möjlighet att välja kollektivtrafik, i synnerhet i tätortsregioner.
Mot bakgrund av de svenska bilarnas åldersstruktur har Kristdemokraterna redan tidigare föreslagit en kraftigt höjd skrotningspremie för bilar äldre än 1989 års modell, då katalysatorrening blev obligatorisk på nya bilar. Det finns ett behov av ett ökat ekonomiskt incitament för att driva på skrotningen av äldre bilar. En kraftig höjning av premien skulle med all säkerhet, även under en begränsad period, innebära att många äldre bilar med dåliga miljöegenskaper tas ur trafik förhållandevis snabbt. I motion Hållbara vägtransporter föreslår Kristdemokraterna därför att skrotningspremien under en period av fem år höjs till 3 000 kronor för bilar satta på marknaden före 1989.
Det är också viktigt att nytänkande projekt, som syftar till produktion av alternativa drivmedel, genomförs. Nuvarande situation skapar snedvriden konkurrens och hindrar utvecklingen av nya produkter och möjligheter att bygga ut servicenät för alternativa bränslen. Producenter av alternativa drivmedel pekar på att nuvarande klassningskriterier för miljövänliga drivmedel inte är tidsenliga utan snarare missgynnar nya miljövänliga drivmedel, som t.ex. ekoparaffin. Miljövänliga bränslen har en tendens att ha lägre densitet än smutsiga. Men om ett bränsle har lägre densitet än 800 kg/m3 så höjs skatten med 60 öre per liter. Detta har fått till följd att vissa miljövänliga bränslen knappt säljs i Sverige. Riksdagen beslöt år 2000 enhälligt att dessa skatteregler skulle ändras, men beslutet har ej genomförts. I beskattningslagarna finns även andra regleringar av teknisk art som saknar miljörelevans och som försvårar för nya bränslen. Kristdemokraterna föreslår att regeringen snarast återkommer med förslag till lagstiftning som undanröjer den skattemässiga diskrimineringen av miljövänliga bränslen.
Rätt utformade klassningskriterier gör att dessa drivmedel kan klassas som miljöklass 1 med åtföljande påverkan på priset. Det skulle skapa en naturlig marknad för dessa miljövänliga drivmedel. Miljöklassningssystemet bör också utökas till att omfatta eldningsolja. Introduktionen av ett gemensamt europeiskt system för miljöklassning får inte medföra att den svenska miljöklassningen försvinner. Den svenska miljöklassningen har strängare krav än de föreslagna EU-reglerna, bland annat när det gäller aromatiska och polyaromatiska kolväten.
Kristdemokraterna föreslår att anslaget 34:5 Miljöforskningökar med 30 miljoner kronor som skall användas till forskning kring trafikens miljöproblem, bland annat alternativa bränslen.
Tvåtaktsmotorn som drivs med bensin eller diesel är den mest miljöskadliga förbränningsmotorn. Omkring 25-30 procent av bränslet släpps ut oförbränt med avgaserna.
Det finns ett stort antal tvåtaktsmotorer i Sverige. Beräkningar visar att dessa varje år släpper ut totalt cirka 50 000 ton koloxid, ca 500 ton kväveoxider, och ca 10 000 ton kolväten. Dessutom tillkommer utsläppen från utombordare, handhållna trädgårdsredskap, mopeder och andra maskiner med tvåtaktsmotorer. Till exempel ger en halvtimmes gräsklippning lika stora kolväteutsläpp som tio mils stadskörning med en genomsnittsbil.
Med hänsyn till vatten och luft måste gamla tvåtaktsmotorer i snabb takt fasas ut och bytas till en miljövänligare motor. Sedan 1989 arbetar Nordiska ministerrådet med frivillig och positiv miljömärkning i Norden. Syftet är att stimulera en produktutveckling som tar hänsyn till miljön. De kriterier som skall gälla, fastslås efter bedömning av miljöbelastningen under produkternas hela livscykel.
I Sverige är det SIS Miljömärkning AB som arbetar med att miljömärka (Svanen-märkning) olika produkter. SIS har, sedan år 1997, kriterier och licenser för gräsklippare. Kriterier finns också för arbetsmaskiner för park och trädgård samt utombordsmotorer. Nästa steg i processen är att få licensinnehavare.
Kristdemokraterna menar att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag till hur ekonomiska styrmedel kan användas i syfte att öka andelen miljömärkta arbetsmaskiner och motorer. En lösning skulle till exempel kunna vara en momssänkning av miljömärkta gräsklippare och andra arbetsmaskiner samt båtmotorer. Visar det sig att en frivillig övergång till miljövänligare motorer inte går snabbt nog, bör ett förbud, av motorer som inte klarar uppsatta kriterier för emissioner, övervägas.
Ett införande av en skrotningspremie för äldre båtmotorer och gräsklippare skulle vara en effektiv miljöförbättrande åtgärd som på kort tid miljömässigt skulle löna sig. Detta bör ges regeringen till känna.
Kristdemokraterna krävde under föregående riksmöte att en utredning tillsätts i syfte att minska mängden icke-miljömärkta arbetsmaskiner och båtmotorer. Då yrkandet ännu ej behandlats avstår Kristdemokraterna från att här upprepa detta krav.
Miljömålsrådets uppföljning visar att minskningen av halterna av kvävedioxid i luft har avstannat. Framför allt i städerna krävs kraftfulla åtgärder. För att lösa detta och liknande miljöproblem förknippade med avgaser i stadsluften krävs kraftfulla åtgärder på lokal nivå. Kristdemokraterna föreslår att det skall bli möjligt för kommunerna att ta ut miljödifferentierade trängselskatter. Kommunernas möjligheter att genom stadsplanering motverka behovet av och komfortfördelarna med att använda bil bör stärkas, förslagsvis genom uppdateringar av plan- och bygglagen.
Luftföroreningar från småskalig vedeldning är lokalt ett miljö- och hälsoproblem. Kommunerna bör ges möjlighet att ställa utsläppskrav inom olika delar av kommunen. Exempelvis kan kravet vara att icke miljögodkända pannor skall bytas ut. Kristdemokraterna föreslår att regeringen lägger fram förslag till lagändring som ökar kommunernas befogenhet att ställa lokala miljökrav på utsläpp till luften.
Kommunerna kan bidra till ökad andel resande med kollektivtrafik genom att utveckla trafikinformationen kring kollektivtrafiken och genom att planera bostadsbebyggelse och transportledder så att kollektivt resande underlättas. Genom att ge olika förmåner, exempelvis fri parkering för miljöbilar, och att installera eluttag för motorvärmare, kan kommunerna på olika sätt skapa incitament för att använda mindre miljöstörande personfordon.
En hel del föroreningar, framför allt marknära ozon, kommer också från andra länder med vinden in i landet. Detta påminner oss om luftföroreningarnas gränsöverskridande karaktär och om behovet av överstatligt samarbete.
När partiklar omnämns i miljöhänseende, avses i huvudsak förbränningspartiklar som uppstår vid eldning eller i trafik. I trafiken blandas de med partiklar från slitage av vägbanor, däck, bromsar och friktionsmaterial. Man har länge känt till att större partiklar retar luftvägarna och kan ge cancer. Avgasrening med hjälp av katalysatorer och partikelfilter kan kraftigt minska utsläpp av stora partiklar, men utsläpp av små partiklar, mindre än 2,5 mikrometer, låter sig inte hejdas av filter. På grund av att partiklarna är så små kan de troligen direkt passera in i de minsta blodkärlen och misstänks ge upphov till hjärt-kärlsjukdomar. För att minska den totala mängden partiklar är det därför viktigt att inte bara satsa på bättre rening utan också på bättre bränslen. Svavelfri bensin och diesel medför bättre möjligheter till efterbehandling av avgaserna. För närvarande har Sverige en gräns om högst 10 ppm svavel i diesel och högst 50 ppm i bensin. Partikelspridning från fordonsdäck och bromsar måste också minimeras.
Miljömålskommittén fann att kunskapen om partiklar var för dålig för att något mål beträffande lågrisknivå skulle kunna fastställas. Regeringen har gjort samma bedömning i propositionen om miljömålen (2000/01:130). Inom EU arbetar man inom luftkvalitetsprogrammet CAFE med att ta fram gränsvärden för små partiklar. Arbetet beräknas vara färdigt i slutet av 2004 eller början av 2005. Enligt miljömålspropositionen skall regeringen dååterkomma om delmål på detta område.
Försurning av mark och vatten beror på utsläpp av svavel och kväveföreningar som framför allt kommer från transportsektorn, industrin, energiproduktion, arbetsmaskiner och jordbruket.
Förutom utsläppsminskningar inom industrin och energisektorn m.m., krävs omfattande kalkning för att minska den befintliga försurningen. För närvarande kalkas de svenska insjöarna av länsstyrelserna med anslag från Naturvårdsverket. De mindre sjöarna och vattendragen samt skogsmarken är dock förbisedda. En långsiktig strategi för sjöar och vattendrag bör omfatta mer än bara åtgärder direkt i sjöarna eftersom försurningen bland annat är en följd av att omgivande marker försurats. Enbart kalkning av sjöar och våtmarker ger ingen varaktig effekt.
Genom att kalka eller återföra aska till skogsmarken kan man få långsiktiga, positiva effekter. Vi har tidigare kritiserat, att det varit svårt att utläsa ur regeringens budgetförslag hur mycket pengar, som anslås till kalkning. Vi har därför yrkat på att kalkning skall redovisas separat. Skogskalkning bör inledningsvis tas med som ett nytt anslag. Så småningom bör hela den samlade kalkningsinsatsen sammanföras till ett gemensamt anslag, eftersom en strategi med sammanslagen sjö- och skogskalkning kan komma att minska resursbehovet totalt sett. Idén med de samordnade åtgärderna är att man samtidigt kan motverka ytvattenförsurning, markförsurning och risken för näringsobalans i skogen, d.v.s. lägga en grund för uthålliga ekosystem i skog- och vattenmiljö.
I projekt Nissadalen och Lygnernprojektet har Skogsvårdsstyrelsen, länsstyrelsen och kommuner utvecklat denna nya åtgärdsstrategi i två unika försöksprojekt. Försöken uppvisar lovande resultat och efter närmare fyrtio års frånvaro reproducerar sig nu öringen utan problem i tillrinnande vatten till Nissan. Resultatet av föröket i Nissadalen redovisas i Skogsstyrelsens rapport 4/2003. De uppföljande undersökningarna visade på en snabb och mycket tydlig förändring av vattenkemin i samtliga avrinningsområden där såväl ut- som inströmningsområden behandlats. Slutsatsen är att ren fastmarksspridning av kalk och vedaska kan genomföras utan att det medför negativa effekter på markvegetationen. Behandlingen bidrar till ökat pH och minskad halt oorganiskt aluminium i avrinnande vatten samtidigt som den landlevande molluskfaunan blir rikare. Befarade negativa effekter i form av nitraturlakning uteblev.
En nyupptäckt positiv effekt av skogsmarkskalkningen är att halten giftigt aluminimum minskar i marken. De positiva effekterna av skogsmarkskalkning är nu så väl dokumenterade att det är dags att inleda en reguljär verksamhet i stor skala för att engångsbehandla den mest försurade fastmarken i Sverige. Skogsstyrelsen har utarbetat ett åtgärdsprogram för bl.a. skogsmarkskalkning, "Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken". Programmet låg färdigt redan i augusti 2001, men medel för att genomföra programmet har inte beviljats. I årets budgetproposition föreslås att högst 10 miljoner kronor får användas ur anslaget 34:3 för att genomföra Skogsstyrelsens program.
Kristdemokraterna föreslår att Skogsstyrelsens åtgärdsprogram skall genomföras under en 15-årsperiod, vilket bedöms kosta cirka 30 miljoner kronor årligen. Sverige bör även försöka nå en finansiering av dessa åtgärder från EU:s fonder. Kristdemokraterna föreslår att 30 miljoner kronor per år under en 15-årsperiod skall gå till ett nytt anslag för skogsmarkskalkning.
Kemikaliesamhället omger oss alla och skapar hos många en känsla av maktlöshet inför de mer eller mindre kända risker vi utsätts för i vardagen. Kemikalierna har bidragit till vårt välstånd men nu vållar de hälso- och miljöproblem. Den stora okunskapen om kemiska ämnens förekomst i varor utgör grundläggande problem i arbetet för en giftfri miljö. I Sverige förekommer drygt 11 000 ämnen i de ca 60 000 kemiska produkter, som tillverkas i, eller importeras till, landet. Våren 2001 antog riksdagen en strategi för giftfri miljö.
En mycket viktig del i Kemikalieinspektionens arbete är också de förhandlingar som sker inom ramen för EU. Arbetet med EU:s gemensamma kemikaliepolitik, Registration, Evaluation, Authorisation and Restrictions of Chemicals (REACH), är ofta hårt tidspressat men kräver mycket förberedelsetid för att resultatet skall bli bra för människor och miljö. Ett utkast till förslag på gemensam kemikaliepolitik har varit ute på remiss, varunder bland annat Kristdemokraterna lämnat synpunkter. Kristdemokraterna i Sverige påpekar bland annat att förslaget tydligare bör klargöra att de kemikalier som inte uppfyller kraven för registrering skall bli förbjudna. Kristdemokraterna anser vidare att substitutionsprincipen skall följas så att inga kemikalier godkänns om det finns lika bra, mindre farliga alternativ. De testmetoder för djurförsök som anvisas i REACH skall vara vetenskapligt utvärderade och erkända av OECD:s riktlinjer för djurförsök. Det är angeläget att den databas som skall skapas för registrering av kemikalierna, är öppen för alla företag som är skyldiga att utvärdera riskerna med sina kemikalier. Detta för att minimera onödig användning av djurförsök. Det är viktigt att producenterna får information om hur de kan få tag på existerande data om de ämnen de blir skyldiga att testa enligt reglerna i REACH. Även de producenter som producerar mindre än 1 ton per år av en kemikalie bör få tillgång till databasen, vilket de ej skulle få enligt utkastet. För att ytterligare minska användningen av djurförsök måste information om alternativa metoder för testning av kemikalier göras tillgänglig för alla producenter. Samtliga producenter bör vara skyldiga att redovisa samtliga testresultat på Internet. Kristdemokraterna ställer sig också bakom den svenska positionen att det skall finnas tydliga krav på att alla särskilt farliga ämnen, även lågvolymkemikalier, skall registreras.
