Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att i det kommande svenska miljö- och landsbygdsprogrammet prioriteras åtgärder som riktar sig till det aktiva lantbruket i Sveriges mindre gynnade områden samt att möjligheterna till full svensk medfinansiering av de modulerade medlen utnyttjas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett produktionsmål för det svenska jordbruket i de mindre gynnade områdena.
Jordbrukets produktionsförhållanden i Sverige kan man indela i slättbygder och mindre gynnade områden. I de senare ingår stödområdena 1-4 i norra Sverige samt stödområde 5 i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Kännetecknande för produktionen i dessa områden är att slättbygderna domineras av spannmålsodlingen men inom de mindre gynnade områdena så finns landets kött- och mjölkproduktion. Ca 60-70 % av den finns inom de mindre gynnade områdena.
Jord- och skogsbruket står för ca 10 % av den svenska bruttonationalprodukten och 9 % av den samlade sysselsättningen. Av detta kommer ca 50 % från jordbruket och livsmedelsindustrin. Eftersom jordbrukets produktionsmässigt och ekonomiskt tyngsta del utgörs av kött och mjölk såär de mindre gynnade områdena viktiga för den svenska jordbruksproduktionen.
För att belysa det så går det att studera den sysselsättning som de gröna näringarna genererar i ett antal län inom de mindre gynnade områdena. Exempel på detta är: Jönköpings län 17,3 %, Kronobergs län 17,1 %, Kalmar län 22,9 %, Jämtlands län 18,9 % och Västerbottens län 16,4 %. I de flesta av dessa län så kommer cirka hälften av sysselsättningen från jordbruket och livsmedelsindustrin.
Kännetecknande för jordbruket i vårt land är att antalet brukare, djur och åkermark i produktion minskar. Minskning av åkermark och djur har främst skett inom de mindre gynnade områdena. Exempel på detta är att åkermarken inom stödområdena 1-5 har minskat med 4-25 % sedan 1995. Under samma period är arealen åkermark oförändrad i övriga landet.
Ett annat exempel är antalet mjölkkor som under perioden 1995 till 2002 minskar med 7-31 % inom de mindre gynnade områdena 1-5, under samma period är minskningen 4 % i övriga landet.
Den av EU tilldelade mjölkkvoten för Sverige uppgår till 3 300 miljoner kilo mjölk med 4,33 % fetthalt. Invägningen för kalenderåret 2003 uppgick till 3 226 miljoner kilo, (fetthalt 4,22 %) vilket var 2,84 % under landskvoten. Sverige är det enda land i EU som inte uppnår sin landskvot.
Reformeringen av den europeiska jordbrukspolitiken är en radikal reform genom att ersättningarna frikopplas från produktionen och i framtiden kommer att till största delen bestå av en gårdsersättning med ersättningsrätt pååker- och betesmark.
I reformen finns också en reform av mjölkpolitiken som innebär att interventionspriset på smör och mjölkpulver sänks samt med en kompensation till mjölkgårdarna.
Reformens konstruktion innebär att landets kött- och mjölkproduktion kommer att få känna av en kraftig lönsamhetsförsämring beroende på att priset till mjölkproducenterna kommer att pressas kraftigt. Lönsamheten i köttproduktionen drabbas genom dess kopplingar till mjölkproduktionen men också genom att de direktersättningar som finns idag till stor del försvinner och läggs ut på marken och på så sätt inte direkt hamnar hos den som föder upp köttdjuren.
Konsekvenserna av reformen kan bli att stora delar av den svenska jordbruksproduktionen försvinner, särskilt kött- och mjölkproduktionen. Med det händelseförloppet så uppstår de allvarligaste konsekvenserna i landets mindre gynnade områden, eftersom ca 60-70 % av kött- och mjölkproduktionen finns inom dessa områden, med efterföljande konsekvenser för det öppna landskapet, den biologiska mångfalden och sysselsättningen.
Det bästa sättet att möta den hotade situationen är att använda LBU-programmet till riktade åtgärder som vänder sig till kött- och mjölkproduktionen, åtgärder som helt och hållet gynnar det aktiva jordbruket och inte går in i marken och medverkar till markspekulation.
De åtgärder som kan genomföras och skulle få bäst effekt är höjningar av kompensationsersättningen och miljöersättningen till öppet och varierat odlingslandskap, dessa ersättningar kan med lätthet styras till produktionen och på så sätt slå vakt om det svenska kulturlandskapet och den ekologiskt hållbara matproduktionen.
Detta förutsätter dock att Sverige använder de modulerade medlen till LBU-programmet för dessa åtgärder samt också medfinansierar dessa fullt ut med svenska nationella pengar.
I samband med att det nya miljö- och landsbygdsprogrammet tas fram för perioden 2007-2013, så måste dessa åtgärder prioriteras.
En av avsikterna med den nya jordbrukspolitiken är att produktionen ska minskas i hela EU. Det är ett grundläggande argument som alla är överens om. Men finns det överensstämmelse om att det behovet finns i alla länder? För de mindre gynnade områdena i Sverige gäller inte detta, utan i dessa områden handlar det snarare om att öka produktionen.
Vi vet idag att självförsörjningsgraden av svenskt nötkött är ca 56 % och dessutom är sjunkande. Den svenska livsmedelsindustrins överlevnad är hotad då det snart finns en för låg volym i landet för att försörja ett lagom antal livsmedelsindustrier för att det ändå ska finnas en konkurrens kvar mellan de olika aktörerna.
Vill vi inte att det ska finnas någon svensk inhemsk livsmedelproduktion? Är det därför som det inte finns något uppsatt produktionsmål för svenskt lantbruk? Vi är det enda landet i Europa som ej har något produktionsmål. Är det inte slöseri ur BNP-synpunkt? När berörda tjänstemän ska utforma lantbrukets regler har man endast de nationella miljömålen att tillgå. Produktionsmål och miljömål går att sammanföra, det ser vi på våra andra sektorer inom svensk industri. Ett närliggande exempel där ovanstående mål är sammanförda, är Danmark, som idag producerar 6 gånger mer kött än vad man själv behöver.
Genom att utnyttja den potential som finns i en av de naturresurser som vi har i Sverige, kan den samhällsekonomiska vinsten öka på ett markant sätt.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Margareta Andersson (c) |