Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rensa Österlens sandstränder från ruttnande tång.
Östersjön är ett grunt hav, med ett medeldjup under 30 m. Det är därför mycket känsligt för föroreningar, och det är allmänt bekant att trots det senaste årtiondets ansträngningar att minska utsläppen i Östersjön är Östersjöns situation inte bättre idag. Vad som inte är lika bekant är att södra Östersjön är särskilt grund, och därför än mer utsatt för föroreningarna. Avstånden är små: bara 15 mil mellan Polen och Österlen. Hanöbukten, och Skånes östra kust, lider svårt av övergödning som bl.a. yttrar sig i en kraftig tillväxt av alger och tång/sjögräs. Denna blandning av tång och sjögräs ligger som väldiga sjok vid strandkanten påÖsterlen. Inte sällan sträcker sig tångbältet 5 m upp på stranden och 10-15 m ut i vattnet, kilometer efter kilometer av stranden. Denna övergödning av Österlens kust och Hanöbukten är till största delen en effekt av lantbrukets gödsling i Kristianstads län. När tången och algerna i sommarvärmen ruttnar till en lilafärgad stinkande smet innebär detta naturligtvis avsevärda olägenheter, varav man kan nämna sjöfåglarnas situation, både fritids- och yrkesfisket, turism och bad, de kustboendes svåra sanitära situation när man bokstavligen bor bredvid en ruttnande och svavelstinkande sophög. Men det som i Österlens fiskelägen och badstränder är ett besvärande problem, är ju - sett ur en annan och mer positiv synvinkel - samtidigt en stor tillgång. Tång är ett mycket bra jordförbättringsmedel. Före handelsgödselns tid stod tångtäkt påÖsterlens stränder högt i pris hos bönderna. Markerna skiftades så att bönderna fick smala tegar ned mot havet - allt för att få rätt till tångtäkt. Idag bärgas ingen tång, trots att tången är mycket lättillgänglig längs de långgrunda stränderna. Det vore en miljö- och nationalekonomisk vinst om riksdagen ålade lantbruksnämnderna att informera bönderna och aktivt verka för tångtäkt och gödsling med tång, och då i synnerhet i Kristianstads län. En ekologisk cirkel skulle därmed bli sluten, med både en ekonomisk och miljömässig vinst, och ansvaret blev lagt på dem som till största delen förorsakat den kustnära övergödningen. Tången har ett oförtjänt dåligt rykte, då man menar att den innehåller ogräsfrön och stinker. Detta torde dock vara ett problem som lätt löses med en tids kompostering, på samma sätt som med naturgödsel. Turismens värde för Österlen är stort, och våra sandstränder är en av de störtsa turistattraktionerna. Att vårda och rensa sandstränderna är därför av största betydelse också ur turismsynpunkt. Det har framförts som invändning mot att ta tillvara tången att den bör ligga kvar på stränderna och binda sanden. Både faktiska och historiska skäl talar dock mot denna invändning. Tången ligger inte någonstans på själva sanddynerna, där den ju faktiskt kunde haft en bindande funktion, utan i vattenbrynet och ett drygt tiotal meter ut i vattnet, samt de första 5 meterna av stranden. Mellan sanddynerna och tångbältet sträcker sig 50-100 m ren sandstrand där badgästerna ligger. Den sanden är inte "bunden" av tången, och ligger uppenbarligen kvar år efter år. Och ser man på tångens bindande förmåga i ett historiskt perspektiv så har under århundraden tången forslats bort och lagt pååkrarna utan att därmed sanden i vattenbrynet påverkats.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |