Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den s.k. viltvårdsavgiften (41 § 1 jaktlagen [1987:259]).
Möjligheterna att fritt vistas i naturen är stora i Sverige. Den unika svenska allemansrätten spelar här en viktig roll för att erbjuda alla denna tillgång. Denna tillgång spelar också en inte oväsentlig roll när det gäller att främja den allmänna friskvården.
Det finns dock en grupp människor som tvingas betala en statlig avgift för att få utöva sin brukarrätt av naturen. Det är jägarna som varje år f.n. måste betala 200 kronor per år i en statlig jaktkortsavgift som kallas "viltvårdsavgift" (41 § 1 jaktlagen). Varken fågelskådare, fältbiologer, naturfotografer, svamp- och bärplockare eller någon annan grupp avkrävs någon särskild årsavgift för sitt utövande till disposition för det allmänna.
Avgiften beräknas inbringa ca 65 miljoner kronor årligen till den s.k. viltvårdsfonden och används icke endast till för de avgiftsbetalande önskade förmåner, åtgärder eller nyttigheter, vilket snarare får avgiften att framstå som en specialskatt. Således torde t.ex. kunna ifrågasättas huruvida forskningsprojekt kring talgoxars sexualliv - som en del av pengarna använts till - är något som enbart kommer jägare till del. Talgoxarna är förvisso inte ens upptagna som tillåtet jaktbart vilt, varför deras sexualliv och reproduktionsförmåga knappast kan anses vara av större intresse just för jägarna än för andra medborgare som vistas i skog och mark. Pengar ur viltvårdsfonden har också fått finansiera infångande av minkar som olagligen släppts ut av militanta djurrättsaktivister. Dessa exempel torde räcka för att belysa det faktum att landets jägare genom denna typ av avgift oskäligt särbehandlas.
Det kan konstateras att jägarkåren genom sitt engagemang i viltvård och reglering av viltstammarna redan bidrar mer än de flesta brukare till vården av vår natur. Det är svårt att se att det skulle finnas något rimligt skäl att ålägga just jägarna att betala en särskild årsavgift för deras "rätt att bruka" naturen. Den statliga viltvårdsavgiften bör därför avskaffas, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna. Landets jägarorganisationer utför, i likhet med flera andra organisationer, ett gagnerikt samhällsarbete och förtjänar för detta samhällets stöd, finansiellt såväl som på andra sätt.
Forskning rörande naturens komplicerade balans- och samspel bör rimligen bekostas med allmänna skattemedel snarare än med specialdestinerade avgifter för vissa grupper av medborgare.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Henrik S Järrel (m) |