Motion till riksdagen
2004/05:MJ390
av Birgitta Carlsson och Staffan Danielsson (c)

Åtgärder för att minska vildsvinsstammen


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder för att minska vildsvinsstammen i Sverige.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stärka jordbruksarrendatorernas rätt vid viltskador orsakade av vildsvin.

Om inget görs har vi snart 300.000 vildsvin i Sverige.

Inom stora delar av södra och mellersta Sverige orsakar vildsvinen omfattande skador hos enskilda jord- och skogsbrukare. Vildsvinen förökar sig snabbt och har på fem år ökat från cirka 8.000 till cirka 50.000. Om ingenting görs kommer stamman att inom några år vara uppe i flera hundra tusen. Redan idag förorsakar de stor skada i växande grödor. Det finns lantbrukare som fått naturbetesmarker totalförstörda, vallar nästan upplöjda, potatisåkrar genombökade, spannmåls- och majsfält nedmanglade. Vildsvinsnärvaro i landet kan också uppföröka och vidmakthålla farliga grissjukdomar om smitta skulle uppstå. Ökning av vildsvinsstammen gör också att trafikskadorna där vildsvin är inblandade har ökat.

Den skada som vildsvinen orsakar enskilda lantbrukare innebär stora ekonomiska förluster. Det är ett stort problem för dem som drabbas eftersom det inte finns några försäkringar eller statliga ersättningar när det rör sig om jaktbart vilt. Lantbrukaren får alltså själv ta hela förlusten och detta inom en näring som utan vildsvinsskador har en dålig lönsamhet.

Även skogsbruket påverkas skadligt av vildsvinens framfart. De bökar upp mindre plantor och detta gör att markägaren får merarbete genom kompletterande nyplanteringar.

En grupp som drabbas extra hårt när deras grödor förstörs av vildsvinens härjningar är jordbruksarrendatorerna. Det vanligaste är att jakträtten inte ingår i arrendet och det gör att de har ingen möjlighet att själva ingripa när de får sina grödor förstörda. Skadan kan i värsta fall både orsaka stor produktionsförlust men också innebära att EU-ersättningen uteblir.

I Jordabalken finns angivet att markägaren har ett ersättningsansvar för allvarligare viltskador. Detta är dock luddigt formulerat och används sällan i praktiken. Vi anser att denna formulering bör förtydligas och skärpas. Rekommendabelt är också att jordägare och arrendator i förebyggande syfte i arrendekontraktet reder upp ansvarsfördelningen i denna fråga med bäring även på arrendeavgiftens nivå.

Länsstyrelsen kan idag efter ansökan från en arrendator bevilja denne skyddsjakt vid upprepade skador av vildsvin på sin åker- eller betesmark. Detta är dock krångligt och används mycket sällan . Även detta instrument bör förändras så att det blir lättare för en arrendator att vid allvarliga vildsvinsskador snabbt kunna skjuta några djur.

För att minska vildsvinens framfart behövs självklart även jaktinsatser på bred front och dessutom behövs mera effektiva jaktmetoder eftersom vildsvinen är mycket skygga och därigenom svåra att komma åt. Vildsvinsstammen måste hållas nere på en rimlig nivå om inte problemen skall bli ännu större.

Stockholm den 30 september 2004

Birgitta Carlsson (c)

Staffan Danielsson (c)