Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda omfattningen av opantbara burkar som slängs på våra soptippar och konsekvensen för miljön även på lång sikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda omfattningen av svartimport och momsfiffel vid burkhandel från utlandet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att möjliggöra för konsumenten att ha återvinningsställen tillgängliga vid de vardagliga inköpsställena.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
Än en gång har rapporter kommit om svårigheten att ta tillvara och återvinna importerade burkar och flaskor. Till detta kommer att insamlingen av aluminiumburkar varje år får svårt att leva upp till återvinningskravet. Kanske har återvinningen aldrig klarat målet utan åkt snålskjuts på utländska burkar som lyckats slinka med bland de insamlade burkarna. Insamlingen låg över kravnivån under åren 1993-1997. År 1998 återvanns 840 miljoner pantburkar, vilket innebär att man det året endast kom upp till 87 procents återvinning av sålda pantburkar. Sedan dess har återvinningen stannat på 86 procent.
I Sverige säljs cirka 940 miljoner pantburkar av aluminium per år. Returpacks målsättning och den nivå som ska uppnås enligt förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackningar är 90 procent, vilket man under de senaste åren inte klarat av att uppnå.
För år 2003 uppnåddes 86 procent. Av de ca 15 procent pantburkar av aluminium som inte samlas in hamnar ca 6 procent i MetallKretsens behållare och resterande 4 procent oftast i hushållssoporna.
Dessutom turistimporteras hundratals miljoner aluminiumburkar per år. Enligt statistik från halvårsskiftet 2004 importerades 75 miljoner liter öl och 43 miljoner vin av resande till utlandet. Beräknad smuggling låg på 55 miljoner liter öl. Enligt Sveriges bryggerier utgörs 55 procent av resandeinförseln av öl och 87 procent av smugglingen utgörs av öl.
Att räkna ut hur mycket burkar som förs in är omöjligt. Av alla burkar återvinns omkring 35 miljoner. Resterande burkar lämnas till metallkretsens insamlingsstationer för metallförpackningar eller hamnar i hushållsavfallet eller slängs någon annanstans.
Svenska Returpack AB, som hanterar insamling och återvinning av aluminiumburkar, menar att det finns fyra kategorier av dryckesburkar av metall i Sverige: Inhemska pantburkar av aluminium, importerade pantburkar av aluminium (t.ex. ölburkar importerade direkt av bryggerier), turistimporterade aluminiumburkar samt importerade stålburkar.
Från och med den 1 januari 1997 innebär reglerna för returburkshanteringen att pant endast betalas ut för burkar som ingår i det svenska pantsystemet. Detta kontrolleras via EAN-koden. Även pantlösa, turistimporterade burkar tas dock emot i systemet då alla aluminiumburkar berättigar till hanteringsersättning (dvs. handlarna får 13 öre per räknad burk).
För stålburkar lämnas däremot ingen ersättning. Dessa importerade dryckesburkar ingår inte i pantsystemet utan är belagda med en förpackningsavgift som ska finansiera Svenska MetallKretsen AB:s insamling och hantering av stålburkarna. Förpackningarna omfattas av reglerna om producentansvar och de tomma dryckesburkarna ska lämnas av konsumenterna vid de insamlingsstationer som finns för sortering av olika förpackningar. På Returpack uppskattar man, grovt räknat att ca 5 procent av handeln med dryckesburkar utgörs av stålburkar, dvs. ca 50 miljoner burkar per år. Ska man kunna ta hand om stålburkar i dryckesautomaterna måste dessa byggas om. Detta är ett arbete som går att utföra men som tar tid.
Enligt uppgift från Returpack är det dryckesburkar av stål (inte av aluminium) som omfattas mest av svarthandel. Storleken på denna svarthandel är inte känd men att den ökar är helt säkert. Större partier kan containervis tas in i Sverige från länder som t.ex. Polen. Det är främst i västra Sverige som svarthandeln florerar.
Momsfifflet i denna handel uppgår till mångmiljonbelopp. Läsk- och ölburkar för försäljning tillverkas bland annat i England och transporteras hit. Importören uppger att moms kommer att betalas i Sverige, vilket är svårt att kontrollera. Väl i Sverige betalas ingen moms eller andra avgifter. En beräkning gjord av Ekobrottsmyndigheten i Göteborg beräknar att för varje långtradare med dryckesburkar som kommer in i Sverige går landet miste om en halv miljon kronor som skulle betalats in i skatt och avgifter. Skattemyndighetens kontrollapparat är inte uppbyggd så att den klarar kontrollen över den alltmer expanderande svarthandeln.
För varje burk som tas in i Sverige finns en hanteringsersättning på 50 öre som ska betalas. Oseriösa importörer betalar inte denna ersättning. Om vi enbart räknar med de omkring 200 miljoner turistimporterade burkarna i Sverige, handlar det om 100 miljoner svenska kronor i skatter och avgifter som staten går miste om. Genom den upplysningen kan vi förstå att de importerade burkarna inte enbart är en miljöbov utan också ett omfattande ekonomiskt problem.
I Gävle var jag själv med och genomförde en undersökning hösten 1997. Kristdemokraterna ställde ut stora insamlingstunnor i tio av Gävles största butiker för att se hur många opantbara burkar som eljest skulle slängas i vanliga sopsäcken. På drygt tre veckor samlade vi in 15 000 opantbara burkar i dessa tio butiker. Nästan dagligen fick vi rycka ut och byta sopsäckar i affärerna. När konsumenten kommer med sina pantburkar till affären och upptäcker att en stor del av dessa inte går att panta, är det mycket långsökt att tro att konsumenten ska samla ihop dessa burkar och ta dem med sig hem igen. Erfarenheten från vår undersökning i Gävle samt resultatet av ett flertal intervjuer med handlarna visar att dessa burkar hamnar i sopsäcken. Om man skulle göra ett överslag på antalet butiker i Sverige och räkna med en säck i snitt per vecka och butik så kan vi ana omfattningen på detta problem.
Det finns handlingsprogram från Förpackningsinsamlingen samt information till hushållen och ett ökat miljömedvetande hos konsumenten, men detta är inte tillräckligt. Regeringen har dock inte åtgärdat det som är själva problematiken, att se till att det finns lättillgängliga insamlingskärl för konsumenten, vid affären eller liknande inköpsställen. Regeringen måste också lösa problemet med svartimporten av öl- och läskburkar.
Cirka 100 miljoner burkar av dem som säljs i Sverige återvinns inte, 35 miljoner av dessa räknar man med samlas in i Metallkretsens behållare, alltså slängs 65 miljoner burkar ut på soptippen. Av de 200 miljoner turistimporterade burkarna räknar man med att 35 miljoner återvinns, och 65 miljoner burkar går antingen till Metallkretsens insamling eller direkt till soptippen. Årligen slängs långt över 100 miljoner burkar på våra sophögar. Detta kan inte vara acceptabelt. Dessutom har Metallkretsen inte tillräckligt med inlämningsställen, vilket försvårar inlämning av burkar dit.
Naturvårdsverket säger att aluminium inte är lättkorroderat, dvs. metallen rostar väldigt långsamt, och därmed lakas inga miljöfarliga ämnen ut pååtminstone ett par hundra år. Men dåär den stora frågan om vi inte ocksåär ansvariga för kommande generationers miljö?
Beträffande stålburkar säger Naturvårdsverket att dessa rostar och järnoxid och hydroxid bildas, men att detta inte anses orsaka några större bekymmer.
När det gäller färgen på burkarna löses den upp efter en tid och enligt uppgift från Naturvårdsverket är det osäkert hur de kemiska ämnena i färgen påverkar miljön.
På dessa lösa grunder tillåts vår miljö att skadas och det anser jag vara oansvarigt. Det är politikerna som måste ta ansvar för att förenkla för människor att kunna leva upp till kretsloppssamhällets intentioner. Det är politikernas ansvar att se till att svarthandel och momsfiffel stoppas.
Hemligheten med producentansvaret är att ta till vara och återvinna så mycket som möjligt. Ungefär 40 procent av allt stål som produceras i världen kommer från återvunnet järnskrot. Den höga återvinningsandelen beror på att man sparar 75 procent energi jämfört med att göra stål från malm. Återvunna plåtförpackningar har flera olika användningsområden. Det kan bli nya förpackningar, bilmotorer, byggnader, järnvägar, broar. Det kan också användas till att göra kylskåp, tvättmaskiner och spisar. Skulle vi lämna alla kapsyler till återvinning skulle vi kunna göra lika mycket stål som behövs till 2 200 personbilar varje år. Idag återvinns 71 procent av alla stålförpackningar.
Mot bakgrund av ovanstående anser jag att regeringen genast bör tillsätta en utredning för att se över omfattningen av importerade burkar och deras skadegörelse på miljön samt den ekonomiska brottsligheten kring burkimporten. I utredningen kan förslagsvis experter från Riksskatteverket, Jordbruksverket, Tullen och Ekobrottsmyndigheten ingå.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |