Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strandskydd.
Stränderna kring Norrbottens älvar och insjöar uppvisar en rik livsmiljö. Ett unikt område för människor, djur och natur i samspel. I denna miljö behöver nutidsmänniskan finna ro och gemenskap "några månader per år". Tyvärr försvårar en snäv tolkning av lagstiftningen (PBL och MB), framför allt synen på strandskyddet, för människan att utnyttja denna möjlighet för fritids- och fastboende.
För samhället är det av grundläggande betydelse att inse och erkänna att stränderna har mycket stor betydelse både för det rörliga friluftslivet och för fritidsboende. Det är viktigt att mark inte får tas i anspråk på sådant sätt att allmänheten hindras eller avhålls från att beträda strandskyddat område.
Förhållandet mellan fritidsboende och friluftsliv i fråga om stränder är väsentligt olika i olika delar av landet. Den generella tillämpningen av lagstiftningen kan av den anledningen få oönskade konsekvenser, både för enskilda medborgare och för den kommunala fysiska planeringen i typiska glesbygdskommuner. Ett båthus på västkusten och ett i inlandet är två helt olika anläggningar, både beträffande funktion och utseende.
Allmänhetens tillgång till stränder för rörligt friluftsliv kan tryggas på ett bra sätt samtidigt som fritidsbebyggelse inom 100 meter från stränderna tillåts i större omfattning. I flera norrländska inlandskommuner kan en stor del av fritidsbebyggelsen tillåtas inom 100 meter utan att strandskyddets syfte mätbart påverkas.
Problemet är att strandskyddet är generellt och inte regionalt anpassat. Samma principer kan strikt användas i Stockholms skärgård, på västkusten, i fjällvärden och i Pajala kommun, trots att verkligheten, behoven och förutsättningarna och förhållandena är helt olika. Det enda som är gemensamt är att det är stränder. Norrbottens län motsvarar ¼ av Sveriges landareal, men bara 2,8 procent av landets befolkning bor i Norrbottens län.
Medan Sveriges befolkning växer, fortsätter utflyttningen från Norrbotten, vilket är ett stort problem för länets kommuner. För att kunna vända trenden och skapa en positiv utveckling, måste glesbygdens alla tillgångar tas tillvara. Strandnära boende är en sådan tillgång, som kan locka unga människor att stanna kvar och nya personer att flytta till glesbygden, men denna viktiga naturresurs kan inte idag till fullo användas. Därför är det angeläget att kommuner i glesbygden ges möjlighet att i sin fysiska planering undanta vissa områden från strandskyddsbestämmelser.
Genom att ge stränderna status av riksintresse i miljöbalken, bör avvägningen av hur mark och vatten ska användas kunna ske i den normala fysiska planeringen genom översiktsplan och detaljplan som kommunerna ansvarar för. Strandskyddet kan ligga kvar som förbud, tills kommunen på ett godtagbart sätt har visat hur riksintresset tillgodoses.
En sådan lagkonstruktion fungerar redan utmärkt för andra viktiga samhällsfunktioner. Det gäller t.ex. planering av Europavägar, järnvägar och kraftledningar samtidigt som kultur- och naturintressen bevaras. Det innebär att kommunerna i en dialog med allmänheten och myndigheter tar det fulla ansvaret för användning av mark och vatten.
I glesbygden finns många stränder med spridd bebyggelse som tillkommit utan planering. Vägar och ledningar är framdragna. Områdena uppfattas ofta som delvis ianspråktagna och den naturliga miljön är påverkad. Här finns goda möjligheter att tillskapa ytterligare tomter till låga kostnader, utan att påtagligt skada strandskyddet. Det är knappast en nationell fråga, utan avgörs bäst av den lokala demokratin utifrån lokala förutsättningar.
I högexploaterade områden är förbudet att bygga på stränderna väl motiverat. Här kan kanske till och med en skärpning av förbudet vara angelägen. Detsamma kan gälla vissa naturområden av nationell betydelse. Likaså bör merparten av de sjöar, vattendrag och kuststräckor, som fortfarande är helt utan bebyggelse, få fortsätta att vara fria. Orörda naturområden är en lokal och en nationell tillgång, i synnerhet vid vatten. Med strandområdena som riksintresse kan detta klaras ut i en dialog mellan stat och kommun.
I Norrbottens läns kommuner behöver vi alla möjligheter till positiv utveckling. Områdena kring insjöar och andra vattendrag blir ett verkligt stödben för överlevnad. Utflyttningen från Norrbotten är för närvarande alarmerande hög. Men många söker sig som hemvändare åter mot norr och söker bra fritidsboende. Denna lust att återvända ger positiva effekter på det lokala näringslivet såsom glesbygdsbutiker och annan service.
Det är angeläget att strandskyddslagen luckras upp i syfte att ge möjlighet till lokala bedömningar och beslut om möjlighet att skapa boendemiljöer i strandnära lägen. Kommunerna bör ges ett ökat inflytande över hanteringen.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Kristina Zakrisson (s) |
|
|
Karin Åström (s) |
Birgitta Ahlqvist (s) |
|
Lennart Klockare (s) |
Birgitta Gidblom (s) |
|
Maria Öberg (s) |