Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 3
Skogens många värden 7
Skog och skogsbruk i Sverige 7
Biologisk mångfald i hela Sverige 8
Miljömålet ska överordnas produktionsmålet 8
Hållbart skogsbruk 8
Långsiktigt nyttjande av en förnyelsebar resurs 8
Virkesuttag 9
Hårdare krav på generell hänsyn 9
Mer löv 9
Gröna skogsbruksplaner 9
FSC-certifiering 10
Större variation i skogsbruksmetoder 10
Kontinuitetsskogsbruk 10
Föryngringsavverkning 11
Fältbesök före avverkning 11
Återväxt 11
Hyggesplöjning och markberedning 11
Naturlig föryngring 11
Bättre återväxt 12
Röjning 12
Klövviltstammar 12
Kemiska bekämpningsmedel 13
Kemisk plantbehandling 13
Mineraliska hydraul- och smörjoljor - avvecklingsplan 13
Drivmedel till skogsmaskiner och motorsågar 13
Skogslogistik 14
Skogsbilvägar 14
Miljöprövning av vägbyggnadsprojekt 14
Logistik 14
Tillståndsprövning för skyddsdikning 14
Skogsplantmaterial 15
Genetisk förädling 15
Främmande arter 15
Bevarande av biologisk mångfald 15
Ekologisk syn i bevarandearbetet 16
Helhetssyn genom ekologisk landskapsplanering 16
Arter som beror av brand ofta hotade 16
Fortsatt arbete med nyckelbiotoper 16
Särregler kring ädellövskog 17
Skydd av skog med höga naturvärden 17
Mångfald av skyddsinstrument 17
Naturreservat 18
Naturvårdsavtal 18
Biotopskydd 18
Frivillig avsättning 18
Arealglapp 19
Aktuella skötselplaner för naturreservat 19
Ersättning för naturminne 19
Övriga skogsfrågor 19
Kalkning, gödsling och askåterföring 19
Skogsmarkskalkningen 19
Kvävegödsling och återföring av växtnäringsämnen 20
Skydd av kulturmiljöer i skogslandskapet 20
Ökade NOKÅS-anslag 21
Översyn av kulturminneslagen 21
LBU-medel 21
Forskning 22
Biologi-skogsvetenskap 22
Populationsdynamik 22
Nyetableringar av lövskogar och blandskogar 22
Renskötsel 22
Sociala värden och turism 23
Skogsindustrin 23
Biobränslen 23
Skogsvårdsorganisationen 23
Skogspolitiska medel 23
Bredare kompetens 24
Regional spridning 24
Samarbete med länsstyrelserna 24
Största delen av skogsvårdslagen bör ingå i miljöbalken 25
Växthuseffekten 25
Köp, arv och ägande 25
Den nya skogsägaren 25
Rationaliseringsförvärv 25
Fastighetsöverlåtelse 26
Trippelbeskattning på skog 26
Reavinstbeskattning vid områdesskydd 26
Manlig överrepresentation 26
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av en skogspolitik som främjar ett variationsrikt skogsbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av biologisk mångfald i hela Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att miljömålet generellt skall vara överordnat produktionsmålet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om möjligheter till ökad tillväxt utan att ge avkall på miljöhänsynen, framför allt avseende röjning, gallring och minskade klövviltsstammar.
Riksdagen beslutar om ändring i lagstiftningen så att kraven på generell hänsyn ökar till den rådgivningsnivå som i dag tillämpas av skogsvårdsorganisationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av aktiva åtgärder för att öka lövträdsandelen i våra skogar.
Riksdagen beslutar om ändring i lagstiftningen så att grön skogsbruksplan eller motsvarande beskrivnings- och handlingsplan blir obligatoriskt på samtliga aktiva skogsfastigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om FCS-certifiering av statligt ägd skog och vid offentlig upphandling.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av forskning, utveckling och åtgärder för att få fram skogsbruk som förlänger omloppstider alternativt behåller en skoglig kontinuitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att öka andelen avverkningsanmälningar som besöks av Skogsvårdsorganisationen (SVO).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om hyggesplöjning och markberedning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skogsbruk bör bedrivas så att naturlig föryngring kan tillämpas i största möjliga mån.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag angående rapporteringsplikt för skogsbrukaren om utförda åtgärder samt resultat av återväxt enligt motionens intentioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om minskade klövviltsstammar.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen så att bekämpningsmedel i skogen och kemisk behandling av skogsplantor förbjuds.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag på en avvecklingsplan för miljöfarliga hydraul- och smörjoljor i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram en plan för omställning av skogsbrukets drivmedel i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om samrådsplikt och miljöprövning av skogsbilvägar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en skogslogistik som syftar till att minska det totala transportarbetet.
Riksdagen beslutar att skyddsdikning görs tillståndspliktig samt att det generella dikningsförbud som nu gäller i norra och mellersta Sverige skall gälla hela Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om restriktioner kring genetiskt modifierat skogsodlingsmaterial samt exoter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om upprättande av ekologiska landskapsplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att arealerna med naturvårdsbränning och hyggesbränning måste öka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att arbetet med identifiering och skydd av nyckelbiotoper fortsätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ökad satsning påädellöv och löv genom forskning, information och stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skogsskyddsarbetet måste accelerera rejält för att skyddsvärd skog skall kunna skyddas i sådan omfattning som krävs för att bibehålla den biologiska mångfalden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av medel till skötsel av naturreservat.
Riksdagen begär att regeringen utvärderar och följer de olika skogsskyddsinstrumenten vad gäller kostnadseffektivitet och kvalitet samt möjlighet till omfördelning mellan olika skyddsformer enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att naturvårdslagstiftningen skall tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin storlek.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om aktuella skötselplaner för naturreservat.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda vilka medel som skall användas för skötsel av biotopskyddsområden.
Riksdagen begär att regeringen ser till att utvecklingsfasen av åtgärdsprogram mot markförsurning snarast genomförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om gödsling, askåterföring och vitaliseringsgödsling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att insatserna för att inventera och skydda kulturvärden i skogsbrukslandskapet skall öka.2
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av definitioner och prioriteringar när det gäller skydd av nutida näringsfångslämningar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att NOKÅS-anslaget bör uppräknas för att tillgodose de stora behov som påtalas i motionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att även skogsbrukare skall ha reell åtkomst till LBU-medel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av forskning för skogsbruket.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur samer skall fåökad delaktighet i samråd gällande ingrepp i renbetesmarker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skogens rekreationsvärde nära tätorter är så viktigt att det bör prioriteras före produktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om villkoren för tillväxt inom skogsindustrin.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om villkoren för ett ökat biobränsleuttag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av bredare kunskaper inom skogsvårdsorganisationen och på länsstyrelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av en fortsatt regionaliserad skogsvårdsorganisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skogs- och naturvårdsmyndigheterna bör utforma ett fastare och mer formaliserat samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att närmare pröva hur skogsvårdslagen kan inarbetas i miljöbalken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skog inte skall tillgodoräknas som kolsänkor vid uppfyllelse av riksdagens klimatmiljömål.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen så att särreglerna vid rationaliseringsförvärv försvinner.4
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen gällande överlåtelser av skogsmark i syfte att främja småskaligt, långsiktigt ägande och brukande.4
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av beskattningen vid virkesförsäljning i syfte att göra den rättvisare och mer jämställd med övrig näringsverksamhet. 4
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen så att reavinstbeskattning vid intrångsersättningar eller köpeskillingar i samband med områdesskydd utgår.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av fler kvinnor inom skogsnäringen.
1 Yrkande 8 hänvisat till FiU.
2 Yrkandena 34-36 hänvisade till KrU.
3 Yrkande 41 hänvisat till NU.
4 Yrkandena 48-51 hänvisade till SkU.
Skogen är inte bara en hemvist åt växter och djur, det är växterna och djuren som är skogen. Skogen är dessutom en ekologisk stabilisator; den producerar virke, energi, massafiber, svamp och bär och den är en kunskaps- och kulturbärare och en plats för friluftsliv och jakt. På grund av, eller tack vare, alla dessa värden råder ofta en dragkamp om skogen. Den stora utmaningen ligger därför i att finna former för en skogspolitik där så många värden som möjligt kan nyttjas och utvecklas. Förutom en bra skogspolitik beror tillståndet i skogen av faktorer som rör näringspolitik, regional utveckling och miljöpolitik.
Skogens biologiska mångfald är en resurs inte bara för sin egen skull utan även för möjligheterna till mångbrukande av skogen. Skogens diversitet är avgörande för om den har värden för turism, rekreation och friluftsliv. Alternativ till att hugga ned träden finns, framförallt sker sådant "skogsbruk" i många utvecklingsländer. Som exempel kan nämnas att andra produkter än träråvara står för 20 % av hushållsinkomsterna i Vietnam, 35 % i Zimbabwe och över 50 % i Senegal.
Den svenska skogspolitiken har hittills prioriterat skogens virkesproducerande funktion för högt i förhållande till skogens andra värden. Trots väsentliga förbättringar i form av ökad lövinblandning är dagens skogsbruk alltför ensidigt avseende trädslagsval och avverkningsmetoder, vilket vi ser risker med. Det är omöjligt att veta vad som efterfrågas om 50 eller 100 år. Det vi däremot vet med säkerhet är att de ekologiska processerna och markens producerande förmåga alltid kommer att vara värdefulla. Skogsbruk och skogsutveckling är långsiktigt och en alltför ensidig inriktning i dag kan leda till framtida dålig produktionsekonomi och miljö, därför bör variation och försiktighet vara utgångspunkter i skogsnyttjandet.
I Sverige har vi stora regionala skillnader i skogslandskapet. Vi har en mångfald av skogstyper, ägandeformer, industristrukturer och natur- och kulturvärden. Den tidiga kulturpåverkan på skogen bestod framför allt av jakt och fiske och så behövde man ved och visst byggmaterial. Senare kom jordbrukaren/samen vars största intresse för skogen var som betesmark, för jakt, bär och husbehovsvirke. Ett mer storskaligt skogsbruk började på 1600-talet runt bruksorter med stort behov av virke. Industriskogsbruket är ganska ungt och det är framför allt under andra halvan av 1900-talet som cykliskt skogsbruk med avverkning och återväxt blivit den dominerande bruksformen.
Trots stora skillnader i trädslagssammansättning, struktur och ägarförhållanden från söder till norr har vi idag ett förvånansvärt enhetligt skogsbruk. Det är i stort sett samma metod som gäller överallt, föryngringsavverkning genom att ta ned största delen av träden samt återväxt, ofta genom granplantering. Miljöpartiet anser att de lokala förutsättningarna ska spela en större roll i skogsbruket - det vinner både ekonomin och miljön på.
Biologisk mångfald är inte något som ska skötas i ett län eller en landsända utan miljömål för skogen ska regionaliseras och implementeras i hela Sverige. Detta synsätt måste också avspeglas i medelstilldelning och styrning från Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Ett län som behöver mycket pengar ett år, för skydd av ett stort område eller ett ovanligt dyrt objekt, ska kunna få extra medel utan att det omöjliggör annat skyddsarbete. På samma sätt kan fördelningar mellan skyddsformerna krävas beroende på vilka marker som ska skyddas och vilka skyddsinstrument som är lämpligast och framkomligast.
Dagens skogsvårdslag från 1994 har två jämställda mål: miljö och produktion. De båda målen måste få olika betydelse och tyngd beroende på utgångsförutsättningarna. I en granplantage finns inte mycket naturvärden och då blir produktion naturligtvis huvudsyftet. I en skog som inte har spår av sentida mänsklig påverkan, så kallad urskog, måste miljömålet väga tungt. Att föryngringsavverka en urskogsartad skog är ett irreversibelt ingrepp som inte är förenligt med skogspolitikens miljömål. Miljöpartiet anser att skogsbrukets uppdrag bör definieras som att bedriva ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk inom ramen för de förutsättningar som kraven att bevara eller utveckla den biologiska mångfalden och de grundläggande ekologiska processerna sätter.
Trots att arealen skogsmark och virkesförrådet har ökat under nittonhundratalet har många av våra skogsarter minskat. Det beror på att dagens skogsbruk har lett till ett alltmer likformat skogslandskap med likåldriga monokulturer liksom ökad slutenheten. Vidare tas det alltför liten generell hänsyn i skogsbruket, vilket leder till brist på död ved, grova träd, våtmarker, buskar och varierande vegetationsstruktur. Miljöpartiet förordar en skogspolitik som bidrar till att skogsekosystemens naturliga funktioner och processer upprätthålls samtidigt som inhemska växt- och djurarter kan fortleva under naturliga betingelser i livskraftiga bestånd.
Skogsprodukter står för en stor del av våra exportinkomster och vårt behov av förnyelsebar energi, och de täcker även annat inhemskt behov. Skogsbruket sysselsätter också många, framförallt i glesbygd. Produktion i form av virkesuttag är således viktig på många sätt och för många. Exploatering av en förnyelsebar naturresurs, såsom skogen är, får dock aldrig göras så man tar av kapitalet. Man kan därmed inte kräva ständigt ökad tillväxt som man gör inom andra delar av näringslivet. Däremot finns det många faktorer som påverkar uttagsmöjligheterna, och flera av dem kan man dessutom påverka.
Det finns flera sätt att öka produktionen på som kommer i konflikt med sociala och ekologiska värden såsom icke inhemska och genmodifierade sorter, skogsgödsling, dikning, intensivt plantageskogsbruk, mindre andel avsatt skog och lägre naturvårdsambitioner. Detta är inget som Miljöpartiet förordar. Istället vill vi föra fram de möjligheter som finns att öka tillväxten utan att ge avkall på miljöhänsynen, såsom effektivare skogsbruksmetoder, rationaliseringar i hela kedjan, askåterföring, bättre ståndortsanpassning, bättre återväxter, röjning och gallring, mindre klövviltstammar, högre virkeskvalitet och mer vidareförädling.
Eftersom behovet av skyddad mark är beroende av skogsbruksmetoder på omgivande marker krävs stor generell hänsyn i det konventionella skogsbruket om vi ska nå miljömålet med nuvarande skyddsambitioner. Den generella hänsynen är avgörande för vilka effekter en föryngringsavverkan får på biologisk mångfald. Idag når man inte upp till önskad hänsynsnivå genom att följa miniminivåer i lagstiftningen, därför vill Miljöpartiet skärpa lagkraven på generell hänsyn till den rådgivningsnivå som idag tillämpas av skogsvårdsorganisationen. Vi vill även öka kontroll och påföljd vid överträdelse.
En del av målbilden för ett uthålligt skogsbruk och bibehållen biologisk mångfald är att arealen ädellövskogar och andra lövskogar liksom volymen lövvirke måste öka på bekostnad av barrskogen. Idag ökar lövträdsandelen men inte ädellövskogsandelen. Ökningen är dock inte alls tillräcklig vilket gör att vi idag och framgent kommer att ha en råvarubrist i Sverige när det gäller lövträ. Miljöpartiet anser att en vidare satsning på nyetablering av löv i allmänhet och ädellöv i synnerhet är nödvändig om vi ska ha en uthållig produktion och kunna bibehålla naturvärden.
Sedan 2002 finns krav på att alla skogsägare ska ha en skogs- och miljöredovisning (SMÖR) för sin brukningsenhet. Syftet är att skogsägare ska ha kunskap om de natur- och kulturvärden som finns på den egna fastigheten. Redovisningen är också tänkt att vara ett bra stöd till Skogsvårdsorganisationen i dess rådgivnings- och tillsynsarbete. Tyvärr är kraven på SMÖR alltför låga för att vara till någon reell nytta för Skogsvårdsorganisationen. En grön skogsbruksplan föreslår ett nyttjande som utgår från fastighetens specifika tillstånd, att kultur- och naturvärden ska vara registrerade och olika avdelningsbestånd behandlas var för sig. Miljöpartiet anser att kraven på SMÖR måste höjas i nivå med kraven på en aktuell grön skogsbruksplan eller motsvarande beskrivnings- och handlingsplan på samtliga aktiva skogsfastigheter. En avverkningsanmälan ska ej kunna godkännas utan att en aktuell och fullgod plan presenterats.
Miljöpartiet tycker det är bra med miljömärkning inom skogsbruket, men om den ska vara verkningsfull krävs att kraven är relevanta och accepterade av samtliga parter. I det här fallet bör det offentliga vara en föregångare, därför anser vi att det vid statlig offentlig upphandling av trävaruprodukter ska ställas krav på FSC-märkning. Miljöpartiet anser också att all statligt ägd skog ska miljöcertifieras enligt FSC.
En viktig utgångspunkt bakom avregleringen och omläggningen av skogspolitiken 1994 var att mångfalden av brukningsmetoder skulle främjas till gagn för landskapsbild, landsbygdsutveckling och biologisk mångfald. Det är goda intentioner men tyvärr är skogsbruket idag fortfarande alltför likformigt. Bättre ståndortsanpassning är bra både för ekonomin och för miljön. Tall växer bäst på tallmarker, al mår bäst i fuktstråk och boken är känslig för försurning. Det är lokala klimatförhållanden som avgör om självföryngring är lämplig och ifall en skärmställning bör lämnas. Miljöpartiet anser att de lokala förutsättningarna ska få större betydelse för val av skogsbruksmetod och trädslagsval.
Idag är kalhyggesbruket den förhärskande avverkningsmetoden. Att kalavverka är en drastisk åtgärd som påverkar vatten, ljus, värme och näringsförhållanden för skogens organismer. Korta omloppstider, alltför stora hyggen och liten generell hänsyn gör saken än värre. Flera av de idag rödlistade arterna i skogen har svårt att "övervintra" hyggesfasen, de hinner helt enkelt inte kolonisera den nya skogen innan det är dags för nästa kalavverkning. Dessutom är likåldriga, välslutna granskogar inte speciellt gästvänliga för skogens andra organismer. Vi behöver skogsbruksmetoder där inte den skogliga kontinuiteten bryts. Framför allt för bevarande av skogar med lång skoglig kontinuitet där skadan av en konventionell avverkning kan vara förlust av flera arter. Kunskaperna och den praktiska erfarenheten av kontinuitetsskogsbruk är fortfarande dåliga. Miljöpartiet önskar mer forskning och utveckling av skogsbruk som förlänger omloppstider alternativt behåller en skoglig kontinuitet.
Skogsbrukare är idag skyldiga att anmäla föryngringsavverkningar större än ett halvt hektar. I denna anmälan ska man kort beskriva vilka generella hänsyn man tänker ta till natur- och kulturvärden. Skogsvårdsorganisationen (SVO) har idag resurser till att besöka cirka 17 % av inkomna ansökningar. Vi ser flera vinster med att öka andelen anmälda avverkningar som besöks av SVO. För det första finns större chans att upptäcka och därmed upplysa om och kräva större hänsyn till natur- och kulturvärden vid avverkning. För det andra finns en möjlighet till kommunikation med markägare, vilket kan leda till förbättrad generell hänsyn i skogsbruket och ett mer ståndortsanpassat skogsbruk. Vi vill även att större fokus ska ligga på diskussion kring val av avverkningsmetod och alternativ till hyggesbruk. Redan vid detta tillfälle bör ägare göras införstådd med att hyggesbruk ofta kräver plantering, röjning och gallring samt informeras om alternativ ifall ägaren inte vill utföra dessa åtgärder. Arbetet med att minska "röjningsberget" börjar redan innan föryngringsavverkningen har skett. I första hand ska fältbesök göras vid större avverkningsanmälningar samt vid områden där man vet eller har anledning att tro att stora natur- eller kulturvärden finns. Anmälningar där alltför dålig generell hänsyn föreslås ska också prioriteras högt. Tidigare inventeringar och satellitövervakning är viktiga hjälpmedel för att välja ut dessa objekt.
Miljöpartiet anser att hyggesplöjning är ett så pass kraftigt och permanent ingrepp i ett skogsekosystem att det inte bör vara tillåtet under några som helst omständigheter. Även annan markberedning kan orsaka bestående påverkan på vattenförhållanden och bör inte förekomma på känsliga marker. I kulturlämningstäta områden, skogar med rik örtflora eller känslig mark och berggrund ska inte ett skogsbruk som kräver markberedning bedrivas.
Skogsbruk bör bedrivas så att naturlig föryngring kan tillämpas i största möjliga mån. Med naturlig föryngring får man inhemskt plantmaterial, trädslag som är lokalt anpassade och av rätt proveniens samt möjlighet till blandskogar. När man talar om föryngring menar man i allmänhet trädföryngring. Miljöpartiet vill ha ett skogsbruk som möjliggör även för andra arter att överleva eller reetablera sig. Avverkning med anpassning till naturlig föryngring är positivt även för flera av övriga skogsarters rekolonisering.
Enligt undersökningar från SVO har runt 20 % av avverkade skogar inte godkänd återväxt. Och då ska man veta att lagkraven för godkänd återväxt är låga. SVO har i uppgift att se till att skogsägarna uppfyller lagens krav pååterväxt. Vi anser att skogsägaren själv kan göra en del av detta arbete. Miljöpartiet vill införa en rapporteringsplikt som innebär att utförda åtgärder samt resultat ska rapporteras in till SVO fem år efter avverkningen. Vinsterna som vi ser det är att skogsägaren tvingas utvärdera och beskriva sin återväxt, vilket bör leda till följdåtgärder. Samtidigt kan SVOs tillsynsarbete bli effektivare och riktas dit där behoven är störst.
I den nuvarande skogsvårdslagen försvann skyldigheten att röja i alltför täta och lövrika ungskogar, vilket har fått till följd att röjningsaktiviteten under nittiotalet gått ner kraftigt samtidigt som röjningsbehovet vuxit. För att röja ikapp det ackumulerade behovet inom en femårsperiod skulle röjningsaktiviteten åtminstone behöva fördubblas. När det gäller röjning har skogsbruket inte tagit sitt ansvar, trots att utebliven röjning är dåligt både för ekonomin och naturvärdena. Enligt en färsk rapport från Skogforsk 1 skulle en intensivare röjning kunna ge en årlig värdeökning om 2,1 miljarder men lönsamheten i röjning och gallring ligger långt fram i tiden. Kanske är det skälet till att man inte gör den investering som arbetet innebär. För skogsägare som inte har för avsikt att röja eller gallra är trakthyggesbruk olämpligt. Miljöpartiet anser att SVO har ett uppdrag i att informera om röjning, gallring och alternativa avverkningsmetoder.
Stora klövviltstammar kostar idag skogsbruket stora summor i form av sämre virkeskvalitet och dålig återväxt, vilket inte alls kan jämställas med de ekonomiska vinster jakten inbringar. Då lövträd normalt betas hårdare än barrträd innebär det nuvarande alltför hårda betestrycket att möjligheten att öka lövandelen i skogarna försvåras. I en rapport från Skogforsk anges potential till en årlig värdeökning om 0,5 miljarder årligen om klövviltstammarna minskas. Underlag om betesskadornas omfattning måste tas fram och följas av riktade informationsinsatser till såväl skogsägare som jägare. Miljöpartiet anser att arbetet med att minska viltbetesskadorna ska kunna finansieras via viltvårdsfonden.
Miljöpartiets generella inställning är att kemiska bekämpningsmedel över huvud taget inte är acceptabla i våra ekosystem. Vi anser inte att det finns någon anledning att ha kvar möjligheten för skogsvårdsstyrelsen att ge dispens för besprutning med bekämpningsmedel i skogen. Vi föreslår därför att regeringen lägger fram föreslag påändringar i lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark med denna innebörd.
Under ett flertal år har skogbruket nyttjat kemisk behandling av skogsplantor i syfte att göra dem motståndskraftiga mot framför allt angrepp av snytbagge. Det idag förbjudna giftet Permetrin har visat sig ge arbetsmiljöproblem och ha allvarliga effekter på vattendrag. Idag är Permetrin ersatt av det till förväxling lika ämnet Cypermetrin. Preliminära studier visar att vax till och med har visats vara effektivare än Permetrin. Miljöpartiet förordar ett skogsbruk som inte gynnar snytbaggen så som dagens trakthyggesbruk gör, i kombination med mekaniska eller andra alternativa skydd.
Hyggesvila är effektivt för att minska snytbaggeangrepp. Vi vill därför ändra i lagstiftningen så att en hyggesvila på tre vegetationsperioder blir möjlig.
Det mekaniserade skogsbrukets användning av hydrauliska maskiner med stora oljevolymer är ett tilltagande miljöproblem. Hydraul- och smörjoljorna kan vara särskilt skadliga för grundvattnet. Även ur arbetsmiljösynpunkt är sådana oljor farliga, både vid hudkontakt och vid inandning av oljedimma. Olika former av försöks- och utvecklingsverksamhet med nya substitut till giftiga mineraloljor har skett och sker. De vegetabiliska oljorna är nedbrytbara i naturen och ofta väsentligt bättre ur arbetsmiljösynpunkt. Miljöpartiet anser att detta utvecklingsarbete nu har kommit så långt att det är dags att hos regeringen begära en avvecklingsplan för miljöfarliga hydraul- och smörjoljor.
I takt med skogsbrukets mekanisering har allt större volymer dieselolja i skogsmaskiner blivit ett växande hot mot biotoperna och grundvattnet. I dag finns alternativt bränsle i form av exempelvis alkylater, rapsmetylester, etanol eller inblandningar av dessa i dieselolja. Dieseloljan ingår i hotbilden mot skogsmarken på samma sätt som de mineraliska hydraul- och smörjoljorna. Miljöpartiet föreslår en avvecklingsplan för omställning av skogsbrukets drivmedel till miljövänlig motorsågsbensin och drivmedel för dieselmotorer. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att i samband med strategin för alternativa drivmedel särskilt uppmärksamma arbetsmaskiner inom skogsbruket.
Sverige har redan ett av världens mest utbyggda bilvägnät, inklusive skogsvägarna. Endast en tiondel av den svenska skogsmarken ligger mer än en kilometer från någon väg. Miljöpartiet anser att en bättre samordning måste till när det gäller skogsvägnätet. På vissa håll har vi för många bilvägar på grund av dålig samordning markägare emellan. Därför vill vi införa generell samrådsplikt för anläggning av skogsbilvägar. Att minimera antalet skogsbilvägar är inte minst viktigt för uppfyllandet av miljömålet myllrande våtmarker.
I dag görs en så kallad båtnadsprövning av ett skogsvägprojekt, d.v.s. man fastställer vägens nytta för de olika markägare som berörs av vägbygget. Det finns också krav på att vissa miljöhänsyn skall tas vid utformningen (30 § skogsvårdslagen, MKB enligt 15 § väglagen). Det är endast själva vägytan, inte vägsträckningens konsekvenser för hela det berörda skogsområdet, som behandlas i dessa hänsynsregler. Något krav på en total miljökonsekvensanalys, inklusive konsekvenser för den biologiska mångfalden i berört skogsområde, finns inte. Miljöpartiet föreslår att regeringen ålägger SVO att pröva all nybyggnation av skogsbilvägar enligt såväl 12 kap. 6 § som 11 kap. miljöbalken. Likaså ska det i lagstiftningen tydliggöras att byggande av skogsbilväg ska kunna omfattas av tillståndsplikten för markavvattning enligt 11 kap. miljöbalken.
På många håll sker en sortering av virket redan i skogen, granvirke för sig, tall för sig och massa för sig. Var och en av fraktionerna körs ut ur skogen och läggs i separata högar som sedan hämtas av olika fordon. Genom sortering vid sågverk istället för i skogen kan man minimera körningen i skogen samt även på väg. Idag görs detta ofta inte eftersom fraktionerna har olika köpare och olika destinationer. Ibland sker det nog dock av vana och brist på sorteringsplats vid sågverken. Miljöpartiet vill se en satsning på effektivisering av transporter inom skogsbruket, både i skogen och på vägen. Det finns stora vinster i att utveckla logistiken i skogsbruket, framförallt i södra Sverige där flera uppköpare ofta innebär fler transporter.
Skogsbruket har i många fall varit orsaken till utdikning och förstöresle av våtmarker och sumpskogar. Många hotade arter är beroende av just våtmarks- och sumpskogsbiotoper. Områdena fungerar som ersättningsbiotoper för arter som trängts undan från torrare områden av skogsbruket. Utdikningen är inte bara ett problem för naturvården utan också i hög grad en miljöfråga. Våtmarker och sumpskogar fungerar som naturliga kvävefällor eftersom nitrat reduceras till ofarlig kvävgas i den syrefattiga miljön. Numera är skogsdikning tillståndspliktig enligt 18 c § men inte skyddsdikning, trots att skyddsdikning ofta innebär att diken dras genom våtmarksområden. Miljöpartiet kräver att även skyddsdikningen görs tillståndspliktig samt att det generella dikningsförbudet som nu gäller i norra och mellersta Sverige ska gälla hela Sverige.
Genetisk variation är en viktig del av den biologiska mångfalden, på kort men framför allt på lång sikt. Variation är viktigt även när det gäller trädplantor. En genetisk monokultur är känsligare än en heterogen plantering. Genetisk förädling och kloning syftar till att samtliga plantor har exakt samma genuppsättning, vilket i sig innebär en stor sårbarhet. Med tanke på de långa tidsaspekterna i skogsbruk anser vi det viktigt att bevara genetisk variation i plantmaterialet. Därmed anser vi att genetiskt förädlade plantor inte hör hemma i ett uthålligt skogsbruk.
Det är en stor risk man tar när man planterar exotiska trädslag i stor skala eftersom man inte kan förutse de ekologiska konsekvenserna. Att contorta växer bra i Nordamerika betyder inte att det blir bra virke i Sverige. När man inför exoter finns risker för att man även tar med sjukdomar och parasiter vilka kan skada den inhemska floran. Vidare kan en plantering med exoter bli artfattig om inte inhemska arter av insekter, lavar och svampar kan finna sitt livsrum där. Miljöpartiet anser att man ska använda främmande arter med väldigt stor försiktighet och endast efter en noggrann riskanalys.
Biologisk mångfald innebär variationsrikedom av naturtyper samt variation mellan och inom arter. Ofta kan det praktiska naturvårdsarbetet få fokus på arter, men lika viktigt är ekosystemfunktioner och genetisk variation. Arter som missgynnas idag är ofta specialister, svårspridda eller har svårt att "övervintra" till bättre tider. Arter som ökar är i allmänhet generalister. Detta tyder på för korta omloppstider, ekologiska barriärer och ensartning av landskapet. Lokala utdöenden och kolonisationer är ofta det normala för arter. Det kan därför vara lika viktigt att bevara ett område där arten befinner sig som att bevara ett område intill, möjligt att kolonisera. För ett effektivt arbete för biologisk mångfald behövs därför ett helhetsperspektiv och mer kunskap om arters habitatkrav, arealkrav och spridningsbiologi.
En helhetssyn bortom ägoförhållanden och andra antropogena gränser är nödvändig för att uppnå bra resultat i skogsskyddsarbetet och i arbetet med att långsiktigt bibehålla biologisk mångfald. Endast genom att ta ett helhetsperspektiv där man tittar på faktorer som habitatstorlek, isolation, fragmentering och spridningsbarriärer kan man förutspå effekter av olika ingrepp och arters långsiktiga överlevnadsmöjligheter. Naturvårdsverket föreslår att regionala landskapsplaner ska finnas på länsnivå senast 2010 i syfte att uppnå miljömålet om biologisk mångfald. De planer Naturvårdsverket föreslår ska omfatta all mark såsom myrar, jordbruksmark, skogsmark, sjöar och vattendrag. SVO har under fem år arbetat med LEKO, landskapsekologiska kärnområden. Ekologiska landskapsplaner är också ett arbetssätt som använts av ett fåtal stora skogsbolag samt någon enskild stiftelse. Miljöpartiet anser att länsstyrelserna och Skogsvårdsorganisationen ska ha ett gemensamt uppdrag i att upprätta ekologiska landskapsplaner.
Brandstörningar innebär att viktiga ekologiska processer sätts igång och har inom det boreala området varit en avgörande faktor för biodiversiteten i skogslandskapet. Den brända skogsarealen är idag för liten för att upprätthålla vitala populationer av brandberoende arter. Hyggesbränning är dessutom ofta ett gott alternativ till markberedning. Enligt FSC ska ägare till större markinnehav bränna en viss areal. Miljöpartiet anser att dagens nivåer av naturvårds- och hyggesbränning inte är tillräckliga och därför måste öka.
Skogsstyrelsen har under ett antal år arbetat med att lokalisera de värdefullaste utsnitten av svenska skogsmiljöer, nyckelbiotoper. Arbetet är viktigt för att rätt beslut ska kunna fattas i skyddsarbetet och för att därmed kunna uppnå miljömålet levande skogar. Privatskogsbruket har tidigare haft ett moratorium för avverkning av nyckelbiotoper till dess staten hinner ikapp med skyddsarbetet. Ett lovvärt initiativ som borde följas av storskogsbruket. Miljöpartiet anser att alla nyckelbiotoper ska ges det skydd som krävs för dess bevarande samt att skogsvårdsstyrelsen ges tillräckliga resurser för att kunna göra biotopskydd eller naturvårdsavtal i de fall de inte är skyddade genom reservat eller frivillig avsättning.
Idag sker nyetablering av ädellöv och löv endast i mycket liten skala, trots att efterfrågan finns och Sverige idag har nettoimport av lövträ. Orsakerna till detta är flera. För det första är decenniers propaganda för granen svår att vända. Vidare saknas det kunskaper om lövskogsbruk, vilket dessutom ofta är arbetsintensivare och dyrare än granskogsbruk. För att lyckas med ädellöv krävs i de allra flesta fall att man hägnar området på grund av dagens alltför täta klövviltstammar. När det gäller att få upp en ny ädellövskog där man tidigare avverkat en sådan, vilket man måste enligt skogsvårdslagen, finns medel att söka för en del av denna kostnad. Teoretiskt skulle man också kunna få pengar för plantering på lämpliga marker som tillfälligt hyst gran. I praktiken sker detta sällan eftersom de medel som är avsatta för skydd inte räcker till det. Miljöpartiet vill se större satsningar på nyetablering, forskning, information och stödmöjligheter för etablering och skötsel av ädellövskogar.
Naturmiljövårdens intressen ska så långt det är möjligt tillgodoses inom ramen för skogsbruket. Men även med aldrig så goda generella hänsyn behöver vi också avsätta områden som undantas från produktionskrav. Hur mycket som måste skyddas är starkt beroende av hur övrig skog brukas. Expertgruppen knuten till Miljövårdsberedningen angav i SOU 1997:97 att 15 % av den produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen behövde skydd. Expertgruppen ansåg vidare att om det svenska skogsbruket naturvårdsanpassas halveras behovet av reservat. Riksdagen har senare anslutit sig till 5 % då den lade fast strategin för biologisk mångfald. Miljöpartiet anser att 5 % nedanför skogsodlingsgränsen är en miniminivå vilken kan stödjas bara om den generella hänsynen i skogsbruket är betydligt större än i dagsläget.
Enligt de Facto 2004, Miljömålsrådets uppföljning av Sveriges miljömål, går arbetet med skydd av skog alltför långsamt på grund av bristande resurser. Skogsskyddsarbetet måste accelerera rejält för att skyddsvärd skog ska kunna skyddas i sådan omfattning som krävs för att bibehålla den biologiska mångfalden. Miljöpartiet har framgångsrikt arbetat för, och kommer att fortsätta verka för, höga insatser för skydd av skog för ett uppfyllande av miljömålet levande skogar. Vi vill även ha en större flexibilitet vid val av skyddsform beroende på lämplighet och lokala skillnader. Skyddsarbetet ska inte hindras på grund av sifferexercis i hur mycket som ska skyddas i olika former. Därför måste det finnas möjlighet att omfördela medel mellan anslagen till skogsskyddet. Vi vill också se en utvärdering av hur kostnadseffektiva olika skyddsformer är, det vill säga vilka som ger största naturvårdsnyttan för minsta samhällskostnaden.
Reservatsinstrumentet är ett starkt skydd och har därmed många fördelar, framför allt långsiktigheten. I takt med att arealerna skyddad natur ökar, ökar också behovet av skötsel och tillsyn. För att bevara naturvärden krävs i vissa fall kontinuerliga ingrepp och skötsel. För tillgänglighet och möjlighet till rekreation och friluftsliv kan även vissa åtgärder krävas såsom utmärkning av leder. I nuläget finns i vissa län en allvarlig eftersläpning i reservatsskötseln; därför behövs resursförstärkningar omgående. Miljöpartiet anser att naturreservatsbildning och skötsel är en viktig del av skogsskyddet som bör prioriteras även fortsättningsvis.
Naturvårdsavtal träffas mellan staten (SVO) och markägaren i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden. En förutsättning är höga naturvärden och en skogsägare med intresse och engagemang för naturvård. Avtal tecknas ofta för 50 år och ligger kvar även vid ägarskifte. Som kompensation får ägaren ersättning som delvis täcker intrångsvärdet. En nackdel, och ibland fördel, är frivilligheten. En annan fördel är att det är ett relativt billigt sätt att skydda naturvärden. Instrumentet används ofta i områden där naturvärdena gynnas av naturvårdande skötsel eller där konventionell föryngringsavverkning är olämplig. Någon arealbegränsning för naturvårdsavtal finns inte. Miljöpartiet anser att naturvårdsavtal är ett bra skydd, framför allt i skötselintensiva områden. Därför kan med fördel en ökad andel av skogsskyddet framöver bestå av just naturvårdsavtal.
Biotopskydd är bra för att bevara mindre skogsområden med höga naturvärden. Beslut om biotopskydd fattas av skogsvårdsstyrelsen och innebär inskränkningar i brukandet för all framtid. Ägaren får ersättning av staten men bibehåller ägandet och jakträtten på området. I fall där skötsel behövs för att skydda naturvärden i ett biotopskyddsområde är det oklart vilka medel som ska gå till detta. Miljöpartiet anser att det snarast ska klargöras vilka medel som ska användas för denna skötsel.
Om tillräcklig areal för att nå miljömålet Levande skogar ska kunna sparas krävs frivilliga åtaganden från skogsägarnas sida. Ett frivilligt avsatt område ska vara större än 0,5 hektar och bestå av produktiv skogsmark där skogsbruk eller andra åtgärder som kan skada områdets natur- eller kulturvärden inte görs. Här har den privata näringen visat ett stort ansvar genom att det redan nu finns uppskattningsvis 1 miljon hektar frivilligt avsatt skogsmark i Sverige. När det gäller den frivilliga avsättningen är dock både långsiktigheten och kvalitén något vi inte vet mycket om. Seriösa virkesinköpare handlar idag inte virke som härrör från frivilliga avsättningar. Miljöpartiet anser att skogsbolagen, speciellt de statliga, ska erbjuda full insyn och öppenhet kring sina frivilligt avsatta arealer. Öppenheten garanterar att skyddet blir varaktigt och inte "hoppar" runt mellan olika arealer för att möjliggöra avverkning. Öppenhet är nödvändigt för trovärdigheten kring de frivilliga avsättningarna.
De naturvårdsinstrument som länsstyrelserna och skogsstyrelserna förfogar över, främst naturreservatsskydd och biotopskydd, är avsedda att komplettera varandra, men i praktiken är det inte så. Skogsstyrelsens tolkning av biotopskyddet innebär att biotopskyddsinstitutet begränsas till områden om högst 5 ha. I det praktiska arbetet med inrättande av naturreservat prioriterar länsstyrelserna oftast stora områden, dvs. områden som är större än 20 ha. Detta innebär att skyddsvärda områden i storleksordningen 5-20 ha i praktiken står helt utan skydd. Denna situation är alarmerande med tanke på att de urskogsrester vi har kvar sällan är större än 10-15 ha. Det gäller speciellt södra Sverige, där bevarandebehovet är som allra störst, men även norra Sverige. Enligt Miljöpartiets mening skall kriteriet för skydd vara ett områdes naturvärde och inte huruvida det av storleksskäl passar in i bestämda tolkningar och tillämpningar av naturvårdslagen. Vi kräver att regeringen vidtar åtgärder och avsätter resurser för att se till att naturvårdslagstiftningen tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin storlek.
En skötselplan är en strategi för hur ett reservat ska skötas för att naturvärdena ska bestå. Men naturen är föränderlig liksom rönen om hur den fungerar. Miljöpartiet anser därför att skötselplaner för naturreservat liksom biotopskydd ska ses över och vid behov revideras varje tioårsperiod .
Idag saknas lagstiftning vilken berättigar till ersättning för skydd av naturminnen och djur- och växtskyddsområden beskrivna i miljöbalken 7 kap. 10 och 12 §§. Det finns inte heller några ersättningsregler kopplade till 1 § artskyddsförordningen (1998:179). Miljöpartiet anser att markägare med naturvärden på sin mark ska kunna kompenseras vid inskränkningar. Därför ska ersättning kunna utgå vid inrättande av naturminne liksom vid inskränkningar till följd av artskyddsförordningen.
Markens pH-värde har de senaste decennierna i allmänhet sjunkit med 0,3-1,0 enheter i landets sydligare delar. Endast i de inre delarna av Norrland tycks marken nästan helt ha undgått att påverkas av det sura svavel- och kvävenedfallet samt skogsbrukets försurande uttag av virke. Skogsbruket står i södra Sverige för närmare en tredjedel av den nutida markförsurningen och i Norrland för praktiskt taget hälften.
Markförsurningen åtföljs av en utarmning av markens förråd av mineralnäringsämnen och har i Sydsverige medfört påtagliga förändringar av bland annat svamp-, lav-, växt- och mossflorans artsammansättning. Dessutom utgör den på längre sikt ett hot mot skogens virkesproduktion. Genom att marken helt eller delvis kan neutralisera tillförd syra har den en viss förmåga att skydda närliggande vatten från sur nederbörd men denna förmåga försvinner om marken försuras. De i särklass allvarligaste försurningsproblemen återfinns i syd- och västsvenska urbergsområden där den kritiska syrabelastningen på många håll redan är överskriden. I delar av dessa områden är marken numera försurad ända ned till berggrunden, och där håller sig pH-värdet i sjöar och vattendrag året om kring 4,5. I sådana trakter uppvisar också grundvattnet tydlig försurningspåverkan.
Skogsstyrelsen har lämnat förslag till åtgärdsprogram mot markförsurning och för ett hållbart brukande av skogsmarken. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen föreslår i utvärderingen av miljömålen 2004 att utvecklingsfasen av detta åtgärdsprogram genomförs för att uppfylla miljömålen Bara naturlig försurning och Levande skogar. Utvecklingsfasen syftar till att ta fram ett kunskapsunderlag samt att utvärdera behovet av åtgärder för att nå miljömålen. Arbetet ska även leda till ett åtgärdsprogram för framtida arbete där förslag till delvis egenfinansiering tas fram för att växla upp det statliga anslaget. Miljöpartiet anser att detta program ska genomförs snarast.
Miljöpartiet anser att produktionshöjande kvävegödsling av skogsmark ska tillämpas undantagsvis och endast på triviala skogsmarker där naturvärdena är små. Dessutom bör gödsling noggrant följas upp för att eventuella negativa effekter på ekosystemen ska kunna upptäckas. Att återföra askan efter biobränsleuttag är ett sätt att delvis återföra växtnäringsämnen till skogen och därmed sluta kretsloppen. Askåterföring måste göras på rätt marker på rätt sätt så att inte negativa effekter på miljön uppstår. Miljöpartiet anser att det i vissa skogar där försurningen gått väldigt långt kan vara aktuellt med askåterföring med kalk tillsatt, så kallad vitaliseringsgödsling. Vitaliseringsgödsling är ännu under utveckling och måste användas på rätt marker under effektuppföljning.
Skogsbruk i känsliga natur- eller kulturmiljöer ska bedrivas så att värdena består. Många av dagens skogar är resultat av mångårig kulturell påverkan; man har använt skogen till bete, ved och husbehovsvirke. Spärrgreniga ekar, gamla lindar och murar är ofta minnen av forna tiders betesnyttjande. Det finns också utkomstrelaterade kulturminnen såsom kolbottnar och tjärdalar. På många håll finns minnen av tider då landsbygdsbefolkningen var betydligt större än idag. Husgrunder, odlingsrösen, murar och vägar är exempel på sådana typer av lämningar. Miljöpartiet vill se ökade insatser för att inventera kulturvärdena i skogsbrukslandskapet samtidigt som möjligheterna att skydda dem ökas. Kulturmiljöer kan ofta synliggöras genom ett anpassat skogsbruk.
NOKÅS-anslag kan ansökas för skydd av natur och kulturmiljöer i skogslandskapet, såsom naturvårdsbränning, skogsbete, våtmarker och för uppröjning kring kulturlämningar. År 2002 uppgick dessa bidrag till 7 miljoner kronor, vilket inte på långa vägar räcker för att täcka behovet. Miljöpartiet vill se en uppräkning av NOKÅS-anslaget i kombination med andra skyddsåtgärder, framförallt information och rådgivningsinsatser.
I många delar av Sverige där människor verkat under tusentals år är all mark kulturpåverkad på ett eller annat sätt. Olika tider har lämnat olika spår. Odlingsrösen, tjärdalar och kolbottnar är vanliga sentida spår av näringsfång. Ibland kan dessa vara så vanliga att 30 % eller mer av skogsarealen inom en bygd utgörs av fornminnen. Miljöpartiet vill ha ett reellt skydd av kulturminnen på skogsmark. För att detta ska vara meningsfullt måste det vara klart hur, vilka och i vilken omfattning kulturminnen ska skyddas. En översyn av definitioner, avvägningar och prioriteringar bör göras när det gäller nutida näringsfångslämningar.
Jordbrukare kan efter EU-inträdet söka stöd för skydd och bevarande av kulturobjekt och de kan söka LBU-medel (landsbygdsutvecklingsmedel) för utvecklande av sin jordbruksnäring. Motsvarigheten finns i dagsläget inte för skogsbrukaren, vilket är ett resultat av nationella prioriteringar. I Finland går 17 % av LBU-medlen till skogsbruk att jämföra med 0,1 % i Sverige. Även småskogsbrukarna är en del av en levande landsbygd och kan även de behöva stöd för att värna om samhällsnyttor. Dessutom är kulturlämningar i skogslandskapet ett nog så viktigt kulturarv som kulturlämningar i jordbrukslandskapet. När de nya miljöstöden beslutas bör man därför på nationell nivå förändra så att lämpliga EU-medel även kan komma skogsbrukare till del. Miljöpartiet anser det inte önskvärt att skogsbruket blir reglerat såsom jordbruket är. Däremot bör bevarandet av kulturmiljöer i skogsbrukslandskapet ges samma vikt och samhälleliga stöd som kulturmiljöer i jordbrukslandskapet.
Inom skogsvetenskapen ligger oftast fokus på träden och inom biologin tänker man ofta bort virkesproduktionen. Om vi ska kunna utveckla skogsbruksmetoder som kombinerar produktion och naturvård måste vi ha mer samarbete över fakultetsgränser. Miljöpartiet anser att det behövs mer forskning som är tvärsektoriell. Genom att bättre förstå ekologiska processer och hotade arters behov och livsförutsättningar ökar man möjligheterna att kunna bedriva ett anpassat skogsbruk.
Arter som missgynnas av dagens skogsbruk karakteriseras ofta av att de är specialister i något hänseende, exempelvis ett visst substrat eller en viss biotop. De är ofta svårspridda eller har svårt att övervintra en hyggesperiod. Utan kunskaper om enskilda arters krav och skäl till att de är hotade blir arbetet med att rädda dem väldigt chansartat. Att återgå till historisk markanvändning eller fri utveckling är vanligt men inte alls någon garanti för ett reellt bevarande. Miljöpartiet vill se mer forskning kring populationsekologiska samband och spridningsbiologi för ett träffsäkrare naturvårdsarbete.
Svenskt skogsbruk och skogsforskning har med statens goda minne stött överföring av lövmarker till barrskog. Kunskaper om och erfarenheter av det motsatta är idag ofullständiga. Kunskaper om och traditioner av att etablera blandskogar är också bristfälliga. Miljöpartiet menar därför att det finns ett behov av bättre kunskaper om hur ädellövskogar, lövskogar och blandskogar etableras på lämpliga marker som tillfälligt har hyst barrskogar. Mer kunskap och forskning om hur man kan kombinera skogsbruk med bibehållna naturvärden och vilka skogsbruksformer som är acceptabla ur naturvårdssynpunkt är nödvändigt.
Vi vill genom ökade samrådskrav förbättra möjligheterna att minska konflikter och förbättra skogsbrukets och rennäringens möjligheter att verka sida vid sida. Skogsvårdsorganisationen har i omgångar haft utbildningar för skogsbrukare om rennäring och för renskötare om skogsbruk - dessa bör upprepas. Miljöpartiet anser också att mer kunskap om skogsbrukets effekter för rennäringen och vice versa behövs. Vi anser att 6 kap. 4 § skogsvårdslagen (SOU 2001:101) bör ändras så att samrådsplikt för större markägare inom hela renskötselområdet ska gälla. Vid vilken typ av ingrepp i skogsbruket samrådet ska gälla bör utredas snarast.
Skogens rekreationsvärde nära tätorter är så viktigt att det bör prioriteras före produktion. Dessbättre går det ofta bra att bedriva produktion av skogsråvara samtidigt som skogen nyttjas för rekreation. De flesta av oss har inte längre någon självklar koppling till skog och natur trots att det finns fakta som talar för att människor mår bra av att vistas i skogen. Långtidssjukskrivna mår bättre genom skogskontakter och friskvård är en mycket bra form av vård. För de friska ökar vistelsen i skog och natur välbefinnandet. En ökad satsning på att utveckla skogens sociala värden i glesbygden, framför allt för att skapa förutsättningar för naturturism, är till fördel både för den regionala utvecklingen och för naturvårdsarbetet i skogen. För att skogen ska ha ett värde för turism krävs att den är mångfasetterad och rik på naturupplevelser. Således finns det skäl att beakta den sociala dimensionen av skog även i glesbygdsregioner. Miljöpartiet anser att tätortsnära skogar ska planeras och skötas så att de blir attraktiva, lättillgängliga och passar för friluftsaktiviteter, under förutsättning att detta inte kommer i konflikt med naturvårdshänsyn.
Ständiga krav på tillväxt inom skogsindustrin kan inte mötas med ständigt ökad tillväxt i skogen. Istället måste tillväxten bestå i mer vidareförädling och produktion av kvalitetsvirke snarare än bulkvaror. I Sverige har vi goda förutsättningar att producera kvalitetsvirke, och med vidareförädling kan vi också hålla uppe sysselsättningen inom skogssektorn. Miljöpartiet ser positivt på den svenska satsningen på träteknisk utveckling och forskning vilken regeringen initierat.
Sveriges och västvärldens energiförbrukning kan minskas radikalt genom sparande och effektivisering, men en ökad användning av biobränslen är ändå nödvändig. Under senare år har uttaget av biobränsle från skogen ökat dramatiskt. Mycket av trädens näringsämnen sitter i barren och det är därför viktigt att groten tas ut ur skogen när barren ramlat av samt att askåterföring tillämpas. Miljöpartiet anser att biobränsleuttag måste göras på så sätt att inga negativa effekter på framtida produktion, naturvärden eller försurningsstatus uppkommer.
Skogspolitikens medel är av rättslig, ekonomisk och administrativ art. Till de statliga åtagandena hör att tillhandahålla information, rådgivning och utbildning om gällande regelverk och lämpliga former för att bedriva ett hållbart skogsbruk. Staten har även åtagit sig att finansiera viss forskning och att informera om nya rön och ny metodik. Staten skall även bedriva tillsyn av efterlevnaden av skogsvårdslagen och andra lagar som räknas som skogspolitiska medel. Skogspolitikens mål baseras på att skogsbruket gör åtaganden utöver vad lagstiftningen kräver. Därför har statlig rådgivning och information en viktig roll för hur väl skogspolitikens mål uppfylls. Senare utvärderingar visar tydligt att insatser som röjning i ungskog och naturvårdshänsyn vid avverkning blir bättre med bra rådgivning. Miljöpartiet anser att skogsvårdsorganisationens arbete med information, rådgivning och utbildning har hög prioritet. Ytterst har dock skogsägarna ett eget ansvar för kunskapsinhämtande om regelverk och de skogspolitiska målen.
I och med den nya skogsvårdslagen avreglerades skogsbruket samtidigt som naturvårdskraven ökade. Skogsvårdsstyrelserna blev mer av naturvårdsmyndighet men behöll samtidigt sin gamla roll som produktionsrådgivare. Man har därmed kvar sina breda och mestadels goda kontakter direkt med skogsbrukarna. Tyvärr är inte kunskaperna om naturvård alltid de bästa, eftersom de flesta anställda har sin utgångspunkt i en äldre skogsbruksutbildning. Miljöpartiet önskar en större spridning av kompetenser inom SVO i form av fler biologer och skogligt utbildade med naturvårdsinriktning. Motsvarande vill vi se att den skogliga kompetensen höjs på landets länsstyrelser.
Skogsvårdsorganisationen är den mest regionaliserade av statens myndigheter med 126 kontor spridda över hela Sverige. En förutsättning för denna spridning, trots relativt knappa statsanslag, är en betydande andel uppdragsverksamhet. Med rätt kunskaper på SVO kan man minska riskerna för att ömtåliga natur- och kulturobjekt förstörs på grund av olämpligt skogsbruk. Det har också visat sig att SVO har lättare för att arbeta med avsättningar än länsstyrelsen, vilket vi tror beror på det samarbete och ömsesidiga förtroende som SVO och brukare ofta har etablerat. Miljöpartiet ser vinster med SVOs dubbla roll, vilken ger möjlighet till rådgivning och upplysning i samband med avverkningsplanering. Vi anser vidare att det är viktigt att SVOs uppdragsverksamhet bedrivs i enlighet med de skogspolitiska ambitionerna.
Länsstyrelsernas miljöenheter är tämligen hårt arbetsbelastade med en bred miljö- och naturskyddsverksamhet. Tyvärr är kontakterna direkt med skogsbrukarna begränsade. Samarbetet mellan länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser har successivt förbättrats avseende informella kontakter i frågor om områdesskydd och naturvård. Samrådet sker i vissa fall löpande genom parvisa kontakter och i andra fall enligt särskilda överenskommelser om vad som skall samrådas om. Men fortfarande förekommer det alltför många misstag i naturvårdsarbetet beroende på bristande informationsutbyte. Miljöpartiet anser att skogs- och naturvårdsmyndigheterna bör utforma ett fastare och mer formaliserat samarbete.
Miljöpartiet anser att miljöbalken bör innefatta nuvarande lagar som är centrala för all miljöpåverkande verksamhet och vara heltäckande. Skogsvårdslagen behandlar till stor del naturvårdshänsyn och hushållning med naturresurser. Regeringen bör därför närmare pröva hur skogsvårdslagen, eller åtminstone stora delar av den, kan inarbetas i miljöbalken.
Förväntade följder av växthuseffekten är ett varmare klimat och rikligare nederbörd. Som en följd förväntas flera skadedjur få det gynnsammare och deras utbredningsområden förflyttas längre norrut. Även andra organismer i skogen kommer att påverkas av ett förändrat klimat. Detta är dock något som måste hanteras inom miljö- snarare än skogspolitiken. Ibland kommer förslag om att skog ska tillgodoräknas som kolsänkor i klimatarbetet. Miljöpartiet vänder sig starkt emot detta eftersom det är ett passivt förhållningssätt som saknar vetenskaplig grund. Det finns skogar, framförallt våtare sådana, som är nettokoldioxidproducenter snarare än upptagare. Däremot kan skogen bistå med icke fossil energi, vilket är positivt för att hejda klimateffekten.
Andelen skogsägare som inte bor på fastigheten ökar. Många skogsfastigheter har ärvts av en eller flera nya skogsägare som ofta inte har några ingående skogsbrukskunskaper. Många av dessa fjärrägare anger andra skäl än ekonomiska till sitt ägande. Personlig relation, naturvård eller jakt kan vara skäl till att man behåller en skogsfastighet. En annan ägarkategori är aktieägaren, eller fondinnehavsägaren. Denne ägare är ännu mer anonym och har ofta strikt ekonomiska skäl till sitt ägande. Miljöpartiet ser det som positivt med ägare som har en personlig relation till sin fastighet, antingen känslomässig eller som försörjningsbas. Vi tror att det ger förutsättningar till ett långsiktigt brukande. Samtidigt är det bra med lokala utkomstmöjligheter i regioner där sådana annars ofta saknas.
Staten har och har haft en ambition att fastigheter ska bli större och ekonomiskt rationellare. Det är därför skattemässigt fördelaktigare för en som redan har skog jämfört med en som inte har det att köpa ny skog. Miljöpartiet anser inte att det finns ett egenintresse i stora fastigheter, tvärtom kan det ur miljösynpunkt ibland vara bra med ett splittrat ägande med olika intensitet i brukandet. Därför anser vi att särreglerna vid rationaliseringsförvärv ska bort.
Utredningar har visat att skogsavdragen bidrar till dyra fastigheter. De dyra köpeskillingarna finansieras sedan ofta med stora föryngringsavverkningar. Även de liberalare avverkningsreglerna har i och med 1994 års lagstiftning inneburit att skogsfastighetspriserna har ökat överallt i landet. Det är viktigt att avdragsregler och lagstiftning inte bidrar till exploaterande virkesuttag i samband med fastighetsöverlåtelser. En skogsfastighets pris påverkas idag i hög grad av den kortsiktiga avkastning man kan förvänta sig från fastigheten. En av de tråkigaste effekterna av detta är att den samvetsgranne skogsfastighetsspekulanten som inte vill kalavverka maximalt antingen måste ha mycket god ekonomi eller helt enkelt avstå från köpet. Miljöpartiet anser att en översyn av lagstiftningen vid överlåtelse bör göras i syfte att främja småskaligt långsiktigt ägande och brukande. Dessutom måste lagstiftningen skärpas så att möjligheterna för s.k. skogsklippare att skövla fastigheter begränsas. Allt skogsbruk måste baseras på långsiktigt tänkande.
En ägare som låtit skogen växa på fastigheten och därmed skapat ett mervärde får vid försäljning betala reavinstskatt på värdeökningen. Den nye ägaren kanske bestämmer sig för att hugga ner de träd han just köpt för skattade pengar. Det blir då moms på virket och sedan inkomstskatt på det som är kvar av försäljningsbeloppet. Det är något märkligt att försäljning av just virke ses som ren förtjänst och inte som en försäljning av en vara. I normalfallet kan en näringsidkare som köper och sedan säljer vidare en vara dra av skatten. Miljöpartiet anser att en översyn av beskattning vid virkesförsäljning bör göras i syfte att göra den rättvisare och mer jämställd med övrig näringsverksamhet.
I samband med ersättningar för områdesskydd i form av biotopskydd eller reservatsbildning uppkommer i många fall en för ägaren inte oväsentlig reavinstbeskattning. Denna beskattning gör att en stor del av ersättningen äts upp, vilket ägaren ibland vill ha täckning för i ett högre intrångsbelopp. Därmed försvåras, fördyras och försenas ofta skyddsprocessen på ett onödigt sätt. Miljöpartiet anser att reavinstbeskattning ska utgå vid intrångsersättningar eller köpeskillingar i samband med områdesskydd.
Kvinnliga skogsägare äger en knapp sjundedel av den totala ytan brukbar skogsmark i Sverige och 37 % av de privata skogsägarna är kvinnor. Trots det finns nästan inga kvinnor representerade i ledningar och styrelser för skogsbolagen eller på skogsvårdskontoren. Undantag finns dock, till exempel i statliga Sveaskog där kvinnorna är välrepresenterade i styrelsen. Miljöpartiet anser att det finns stora vinster med fler kvinnor i Skogs-Sverige, inte minst ur naturvårdssynpunkt; kvinnliga skogsägare är i genomsnitt mer intresserade av naturvård än manliga skogsägare.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
| [1] |
Ökad produktion i familjeskogsbruket, Skogforsk 2004 |