Utvecklingen av nya testmetoder går snabbt framåt. Inom ett fåtal år beräknas många av de test som idag kräver djurförsök kunna ersättas med mer tillförlitliga test som ej involverar djur. Samtidigt ökar testmetodernas överensstämmelse med de verkliga effekterna på människan. Kristdemokraterna föreslår att REACH inte skall ange tvingande regler om vilka testmetoder som skall användas. I stället bör lagstiftningen ange teststrategier som är öppna för att nya och bättre testmetoder kan etableras under processens gång. I synnerhet bör inte lagtexten ange tvingande regler om att djurförsök måste användas. I arbetet med REACH bör Sverige driva att de tidsgränser som finns med i nuvarande förslag skall vara deadlines för när producenterna skall lämna in alla sina tillgängliga data. Dessa skall senare kunna kompletteras med mer tillförlitliga testresultat när nya testmetoder utvecklats. De substanser där kompletterande data behövs skall bli tillfälligt registrerade och få ett sista datum för när kompletterande resultat skall redovisas för att substansen skall få fortsätta vara registrerad. Förslaget från Storbritannien och Ungern om en registrering per ämne är ett steg i rätt riktning.
Tyvärr har förslaget urvattnats ytterligare sedan remissrundan. Kristdemokraterna motsätter sig de nedtrappade miljöambitioner som gjorts i kommissionens slutliga förslag jämfört med det förslag som var ute på remiss.
Förslaget till ny kemikalielagstiftning lämnades av kommissionen den 29 oktober 2003 för vidare behandling av Europaparlamentet och ministerrådet. Europaparlamentets första behandling av REACH beräknas inledas först under hösten år 2005. Kristdemokraterna vill understryka vikten av att från svensk sida agera såväl i Europaparlamentet som i ministerrådet. Det gäller både att motsätta sig de försämringar som gjorts sedan remissomgången och att verka för de förbättringar som här nämnts. Kristdemokraterna föreslår därför att riskdagen tillkännager för regeringen vad som ovan sagts om förändringar i förslaget till REACH.
Till följd av industriell verksamhet är idag bland annat ett stort antal sjöar, vikar, öar och markområden i Sverige förorenade av olika miljögifter såsom PCB, kvicksilver och kadmium. Dessa förorenade områden tjänar som källor för miljögifternas spridning till omgivningen. För att kunna uppfylla miljökvalitetsmålet Giftfri miljöär det nödvändigt att dessa giftkällor elimineras genom att de förorenade områdena genomgår en grundlig sanering. Enligt Miljömålsrådets årsrapport Miljömålen - når vi delmålen? är Giftfri miljö ett av de miljömål som det i dagsläget bedöms vara svårast att kunna uppfylla.
Enligt budgetpropositionen har kostnaderna för sanering av dessa områden visat sig bli större än man tidigare antagit. De enorma kostnader som skulle krävas för att sanera alla områden i de två högsta riskklasserna manar till eftertanke. För att minska kostnaderna behöver saneringsteknologin utvecklas. Forskning bör bedrivas bl.a. kring giftnedbrytande bakterier och andra nya saneringsmetoder. Kristdemokraterna föreslår att ett saneringsteknologiskt institut inrättas för detta ändamål. Institutet bör finansieras under anslaget 34:4.
Tio procent av ett efterbehandlingsprojekts totalkostnad skall idag finansieras av den kommunala huvudmannen. I praktiken förhandlas det kommunala bidraget ofta ner, men regeln uppfattas ändå ofta av kommunerna som en negativ bieffekt av det kommunala huvudmannaskapet och en bromskloss i systemet. Därför föreslår Kristdemokraterna att denna s k 10-procentsregel avskaffas.
Kristdemokraterna anser att saneringsarbetet skall bedrivas med full kraft och anvisar därför 50 miljoner kronor mer än regeringen till anslaget 34:4 Sanering och återställning av förorenade områden.
Kemikalieinspektionen (KemI) lämnade 30 juni utredningen "Kvicksilver - utredning om ett generellt nationellt förbud" till regeringen. Förslaget innebär att kvicksilver eller varor som innehåller kvicksilver inte får säljas på den svenska marknaden eller yrkesmässigt föras ut ur landet. Kemikalieinspektionen föreslår också att avfall som innehåller kvicksilver inte får föras ut ur landet. Kvicksilverhaltiga varor som redan finns på marknaden eller är i bruk kommer enligt förslaget få fortsätta att användas. För vissa användningar föreslås tidsbegränsade undantag för att ge tid för utveckling och övergång till alternativ. Kristdemokraterna stöder Kemikalieinspektionens förslag och föreslår att regeringen lägger fram lagstiftning om förbud mot kvicksilver i Sverige.
Ett sådant förbud skulle bland annat innebära att det omdebatterade amalgamet försvinner ur tandvården. Det finns starka skäl att förbjuda amalgam av miljöskäl. Det finns andra material som fyller den vanliga tandvårdens behov.
Bromerade flamskyddsmedel används för att förhindra att brand uppkommer i produkter som plast, gummi, textilier och elektroniskt material. Enligt Räddningsverket finns idag fullgoda ersättningsmedel till dessa. Bromerade flamskyddsmedel sprids både vid tillverkning, användning och i avfallsledet. De är svåra att bryta ned och påträffas därför högst upp i näringskedjan, där människan befinner sig. Vi får i oss bromerade flamskyddsmedel genom hudkontakt, inandning och framför allt genom det vi äter. Höga halter har bl.a. hittats i fisk, men de finns även i bl.a. ost och smör.
Bromerade flamskyddsmedel påverkar levern och kan ge hormonella skador hos människor. Vissa forskningsresultat visar också att de kan ge upphov till olika typer av cancer. Halterna av bromerade flamskyddsmedel i bröstmjölk ökar. Som en jämförelse har förbud mot PCB och DDT inneburit att halterna av dessa miljögifter har minskat i bröstmjölk, vilket visar att förbud är verkningsfulla. EU har beslutat om utfasnig av de farligaste typerna av bromerade flamskyddsmedel, de som innehåller 10, 8 eller 5 bromatomer. Kristdemokraterna anser dock att alla bromerade flamskyddsmedel skall förbjudas.
Det kommer ständigt nya kemikalier som är skadliga för miljön. Ett exempel på detta är en ökande användning av fluorerade ämnen, s.k. PFOS (perfluoroktansulfonsyra). PFOS och dess derivat används som ytaktivt ämne i ytbehandlingsprodukter till mattor, textilier, läder etc, till behandling av papper och matförpackningar och till vissa specialområden som insektsbekämpning och brandsläckning. PFOS bryts ned mycket långsamt i naturen. Liksom PCB, DDT och andra organiska miljögifter anrikas det i djur och människor.
Inom EU pågår ett arbete med att ta fram en riskhanteringsstrategi för PFOS och sådana substanser som kan brytas ner till detta ämne. I USA krävs tillstånd från Miljöskyddsmyndigheten för att få tillverka eller importera ämnet. PFOS är persistent, bioackumulativt och toxiskt vid försök med däggdjur. Det finns än så länge få studier av dessa ämnen vad gäller skador på människor. Det är viktigt att forskningen runt PFOS fortsätter och intensifieras samt att särskild försiktighet iakttas tills större kunskap finns på området, vilket förhoppningsvis kommer i samband med implementeringen av REACH.
Även läkemedel inverkar negativt på miljön och det finns i dag ingen metod för reningsverken att sortera ut läkemedel. Många läkemedel lämnar därför reningsverken i aktiv form. Man vet att läkemedlen är ett stort miljöproblem som ger negativa effekter på både människor och djur, t.ex. har fisk påvisats byta kön efter att ha utsatts för hormoner som har gått igenom reningsverkens processer. Ändåär detta ett eftersatt område i regeringens miljöarbete. Läkemedel nämns över huvud taget inte i miljöbalken och det finns inget granskningsansvar för läkemedel utlagt på någon myndighet. Inte heller föreslås läkemedel omfattas av reglerna i REACH. Apoteket har nu ingått en frivillig överenskommelse med kommunerna om att ta emot överblivna läkemedel och kanyler. Detta är ett positivt steg i rätt riktning. Information borde gå ut i större i omfattning, t.ex. måste Apoteket bättre informera om läkemedlen ur ett miljöperspektiv och att Apoteket tar hand om överblivna läkemedel. Det borde även finnas information i FASS om detta. Det bästa vore att läkemedlen blev biologiskt nedbrytbara i naturen. För att sjukvården skall kunna välja att skriva ut nedbrytbara läkemedel behöver det finnas information om nedbrytbarheten. I dagsläget är denna information mycket knapphändig.
Sverige bör också verka för att samma regler skall gälla inom EU för läkemedel som för de kemikalier som omfattas av REACH.
I ett personbilsdäck ingår cirka en liter cancerframkallande, mjukgörarande HA-oljor (högaromatiska oljor). HA-oljor är en restprodukt från raffinering och innehåller polyaromatiska kolväten, vilket enligt EU är ett av de mest angelägna ämnena att få bort i utsläpp till vatten. När däcken slits hamnar tusentals ton av de giftiga ämnena i naturen. Oljan är inte kemiskt bunden i däckgummit utan lakas ur de små gummipartiklar som är resultatet av däckslitaget. De polyaromatiska kolvätena finns spridda överallt i vår miljö, till och med i Skageracks djuphav.
Två tredjedelar av alla däck som säljs på den svenska marknaden innehåller fortfarande HA-olja. Dock finns tillverkare som har tagit fram däck som är fria från HA-olja. Även bland sommardäcken finns HA-fria alternativ nu att tillgå. I test har dessa visat sig fungera minst lika bra som däck som innehåller HA-olja, varför prestandaskäl inte kan anföras för att hålla fast vid oljan. På grund av den miljöskada HA-olja utgör bör ett förbud att sälja däck som innehåller HA-olja införas i Sverige. Kemikalieinspektionen har presenterat ett förslag till nationell lagstiftning mot HA-oljor. Kristdemokraterna föreslår att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med ett förslag på förbud mot HA-oljor i Sverige. Samtidigt bör Sverige driva frågan om ett förbud inom EU. Kommissionen har i februari 2004 överlämnat ett förslag om förbud mot HA-oljor till rådet.
Den 3 oktober år 2003 godkände EU det mycket giftiga ogräsmedlet paraquat, som varit förbjudet i Sverige sedan 1983. Beslutet att godkänna medlet inom EU fattades av kommittén för livsmedelskedjan och djurskydd. Enligt EU-kommissionen tillåts medlet bara under vissa villkor. Vilka är ännu inte känt, men troligen kommer det inte att få säljas fritt. Beslutet kritiseras hårt av Naturskyddsföreningen, som anser att förtroendet för EU:s kemikaliepolitik skadas. Inom miljörörelsen och jordbruksnäringen finns en oro för att para-
quat nu kommer att börja användas i Sverige.
Paraquat är akut giftigt och har orsakat många dödsfall framför allt i tredje världen. Det räcker att man får det på huden för att lungorna ska skadas. Om man får det i sig tar det bara några veckor innan man dör. Paraquat bryts också ned långsamt och kan därför ansamlas i jorden där det kan ge långvariga negativ effekter vid läckage till vattenmiljöer och på vilda däggdjur. Kristdemokraterna har i riksdagen ifrågasatt EU:s godkännande av paraquat. I våras beslöt Sverige att föra en ogiltighetstalan i EG-domstolen mot godkännandet av paraquat.
Under nästa år förväntas kommissionen lägga fram ett förslag till revidering av bekämpningsmedelsdirektivet (91/414/EG) och ett förslag till tematisk strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel. Kristdemokaterna anser det angeläget att Sverige med kraft driver uppfattningen att substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen skall tillämpas och att tydliga kriterier skall sättas upp för vilka ämnen som inte blir tillåtna. Kristdemokraterna anser bland annat att ämnen som är carcinogena, mutagena och reproduktionsstörande liksom ämnen som är persistenta, bioaccumulerbara och gentoxiska inte alls bör tillåtas bland bekämpningsmedel inom EU.
Mål och delmål bör förtydligas avseende om de gäller för nationell, regional eller lokal nivå, och även med avseende på om målen bör formuleras främst i termer av åtgärdade objekt eller med avseende på uppnådda miljöeffekter. Kristdemokraterna föreslår att regeringen återkommer med förslag till tydligare delmål inom detta område.
Ozonskiktet i jordens stratosfär fångar upp stora delar av inkommande ultraviolett (UV) strålning. UV-strålning är skadligt för både växter och djur genom att det bl a kan påverka DNA. Genom användningen av olika ozonnedbrytande ämnen har det ozonskikt som skyddar mot UV-strålningen tunnats ut. De fyra mest effektiva och ozonnedbrytande ämnena är:
Klorfluorkarboner (CFC), används bl.a. i kylanläggningar, kemtvättar, vid tillverkning av skumplast och som drivgas i sprayburkar.
HCFC-föreningar, används nu som ersättning för CFC eftersom de har liknande egenskaper men kortare livslängd i atmosfären. HCFC har ungefär 1/5 av CFC:s nedbrytningskapacitet.
Haloner, bromhaltiga karbonföreningar som bl a används i brandsläckare.
Koltetraklorid och metylkloroform, används som lösningsmedel inom industrin.
Montrealprotokollet, som kom till stånd 1987 är en internationell överenskommelse om åtgärder till skydd för ozonskiktet. Det omfattade en halvering av produktion och konsumtion av de fem viktigaste CFC-föreningarna (freoner) samt en frysning av tre typer av haloner. I London reviderades protokollet 1990 och kom även att omfatta 1,1,1-trikloretan, koltetraklorid och andra CFC-föreningar. Genom ytterligare en revidering i Köpenhamn 1992 tillkom HCFC, HBFC och metylbromid.
Inte förrän senare delen av detta århundrade beräknas halterna av ozonnedbrytande ämnen att sjunka under den nivå som rådde då man i mitten av 1970-talet upptäckte ozonhålet över Antarktis. Detta område kännetecknas dock av stor osäkerhet och nya scenarier förutspås hela tiden. I Sverige har avvecklingen av ozonnedbrytande ämnen fungerat bra.
Konkreta avvecklingsåtgärder av de kärnkraftsanläggningar som tagits ur drift måste dröja tills det finns anläggningar i drift för att ta hand om det högaktiva avfallet.
Utredningen SOU 2003:100 föreslår att 6 § kärntekniklagen tas bort eftersom den tolkas som om all forskning, dvs. även säkerhets- och strålskyddsmotiverad, är förbjuden. Kristdemokraterna stöder det förslaget, vilket framgår av motionen för utgiftsområde 21 Energi. Förhoppningar finns om att en utveckling av transmutationstekniken kan minska mängden och farligheten hos det radioaktiva avfallet från dagens kärnkraftsanläggningar. Samtidigt skulle ny energi kunna utvinnas.
I december 2003 presenterades utredningen SOU 2003:122 Radioaktivt avfall i säkra händer, som behandlar omhändertagandet av radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet. Kristdemokraterna ansluter sig till principen om producentansvar även för radioaktivt avfall. Allt radioaktivt avfall, utom sådant som friklassats, bör insamlas och omhändertas. Problemet med radioaktivt avfall skall inte skjutas över till kommande generationer. Producentansvaret bör utformas så att en avgift införs till en särskild statlig fond för att täcka de totala kostnaderna för omhändertagande av det uppkomna avfallet. Det radioaktiva avfallet bör slutförvaras av SKB tillsammans med avfallet från kärnteknisk verksamhet. Anslaget för sanering och omhändertagande av farligt avfall bör i förekommande fall utnyttjas för sanering av radioaktivt kontaminerade områden.
Kristdemokraterna föreslår att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning utifrån utredningens förslag.
Riskerna kring strålning från mobiltelefoner har debatterats under en längre tid. Nya forskningsrön påverkar ofta debatten och dessa rön kan ibland vara svårtolkade. Rapporter om strålningens påverkan på cellulär nivå samt kring påverkan av blod-hjärnbarriären är oroande. Samtidigt är många av dessa rapporter omdebatterade både vad avser relevans och forskningsmetodik. Detta visar på att kunskapsnivån kring riskerna med mobiltelefoni ännu inte är på den nivå som vore önskvärt. Behovet av ytterligare forskning både i Sverige och internationellt är därför uppenbar. Sverige måste ha forskarkompetens för att kunna både ingå i och utvärdera den internationella forskningen. Viktiga frågor förutom olika strålningskällors påverkan på biologiska system är vilka faktorer som det bör uppställas gränsvärden för. Vi tar därför för givet att regeringens uppdrag till vetenskapsrådet vad avser utvärdering av forskningen inom detta område resulterar i rimliga resurser för att upprätthålla en god nivå på forskningen i Sverige.
Osäkerheten i kunskapsläget leder också fram till att man måste tillämpa grundläggande försiktighetsprinciper och framför allt kombinera detta med en relevant konsumentinformation. Det borde finnas krav på information till konsumenterna från producenter och återförsäljare om att det finns en riskdebatt vad avser mobiltelefoner samt en rekommendation om hur man kan minimera exponeringsrisken, t.ex. genom att använda handsfree. Det är också särskilt viktigt att man beaktar hur information når ut till barn och ungdomar. Regeringen borde säkerställa att den diskussion som SSI aviserat att man skall ta upp med branschen om hur informationen som når konsumenterna leder fram till snabba åtgärder. Konsumenterna bör ha rätt till tillgänglig information vad avser säkerhet beträffande enskilda telefoner, och det borde vara möjligt att bransch och konsumentintresse kan enas om ett frivilligt märkningssystem som tillfredsställer detta behov. Det finns redan i dag goda exempel på hur en sådan märkning skulle kunna utformas, t.ex. via TCO kvalitets- och säkerhetsmärkning av telefoner.
Förbättrad kunskap om de elektromagnetiska fältens påverkan på människokroppen behövs. Ett nationellt tvärvetenskapligt forskningsprogram bör inrättas för forskning, utredning och utbildning inom detta område. Regeringen bör återkomma till detta i samband med den forskningsproposition som utlovats till år 2005.
Vatten är vårt viktigaste livsmedel. Tillgången är riklig i Sverige. Vi har gott om råvatten. Vattentäkterna är dock fortfarande dåligt skyddade. Många kommuner har inte vederhäftiga vattenförsörjningsplaner. Två tredjedelar av vårt grundvatten är beroende av grusåsar. Grushushållningsplaner måste upprättas, regionalt och nationellt. Vidare behövs en ändring av miljöbalken som innebär att områden som är viktiga för vattenförsörjningen, såsom grundvattenförekomster, ytvatten och viktiga grusområden som kan användas för konstgjord grundvattenbildning, skall kunna anges som riksintresse. Eftersom Miljöbalkskommittén inte kommer att utreda frågan om riksintressen bör regeringen tillsätta en utredning som explicit kan se just på denna frågeställning. Som riksintresse anges i dag bara områden som är viktiga för anläggningar för vattenförsörjningen. Kristdemokraterna har under föregående riksmöte motionerat om upprättande av grushushållningsplaner, men yrkandet är ännu ej behandlat, varför vi avstår från att här upprepa yrkandet.
Det är viktigt att vi skyddar våra vattentäkter från förorening, från både olyckor och urlakning av gifter via mark. Uppsökande verksamhet bör utvecklas för att minska risken att vatten med hög radonhalt utnyttjas som dricksvatten i enskilda brunnar.
Dricksvattnet används även som toalettvatten, vilket gör att det blir stora mängder vatten att rena med åtföljande stora mängder slam, som visat sig vara svårt att hantera. Dagvattenledningssystem har stora brister i många kommuner, vilket ökar belastningen betydligt på reningsverken. Hanteringen av avloppsvattnet är mycket resurskrävande och av det skälet bör denna användning av vatten minskas.
I Sverige saknas en myndighet som godkänner material som kommer i kontakt med dricksvatten, till exempel material i rör, ventiler eller material som används som ytbeläggning i cisterner m.m. Det borde finnas krav på typgodkännande av utrustning för dricksvattenhantering. I EU:s Dricksvattendirektiv ställs krav på det dricksvatten som levereras till konsumenterna. Direktivets krav har implementerats i den svenska lagstiftningen genom livsmedelsförordningen och i förlängningen genom den av Livsmedelsverket utgivna Dricksvattenkungörelsen (SLV FS1993:35). I denna stipuleras bl.a. "Dricksvatten från allmän anläggning eller förordnandeanläggning skall vara tjänligt när det når konsumenterna". I EU:s byggproduktdirektiv ställs krav på de produkter som monteras in i byggnader och byggnadsverk (inkl. allmänna vattenförsörjningsanläggningar). Direktivet ställer krav på sådana produkter, bl.a. vad gäller hygien, hälsa och miljö. Det räcker således inte att vattnet fyller alla krav när det lämnar Vattenverket, det skall även fylla kraven när det når konsumenten. För att bedöma material i detta avseende krävs kvalificerad sakkunskap. Kristdemokraterna föreslår att Boverket av regeringen ges uppdraget att göra bedömningar av materials lämplighet att användas i samband med transport av dricksvatten.
Höga nitrathalter i grundvattnet är ett problem främst i jordbruksområdena i södra Sverige. Naturvårdsverket och SGU lämnade i januari 2002 ett gemensamt förslag till miljökvalitetsnorm för nitrat i grundvatten. Detta förslag bör genomföras för att tidigarelägga genomförandet av de åtgärdsprogram som stipuleras i EU:s ramdirektiv för vatten.
För att komma till rätta med problemen med förorenade vatten måste kraftfulla åtgärder vidtas för att bland annat minska utsläppen av olja och möjligheten att beivra oljeutsläpp förbättras. I dag är möjligheten mycket begränsad att ställa de ansvariga för utsläpp till svars. Juridiskt har det visat sig vara mycket svårt att komma åt utsläppen, eftersom dessa oftast sker på internationellt vatten, av icke-svenska båtar. I stort sett måste ett fartyg, som gör ett utsläpp, tas på bar gärning för att åtal skall kunna väckas.
Det senaste året har nya åtgärder införts för att förhindra utsläpp. Förhoppningsvis får dessa effekt, men Sverige måste även vara pådrivande i dessa frågor inom EU och de internationella organ som finns för havsmiljön. Nationellt kräver vi att övervakningen till havs ökar. Kristdemokraterna har föreslagit att check-points skall finnas till havs och vill se ett samarbete mellan kustbevakningen, tullen och flygvapnet för en ökad bevakning av fartyg.
Sverige kan också hjälpa de länder som ligger öster och söder om Östersjön genom att bistå med kunskap och pengar för att få i gång fungerande reningsverk i dessa länder. Denna typ av biståndsinsatser måste fortsätta under ännu en tid framöver.
I Kristdemokraternas motion Hav i balans och hållbart fiske ges en närmare redogörelse för Kristdemokraternas politik angående levande hav, kust och skärgård.
Kristdemokraternas vision är att vattendragen åter skall bli miljöer för vandrande fiskarter som lax, laxöring och ål. Vi vill understryka den brist på strömmande vatten som i dag råder. Många arter som är beroende av biotopen strömmande vatten återfinns bland hotade arter. I flertalet större vattendrag spärrar fördämningar för vattenkraft vägen för lax och öring. Gamla dammar och rester från flottningsperioden utgör dessutom stora miljöhinder som måste undanröjas. Här finns även konflikten mellan hur kulturvärden och naturvärden skall värderas.
Naturlaxen är hotad och bl.a. den stora siljansöringen är snart utrotad. Omfattande åtgärder när det gäller att undanröja olika typer av vandringshinder krävs för att nå målen. Kostnaderna för en miljöanpassning av vattenkraften är avsevärda och sannolikt underskattade. Skall målen nås är det angeläget att alla parter som på något sätt nyttjar resursen strömmande vatten mer aktivt tar sitt ansvar och blir delaktiga i en sådan process.
Vattenkraftregleringen har medfört att det på vissa ställen inte finns någon fiskväg förbi vattenkraftverken. Även om det finns förbiflöden är det inte ovanligt att fisk skadas vid passagen. Kraftverksinnehavarna är därför i många fall skyldiga att kompensationsodla fisk, som sedan märks och sätts ut nedströms kraftverket.
Enligt Kristdemokraternas mening bör det finnas förbiflöde vid alla kraftverk. Det innebär att de utbyggda älvarna, i de fall det inte redan finns, bör förses med erforderliga laxtrappor och vandringsvägar för ål.
I de fall anordningar för fiskens vandringar inte finns anlagda förutsätter tillkomsten av sådana att den vattendom som reglerar den aktuella vattenkraftanläggningen kan omprövas. Bostadsutskottet (2002/03:BoU3) har uttalat att det finns anledning att se över frågan om hur behovet av förbiflöden i befintliga vattenkraftverk kan tillgodoses och som en del i detta hur ändamålsenliga reglerna för omprövning av vattendomar är i sammanhanget. Det bör därför ankomma på regeringen att snarast ta de initiativ som krävs för att se över möjligheten att ompröva vattendomar. Detta blir nödvändigt för att kunna genomföra de åtgärdsprogram som föranleds av EU:s ramdirektiv för vatten. Den nu förordade översynen skall snarast komma till stånd. Kristdemokraterna är också restriktiva till fortsatt utbyggnad av vattenkraftverk. Kristdemokraterna anser att strömmar och vattendrag ska restaureras där uppförda dammar inte längre fyller någon funktion.
Till följd av EU:s ramdirektiv för vatten har fem vattenmyndigheter inrättats. Dessa är knutna till länsstyrelserna i Norrbottens län, Västernorrlands län, Västmanlands län, Kalmar län och Västra Götalands län. Det är fortfarande mycket oklart hur ramdirektivet för vatten och vattenmyndigheterna kommer att fungera i praktiken, särskilt på det lokala planet.
Det är viktigt att de som berörs av ett åtgärdsprogram som upprättas i enlighet med vattendirektivet kan delta fullt ut i samrådsprocessen. Eftersom de frågor som berörs av ett förslag till åtgärdsprogram är omfattande och svåra att överblicka kan det ta tid att formulera genomtänkta synpunkter på föreslagna åtgärdsprogram. För exempelvis jord- och skogsbrukare finns det vissa tider pååret som kräver särskilt stora arbetsinsatser och då inget annat hinns med. Idag gäller att samrådstiden för ett åtgärdsprogram skall vara två månader. Kristdemokraterna anser att det är en för kort tid och föreslår i stället att samrådstiden skall utökas till sex månader.
I propositionen föreslås inte någon rätt att överklaga vare sig beslut om åtgärdsprogram eller andra myndighetsbeslut i vattenplaneringsprocessen. Besluten under vattenplaneringsprocessen - om karaktärisering, fastställande av miljömål, definiering av konstgjorda och kraftigt modifierade sjöar och vattendrag, undantag från miljömålen samt åtgärdsprogram m.m. - kommer att bli indirekt bindande för enskilda. Det betyder att vid de prövningar av enskilda verksamheter som äger rum efter vattenplaneringsprocessen kommer enskilda verksamhetsutövare inte att kunna rubba på de beslut som har fattats av myndigheterna. Detta är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Kristdemokraterna anser därför att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning som innebär att det i miljöbalken bör stadgas om möjlighet att överklaga beslut om åtgärdsprogram eller andra myndighetsbeslut i vattenplaneringsprocessen.
Kristdemokraterna anser att det i miljöbalken bör stadgas att ersättning till markägare skall kunna utgå i sådana fall där utebliven ersättning skulle framstå som klart stötande. I enlighet med detta måste miljöbalken kompletteras med en bestämmelse som ger rätt till ersättning för inskränkningar i pågående markanvändning när angelägna enskilda intressen står på spel. Att sådan ersättning beviljas bör begränsas till undantagsfall då en utebliven ersättning skulle vara uppenbart stötande. I första hand torde ersättning bli aktuell när det gäller ersättningar till innehavare av vatteninstallationer i rinnande vattendrag, men ersättning till jord- och skogsbrukare bör ej uteslutas. Kristdemokraterna föreslår att regeringen lägger fram förslag till ändring av miljöbalken som innebär att det i miljöbalken stadgas att ersättning till markägare skall kunna utgå i sådana fall där utebliven ersättning skulle framstå som klart stötande.
Det överfiske som sker i södra Östersjön efter vild östersjölax har kraftigt decimerat bestånden. Resultatet har blivit att medelvikten på det fåtal vilda laxar som kommer upp i födelseälvarna blir allt lägre. Åren 1996-1997 skedde en något bättre uppgång av vildlax i norrlandsälvarna tack vare att de finska fiskerimyndigheterna förordade ett betydligt minskat kustfiske på finsk sida. Men åren efter visar nu att vildlaxen minskar igen. Kristdemokraterna menar att laxen i dessa stora älvsystem skall kunna reproducera sig fullt ut. Det är framför allt sportfisket i norrlandsälvarna som skulle gynnas av en sådan utveckling, men även yrkesfisket skulle ha glädje av en större stam av östersjölax.
En undersökning som utfördes 1995 av Tornedalsrådet pekar på att inkomsterna från laxfisket i Torneälvens vattensystem skulle kunna bli upp till 500 miljoner per år om Torne-, Lainio- och Muonioälvarnas naturresurser utnyttjas fullt ut. Det skulle vara en möjlighet till nya arbetstillfällen i en bygd som uppvisar de högsta arbetslöshetssiffrorna i landet.
Umeå universitet har i ett utredningsprojekt "Laxen tillbaka till våra älvar" beräknat att ett fullt utbyggd sportfiske i Norr- och Västerbottens älvar kan omsätta ca 200 miljoner kronor och utgöra underlag för ca 180 helårsarbeten. Som jämförelse kan nämnas att förstahandsvärdet av hela det svenska yrkesfisket efter Östersjölax år 2003 uppgick till 4 miljoner kronor.
Ett stort problem för laxen är de fasta fångstredskap som ofta sitter vid älvmynningen. Fasta fångstredskap borde inte tillåtas vid älvmynningen. Lagstiftningen behöver bli tydligare på denna punkt.
I de flesta större älvar i Sverige är vattenkraften så utbyggd att det inte längre finns några lämpliga lekområden för lax. I några älvar, exempelvis Klarälven, Ljusnan och Dalälven finns det dock områden kvar dit laxen skulle kunna släppas upp för att leka. Det bör därför finnas förbiflöden vid de kraftverk som ligger mellan dessa lekområden och havet. Situationen i dagsläget är att det på vissa ställen inte finns någon fiskväg förbi kraftverken. Enligt miljöbalken är kraftverken skyldiga att ha ett vattenförbiflöde på minst 5 procent för att fisken ska kunna vandra.
Myllrande våtmarker delmål 1 handlar om att regeringen gett tydliga uppdrag till de ansvariga myndigheterna att ta fram en nationell strategi för skydd och skötsel av våtmarker och sumpskogar.
Myllrande våtmarker delmål 3 handlar om att skogsbilvägar inte ska byggas över våtmarker med höga naturvärden. Detta ser inte ut att uppnås under 2004.
Orsaken till att bedömningen är mer pessimistisk i år är att det är osäkert om den nödvändiga nationella statistiken hinner tas fram inom den angivna tiden.
Delmål 1 i miljökvalitetsmålet Levande skogar stadgar att900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion till år 2010. I och med de frivilliga avsättningarnas storlek kan detta delmål anses vara uppnått. Regeringen menar att av den avsatta marken bör minst 320 000 ha utgöras av naturreservat, 30 000 ha av biotopskydd och 50 000 ha av naturvårdsavtal. Kristdemokraterna, som har en större tilltro till markägarnas kompetens och engagemang, anser att en större andel kan utgöras av naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar.
Naturvårdsverket svarar för beslut om köp och intrångsersättning för att bevara skogsmark som naturvårdsreservat.
Utredningar och nyckelbiotopsinventering har visat att det finns behov att skydda mer värdefull skogsmark, särskilt i södra Sverige. Kontrollinventeringen av nyckelbiotoperna visar, enligt Skogsstyrelsens definition, att upp emot 800 000 ha kan klassas som nyckelbiotoper. Så mycket som halva den arealen kan vara objekt över 5 ha. Sådana objekt kan skogsvårdsstyrelserna inte följa upp utan det blir då en fråga för länsstyrelserna. I många fall anser länsstyrelserna att objekten inte är tillräckligt värdefulla för att göra dem till reservat. Under åren 1998-2003 har 100 000 ha mark, varav 60 000 ha produktiv skogsmark, skyddats genom reservatsbildning.
Skogsvårdsstyrelsen har ansvaret att peka ut, avgränsa och besluta om biotopskydd på skogsmark enligt 7 kap. 11 § miljöbalken. Skyddet omfattar endast mindre områden av 19 definierade skogsbiotoper. Skogsvårdsstyrelserna påbörjade arbetet med biotopskydd under budgetåret 1993/94.
Biotopskydd används i första hand i en akut situation där det är uppenbart att den värdefulla biotopen kan komma att avverkas. Medelareal för beslutade biotopskydd är 2,7 hektar. Totalt utgör biotopskyddade områden drygt 10 000 ha produktiv skogsmark.
Naturvårdsavtal är ett civilrättsligt avtal som tecknas mellan staten genom Skogsvårdsstyrelsen och en skogsägare i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden. Naturvårdsavtal är ett viktigt komplement till naturreservat och biotopskydd. Avtal används i regel på andra typer av områden än vad som kan komma i fråga för biotopskydd. Avtalen tecknas vanligen för en period mellan 30 och 50 år.
Cirka 22 500 ha, varav 21 000 ha produktiv skogsmark, har skyddats genom naturvårdsavtal.
Frivillig avsättning av skogsmark är enligt Kristdemokraterna en viktig del i upprätthållandet av levande skogar. Regeringens målsättning är att ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion till år 2010. Av detta uppskattas statens ansvar för skydd till 400 000 ha, resten utgörs av frivilliga avsättningar. Skogsägarna har visat stort intresse för att skydda värdefull skog, men det är ändå viktigt att slå fast att det är skogsägaren som definierar frivilliga avsättningar av mark. Det går inte att få bred förståelse för miljöpolitiken om staten betraktar frivilligt arbete som något som kan kommenderas fram. När regeringen nu höjer målsättningen måste den praktiska politiska konsekvensen bli att staten är beredd att genom utbildning och rådgivning underlätta för markägaren att fatta beslut om hur marken skall nyttjas.
Skogsbrukets frivilliga avsättningar av skogsmark i form av hänsynsområden har ökat från 230 000 ha år 1998 till 990 000 ha år 2002. Därigenom har de frivilliga avsättningarna ensamma uppfyllt det kvantitativa arealmålet.
För att rättssäkerhet ska råda och för att få en bred förståelse för miljöpolitiken behöver staten en komplett och anpassad strategi för markavsättningarna och för hur olika miljövärden bäst kan bevaras. Nya arbetsmodeller för områden med många naturvärden behöver utvecklas. Det är angeläget att även skydd av mark får en mångfald och att det finns en statlig öppenhet för att arbeta med kombinationer av hänsyn, avtal, biotopskydd och reservat. De statliga ersättningsmedlen bör prioriteras till naturvårdsavtal i högre grad än nu. Avtalen har nära nog kommit bort i myndigheternas hantering av markavsättningar. Om stora områden skall undantas från traditionellt skogsbruk bör detta i första hand ske på statens mark så att den privata äganderätten bevaras och skogsägarens utkomstmöjligheter inte försämras. Vidare måste myndigheterna använda sig av statens mark för markbyten.
Anslaget 34:3 Åtgärder för biologisk mångfald hade år 2002 ett utfall på 915 miljoner kronor. År 2003 var utfallet 937 miljoner kronor. I budgeten för år 2004 anslogs 1 441 miljoner kronor, men med villkoret att högst 1 082 miljoner kronor får betalas ut under året. Den praktiska fördelen av detta arrangemang undandrar sig vår förståelse. För Naturvårdsverket skapas otydlighet och oklarhet om vilka pengar man kommer ha att röra sig med framöver, vilket i viss mån är en olägenhet i myndighetens planering. Kristdemokraterna anser att det är olyckligt att på detta sätt skapa förvirring kring anslagens innebörd. Principen bör vara att den summa som skall användas för ett visst ändamål under ett visst år skall anslås i budgeten för detta ändamål och detta år.
Kristdemokraterna får därför anse att anslaget 34:3 för år 2004 uppgick till 1 082 miljoner kronor. Naturvårdsverket uppger att cirka 420 miljoner kronor av dessa kommer användas för inköp och intrångsersättning av reservatsmark som undantas från produktivt skogsbruk. Kostnaden för inköp/intrångsersättning per hektar varierar mellan olika skogstyper, men är i regel omkring tre gånger högre än motsvarande kostnad för undantag genom naturvårdsavtal på 30-50 års tid. Naturvårdsavtal innebär att skogen undantas från produktivt skogsbruk under denna tid. Ersättningen till markägaren motsvarar inte produktionsbortfallet. Naturvårdsverket ansvarar för köp och intrångsersättning medan Skogsvårdsorganisationen ansvarar för naturvårdsavtal. Kristdemokraterna föreslår därför en omfördelning som innebär att Skogsvårdsorganisationen tillförs 25 miljoner kronor för detta ändamål samtidigt som Naturvårdsverkets budget för skydd av skogsmiljön reduceras.
Samtidigt föreslår Kristdemokraterna att ersättning ej skall utgå för reservatsbildning på statlig mark (främst mark som tillhör Sveaskog). Denna mark utgör närmare 20 procent av skogsmarken. Genom att bilda reservat på statlig mark bör Naturvårdsverket kunna spara minst 100 miljoner kronor årligen på utebliven ersättning.
Miljömålet om bevarande av biologisk mångfald konkurrerar delvis med det nationella ekonomiska intresset att upprätthålla en hög produktivitet i den svenska skogen. Skogsnäringen är en viktig arbetsgivare i glesbygden. Naturvårdsåtgärderna måste därför stämmas av mot konsekvenserna för skogsbrukets produktionsmål.
Kristdemokraterna bedömer att en totalöversyn av skogspolitiken behöver göras, där en avvägning görs mellan produktions- och miljömål. En sådan avvägning bör vara väl underbygd och beakta studier av olika skogsområden som skyddas genom statliga markköp eller frivilligt ingångna skogsvårdsavtal. Den särskilda utredare som regeringen tillsatt bör ges som tilläggsdirektiv att särskilt belysa möjligheterna att aktivt använda det statliga skogsinnehavet för att uppnå miljökvalitetsmålet Levande skogar.
Enligt budgetpropositionen har länsstyrelserna under perioden 1999-2003 inte hunnit bilda naturreservat enligt miljöbalken i den takt som områdena köpts eller intrångsersättning avtalats. Kristdemokraterna anser därför att det är lämpligt att något sakta in på takten i avsättningarna av mark. Syftet med skyddandet av värdefulla biotoper är inte primärt deras legala status, utan deras faktiska tillstånd. För skyddsvärda områden som inte omedelbart hotas av avverkning bör man kunna vänta något år med inköp eller intrångsersättning.
Sammantaget bedömer Kristdemokraterna att det är väl avvägt att i förhållande till regeringens förslag för år 2005 anslå 650 miljoner kronor mindre till anslaget 34:3 Åtgärder för biologisk mångfald och att inom utgiftsområde 23 föreslå 25 miljoner kronor mer till anslaget 41:2 Insatser för skogsbruket.
Kristdemokraterna vill nu prioritera en träffsäker inventering av den svenska skogen så att de mest skyddsvärda områdena kan identifieras och bli föremål för skyddsåtgärder. Definitionen av nyckelbiotoper måste ses över och skogsvårdsstyrelserna bör ges i uppdrag att prioritera mellan de identifierade nyckelbiotoperna. Avsatta skogsområden måste konsolideras och resultaten av avsättningarna måste utvärderas. Slutsatser måste dras inför det fortsatta arbetet med att bevara den biologiska mångfalden i den svenska skogen. Inventeringsarbetet bör i första hand inrikta sig på att finna skyddsvärda områden i de skogar som redan idag är i statlig ägo.
Efter det att nyckelbiotops- och sumpskogsinventeringarna fullföljts har det visat sig att samarbetet mellan länsstyrelserna och skogsmyndigheten om avsättningar av större nyckelbiotoper inte fungerat i vissa regioner. Skogsägare upplever att myndigheter hänvisar till varandra och att det saknas en tydlig motpart. Den administrativa hanteringen av nyckelbiotoper, inklusive information och samråd med markägare, behöver också bli mer flexibel. Staten måste ta ansvar för att det administrativa arbetet förblir rättssäkert.
Halvtidsutredningen om miljö- och landsbygdsprogrammet (SOU 2003:105) finner att insatserna för kompetensutveckling på det skogliga området har bidragit till att miljövänliga arbetsmetoder används i större utsträckning i skogsbruket. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att dessa insatser fortsätter för att förstärka denna utveckling. Därför välkomnar Kristdemokraterna budgetpropositionens satsning på försök med kontinuerligt skogsbruk.
Kunskapen om olika arters behov är ofta bristfällig. Det kan vara svårt att bedöma om en viss hotad art skulle gynnas eller skadas om ett aktivt skogsbruk upphörde inom ett visst område. Professor em. Mårten Bendz vid Växjö universitet (Reports no. 10 Växjö University) menar att om skogsskötseln upphör inom ett visst område kan detta lika gärna vara en "dödsdom" för en art som att vara en bevarandeåtgärd. I och med att kunskapen är så bristfällig är det stor risk att kostnadseffektiviteten i reservatsbildning och naturvårdsavtal blir synnerligen låg. Detta understryker ytterligare behovet av ökad kunskap och en träffsäker inventering.
Kristdemokraterna vill också betona att floran och faunan inte är statiska fenomen. Klimatförändringar, nya arters intåg och andra faktorer bidrar till att naturen ständigt befinner sig i utveckling. Arbetet med den biologiska mångfalden får därför inte i allt för hög grad ha perspektivet att en viss uppsättning arter och biotoper till varje pris skall bevaras såsom de är just nu. Sverige bör också i större utsträckning samarbeta med andra länder kring bevarande av arter som finns också i dessa länder. Tillsammans har vi ett ansvar för att bevara artrikedomen, men varje art som finns i Sverige måste inte alltid leva i vårt land. Samtidigt kan arter som varit borta komma tillbaka efter lång tid.
Generellt sett gynnas naturbetesbaserad renskötsel av att mark skyddas mot exploatering. Samebyarnas intresse av en varsam exploatering och markanvändning sammanfaller därför ofta med intresset av att skydda natur- och kulturmiljön.
För att säkra rovdjursstammarnas långsiktiga överlevnad i Sverige och samtidigt undvika alltför hög koncentration i ett område är det angeläget att de ges möjlighet att på naturlig väg sprida sig i landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.
Ersättningen för rovdjursdödade renar är en del i den nationella miljöpolitiken. Därför bör denna ersättning fortsättningsvis betalas ut av staten. Rovdjursersättningen bör därför även i fortsättningen vara öronmärkta pengar, som inte skall ingå i ett gemensamt ramanslag för Sametinget.
Kristdemokraterna förespråkar, i enlighet med Naturvårdsverkets förslag, att ett sextonde miljökvalitetsmål införs: Ett rikt växt- och djurliv.
Biologisk mångfald är en förutsättning för människors välbefinnande och hälsa. Bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden är mål som självklart utgör allmänna intressen. De biologiska resurserna får inte utnyttjas, bara nyttjas enligt förvaltarskapsprincipen. Nyttjandet av mark och vatten får inte innebära att framtida generationers möjlighet att nyttja naturen inskränks. Ett ekosystem kan kollapsa till följd av mänsklig påverkan. Därför måste försiktighetsprincipen råda, dvs. att när man inte säkert vet hur en åtgärd påverkar naturmiljön, skall den inte genomföras.
Idag är den biologiska mångfalden starkt hotad i Sverige, framför allt beroende på de omfattande förändringarna inom jord- och skogsbruket. Hela 11 procent av kärlväxterna, 30 procent av kräl- och groddjuren samt 19 procent av däggdjuren är klassificerade som "akut hotade" eller "sårbara".
Mångfalden hotas av markanvändning, förorening från luft och mark, direkta giftutsläpp, olämpliga fiskemetoder m.m. För att säkra och stärka den biologiska mångfalden är det viktigt med naturskydd/naturhänsyn. Detta arbete kan inte enbart göras på nationell nivå, utan måste bygga på internationella överenskommelser, inom och utanför EU. Samtidigt är engagemanget på lokal nivå avgörande för att arbetet med den biologiska mångfalden skall bli framgångsrikt. Stora resurser avsätts för detta ändamål i årets budgetproposition. Kristdemokraterna menar att en större andel av avsättningarna skall ske genom frivilliga åtaganden och naturvårdsavtal.
De stora rovdjuren måste ha plats för att leva i Sverige. Samtidigt är det viktigt att rovdjursstammarna utvecklas på ett sådant sätt att människors möjligheter att bo och verka på landsbygden inte äventyras. Beslutande myndigheter bör ges ökade befogenheter att medge jakt för att förebygga skador eller andra olägenheter samt för att realisera riksdagens beslut om en varsam tillväxt av rovdjursstammarna.
Alla skador på tamdjur som orsakas av rovdjur bör ersättas. Även de som drabbar jakthundar och hästar. Full ekonomisk ersättning för rovdjursangrepp bör gälla både för djur som ingår i näringsverksamhet och för andra djur som hålls som husdjur. Ökade resurser behövs också för uppsättning av elstängsel och för andra åtgärder som krävs för att möjligheterna till djurhållning i områden med stora rovdjur skall kunna garanteras.
Riksdagen beslutade våren 2001 om en sammanhållen rovdjurspolitik. Detta för att säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. I likhet med de 15 nationella miljökvalitetsmålen är ambitionen att detta övergripande mål skall nås inom en generation (cirka 30 år). Det beslutades också att forskning och information beträffande de stora rovdjuren ska ges ökade resurser. Enligt beslutet i riksdagen ska ett eller flera rovdjurscentrum etableras i landet.
Att de som drabbas av rovdjursskador får tillräcklig ersättning är kanske den viktigaste förutsättningen för att den statliga rovdjurspolitiken skall vinna folkligt stöd. Riksdagen beslutade vid behandlingen av proposition 2000/01:57, Sammanhållen rovdjurspolitik, att rennäringen ska erhålla full ekonomisk kompensation till följd av rovdjursangrepp. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag. Kristdemokraterna, liksom regeringens expertmyndighet Sametinget, anser inte att budgetens anslagsnivå motsvarar full kompensation enligt resultatet av rovdjursinventeringen för 2001. I motionen för utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar anslår Kristdemokraterna 4 miljoner kronor mer än regeringen till ersättningar för viltskador.
Kristdemokraterna står bakom det av riksdagen fastställda etappmålet på 20 föryngringar per år, vilket motsvarar ca 200 individer i Sverige. När etappmålet är uppnått skall en grundlig utvärdering av vargförekomstens effekter genomföras. Därefter skall det beslutas om ett eventuellt nytt etappmål eller en miniminivå. Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig i landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada. Vargens utbredningsområde i Sverige bör på sikt växa ihop med det finsk-ryska utbredningsområdet. Detta för att utbyte av genetiskt material skall kunna ske mellan den svenska och andra vargpopulationer. Efter ett par års stagnation ökade den skandinaviska vargstammen förra året med cirka 15 procent. 11 föryngringar rapporterades och antalet individer bedöms vara omkring 100.
I den svenska opinionen finns ett stöd för att Sverige skall ha en livskraftig vargstam. Samtidigt orsakar vargen lokalt omfattande skador och olägenheter inom de områden där vargtätheten är hög. Tamdjursägare känner oro för sina djur, såväl som osäkerhet kring under vilka omständigheter det är tillåtet att skjuta varg i nödvärn. Det har också hävdats att avsaknad av jakt på varg leder till att vargen förlorar sitt naturligt skygga beteende gentemot människan och då kan börja stryka omkring i mänsklig bebyggelse. På fler håll har vargstammen vuxit sig så stark att den avsevärt försvårar lokalbefolkningens möjligheter att leva ett normalt liv. Det är därför förståeligt att opinionen i vissa områden motsätter sig vargens förekomst i deras närområde.
Regeringen har genom beslut den 7 juni 2001 uppdragit åt Naturvårdsverket att redovisa ett förslag till förstärkta informationsinsatser om stora rovdjur samt ange rollen för rovdjurscentrum. I maj 2002 avlämnade Naturvårdsverket en redovisning med förslag på sådana informationsåtgärder. Några pengar har ännu inte betalats ut från regeringen. Kristdemokraterna föreslår att riksdagen ger regeringen till känna att Naturvårdsverkets förslag till förstärkta informationsinsatser om stora rovdjur snarast skall genomföras.
Kristdemokraterna föreslog föregående riksmöte att vad som sagts om informationsinsatser för stora rovdjur skulle tillkännages för regeringen som riksdagens mening, men då yrkandet ännu ej behandlats avstår vi här från att upprepa det.
Jaktförordningens nuvarande utformning är en av de faktorer som har en negativ inverkan på allmänhetens acceptans för vargen. 28 § jaktförordningen bör ändras så det tydligt framgår när och hur en tamdjursägare får försvara sina djur mot vargangrepp. Ett annat sätt att öka acceptansen för livskraftiga rovdjursstammar, är att djurägare kompenseras fullt ut för rovdjursskador som inträffar även för djur som inte är kopplade till näringsverksamhet. I motionen för utgiftsområde 23 "Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar" föreslår Kristdemokraterna därför att anslaget till stängsling ökas och att en modell för ersättning till icke-kommersiella tamdjur tas fram.
Fjällräven är starkt hotad och skyddad enligt EU:s habitatdirektiv. År 2000 fanns endast cirka 25-30 vuxna individer kvar i Sverige. Att kullarna blivit fler och större sedan år 2001 beror på att tillgången på smågnagare ökat. Sedan 1982 har lämmelåren i princip upphört, men 2002 blev det ett nytt lämmelår för första gången på 20 år. I år (2004) har tretton kullar med fjällrävsvalpar fötts, vilket är fler än på många år. Populationerna av smågnagare ökar, vilket innebär ett positivt trendbrott för de svenska fjällrävarna.
Sedan 1999 finns ett åtgärdsprogram för fjällräven. De åtgärder som genomförs för att hejda den nedåtgående trenden är:
Stödutfodring vinter- och sommartid.
Inventering av lyor och kullar.
Jakt på rödräv i vissa fjällrävsområden för att hålla rödräven på avstånd.
Områdesskydd, t.ex. avlyses småviltjakten i fjällrävsrevir. Det ska hindra störningar och säkra födan.
Information och kunskapsbyggnad. Genom information ökar människors förståelse för de åtgärder som behövs för att arten ska överleva.
Kristdemokraterna bedömer att behovet av riktade åtgärder till stöd för fjällräven kvarstår. Krisen är långt ifrån över. Fjällräven har även problem med vinterfödan eftersom den då lever mer av vad andra större rovdjur lämnar efter sig. Men det är färre kadaver numera därför att rovdjuren minskat i fjällrävstrakter. Däremot har rödräven ökat där och konkurrerar om föda och om lyor.
Det moderna skogsbruket har starkt missgynnat en mängd arter, som är beroende av lövträd, gamla träd och död ved. Den vitryggiga hackspetten är en av dessa arter. I det ursprungliga skogslandskapet, där människans påverkan var begränsad, fanns ett stort lövinslag. Kalhyggesbruket har en knappt femtioårig historia i Sverige. Kalhuggning innebär, att alla träd på ett avverkningsområde huggs ner, därefter hyggesrensas området, vilket innebär att buskar och annat som inte har något ekonomiskt värde också huggs ner för att inget som kan hindra de nya plantorna ska finnas kvar. Den vitryggiga hackspetten kallas ofta indikatorart, vilket innebär att där vitryggen försvinner kan man räkna med att ett stort antal andra fågelarter också försvinner. Trots hårda ansträngningar har den vitryggiga hackspetten fortsatt att minska och i dag finns det bara ett 30-tal par. För att arten ska överleva måste deras livsmiljö skyddas. De trivs i lövrika skogar med döda eller döende träd. I dessa träd lever olika insekter som utgör dessa fåglars föda.
Det finns åtta grodarter och tre arter av paddor i Sverige. Alla grodor är fridlysta och sex av dem finns på listor över hotade arter. Grodorna och deras livsmiljöer har trängts tillbaka. Småvatten som behövs för rom och yngel dräneras bort, växer igen eller fylls med skräp. Gårdagens jordbrukslandskap med sin mosaik av betesmarker, diken, buskage och stengärdsgårdar var finfina grodmarker, men blir idag allt sällsyntare.
Under 1990-talet vände utvecklingen för några arter till det bättre. Det beror delvis på de senaste årens milda vintrar men också på konkreta räddningsinsatser. Från uppfödning och utplantering till olika biotopförbättrande åtgärder som att återställa eller nyskapa lekvatten och öka skötseln av naturbetesmarker. Inte minst har mycket energi lagts på att inventera och kartlägga var grodorna finns, så att man kan ta hänsyn till dem vid olika exploateringar.
Kraven i EU:s habitatdirektiv leder till att hotade amfibier skyddas vilket är angeläget. Ofta lever hotade arter nära bebyggelse och deras biotoper hotas av detaljplaneläggning för exempelvis bostadsändamål.
Många humlor och andra vilda bin får det svårare att överleva eftersom det finns färre blommor i naturen. Framför allt beror det på att det inte finns lika många blomsterängar som förr. Konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i trädgårdar och inom lantbruksnäringen påverkar humlornas situation negativt. Humlor och andra vilda bin är nödvändiga för de vilda blommornas befruktning. När humlorna försvinner, riskerar även vissa blommor att försvinna. För att olika sorters humlor ska trivas är det viktigt att det finns ängar och hagar, öppna diken och åkerholmar (träd och buskar i klungor pååkern) kvar i landskapet.
Kristdemokraterna stöder miljöpolitikens kretsloppsstrategi och de grundläggande avsikter om avfallshantering i enlighet med avfallshierarkin som återfinns i regeringens proposition Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp (prop. 2002/03:117). Det är också viktigt att producentansvaret för förpackningar och returpapper kvarstår. Ansvaret, som har förenats med betydande frivilliga åtaganden från producenternas sida, har en stor betydelse för utvecklingen mot att alltfler produkter kan återanvändas eller återvinnas.
Det är angeläget att undanröja de oklarheter som i praktiken finns gällande ansvarsfördelningen mellan materialbolagen och kommunerna. Inte minst därför behöver det råd för avfallsfrågor som ska inrättas under Naturvårdsverket ges en allsidig sammansättning med god representation för producenterna. Likasåär framtagandet av en nationell avfallsplan ett viktigt steg mot en mer sammanhållen avfallshantering som bör tas så snabbt som möjligt.
Kristdemokraterna vill också särskilt betona vikten av att goda förutsättningar skapas för hushållen att bidra till resurssnåla kretslopp. Boende i glesbygd och andra som har praktiska svårigheter att sopsortera, däribland äldre, måste ges förbättrade möjligheter att sortera avfallet. Inte minst gäller det om det nya delmålet om 35 procents återvinning av matavfall ska kunna uppnås.
Hanteringen av hushållsavfall är i dag inriktad på källsortering, återanvändning, återvinning och kompostering av det organiska avfallet. Sverige delar EU:s prioritering för avfallshantering: 1. Återanvändning 2. Materialåtervinning 3. Energiåtervinning 4. Deponering. Kristdemokraterna anser dock att hänsyn också måste tas till avfallets beskaffenhet och eventuella transporters längd, så att avvägning mot miljönyttan kan ske i varje enskilt fall.
Arbetet med avfalls- och kretsloppsfrågor är viktigt för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. EU-medlemskapet innebär att många frågor löses internationellt där ett flertal lagar, förordningar och direktiv styr arbetet. Ansvar vilar också på konsumenten, handeln, industrin, och övriga samhällssektorer. Statliga och privata företags arbete med miljöledningssystem och den enskilde konsumentens sopsortering är också nödvändiga. Det är slöseri att inte utnyttja och återanvända avfallet i så stor utsträckning som möjligt.
Kristdemokraterna står bakom principen om producentansvar för materialåtervinning av förpackningar. Detta grundar sig i den princip som ibland kallas PPP (Polluters pay principle) - förorenaren betalar. Det är den som framställt en vara som har huvudansvaret för varans livscykel. Stöd för uppfattningen att förpackningar i allmänhet bör materialåtervinnas får vi i utredningen Resurs i retur (SOU 2001:102), där miljöeffekterna av materialåtervinning bedöms som positiva. För att uppfylla producentansvaret har producenterna i Sverige bildat Förpackningsinsamlingen, som skall ansvara för insamlingen av de återvinningsbara förpackningarna. Resultatet av förpackningsinsamlingen visar att en glädjande hög andel insamlas av många förpackningsslag. För glasförpackningar uppgick återvinningsgraden år 2003 till 92 %, för wellpapp 85 %, metallförpackningar (exklusive konsumtionsfärdig dryck) 65 %, pappersförpackningar 44 % och plastförpackningar 70 % (Källa: Förpackningsinsamlingen).
Producentansvaret förutsätter konsumentens deltagande och det är därför viktigt att det finns ett förtroende för insamlingssystemet. Att städning sköts på ett riktigt sätt vid återvinningsstationerna är viktigt för den allmänna acceptansen av källsortering. Förpackningsinsamlingen har därför bildat ett särskilt städbolag som skall städa och hålla rent vid återvinningsstationerna.
Ett problem på många håll har varit att återvinningsstationerna ändå inte skötts på ett tillfredsställande sätt. På sina håll upplever medborgarna i många kommuner att råttor och kajor stryker omkring bland bråten intill de överfulla återvinningsstationerna. Genom att vägra eller dra in tillstånd motverkar kommunerna inte sällan tillkomsten av lättillgängliga återvinningsstationer. Därför bör regeringen återkomma med förslag till en tydligare lagstiftning, som minskar risken att avfallet ansamlas mellan stolarna hos kommunerna och producenterna. En sådan lagstiftning bör innehålla begränsningar av kommuners och markägares möjlighet att neka tillstånd till uppförande av återvinningsstationer, såväl som skärpta regler om vite för producenterna.
Under föregående riksmöte begärde Kristdemokraterna att regeringen återkommer med en tydligare lagstiftning kring ansvaret för återvinning av detta avfall. Eftersom detta yrkande ännu ej behandlats avstår vi här från att upprepa det.
Ett annat problem i samband med materialåtervinning är att den insamlade materialmängden på grund av privatinförsel blir större än den mängd som producenten satt ut på den svenska marknaden. Detta är framför allt fallet med insamling av glas. Svensk Glasåtervinning har under sommaren 2004 låtit göra en undersökning av återvinningsstationer i Malmö, Vellinge och Trelleborg. Resultatet visar att 56 procent av de inlämnade tomglasen var införskaffade utomlands. Man kan då fråga sig hur omfattande ekonomiskt ansvar producenten skall ta för insamlandet av det privatinförda materialet. För att systemet med materialåtervinning skall uppfattas som legitimt är det angeläget att problematiken med privatinförseln uppmärksammas och att ett rimligt arrangemang kan skapas för det ekonomiska ansvaret. Regeringen bör omgående återkomma till riksdagen med en lösning när det gäller finansiering av insamlingen av privatimporterade glasförpackningar, så att glasåtervinningen kan fortsätta i nuvarande omfattning. Kristdemokraterna har sedan länge påpekat detta akuta problem som regeringen tycks obenägen att lösa.
Avfallsverkens slam är rikt på fosfor och borde därför återföras till jorden för att ingå i kretsloppet. Problemet är att tungmetaller, t.ex. kadmium, anrikas i slammet. Läkemedelsrester finns också i slammet, vilka kan ha biologiska effekter i naturen, liksom flamskyddsmedel och andra miljögifter. Med modern reningsteknik kan slammet i många fall användas som jordförbättringsmedel. Det slam som inte uppfyller kraven på att hålla sig under givna gränsvärden för farliga substanser, kan användas som fyllnadsmaterial. Kristdemokraterna anser att slamkontrollerna bör inkludera fler ämnen och kemikalier för att slamgödsel skall kunna anses vara en del i framställningen av säkra livsmedel.
Olika metoder för att utnyttja och rena slammet har prövats. Man har t.ex. använt tekniken flerårig slambehandling i vassbädd, som tyvärr är utrymmeskrävande. Man har också provat att slamgödsla odlingar av en speciell Salix-art, som selektivt tar upp kadmium. Sälgen kan sedan brännas, varvid kadmium kan tas bort, och askan återföras till jorden. Används rötkammare, uppstår biprodukten metan, som kan nyttjas t.ex. vid energiproduktion. För rötat slam finns certifieringssystem som kontrollerar innehållet av tungmetaller och andra skadliga ämnen. Slammet kan också primärt torkas och brännas, då tungmetaller kan tas om hand, och askan kan återföras till jorden.
Från och med nästa år (2005) får enligt riksdagens beslut inget slam eller organiskt avfall deponeras. År 2010 skall dessutom 75 procent av fosforn i slammet återföras till jordbruket enligt riksdagbeslut. Eftersom fosfor är en mycket begränsad resurs är det angeläget att fosfor i slam på något sätt kan återvända till kretsloppet. För att den antagna lagen om förbud mot deponering från år 2005 skall kunna fungera är det viktigt att fungerande avsättningsområden finns för slammet från avloppsreningsverken.
Efter krav från Kristdemokraterna presenterade Naturvårdsverket i december 2002 en aktionsplan för återvinning av fosfor ur avlopp (Naturvårdsverkets rapport 5214). En av de slutsatser som utredningen har dragit är att sorterande system, som fångar upp näringsämnen och samtidigt ger mindre mängd föroreningar, måste byggas ut. Naturvårdsverket föreslår att regeringen initierar en första utvärdering av aktionsplanen år 2006. Kristdemokraterna förutsätter att en sådan utvärdering då genomförs.
Hanteringen av organiskt avfall från hushåll och industriell verksamhet, exempelvis slakterier, är ett problem för de flesta svenska kommuner i dag. För majoriteten av kommunerna är det ekonomiskt mest gynnsamt att bränna avfallet osorterat. Å andra sidan kan det utsorterade organiska avfallet rötas till biogas och därigenom bidra till försörjningen med förnybara drivmedel.Förbränningen förutsätter mycket hög temperatur, samt avancerad teknik och avgasrening. Hittills har det inneburit stora anläggningar men teknik för mindre förbränningsverk med möjlighet till samma höga förbränningstemperatur finns i dag. Huruvida en oförändrad miljöprestanda dåär möjlig är dock oklart. Därtill konkurrerar det organiska avfallet med övrigt brännbart avfall om förbränningsanläggningarnas kapacitet.
Den biologiska behandlingen av främst livsmedelsrelaterat avfall förväntas öka från 0,4 miljoner ton år 2002 till 0,6 ton år 2005.
Kristdemokraterna ställer sig bakom de befintliga delmålen i miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö, samt de två nya delmål som föreslås i propositionen (2002/03:117). Detta innebär bland annat att senast år 2010 skall minst 35 procent av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling.
Hushållens organiska avfall hanteras på olika sätt i olika kommuner. Någon klar slutsats om huruvida den ena metoden skulle vara bättre än den andra ur miljösynpunkt kan ej dras för närvarande. De praktiska problemen för bland annat äldre och handikappade kan vara avsevärda i de kommuner där sopnedkasten ersatts av avfallskärl i källarutrymmen eller ute på gården. Det behövs därför utveckling av teknik och metoder för att tillvarata det organiska avfallet med ett minimum av olägenhet för enskilda medborgares tillvaro. Enligt Naturvårdsverkets bedömning är biologisk behandling, inklusive källsortering, ofta mer kostsamt och kräver större arbetsinsatser än förbränning. Kristdemokraterna anser, i likhet med Naturvårdsverket, att det är önskvärt att biologisk behandling utnyttjas när det i ett helhetsperspektiv är miljömässigt motiverat. Kristdemokraterna anser att de miljömässiga, samhällsekonomiska och sociala effekterna av att utsortera hushållens organiska avfall för biologisk behandling respektive förbränning bör utredas. En sådan utredning bör ligga till grund för en strategi för hur delmålet om 35 procent återvunnet organiskt avfall skall uppnås.
Kristdemokraterna begärde under föregående riksmöte att en sådan utredning skall tillsättas, men då yrkandet ej behandlats avstår vi här från att upprepa det.
Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall trädde i kraft den 1 januari år 2002. Trots att kommunerna har ambitiösa planer på att omhänderta sitt avfall saknas behandlingskapacitet. Bristen beräknas till minst en miljon ton avfall, eller knappt en åttondel av konsumtionsavfallet i Sverige. Kommunernas planer visar att deponeringen minskar betydligt de närmaste åren, samtidigt som kapaciteten att behandla det utsorterade brännbara avfallet genom avfallsförbränning med energiutvinning ökar.
Det finns idag ett stort antal planer på ny kapacitet för avfallsförbränning. En kapacitet på drygt 3,2 Mton finns tillgänglig år 2004. Byggnation är påbörjad för ytterligare kapacitet på drygt 0,6 Mton. Utöver detta finns miljötillstånd för mer än 0,2 Mton. De planer som inte har miljötillstånd omfattar cirka 0,85 Mton. (Källa: RVF Utveckling rapport 2004:02) Naturvårdsverket bedömer att den utökning av avfallsförbränning som idag är beslutad samt den planerade utbyggnaden av biologisk behandling kommer att innebära att deponeringsförbudet för brännbart avfall kommer att kunna efterlevas.
Sedan 1 januari 2002 klassas flera nya avfallsslag som farligt avfall. Till exempel el- och elektronikskrot, impregnerat virke, skrotade kylskåp, skrotbilar, kablar, asbesthaltigt byggavfall. Detta innebär att mängden farligt avfall i Sverige har fördubblats och nu uppgår till mellan 1,6 och 1,8 miljoner ton om året, exklusive gruvavfallet.
För att öka mängden farligt avfall som sorteras ut på rätt sätt måste insamlingen underlättas. Ett exempel på farligt avfall som ofta finns i hushållen är batterier. I Sverige används ca 90 miljoner lösa batterier om året. Sedan den 1 januari 1998 gäller en förordning som säger att alla batterier skall samlas in. Syftet med batteriförordningen är att förhindra utsläpp av de giftiga tungmetallerna kadmium, kvicksilver och bly.
Andelen insamlade batterier har ökat de senaste åren. Mängden kvicksilverbatterier är nu nästan dubbelt så stor (18 ton år 2002) som den sålda mängden (10 ton). För nickel-kadmiumbatterier är den insamlade mängden (116 ton) något lägre än den sålda (140 ton). Den insamlade mängden nickel-kadmiumbatterier har sjunkit på senare år
Konsumenterna har goda kunskaper om att batterier inte skall slängas med soporna, men många konsumenter är inte medvetna om i vilka produkter batterierna finns. Det kan också vara långt till närmsta batteriholk, vilket minskar konsumentens benägenhet att slänga sina batterier där.
Kristdemokraterna begärde under föregående riksmöte att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning för att underlätta hushållsnära insamling av batterier och annat farligt avfall, men då yrkandet ej behandlats avstår vi här från att upprepa det.
Den möjlighet som kommunerna har att besluta om kommunalt monopol på hanteringen av farligt avfall bör avskaffas. En god kontroll över flöden av farligt avfall kan tillförsäkras även på andra sätt än genom kommunala monopol. Regeringen har i prop. 2002/03:117 Ett samhälle med giftfria och resurssnåla kretslopp uttalat att det kommunala transportmonopolet skall tas bort. Kristdemokraterna föreslår att regeringen snarast sätter dessa planer i verket och därmed ändrar 15 kap. 10 § miljöbalken.
I Sverige säljs 160 000 ton mineraloljor per år, varav ca 30 procent återinsamlas. De resterande 70 procenten belastar miljön på ett okänt och okontrollerat sätt. Av de 30 procent som ändå samlas in klassas allt som spillolja och förbränns. Detta trots att riksdagsbeslutet med anledning av regeringens kretsloppsproposition 1992 beslöt att vätskor som mineraloljor i första hand ska återanvändas, i andra hand återvinnas och först i tredje hand förbrännas, i enlighet med den långsiktiga ambitionen att förbränningen av fossila bränslen ska upphöra. Under föregående riksmöte föreslog en Kristdemokratisk motion att möjligheterna att återanvända mineraloljor skulle förbättras på olika sätt. Då dessa yrkanden ännu ej behandlats avstår Kristdemokraterna här från att upprepa dem.
Systemet för pantning är dels en del av det producentansvar som infördes 1994, dels reglerat i äldre lagstiftning. Bryggerierna och handeln finansierar returhanteringen och förhandlar om spelregler och ersättningar. Tillsammans med förpackningsindustrin ägs gemensamt AB Svenska Returpack som administrerar systemet.
I syfte att utveckla återvinningen och återanvändningen har den statliga Producentansvarsutredningen utvärderat ansvaret för förpackningar. I dess betänkande SOU 2001:102 föreslås en översyn av lagen om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium, liksom av lagen om vissa dryckesförpackningar. Utredaren förordar att pantsystemet ska omfatta dryckesburkar av stål liksom alla förpackningar för konsumtionsfärdig dryck gjorda av polymera material.
I oktober 2003 beslutade riksdagen att anta regeringens proposition om resurssnåla och giftfria kretslopp (prop. 2002/03:117). Där föreslogs att alla dryckesförpackningar som importeras och säljs i Sverige ska ingå i pantsystemet. Detta välkomnades av Kristdemokraterna; det är högst otillfredsställande att en stor del av dryckesförpackningarna på den svenska marknaden idag inte ingår i retursystemet. I en motion med anledning av nämnda proposition har Kristdemokraterna däremot kritiserat att det i propositionen föreslås att regeringen eller den myndighet regeringen utser skall få ett öppet mandat att meddela förordningar och föreskrifter om hanteringen av importerade dryckesförpackningar. Vidare kritiserade Kristdemokraterna att propositionen föreslog en lagtextändring i denna fråga, samtidigt som aktstycket konstaterade att frågan ytterligare behövde utredas. Enligt Kristdemokratisk uppfattning bör de lagförslag som presenteras för riksdagen vara utredda och väl underbyggda.
Kristdemokraterna är av den uppfattningen att ju förr ett gemensamt europeiskt system för pantning av dryckesförpackningar införs desto bättre. Ett gemensamt retursystem har diskuterats inom EU utan att få stöd. Kristdemokraterna avser att i EU-samarbetet driva på för att få igenom ett gemensamt europeiskt pantningssystem för dryckesförpackningar. Den svenska regeringen bör också driva detta krav, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna. I väntan på ett gemensamt pantsystem på EU-nivå bör regeringen skyndsamt återkomma med förslag på hur ett nationellt system ska organiseras och finansieras.
Kristdemokraterna framförde redan under föregående riksmöte detta förslag om ett gemensamt europeiskt pantsystem, liksom en begäran om förslag på ett nationellt insamlingssystem, men då dessa yrkanden ej behandlats avstår vi här från att upprepa dem.
I propositionen (2002/03:117) föreslogs att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska kunna meddela föreskrifter om sammansättningen av också andra varor än förpackningar. Kristdemokraterna vill betona att även denna typ av miljöanpassning bör ske på europeisk nivå. Bland annat Nutek, Svenskt Näringsliv och Sveriges Verkstadsindustrier har påpekat att det annars finns risk för felaktiga ingrepp i företagens produktutveckling och industrins konkurrenskraft.
Kristdemokraterna framförde under föregående riksting att detta skulle tillkännages till regeringen som riksdagens mening, men då detta yrkande ännu ej behandlats avstår vi här från att upprepa det.
Radon i bostäder står för den största andelen (cirka 60 procent) av den joniserande strålning som svenska folket utsätts för. Ett av delmålen för miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö anger att radonhalten i alla skolor och förskolor skall vara lägre än 200 Bq/m3 senast år 2010. Radonhalten i alla bostäder skall vara lägre än 200 Bq/m3 senast år 2020. Under år 2003 slog den nya förordningen om radonbidrag igenom och antalet ansökningar om bidrag ökade kraftigt. Antalet byggnader som åtgärdas behöver dock mångdubblas. Cirka 280 000 småhus i Sverige bedöms ha radonhalter över 200 Bq/m3. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur målen om minskad radonhalt i bostäder skall kunna nås.
Huvuddelen av den miljörelaterade forskningen finansieras med medel ur utgiftsområdena 20 Allmän miljö och naturvård, 21 Energi och 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar. Även anslagen till universitet och högskolor, Vinnova och Vetenskapsrådet avser i viss mån direkt eller indirekt forskning kring miljömålen. Riksdagens utredningstjänst (RUT) uppskattar att den sammantagna storleken av de medel som avsatts för miljörelaterad forskning under utgiftsområdena 20, 21 och 23 år 2003 kan uppskattas till sammanlagt 671 miljoner kronor.
Kristdemokraterna anser att universiteten får för små basanslag. Anslagen skall vara stora nog för universiteten att finansiera den långsiktiga forskningen. Uppföljningen av miljömålen måste anses tillhöra den långsiktiga forskningen. Det är ett problem att en så stor andel av universitetens miljöforskning idag måste finansieras av externa medel som söks projektvis från exempelvis Naturvårdsverket, Formas och Vetenskapsrådet. Kristdemokraterna menar att det är fel att betrakta miljömålen som projekt. Detta borde i stället vara fortgående forskning.
Det är viktigt att forskningsanslagen disponeras och fördelas så att även långsiktig forskning kan få en stabil finansiering. Upprätthållandet och finansieringen av de forskningsinstitut som finns är avgörande för att kompetens inte skall gå förlorad. Det är också nödvändigt att statusen på olika forskningsinstanser klargörs, så att målmedveten och långsiktig finansiering för forskningen kan komma till stånd.
För att utveckla renare drivmedel och därigenom bidra till en renare luft i städerna behövs ytterligare medel till forskning kring trafikens utsläpp och alternativa drivmedel. Befintliga dieseldrivna personbilar kan idag även drivas med olika syntetiska bränslen som kan framställas ur biomassa, biogas eller naturgas. Bensindrivna personbilar kan drivas med en betydligt större etanolinblandning än vad som sker idag. Det är således möjligt att i stor utsträckning ställa om till ett hållbart trafiksystem utan att byta ut fordonen. En ökad användning av alternativa bränslen skulle också minska Sveriges oljeberoende. En annan fördel är att de alternativa bränslena släpper ut mindre hälsovådliga avgaser än petroleumbaserade drivmedel i miljöklass 1. Det finns alltså flera skäl att satsa på en diversifiering av bränslemarknaden. Naturvårdsverket bör få ansvaret för att i samarbete med andra myndigheter och aktörer inleda ett forskningsprogram som syftar till att göra Sverige till en förebild på ett hållbart samhälle där huvuddelen av fordonen drivs med alternativa bränslen. Kristdemokraterna anvisar därför 30 miljoner kronor mer än regeringen till anslaget 34:5 Miljöforskning.
För att uppnå miljömålen är de normativa styrmedlen med lagstiftningen, förbud, gränsvärden, samt myndighetsutövning viktiga delar. Dessa delar bör dock kompletteras och förstärkas för att uppnå en bättre styrning.
Tillsyn i enlighet med miljölagstiftningen är av central betydelse. Det är vår uppfattning att subsidiaritetsprincipen i första hand skall gälla. Det vill säga att det som kan utföras bäst på kommunal nivå också skall utföras där. Det är viktigt att inse att stora samordningsvinster finns att uppnå mellan de olika tillsynsområdena. Vidare är lokal kännedom och samarbete med andra lokala myndigheter i regel det effektivaste sättet att lösa problem. Tillräckliga resurser för tillsynen måste anslås. Det är också viktigt att länsstyrelse och statliga myndigheter ges tillräckliga resurser och bättre möjligheter till tillsynsvägledning.
Hur behovsutredningar och tillsynsplaner påverkat kvaliteten på tillsynen bör också granskas efter hand. Kommunerna skall ha fortsatt ansvar för tillsynen enligt miljö-, djurskydds och livsmedelslagstiftningen.
Miljöbalken innebär en höjd ambitionsnivå vad gäller tillsynen av offentliga miljöers hälsosäkerhet. Exempel på offentliga miljöer där tillsyn skall ske är servicehus, idrottsanläggningar, skolor, förskolor, frisersalonger etc. Kommunernas behovsutredningar har bl.a. inneburit en omprioritering så att ökade resurser ges för tillsyn av ett stort antal offentliga miljöer.
Den ökade ambitionsnivån beträffande tillsynen av offentliga miljöers hälsosäkerhet, förutsätter fler anställda och ökade anslag. Redan i dag har många kommuner svårt att hinna med ålagt arbete inom hälsoskyddet, t.ex. radonsäkerhet, allergirisker i barns miljöer etc. Miljöbalken är ett viktigt verktyg för att skydda miljön och kompletterar andra styrmedel men har inneburit en ökad arbetsbelastning för kommuner och myndigheter. Detta ställer krav påökade resurser för att det skall vara möjligt att leva upp till miljölagstiftningens ambitioner.
Hållbar utveckling förutsätter att ekologi, ekonomi och sociala hänsyn integreras. Olika styrmedel, såväl informativa och regulativa som ekonomiska kompletterar varandra och kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på verksamhetsområde. En ekologiskt färgad skattepolitik är en viktig åtgärd för att åstadkomma en hållbar utveckling.
Marknadsekonomi utifrån ett förvaltarskapsperspektiv ger möjligheter att driva utvecklingen så att den blir ekologiskt hållbar. Att människor överutnyttjar vissa miljöresurser har till stor del sin grund i så kallat marknadsmisslyckande. De kostnader som den enskilde individen eller företaget belastas med motsvarar inte de kostnader som totalt sett uppstår i samhället, och många gånger har utnyttjandet av miljön uppfattats som gratis. Men om miljöns värde synliggörs och miljökostnaderna återspeglas i prissättningen, kan dessa beaktas i de beslut som tas av producenter och konsumenter. Detta kan ske genom att upprätthålla principen att förorenaren skall betala och att beskattningen i högre grad ligger på natur- och miljöresurser än på människors arbetsinsatser. Kristdemokraterna har längre drivit kravet att det traditionella välfärdsbegreppet beräknat som bruttonationalprodukten (BNP) skall kompletteras med miljöräkenskaper, för att synliggöra sambandet mellan ekonomi och miljö. Det är av stor vikt att tillräckliga resurser för detta arbete anslås så att miljöräkenskaperna fullt ut kan integreras bland övriga ekonomiska räkenskaper och så att information om miljöräkenskaperna når allmänheten.
Kristdemokraterna vill betona vikten av tydliga ekonomiska styrmedel som ger samhället incitament att konsumera mindre energi och minska utsläppen av miljöpåverkande ämnen. Vi ser därför behov av ett mer miljörelaterat skatte- och avgiftssystem där beskattningen på arbete sänks och beskattningen på miljöpåverkan relativt sett höjs. En sådan kombinerad höjning av skatten på miljöstörande verksamhet och sänkning av skatten på arbete kallas grön skatteväxling.
En ensidig skatteväxling begränsad till Sverige kan dock bli kontraproduktiv om andra länder inte genomför liknande åtgärder. Höjda skatter på till exempel energi kan leda till att energiintensiv industri lämnar Sverige och att denna produktion i stället sker i andra länder med mindre miljöhänsyn. En grön skatteväxling måste därför ha en smart utformning, så att den potentiellt miljöstörande produktionen behålls i Sverige med minimal miljöpåverkan och att reella, miljövänligare alternativ finns att tillgå. I nuläget bedömer Kristdemokraterna att det vore rimligt att vänta med ytterligare skattehöjningar på energi och miljöstörande utsläpp och i stället stimulera industrin till investeringar som ytterligare minskar de negativa miljökonsekvenserna av produktionen. Höjningar av miljörelaterade skatter bör sedan återupptas när det kan ske utan att den svenska industrin tvingas bort. Därigenom blir en skatteväxling styrande till mer miljövänliga produktionsmetoder i stället för att styra produktionen till andra länder.
En utveckling av skatteväxlingsinstrumentet i riktning mot ökad träffsäkerhet måste också ske. Idag är träffsäkerheten låg eftersom dess möjlighet att styra människornas beteende är låg. Detta hänger samman med att den inriktar sig på varor som för hushållens del har låg priselasticitet. Den kostnad i form av välfärdsförlust för samhället som de därigenom ger upphov till är då stor i förhållande till de marginella miljöförbättringar som inträder till följd av ändrat beteende.
Skatteväxlingen i s-v-mp:s tappning bör också granskas ur en rättviseaspekt. Majoritetspartiernas skatteförslag innebär att låginkomsthushållen får betala en relativt sett större del av den samhällsekonomiska kostnaden för att genomföra vissa miljöförbättringar. Ännu tydligare blir orättvisan mellan stad och glesbygd. Dessa effekter framstår som stötande mot bakgrund av att de drabbade hushållen inte själva kan välja sin livsstil på ett sådant sätt att de kan behaga de styrande partierna. Om båda föräldrarna i en barnfamilj har arbete i glesbygden är det inte gjort i en handvändning att byta arbete och bostad. Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets skatteväxling framstår, när den riktar sig till hushållen, som ett teoretiserande utan insikt om medborgarnas dagliga tillvaro.
Kristdemokraterna är övertygade om att en grön skatteväxling bäst genomförs på en europeisk nivå för att bevara konkurrensneutraliteten mellan olika länder. Sverige bör verka för gemensamma miniminivåer för beskattning av miljöstörande verksamhet inom EU. En sådan utveckling skulle leda till att svenskt näringsliv skulle få stora konkurrensfördelar tack vare den anpassning som gjorts i Sverige för att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen. I EU-sammanhang har svenska regeringen tyvärr motverkat ambitionerna med en ökad miljörelatering av skattesystemet genom sitt motstånd mot förslaget om majoritetsbeslut när det gäller miljörelaterade skatter.
En ökad användning av miljörelaterade skatter skapar ett ekonomiskt utrymme som bör användas för att sänka skatten på arbete. Då kan både en bättre miljö och ökad sysselsättning uppnås. På grund av Sveriges höga skattetryck är det enligt Kristdemokraternas uppfattning angeläget att sänka skatterna på arbete. Därmed stärks sysselsättningen långsiktigt, och skattesystemets tyngdpunkt förskjuts mot en allt större andel miljörelaterade skatter. Argumenten för en grön skatteväxling kan således tillämpas i ett sammanhang där skatter sänks i stället för att, som den styrande s-, v- och mp-majoriteten ofta gör, låta skatteväxlingsresonemangen leda till ett allt högre skattetryck där miljöskatterna är mer fiskala än styrande.
Den väg som riksdagsmajoriteten slagit in på innebär att en skatteväxling sker genom att höja beskattningen av hushållen, medan industrin inte drabbas i samma utsträckning. Poängen med grön skatteväxling är emellertid att företagen skall bli mer personalintensiva och mindre resursintensiva när det gäller miljöstörande processer. Ett hushåll befinner sig dock inte i samma situation som ett företag, eftersom det inte kan välja att anställa fler och värma upp huset mindre. Många hushåll saknar de finansiella möjligheterna att investera i ett nytt uppvärmningssystem. Därför innebär en ökad beskattning av hushållen att deras kostnader ökar utan att de har möjlighet att växla mellan energianvändning och arbetskraft. Kristdemokraterna anser att hushållen i första hand skall stimuleras genom investeringsbidrag och genom att fastighetsskatten avskaffas. Fastighetsskatten innebär idag att investeringar i mer resurshushållande system för uppvärmning inte lönar sig för den boende.
Det är främst villaägare med direktverkande elvärme som har svårt att ställa om till andra uppvärmningsformer, eftersom alternativen innebär vattenburna system. Därför blir omställningskostnaderna mycket höga och villaägaren kommer ha ett negativt kassaflöde i decennier innan investeringen eventuellt blir lönsam. Därför förespråkar Kristdemokraterna att ett investeringsstöd utgår för villaägare som ställer om från direktverkande el till annat uppvärmningssystem. Detta utvecklas närmare i Kristdemokraternas energimotion.
I Sverige finns en lång tradition när det gäller frivilliginsatser inom olika samhällsområden. Detta är insatser som inte är nödvändiga på grund av lagstiftning eller andra styrmedel men som utförs av olika typer av organisationer och enskilda med miljöintresse. De måste uppmuntras och kompletteras så att det exempelvis lönar sig för företag att investera i produktion och utveckla ny teknik för att höja kvaliteten och minska resursåtgången. Det är också viktigt att privatpersoner som exempelvis tilläggsisolerar sitt hus eller genomför andra positiva miljöåtgärder inte straffas med högre fastighetsskatter eller liknande. Det skall löna sig att agera miljövänligt. Det är således viktigt att de ekonomiska styrmedlen, som tidigare nämnts, inte motverkar de frivilliga miljöinsatserna.
Ett exempel på en mycket viktig frivillig åtgärd är införandet av miljöledningssystem hos företag och andra organisationer. Många organisationers miljöledningssystem har också kontrollerats av externa revisorer enligt en viss kravspecifikation. Denna kontroll kallas också för certifiering och kan användas som en konkurrensfördel eller vara ett krav hos vissa upphandlare. Exempel på miljöledningssystem som kan certifieras är de internationellt erkända standarderna ISO 14001 och EMAS. En certifiering enligt dessa standarder är dock relativt kostsam, även om avgiften varierar med företagets storlek. Därför är det mest kapitalstarka företag som certifierats enligt dessa system. Det är oftast lättare att hitta bra miljölösningar i större företag, men det vore intressant att också få ett mått på miljöarbetet i mindre företag. I dag arbetar många små och medelstora företag med miljöledningssystem utan att detta registreras. Den stora kostnaden för certifiering blir ett hinder för registrering men alltså inte för ett konsekvent miljöarbete.
I regeringens gröna nyckeltal ingår antalet ISO- och EMAS-registrerade företag. Vi anser dock att även företag som arbetar enligt enklare miljöledningssystem, som inte certifierats, bör tas med då de gröna nyckeltalen beräknas.
Kraven för certifiering är strängare än lagens krav på verksamheten. Men de miljöredovisningar som krävs för certifiering godkänns ofta inte av myndigheterna som har ansvar för att lagen efterlevs. Detta medför dubbelarbete för företagen, som både måste skriva en miljöredovisning för att erhålla miljöcertifiering och en ny miljöredovisning till myndigheterna. Kristdemokraterna föreslår att de miljöredovisningar som krävs för certifiering enligt ISO 14001 och EMAS också skall godtas av de myndigheter som övervakar att företaget uppfyller lagstiftningens miljökrav.
Kommunerna har trots tuff ekonomi prioriterat både frivilligt och lagstadgat arbete på miljöområdet. De har svarat upp mot ökade statliga krav inom djurskydds-, livsmedels- och miljömålsarbetet. Kommunernas kostnader för miljö, hälsa och hållbar utveckling har ökat under perioden 1999-2003.
De senaste åren har det blivit vanligt att grönstrukturen inkluderas i den kommunala planeringen. Vattenförsörjningen behandlas ofta på en alltför översiktlig nivå. Trots att över hälften av kommunerna har en aktuell energiplan verkar det vara ovanligt att den fysiska planeringen grundar sig på denna. Kommunerna uppfattar sig ha små möjligheter att påverka produktionen och användningen av energi.
Flera länsstyrelser anser att arbetet med de regionala miljömålen har utvecklat samverkansformer och nätverk och skapat större delaktighet med många aktörer. Samarbetet med näringslivet utvecklas successivt. Större företag är mest positiva till samarbete, småföretag har mindre möjligheter att delta. Trots många aktiviteter och ett allmänt intresse i näringslivet är det svårt att nå konkreta åtaganden. Att utveckla samarbetsformerna är väsentligt. Länsstyrelsernas organisation för att avsätta natur- och kulturreservat behöver förstärkas och arbetsformerna och skötselmetoderna behöver utvecklas.
En politisk utmaning är frågan om hur miljöfrågorna skall integreras i den kommunala verksamheten, i förvaltningar och kommunala bolag. Kommunerna behöver jobba strukturellt med ledningssystem och upphandlingsverktyg.
I EU:s direktiv om upphandling gäller generellt sett att den upphandlande enheten skall välja det anbud som är mest ekonomiskt fördelaktigt. Miljöhänsyn nämns inte uttryckligen i den gällande upphandlingslagstiftningen. Huruvida en produkt är miljövänlig är inte mätbart på samma sätt som priset. Upphandlande enheter får utforma kontrakt på det sätt de anser bäst ur miljösynpunkt. Detta får dock inte leda till att anbudsgivare från andra medlemsstater missgynnas.
EU-kommissionen har presenterat ett meddelande om offentlig upphandling inom EU som gör det möjligt att välja tjänster eller varor utifrån ett hänsynstagande till miljön. Detta betyder att det inte måste vara det billigaste alternativet som väljs, utan att andra omständigheter kan väga tyngre.
EU-kommissionen har antagit ett s.k. tolkningsdokument om vad som skall gälla för upphandling inom unionen. Syftet med dokumentet är att undersöka och förtydliga de möjligheter som ges enligt gällande regelverk för offentlig upphandling. I dokumentet ges upphandlarna rätten att själva välja vilka miljökrav som skall ställas, men det poängteras att anbudsgivare inte får diskrimineras, t.ex. att krav på vissa märken inte får ställas. Tolkningsdokumentet innehåller vissa försämringar på miljöområdet. I de s.k. utvärderingskriterierna är det nu svårare att väga miljö mot andra kriterier, t.ex. kvalitet och estetik. Enligt kommissionen måste miljökraven medföra en direkt ekonomisk fördel för upphandlaren och vara knutna till produkten.
En upphandlande enhet får ställa krav på att transporten av de varor som skall levereras utförs med ett visst transportmedel, förutsatt att detta krav inte leder till diskriminering. Däremot medger inte reglerna att upphandlaren ställer krav på lägsta energiförbrukning i transportledet. Färre transporter och kortare färdsträckor är mycket angeläget för att minska utsläppen av växthusgaserna. Därför måste det i direktiven till upphandlingsreglerna med miljöhänsyn, införas möjlighet att väga in sträckan produkten har färdats.
I mars 2004 kom ett nytt EU-direktiv om offentlig upphandling (2004/18/EG). Direktivet ger ökade möjligheter att ställa miljökrav vid upphandling. Direktivet skall genomföras senast år 2006. Det är viktigt att vi i Sverige fullt ut utnyttjar de möjligheter till miljöhänsyn som direktivet ger. Detta bör vi göra både vid utformningen av den svenska lagstiftningen och i den faktiska upphandlingen i kommuner och landsting.
Kristdemokraterna föreslår att regeringen i EU fortsätter verka för att reglerna för offentlig upphandling skall medge höga krav på miljöhänsyn vid all offentlig upphandling.
Kraven för offentlig upphandling av godstransporter, arbetsmaskiner och entreprenadarbeten behöver utvecklas. Alla statliga myndigheter bör ges i uppdrag att tillämpa miljökrav vid all upphandling av entreprenadarbeten eller nyttjande av arbetsmaskiner.
För att konsumentmakten ska komma till sin fulla rätt måste det finnas praktiska möjligheter till exempel genom ett märkningssystem att få kunskap om varan och på vilket sätt den produceras. Krav-märkningen har blivit väl känd av de flesta. Krav-märket kan endast fås för livsmedel från ekologiska jordbruk där kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel ej används. Det finns inte varor inom alla kategorier som är miljömärkta och/eller rättvisemärkta, men konsumenterna kan genom sin marknadsmakt se till att dess antal växer.
Det finns en oerhörd kraft och potential till förändring hos konsumenterna, det vill säga alla som har en egen slant att handla med. Nu kan man naturligtvis hävda att stora aktörer som t.ex. inköpare på stora företag och myndigheter betyder mycket mer än en ensam individ som står i butiken och ska välja tandkräm. Men samtidigt är hushållen sammantaget en mycket stor kraft. Det är också de enskilda hushållen som genom sitt röstande vart fjärde år bestämmer vilka som ska styra de offentliga aktörerna. Samma hushåll kan också bestämma om de vill köpa vissa produkter eller tjänster ifrån kommersiella företag.
Ett exempel som man gärna använder i detta sammanhang är de miljövänliga tvättmedlen. Det är inte många år sedan det över huvud taget inte fanns att tillgå några sådana på marknaden. Sedan efter en tids offentlig diskussion och viss oro över miljöeffekterna kom det några alternativ som var bättre för miljön. Typiskt nog var det inte något av de största företagen som gick före, utan det var mindre uppstickare som såg en ny nisch. Denna nisch växte dock snabbt, och redan 1994 tog de miljömärkta tvättmedlen 80 procent av marknaden och de leverantörer som i dag vill överleva måste helt enkelt anpassa sig och följa konsumenternas uttalade vilja att ta miljöhänsyn. Det intressanta är att det inte behövdes att 51 procent av konsumenterna krävde miljömärkning, den kritiska massan som är nödvändig är mycket mindre än så för att en process ska slå om väldigt snabbt. Företagen är på detta sättet mycket enklare att hantera för dem som vill förändra, än regelverk och politiska överenskommelser som är mer svårföränderliga.
Stora miljövinster, som inte behöver innebära någon form av välfärdsförlust, kan uppnås genom att sprida information om hur man genom planering av inköp undviker helt onödigt miljöslitage.
För att konsumenterna skall kunna göra medvetna val som påverkar miljön och den egna hälsan krävs god information om de varor och tjänster som finns på marknaden. Utan ursprungsmärkning, fullständig innehållsdeklaration, märkning av genmodifierade varor m.m. blir dessa val omöjliga att göra. Det är viktigt att en varas förpackning ger tydlig information om innehållet, hur och var den producerats och hur den återvinns, så att konsumenterna får den information de efterfrågar.
Många medborgare i vårt land oroas idag av bristande ursprungsmärkning i livsmedelsbutikerna. En Temo-undersökning, som gjorts på uppdrag av LRF och som publicerades i september 2004, visar att var tredje kvinna och var femte man oroar sig för om den mat de köper är säker för hälsan. Bara två av tio konsumenter litar alltid på att ursprungsmärkningen är korrekt.
Enligt ovan nämnda Temo-undersökning anser nästan varannan konsument att uppgifter om varans ursprung är den absolut viktigaste informationen vid livsmedelsinköpen. Inte mindre än 86 procent av de tillfrågade vill veta varifrån maten de äter kommer. Emellertid är det många som enligt undersökningen inte litar på att ursprungsmärkningen av livsmedel är korrekt. De regler som finns för vilken information som skall finnas på förpackningar, i butiker och i restauranger är en blandning av frivilliga överenskommelser mellan handlare, svensk lagstiftning och EU-förordningar. Den dåliga märkningen försvårar avsevärt konsumenternas möjligheter att göra medvetna val. Det finns därför all anledning att inordna ursprungsmärkningen i ett enhetligt märkningssystem som kan vinna konsumenternas förtroende.
Det finns inte varor inom alla kategorier som är miljömärkta och/eller rättvisemärkta, men konsumenterna kan genom sin marknadsmakt se till att deras antal växer. Ett gemensamt system för nyckelhålsmärkning bör införas inom EU. EU:s miljömärkning, EU-blomman, bör vidareutvecklas. Idag fungerar inte EU-blomman särskilt bra. Svanen är ett bättre fungerande system. Det behövs därför en ordentlig revidering och stärkande av EU-blomman där bl.a. livscykelanalyser har en central betydelse. En enhetlig märkning som alla har förtroende för är viktigt; samtidigt får det inte ske på bekostnad av en alltför krånglig byråkratisk process.
För att stödja verksamheten med märkning av varor föreslår Kristdemokraterna i motionen för utgiftsområde 24 Näringsliv att anslaget 40:6 Bidrag till miljömärkning/rättvisemärkning av produkter ökas med 2 miljoner kronor.
I Sverige sköter Konsumentverket mycket av det som i det kontinentala Europa sköts av ideella konsumentorganisationer. Konsumentorganisationerna i många EU-länder är mycket starka och ibland saknas konsumentskyddande myndigheter. EU-politiken förutsätter delvis förekomsten av sådana starka konsumentorganisationer, exempelvis vid remisser på lagförslag. Konsumentorganisationerna kan i sin fristående roll på ett öppet sätt bedriva information och opinionsbildning till förmån för konsumenterna. För att tillvarata de svenska konsumenternas intressen vore det därför önskvärt att konsumentrörelsen i Sverige stärks.
Kristdemokraterna prioriterar sanering av förorenade områden. Kristdemokraterna anvisar därför 50 miljoner kronor mer än regeringen till detta anslag. För att minska försurningen av sjöar, vattendrag och mark krävs utsläppsminskningar från trafik- och energisektorn m.fl.. De marker som redan är drabbade av försurning måste återställas genom omfattande kalkningsinsatser. För detta ändamål avsätter Kristdemokraterna 30 miljoner kronor per år. Det svåraste miljöproblem vi står inför är dock klimatförändringarna. För en kraftfullare miljöforskning anslår vi 30 miljoner kronor mer än regeringen och ökar bidragen till klimatinvesteringar med 50 miljoner kronor. Vi föreslår en långsammare takt och ett ökat inslag av frivilliga skogsvårdsavtal i arbetet med att bevara nyckelbiotoper i skogsmark. Därigenom minskar Kristdemokraterna anslaget till åtgärder för biologisk mångfald med 650 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag. Anslagsökningen till SMHI föreslås minska med 20 miljoner kronor.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
|
|
Maria Larsson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Stefan Attefall (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Johnny Gylling (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |