Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Inledning 4
Ingens ansvar? 4
Gemensam förvaltning av Östersjön 4
EU-perspektivet 5
Svensk handling nu! 6
Fisket 7
Lyft fiskerifrågorna! 7
Åtgärda problemen! 8
Nya förvaltningsstrategier 8
Bättre övervakning krävs 9
Fortsatt arbete med individuellt överlåtbara kvoter 10
Fler marina reservat 11
Miljömärkning av fisk 12
Sjöfart 12
Oljetransporter 13
Sjösäkerhet 13
Åtgärder med anledning av PSSA-klassningen 14
Skadeståndsansvar vid olyckor 14
Goda sjötransporter 14
Främmande arter 15
Fritidsbåtar 16
Hotet från kemikalier och övergödning 16
EU:s miljögaranti 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modell för gemensam förvaltning av Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydligare ansvar för Östersjöfrågor.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en marin strategi i form av en proposition.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillkallandet av en hållbarhetskommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare effektiva skyddsåtgärder till ansökan om vilka skyddsåtgärder som skall ingå i Östersjöns PSSA-klassning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den vetenskapliga rådgivningen från ICES bör vara styrande för bestämningen av fiskekvoter och att regeringen därför i alla förhandlingar om fiskekvoternas storlek bör verka för detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försök med individuellt överlåtbara kvoter (ITQ) inom något av de fem försöksområdena med lokalförvaltning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försök med att överlåta rätten till handredskapsfiske till fiskevårdsområdesföreningar i något område där det finns intresse för detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en parlamentarisk utredning för fortsatt arbete med frågor om införande av ITQ som förvaltningsmodell för fiskerättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bättre övervakning av fisket i Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler marina reservat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljömärkning av fiskeriprodukter.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med heltäckande förslag till åtgärder för att förhindra eller minska problem med främmande arter i våra havsmiljöer, särskilt Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för ökad sjösäkerhet i Östersjön.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om framtagande av kriterier för "goda sjötransporter" syftande till ökade möjligheter för konsumentpåverkan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall verka för att aktörerna i transportkedjan skall dela ett skadeståndsansvar i händelse av en olycka.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall verka för införande av förbud mot trafik med enkelskroviga tankfartyg i Östersjön snarast möjligt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av krav på kompetensbevis för alla båtar över en viss motorstyrka.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredande av en skrotningspremie för äldre tvåtaktsmotorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot övergödning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av möjligheterna att stärka de lokala tillsynsmyndigheternas arbete med enskilda avlopp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att driva ett pilotfall för att klargöra om EU:s miljögaranti innebär att substitutionsprincipen kan tillämpas på hela Östersjöns tillrinningsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordna Östersjöländernas kemikaliepolitik inom ramen för det gemensamma förvaltningsorganet.
1 Yrkandena 14, 15, 17 och 18 hänvisade till TU.
2 Yrkande 16 hänvisat till LU.
Östersjön är ett litet, ekologiskt unikt hav. Det bräckta havsvattnet ger ett ekosystem bestående av få arter, vilket gör Östersjön extra känsligt för miljöpåverkan. På grund av ett litet inflöde av färskt saltvatten från Nordsjön och Västerhavet, späds inte miljögifter ut utan ansamlas i högre halter jämfört med andra havsområden.
Larmrapporterna om den hotade havsmiljön i Östersjön är många. Syrefria bottnar, hotade fiskebestånd, övergödning och oljeutsläpp. Helsingforskommissionen skrev 2001 att man räknade "nära 90 procent av Östersjöns marin- och kustbiotoper som hotade, på grund av exploatering och försämrad miljökvalitet".
Hoten är många, men det saknas vare sig utredningar eller förslag pååtgärder. Bristen på resultat beror inte på brist på kunskap, även om kunskapsläget givetvis kan och bör förbättras. Den politiska viljan har dock varit bristande både nationellt och internationellt. Länderna kring Östersjön är i dagsläget alltför splittrade för att enas kring åtgärder för långsiktig hållbarhet.
Det är flera orsaker som har bidragit till dagens situation. Det kanske allvarligaste problemet är att det idag saknas ett övergripande ansvar för Östersjön på såväl nationell som internationell nivå. Bristande dialog och samordning mellan olika intressenter, politiker, forskare och myndigheter komplicerar ytterligare situationen.
Havet ägs av alla och ingen. Samtidigt som många hävdar rätten till havets resurser tar ingen det yttersta ansvaret för havet. De näringar som nyttjar havet har ansett sig ha sina självklara rättigheter, men inte tillräckliga skyldigheter för att ta ansvar för att skydda de marina ekosystemen. Det är "allmänningens tragedi". Makten över och ansvaret för havet kompliceras också av att havet historiskt ansetts vara en symbol för frihet och oberoende.
Folkpartiet och Miljöpartiet vill med denna gemensamma riksdagsmotion ta initiativ till ett ökat nationellt och internationellt samarbete för Östersjöns överlevnad. Här krävs mer konkret handling än diskussion och nya utredningar. Vi lyfter frågor som rör den känsliga havsmiljön i Östersjön, i hopp om att ett ökat samarbete i svensk politik också kan ge positiva effekter för samarbetet mellan länderna kring Östersjön.
Länderna runt Östersjön har alla ett gemensamt intresse i ett levande hav med riklig tillgång till alla de värden havet kan ge. Tidigare försök att åstadkomma gemensamma framsteg för havsmiljön har dock i regel kommit till korta. Helcom, Helsingfors-kommissionen för Östersjön, har nu verkat i drygt 30 år men tycks inte längre vara en framkomlig väg. Arbetet inom Helcom tar för lång tid och utgången är ofta osäker. Helcom har haft särskilt svårt att anta effektiva åtgärder mot diffusa utsläpp, exempelvis från jordbruket.
Östersjön bör därför bli ett pilotområde för en ny transnationell förvaltningsmodell. Länderna runt Östersjön ger upp en del av sin nationella suveränitet över de marina resurser som faller inom den egna territorialgränsen, för att ställa dessa under en gemensam förvaltningsmyndighet. Systemet måste utvecklas för att ges juridisk kraft genom samordnade skyddsåtgärder och sanktioner.
Syftet med att göra Östersjön till ett sådant internationellt pilotområde är att bygga upp ett så starkt och heltäckande skydd av Östersjöns marina miljö så att en långsiktigt uthållig utveckling ska kunna garanteras. Utgångspunkten ska vara ekosystemansatsen. Östersjöregionens målsättning ska vara att bli internationellt ledande när det gäller tillämpningen av globala marina överenskommelser.
Det gemensamma förvaltningsorganet bör därför träda in istället för nationella myndigheter i beslut som rör frågor som länderna delegerar till förvaltningsorganet. Sådana beslut ska vara bindande för länderna inom områdena sjöfart och sjösäkerhet, fiskeripolitik, i miljöfrågor som berör Östersjön samt andra frågor som länderna kan besluta. Förvaltningsorganet bör vidare vara ett rådgivande organ för nationella beslut inom andra politikområden som har betydelse för Östersjöns miljö.
Hittills har Ryssland visat minst vilja att delta i gemensamma ansträngningar att förbättra sjösäkerhet och miljö, av de berörda länderna. Strävan bör vara att få med även Ryssland i den gemensamma förvaltningen. Men även om Ryssland skulle ställa sig utanför ett utvidgat samarbete, utgör de åtta EU-medlemmarna som en sammanhållen kraft en starkare part än länderna var för sig.
I en förlängning är det viktigt att även inkludera de länder som utan att direkt gränsa till Östersjön finns inom avrinningsområdet för floder som mynnar i Östersjön, såsom Vitryssland, Tjeckien och Slovakien, genom att dessa också associeras till den gemensamma förvaltningen.
Åtta av kustländerna är numera också medlemmar i Europeiska unionen, vilket ger unika möjligheter för samarbete. EU-samarbetets möjligheter ska naturligtvis användas fullt ut. Förvaltningsorganet bör här kunna representera Östersjöländernas gemensamma intressen gentemot EU-kommissionen om länderna så beslutar.
Exempel på frågor inom EU-samarbetet som kan komma i fråga är hur åtgärder inom den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, får återverkningar på havsmiljön inom Östersjön exempelvis genom att leda till ökat eller minskat läckage från jordbruk i länderna runt Östersjön, fiskekontroll med mera.
EU bör ha en samlad strategi för omställning av jordbruket, för att minimera de negativa miljökonsekvenserna, omfattande hur jordbruksstödet, regionalstödet, miljöinsatser, transportpolitik m.m. utnyttjas.
Det är av stor strategisk betydelse att EU arbetar aktivt för att inte stora förändringar i markanvändning i EU:s nya medlemsstater inom Östersjöns avrinningsområde ska öka tillförseln av växtnäring från jordbruksmark.
Vad som här har sagts om en modell för gemensam förvaltning av Östersjön bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Men att nå fram till internationella beslut och skapa en ny förvaltningsmodell är något som tar tid. Därför måste Sverige agera nu, för att förbättra situationen i Östersjön, och vidta de åtgärder som Sverige nationellt kan besluta om.
En marin strategi bör omedelbart tas fram och kompletteras med konkreta beslut, mål och tidsplaner. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till en sådan i form av en proposition. Arbetet med denna ska givetvis inte leda till att igångsättandet av angelägna åtgärder försenas. Många av Havsmiljökommissionens åtgärder borde redan ha kunnat sättas i verket.
Tyvärr har det konkreta svenska arbetet under en längre tid hämmats av en splittrad och snårig ansvarsfördelning mellan myndigheter och även inom regeringen. Bristen på samordning inom regeringen och mellan de inblandade departementen inverkar menligt på arbetet.
Avståndet mellan olika yrkesgrupper, såsom ekologer, oceanografer, kemister, ekonomer, jurister, som analyserar effekterna på den marina miljön är stort. Avståndet är stort mellan forskningen och de näringar som nyttjar havet. Många av de myndigheter som hanterar frågor som på olika sätt rör havsmiljöarbetet arbetar efter olika inriktningar och målsättningar.Myndigheternas återrapportering bygger på för dem viktiga samband mellan mål och måluppfyllelse, men tyvärr saknas en övergripande analys av de långsiktiga effekterna.
Enligt vår mening krävs ett tydligare ministeransvar för havsmiljöfrågorna. En tänkbar lösning på detta kan vara att en minister utpekas ha det övergripande ansvaret för frågor som rör Östersjön, så att frågor inte längre bollas mellan departement och statsråd.
Vi vill att en expertkommission tillkallas för att analysera de grundläggande frågorna om hur hindren för en hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikterna mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på ett bättre sätt än idag. Detta förslag om en hållbarhetskommission möter direkt behovet att överbrygga splittringen i dagens havsmiljöarbete. Havsmiljöarbetet bör bli denna kommissions första uppdrag.
Vad som här har sagts om tydligare ansvar för Östersjöfrågor och om tillkallandet av en hållbarhetskommission bör riksdagen ge regeringen till känna.
Under hela 1990-talet har politiska beslut gett större fiskerättigheter, s.k. kvoter, för östersjötorsken än vad forskarna vid Internationella havskommissionen (ICES) rekommenderat. Resultatet är kraftigt utarmade bestånd. Ändå har diskrepansen snarast förvärrats. I år ökades således kvoterna under pågående fiskeår, trots forskarrekommendationer om motsatsen. Höstens förhandlingar strandade till följd av stor oenighet mellan länderna. Sverige har varit alltför ensamt om att hävda att forskarnas rekommendationer ska följas.
Utvecklingen har varit likartad för andra bestånd, t.ex. nordsjötorsken.
Olika slutsatser kan dras av detta. Sveriges ansträngningar för att påverka andra länder måste intensifieras. Man får ta tag i de förhållanden som angetts som skäl till att inte följa den vetenskapliga rådgivningen. Och diskussionen om alternativa förvaltningsstrategier får ökad aktualitet.
Det uppdrag regeringen givit Formas, att i samverkan med Fiskeriverket och andra berörda myndigheter och forskningsfinansiärer utarbeta en strategi för fisk- och fiskeforskning, bör få hög prioritet och snabbt redovisas.
Fiskeripolitiken hör normalt inte till de allmänt uppmärksammade politiska frågorna. De som intresserat sig för fiskeripolitiken har i första hand varit företrädare för orter där fiskerinäringen är viktig. Detta har skapat ett större spelrum för välorganiserade särintressen på bekostnad av allmänintresset. Resursbasen har inte utvecklats i samma takt som fångstförmågan, vilket satt igång en ond spiral där både fiskebestånd och fiskebranschens lönsamhet utvecklas negativt. Branschen pressar på för att få fiskerättigheter och bidrag. Fiskeripolitiker blir populära i den mån de lyckas hämta hem dessa. Detta lindrar på kort sikt, men förvärrar problemen på längre sikt. Utvecklingen är generell, både i Sverige, i haven i vårt närområde, i EU och globalt. För några år sedan lade EU:s ansvarige för fiskerifrågor Franz Fischler fram ett relativt långtgående förslag till reformering av den gemensamma fiskeripolitiken. Men förslaget vattnades ur innan det antogs av fiskeriministrarna i fiskerirådet.
I Sverige har fiskerifrågorna kommit att uppmärksammas mer i den allmänna debatten på senare år, vilket också bidragit till ändringar i politiken. Miljörörelsernas fiskerisekretariat, som startades med hjälp av statsbidrag våren 2004, kan förhoppningsvis stimulera debatten i flera länder. Men det är viktigt att även den svenska regeringen agerar direkt för att lyfta fiskerifrågorna till en högre nivå, där allmänintresset av en mer långsiktigt hållbar fiskeriförvaltning kan fåökat genomslag på bekostnad av det kortsiktiga intresset av ökade fiskekvoter och subventioner. Regeringen bör ge fisket ökad prioritet i kontakterna med länderna runt Östersjön. Fiskerifrågorna är för viktiga för att hanteras enbart av politiker som är för lyhörda för kortsiktiga särintressen.
Ibland anförs s.k. socioekonomiska skäl till att inte följa vetenskaplig rådgivning när den fordrar sänkta kvoter. Med det menas vanligtvis att enskilda fiskare och företag i näringen och regioner skulle drabbas ekonomiskt. I EU:s fiskeripolitik ingår strukturstöd till fiskeribranschen. Den närmare utformningen avgörs på nationell nivå. Vi anser att den del av stödet som inte inriktas på permanent minskning av fiskeflottans kapacitet i större utsträckning bör användas som tillfälligt stöd för att lindra de socioekonomiska effekterna av neddragningar av fiskekvoter. Därmed kan det politiska motståndet mot adekvata fiskekvoter dämpas.
Kvaliteten i rådgivningen från forskarna vid ICES har ifrågasatts. Detta gäller särskilt när råden varit impopulära nedskärningar av fiskekvoter. Kritiken kan ibland vara mer betingad av missnöje med rekommendationerna än verkliga brister i vetenskaplig metodik. ICES själva påpekar att "det finns allvarliga problem med datakvaliteten" och att försök att reglera fisket med fiskekvoter har lett till omfattande felrapportering av fångsterna. Dock menar ICES att trender visar att risken ökar för en utarmning av beståndet.
Forskarnas slutsatser är det bästa underlaget vi har, och skall följas. Samtidigt bör det som kan göras för att förfina underlaget göras. Det kan gälla t.ex. förbättringar i sättet att samla uppgifter om fångster och om orapporterade landningar. Den vetenskapliga rådgivningen från ICES bör i högre grad än idag vara styrande för bestämningen av fiskekvoter, och regeringen bör därför i alla förhandlingar om fiskekvoternas storlek verka för detta. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Särskilt uppskattningar om omfattningen av orapporterade landningar har ifrågasatts. En förbättrad fiskerikontroll skulle dels förbättra underlaget för den vetenskapliga rådgivningen, dels få andra mer direkta fördelar. Det är angeläget att förbättra fiskerikontrollen, både i Sverige och i Östersjön generellt.
Ett problem som påpekats är att det i Sverige finns flera steg mellan upptäckt av en överträdelse och att en sanktion döms ut. EU-kommissionen påpekar att Sverige ansvarar för kontrollen av att den gemensamma fiskeripolitikens regler följs - av alla länders fiskare - i svenskt vatten, varför systematiska brister i det svenska kontrollsystemet får konsekvenser också i ett EU-perspektiv. Sanktioner som drabbar överträdaren direkt och oavsett nationalitet både stärker tilltro till hela systemet och gynnar det stora flertalet fiskare som följer reglerna. Vi anser att ett mer direkt kontroll- och sanktionssystem skall övervägas och vid behov föreslås och implementeras. Miljöbalkens system med miljösanktionsavgifter kan vara en förebild.
Besluten om Sveriges fiskekvoter fattas internationellt, bl.a. inom EU. Men besluten om fördelningen av fiskerättigheterna sker på nationell nivå.
Det har påpekats att det svenska systemet för fördelning av fiskekvoter, ett s.k. reglerat fritt tillträde, leder till en kapplöpning om att ta upp fisken. När årets kvot är upptaget får alla sluta med ett visst fiske. Med tanke på det småskaliga fiskets betydelse för kustsamhällen finns det skäl att fördela de nationella fiskekvoterna på sätt som optimerar den regionalpolitiska effekten, d.v.s. att i högre utsträckning gynna det småskaliga eller kustnära fisket.
Ett mer långtgående förslag som förts fram både internationellt och i Sverige (t.ex. i en skrift från Timbro, en rapport från Livsmedelsekonomiska institutet (SLI) och diskussioner inom näringen) handlar om individuella överlåtbara fiskekvoter (ITQ, eller individual tradeable alt. transferable quotas). ITQ utgör en form av rättighetsbaserat förvaltningssystem, eller "Rights based (resource) management", som ofta förekommer i diskussionen.
Förespråkare för systemet konstaterar att det nuvarande förvaltningssystemet för fisket har misslyckats. Fiskeripolitiken har inte förmått uppnå en optimal balans mellan olika värden så att samhällets begränsade tillgångar används på ett effektivt sätt. Ett av problemen på fiskets område är avsaknaden av ordentligt specificerade, överlåtbara och skyddade rättigheter. Detta gör att aktörerna saknar incitament att hushålla långsiktigt med fiskeresurser och ger upphov till överfiskning genom den s.k. allmänningens tragedi ("tragedy of the commons").
Inrättandet av ett system med väldefinierade rättigheter sägs kunna avhjälpa detta problem och ge fiskare incitament att hushålla med fisken på ett mer uthålligt sätt. Därför kan individuella fiskekvoter vara intressanta. Det nuvarande systemet, med kombinationen av stöd och generösa regler för arbetslöshetsförsäkring, ger trots skrotningsbidragen för lite ekonomiskt incitament att frivilligt skrota fartyg. Genom frivilliga byten av rättigheter kan resurser också hamna där de gör mest nytta. Det vill säga, genom att sälja sina fiskerättigheter skulle fiskare, som vill dra sig ur branschen, kunna få pengar för att t.ex. betala av lån. Detta talar för att kvoterna skall vara överlåtbara. På så sätt skulle en nödvändig och ofrånkomlig minskning av fartygsflottan kunna ske på ett socialt smidigt och ekonomiskt effektivt sätt. Trycket på politiker att dela ut för stora fiskerätter eller skaffa fram bidrag skulle minska.
Läget i Östersjön och Nordsjön skiljer sig från länder där individuella fiskekvoter införts, som Norge, Island och Nya Zeeland. Där dessa tre länder har stora egna fiskevatten förvaltas fiskevatten i Nordsjön och Östersjön till största delen av flera länder gemensamt. En förutsättning för ett system med individuella fiskerättigheter är att äganderätterna är skyddade av en överordnad myndighet. Fiskerikontrollen måste med andra ord fungera väl. Idag saknas ett fungerande kontrollsystem i de vatten där svenskt fiske bedrivs. Det är således nödvändigt att förbättra fiskekontrollen. Det skulle minska problemen i dagens system och förbättra förutsättningar för ett rättighetsbaserat system.
Torskens rörlighet talar emot ett system baserat på territoriella användarrätter, t.ex. baserat påägande av fiskevattnet, som lösning för just det fisket. I stället kan ett system med andelar, där individuella kvoter anges som förutbestämda andelar av den nationella kvoten, som i EU:s system med relativ stabilitet i sin tur är förutbestämda andelar av den totala tillåtna fångsten, vara mer lämpligt.
Ett system med individuella överlåtbara kvoter sägs kunna förbättra effektiviteten i fiskets resursanvändning på två sätt. Redan på kort sikt och vid ett avgränsat införande väntas positiva effekter genom att vid en förutbestämd rätt till en viss fångst saknas dagens skäl att tävla med andra fiskare om fångster. Fiskaren kan då bättre välja när och var han eller hon ska fiska, med hänsyn till exempelvis årstid, pris, bifångst, fångstkostnad o.s.v.
Fiskaren väntas också få ett egenintresse av att förvalta fiskeresursen mer långsiktigt, eftersom värdet av fiskekvoten stiger med ett mer välskött bestånd. Incitamenten att också bryta mot bestämmelser om fiskeredskap - som anses vara ett omfattande problem idag - skulle minska. Den informella eller sociala kontrollen är viktig, längs Sveriges långa kust. Om systemet utformas och införs på ett sätt som vinner fiskarenas acceptans kan systemet få en större legitimitet och därmed förbättra kontrollproblematiken.
Riksdagen har beslutat att minst fem försök ska göras med lokalförvaltning. Vi anser att det skulle vara positivt om minst ett av dessa försök innehåller inslag av ITQ. Regeringen bör därför förlägga ett av försöken till ett område där det finns ett lokalt intresse av att pröva ITQ. Därmed kunde de förväntade kortsiktigaeffekterna för fiskets effektivare disponering av sina fiskerättigheter testas.
Vad som här sagts om försök med individuellt överlåtbara kvoter inom något av de fem försöksområdena med lokalförvaltning samt om behovet av en bättre övervakning bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Uthålligt fiske är en förutsättning för att den biologiska mångfalden och levande kustsamhällen. Genom att lokal och regional samförvaltning utvecklas möjliggörs detta. Ska detta bli möjligt och ska målet om att kust- och insjöfisket, vattenbruket och fritidsfisket ska bidra till en ekonomisk och socialt hållbar utveckling av landsbygden bör möjlighet ges att på försök överlåta rätten till handredskapsfiske till fiskevårdsområdesföreningar i något område där det finns stort intresse för detta. Detta så att man liksom i insjöarna har möjlighet att bilda fiskevårdsområdesföreningar, vårda och förädla fisket, ta betalt för det och övervaka uttaget.
Vi anser vidare att regeringen parallellt med försöksverksamheten bör tillsätta en bred parlamentarisk utredning för att fortsätta arbetet med att penetrera frågorna om utformning och konsekvenserna av ett system med ITQ.
Ett tänkt införande av system med individuella överlåtbara kvoter väcker en nämligen en rad frågor:
Kan olika aktörer tänkas ha olika syn på tidens eller platsens betydelse - och hur stämmer detta med samhällets syn?
Finns en risk för ökad koncentration i branschen?
Hur ska systemet t.ex. utformas för att undvika oönskade regionalpolitiska effekter?
Ska fiskerätterna auktioneras ut eller delas ut gratis? Delas de ut gratis, bör det finnas ett tak för hur mycket varje företag kan få, ifall man t.ex. inte vill gynna roffarbeteende.
Bör rättigheterna kunna handlas helt fritt mellan olika delar av landet (t.ex. öst- och västkusten), mellan olika kategorier av fiskare (t.ex. småfiskare, kustnära fiskare eller stora fiskare som är mer oberoende av plats)?
Skulle ett system med ITQ öka eller minska kontrollproblem?
Skulle ett system med ITQ öka eller minska trycket på politikerna att frångå forskarnas råd och tillhandahålla alltför stora fiskekvoter?
Skulle ITQ fordra ändringar av reglerna för arbetslöshetsförsäkring, och i så fall hur?
Är det meningsfullt att införa ett system med ITQ enbart på nationell nivå? Bör Sverige verka för att ett ITQ-system införs för hela Östersjön, parallellt med eller som en del av etablerandet av den gemensamma förvaltningsmodellen?
Bör rättigheterna därmed kunna säljas över nationsgränser?
Vilka regionalpolitiska effekter kan det tänkas få?
Skulle ett ITQ-system underlätta en önskvärd omstrukturering (och neddragning) av flottan på ett effektivt och smidigt sätt?
Vad som här har sagts om en parlamentarisk utredning för fortsatt arbete med frågor om införande av ITQ som förvaltningsmodell bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är viktigt att utöka de marina reservaten i våra havsområden, i synnerhet i samband med att ett system med ITQ skulle kunna tänkas införas nationellt eller transnationellt i Östersjöregionen. För fiskarter som inte normalt rör sig över större områden kan reservat där fisket helt eller delvis inskränks innebära att en delpopulation fredas för fiske som sedan leder till att även bestånden som är tillgängliga för fiske växer till genom utflyttning från de fredade populationerna.
För fisk som är mer rörlig kan marina reservat som omfattar viktiga lekplatser eller andra nyckelbiotoper innebära en långsiktigt ökad populationstillväxt. Reservaten fungerar här som en stabiliserande faktor mot tillfälliga fluktuationer av populationen till följd av fiskeuttaget.
Anslaget för biologisk mångfald kan och bör i högre grad användas till inrättandet av marina reservat.
Regeringen bör återkomma med förslag på utformning av fler marina reservat inom ramen för den marina strategin. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Ytterligare ett steg som hör ihop med etablerandet av en långsiktigt hållbar fiskerinäring är en tydlig miljömärkning av fiskeriprodukter. För att detta ska kunna genomföras, måste det finnas entydiga kriterier för hur olika fångstmetoder och deras miljöpåverkan ska bedömas, hur en enskild fiskares miljöpåverkan genom utsläpp och arbetsmetoder ska kunna mätas och hur bearbetning av fisken i produktionsleden mellan fiskare och konsument ska vägas in. Vi ser med glädje att det görs en del försök att skapa miljömärkningssystem för fiskeriprodukter nu. Det är viktigt att det etableras en sådan märkning med stort genomslag på marknaden. Om det behövs för att öka förtroendet för en sådan märkning, bör staten kunna ha rollen att övervaka hur kriterierna används. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Vi har i tidigare sammanhang lyft olika problem med sjöfarten. Processen att klassa Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde (PSSA) bör förbättra situationen på flera punkter.
Mer än 40 procent av de fartyg som trafikerar Östersjön har säkerhetsbrister. Åtgärder som minskar denna andel är av avgörande betydelse för att långsiktigt minska olycksrisken i Östersjön.
Ett stort problem för sjösäkerheten är den s.k. skräpsjöfarten som seglar under bekvämlighetsflagg för att komma runt höjda nationella säkerhetskrav. Ett första steg mot detta har tagits genom åtgärder som ska införas av EU:s medlemsländer senast 2009. Det är dock alltför långt dit, och Sverige bör utnyttja PSSA-klassningen för att verka för att åtgärderna för svenskt territorialvatten genomförs tidigare.
Olja och oljetransporter över Östersjön utgör en särskilt stor riskfaktor. Skälen är uppenbara. En tankerolycka i den instängda Östersjön skulle kunna få särskilt katastrofala följder. Och, som bl.a. Havsmiljökommissionen påpekar, vattnet i Östersjön innehåller redan tre gånger så mycket olja som vattnet i Nordsjön. Källorna är utsläpp till lands i avrinningsområdet samt sjöfartens utsläpp till havs. Däremot saknar Östersjön den omfattande oljeutvinningen i Nordsjön.
Oljekrisen bidrog till en kraftig ökning av havstransporter och utbyggnad av tankerflottan under 1970-talet. Alltför många av de fartyg som nu svarar för oljetransporterna massproducerades då, med en standard som inte motsvarar dagens krav. Problemet förvärras i takt med att flottan åldrats.
Efter de senaste årens europeiska oljeolyckor ändras nu situationen snabbt.
Exporten av olja från ryska eller baltiska hamnar har ökat kraftigt under de senaste åren. Från de största hamnarna är ökningen 50 % under perioden 1997-2000. Prognosen fram till år 2015 tyder på fortsatt kraftig ökning. Fartygsstorleken ökar dessutom eftersom fraktkostnaden per ton olja minskar med stora lastvolymer.
Brända av erfarenheten från bl. a. Exxon Valdez-olyckan utanför Alaska 1989 har oljebolagen "outsourcat" transporterna. Enligt EU-kommissionen gick ca 10 procent av oljetransporterna 1974 med rederier med den svagaste relationen till oljebolagen, de med korttidskontrakt. 1999 hade andelen ökat till 50 procent, på en mycket större marknad. Sammantaget innebär detta en enorm ökning av oljetransporter under diffusa ansvarsförhållanden.
Förutom de åtgärder som i övrigt räknas upp i denna motion, bör därför riksdagen tillkännage för regeringen att regeringen ska verka för införande av förbud mot trafik med enkelskroviga tankfartyg i Östersjön snarast möjligt.
Östersjöländerna har goda möjligheter att utöva ett betydande inflytande över sjöfarten och fartygens aktiviteter till exempel genom att fastställa tillträdesvillkoren till hamnarna. Problemet med bekvämlighetsflagg och undermålig sjöfart i Östersjön måste hanteras genom samordnade insatser för att borda, visitera och uppehålla handelsfartyg som är misstänkta för brott mot nationella miljölagar.
Som ett resultat av införande av den gemensamma förvaltningen av Östersjön bör också en ökad samordning mellan de enskilda ländernas åtgärder och regelverk kunna förväntas.
Erfarenheterna av Prestigeolyckan år 2002 ledde till att många hamnstater utsåg officiella nödhamnar. Ännu är detta inte fullt ut genomfört i Sverige. Räddningsberedskapen både till sjöss och på land måste förbättras. Det gäller till exempel förmågan att utföra nödbogsering, nödläktring och brandsläckning till sjöss.
Ett första steg för att lösa de nuvarande bristerna kan vara genom avtal med svenska rederier om miljöräddningsberedskap/läktringsberedskap. Vidare borde svenska isbrytare, som under stor del av året inte är i bruk, inbegripas i detta arbete. Andra åtgärder som kan krävas är flyttning av farleder och trafikseparering i farlederna. Vad som här sagts om åtgärder för ökad sjösäkerhet i Östersjön bör riksdagen ge regeringen till känna.
En viktig anledning till att våra båda partier drivit på för att fåÖstersjön PSSA-klassad är att göra det lättare att kunna vidta åtgärder på sjöfartsområdet. Särskilt sjöfartens oljehantering och oljetransporterna har varit i fokus.
Ribban får nu inte läggas för lågt i arbetet med att identifiera vilka skyddsåtgärder som ska ingå i Östersjöns klassning som ett särskilt känsligt havsområde (PSSA). Skyddsåtgärder behövs på fyra områden:
minimikrav på fartygskonstruktion,
kvalitet på besättning,
lagligt ansvar (finansiellt och juridiskt ansvar för hela kedjan befäl, redare, klassificeringsorgan, charterbolag, fraktägare osv) och
reglering från strandstaterna (lotskrav, trafikledning, hamnstatskontroll osv).
Eftersom Sverige leder arbetet, har vi ett mycket stort ansvar för att skyddsnivån inte enbart hamnar på en nivå med trafikseparering. Den måste också innehålla ytterligare skyddsåtgärder.
Havsmiljökommissionens förslag om att befraktaren (lastägaren) bör få ett större ansvar för valet av transport är bra så långt det går, men otillräckligt. Med hänsyn till de många försvårande omständigheter för att klargöra vem som bär det huvudsakliga ansvaret för en viss last vid ett visst ögonblick, som räknats upp tidigare, bör alla aktörer i transportkedjan - inklusive bl. a. den som ägde lasten när den lastades på fartyget, lastägaren, flaggstaten, fartygets slutliga ägare och klassningssällskapen - få dela ett ekonomiskt skadeståndsansvar vid händelse av olycka. Sverige bör verka för detta i alla relevanta instanser. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Konsumentpåverkan är ett kraftfullt redskap för att påverka företag att handla miljövänligare. Idag ger valet av transportör, samt transportvalets miljöeffekter, ringa eller inget utslag i olika värderingar av en varas samlade miljökonsekvenser.
Bilar, olja eller andra varor som fraktas med båt till Sverige kan ge helt olika samlad miljöpåverkan beroende på en rad faktorer som fartygssäkerhet, avgasutsläpp, utsläpp av spillolja med mera.
Regeringen bör ge Miljövårdsberedningen i uppgift att ta fram kriterier för "goda sjötransporter". Härvid bör man beakta resultatet av samarbetet mellan Länsstyrelsen i Västra Götaland och sjöfartsnäringen i projektet "Rent skepp". Havsmiljökommissionens förslag om att utarbeta en kravspecifikation för upphandling av sjötransporter i Östersjön genom ett trepartssamarbete stat-redare-fraktköpare, bör genomföras.
Det är svårt att kontrollera vem som egentligen äger ett fartyg eller lasten på den, i ett visst ögonblick. Fraktfartygen ägs ofta av brevlådeföretag - som kanske bara äger ett fartyg - i lågskatteländer, medan fartyget självt går under bekvämlighetsflagg och utnyttjar mindre kvalificerad personal. Lasten kan ha bytt ägare under transportens gång.
Framtagandet av sådana kriterier för goda transporter bör inkludera inrättandet av ett öppet register med uppgifter om fartygens sjövärdighet, säkerhet, miljöpåverkan, tidigare befraktare och rederier. Genom kopplingarna till fartygets tidigare historia undviker man att de "hoppar runt" under olika ägare, hyrs in av rederier eller liknande försök att dölja tidigare försyndelser.
På så vis blir det möjligt för miljö- och konsumentorganisationer att initiera konsumentpåverkan mot de företag som väljer dåliga och miljöfarliga transportsätt vid sjötransporter och påverka företagen att utnyttja kvalitetssjöfart.
Vad som här har sagts om kriterier för "goda sjötransporter" syftande till ökade möjligheter för konsumentpåverkan bör riksdagen tillkännage för regeringen.
På senare tid har problemen kring införandet av främmande arter i havsmiljön uppmärksammats mer. Detta anses vara ett av de fyra största hoten mot världshavsmiljön. Havsmiljökommissionen uppger att ett hundratal främmande arter har registrerats i Östersjön. Etablering av främmande arter kan få katastrofala följder för ekosystemet. Ett känt exempel är utslagningen av lönsamt ädelfiske i de stora sjöarna i Nordamerika sedan ett led för havssjöfart öppnades. Ett senare exempel är från Svarta havet där en nordamerikansk manet som etablerat sig på 1980-talet nästan helt slog ut ansjovisfisket. Även om ekosystemen åtminstone delvis återhämtat sig i båda dessa fall tjänar de som en varning för vad som skulle kunna hända också i den instängda Östersjön.
Vissa arter som införts avsiktligt för t.ex. vattenbruk har kommit ut i naturen på ett okontrollerat sätt och etablerat livskraftiga populationer. Ett exempel är jättekrabborna som införts från Stilla havet till Barents hav av Sovjet på 1960-talet. Krabborna har spritt sig västerut längs Norges kust. ICES har 2003 antagit en "Code of Practice" angående introduktion av och överförande av marina organismer.
Minskad användning av giftiga båtbottenfärger, vilket är ett krav för att minska tillförseln av giftiga ämnen till havsmiljön, särskilt i den instängda Östersjön, kan medföra som oönskad konsekvens att främmande arter i större utsträckning lyckas följa med fartygsbottnar.
Barlastvatten har utpekats som ett särskilt allvarligt hot. Olika sätt att minska riskerna har diskuterats. Nästa år ska den internationell konvention om kontroll av barlastvatten och sediment som antogs i våras träda i kraft. Reglerna går bl.a. ut på att fartygen på sikt ska fasa in teknik för behandling av barlastvatten. Under tiden ska barlastvatten, om de släpps ut, tömmas långt ute till havs.
För Östersjöns del ska hamnstater kunna utse särskilda områden där "skifte av barlastvatten får utföras". Under hösten ska en handlingsplan antas för hur Östersjöstaterna ska gå vidare med regleringen av främmande organismer i barlastvatten. Vi anser det självklart att ingen dumpning bör ske i Östersjön av barlastvatten som inte behandlats på ett säkert sätt. Detta kan innebära att hamnarna ska omhänderta barlastvattnet på ett sätt som hindrar att främmande organismer kommer ut i miljön. Ett obligatoriskt system för barlastomhändertagande i hamn, vars kostnad ingår i hamnavgiften, kan behövas. Detta bör den svenska regeringen driva i Östersjöförhandlingarna.
Vi anser att regeringen ska utreda och återkomma till riksdagen med mer heltäckande förslag till åtgärder för att förhindra eller minska problem med främmande arter i våra havsmiljöer, särskilt Östersjön. Där såär lämpligt bör sådana åtgärder tas upp i processen att fylla Östersjöns klassning som PSSA med innehåll.
Fritidsbåtar och andra mindre fartyg har en icke obetydlig miljöpåverkan lokalt. Det rör bland annat utsläpp från äldre tvåtaktsmotorer, buller och svall från båtar som orsakar erosion på stränderna.
Allteftersom fritidsbåtarna blir snabbare ökar risken för olyckor och andra problem. Kompetensbevis bör krävas för alla båtar över en viss motorstyrka. Detta innebär en minimal inskränkning av rätten att framföra motorbåtar, eftersom det endast kräver avläggande av ett teoretiskt prov. Däremot kan det ändå förväntas att de grundläggande kunskaper om navigering och sjövett som då varje förare av dessa motorstarka båtar måste tillägna sig också ger effekt på deras framförande. Det är inte rimligt med fortsatt obegränsad hastighet för småbåtar.
Äldre tvåtaktsmotorer finns i många olika fritidsbåtar. Problemet är att en stor del av bränslet passerar rakt genom motorn och ut i vattnet. Detta gäller inte för modernare tvåtaktsmotorer, varför det är önskvärt att beståndet moderniseras i snabbare takt. En skrotningspremie för äldre tvåtaktsmotorer bör därför införas. Storlek och tillvägagångssätt bör utredas.
Östersjön är hotad av årtiondens ansamlade utsläpp, eftersom kemikalier inte försvinner ur det slutna havet. Förr var det främst PCB och DDT som stod i fokus för debatten. Idag rör det främst t.ex. bromerade flamskyddsmedel, dioxiner samt olika kolväten.
Samspelet mellan kemikalier och fisket belyser de vinster som finns att hämta vid bättre samordning. En färsk artikel från ICES tar till exempel upp fiskets uttag av miljögifter. Enligt forskarna svarar fisket redan idag för 3,5 % av det kända uttaget av PCB från Östersjön. Miljögifter som PCB och dioxiner ansamlas i fett. Eftersom inre organ som lever har hög fetthalt kan det finnas miljövinster att hämta i att omhänderta fiskrens på land i stället för att kasta det i havet.
Samarbetet inom Helcom har som nämnts i hög grad varit inriktat på större punktkällor för utsläpp, s.k. hotspots. Men också diffusa källor är viktiga. Ett exempel är de höga oljehalterna i Östersjön. Arbetet mot diffusa utsläppskällor bör vara högt prioriterade i den marina strategin.
Ett särskilt delproblem inom kemikalieproblematiken utgörs av läckaget från jordbruket och de övergödningsproblem detta medför. Övergödningsproblemen finns i hela tillrinningsområdet. Flera länder involveras som inte gränsar till Östersjön, dvs. Vitryssland, Tjeckien och Slovakien liksom nordligaste Ukraina.
De nya EU-staternas jordbruk, främst Polens, kommer att moderniseras kraftigt. Detta är både en möjlighet och ett hot, ifall inte verksamma åtgärder mot övergödning vidtas.
Havsmiljökommissionens resonemang kring övergödning borde ha kompletterats med en analys av närsalternas kretslopp och flöden. En sådan analys skulle ha lyft fram trafikens roll och tydliggjort exempelvis sambanden mellan djurhållning och växtodling eller mellan hushållen och jordbruket, och dessas konsekvenser för övergödningen.
Det hela kan förenklat sammanfattas som brutna kretslopp. Trafiken leder via luftföroreningar till ökad tillförsel av kväve. Flöden går från jordbruket till hushållen men kommer inte tillbaka. Också där djurhållning skiljs från växtodlingen bryts kretslopp. Närsalter som jordbruket förlorar på detta sätt ersätts av handelsgödsel och importerat foder, vilket innebär att mer närsalter tillförs till systemet.
Länderna runt Östersjön måste enas om ett nytt sätt att arbeta för att genomföra kostnadseffektiva åtgärder mot övergödning i havet. Den gemensamma förvaltningen bör utveckla de instrument som behövs. EU-stödet är ett ekonomiskt styrmedel, som alltså bör användas på ett mer miljömedvetet sätt. Stöd till jordbruket bör riktas bättre, så att de områden där minst växtnäringsläckage uppnås premieras.
Bristfälliga enskilda avlopp innebär belastning av närsaltutsläpp till Östersjön. Egentligen har vi en fungerande lagstiftning i miljöbalken som är effektiv mot den här typen av punktutsläpp. Men tillsynsmyndigheterna har inte tillräckliga resurser för att hitta alla avlopp och utfärda förelägganden mot fastighetsägarna.
Långsiktigt skulle verksamheten kunna vara självfinansierande eftersom miljö- och hälsoskyddsnämnderna kan ta ut avgifter för att utfärda tillstånd till avlopp. Men innan avgifterna kan tas ut krävs ett omfattande inventerings- och förberedelsearbete. En möjlig väg kanske skulle kunna vara någon typ av startstöd till myndigheterna för att komma igång. Vi föreslår att möjligheterna att stärka de lokala tillsynsmyndigheternas arbete med enskilda avlopp utreds.
Vad som här har sagts om åtgärder mot övergödning bör riksdagen ge regeringen till känna.
EU:s så kallade miljögaranti tillåter enskilda medlemsstater att gå före gemensamma beslut i unionen och i enlighet med substitutionsprincipen förbjuda användningen av vissa kemikalier till exempel inom särskilt känsliga områden. Denna miljögaranti är ännu rättsligt oprövad.
Eftersom Östersjön kan ses som en särskilt känslig miljö, är substitutionsprincipen enligt miljögarantin potentiellt tillämpbar på hela tillrinningsområdet. Det är därför vår mening att regeringen bör driva ett pilotfall för att se om detta är möjligt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Även om det visar sig att substitutionsprincipen inte kan utsträckas så långt genom miljögarantin, bör regeringen verka för att Östersjöländerna samordnar sin kemikaliepolitik så långt möjligt inom ramen för den gemensamma förvaltningen. Ifall utsläppskvoter införs för vissa ämnen, måste till exempel dessa beräknas på ett sådant sätt att de samlade effekterna för Östersjön är hållbara.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
Sverker Thorén (fp) |