Miljöpolitik handlar både om den enskilda människans ansvar och global samverkan. Den enskildes ansvar måste därför tydliggöras genom information och utbildning. Det behövs också lagstiftning med tydliga ansvarsförhållanden, sanktionsmöjligheter och effektiva styrmedel.
Naturhänsyn, utvecklingsoptimism och internationalism är grundläggande för Folkpartiets miljöpolitik. Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden. Vi har också en positiv och teknikvänlig syn på verkligheten. Kopplingen mellan ekonomi, socialt ansvarstagande och miljöhänsyn anser vi vara nödvändigt i arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle.
Hållbar utveckling måste bli mer än ord. Folkpartiet föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts. Kommissionen får till uppgift att finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling och hur konflikter mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på ett bättre sätt än idag.
En av våra största miljöutmaningar handlar om hur vi ska få bukt med klimatproblemen. Folkpartiet anser att riksdagen än en gång skall fastställa att det svenska klimatmålet ligger fast och att energipolitikens första miljömål skall vara att minska utsläppen av växthusgaser. För att nå Kyotoprotokollets målsättning i Europa förespråkar vi en gemensam europeisk koldioxidavgift. Vi vill vidare stödja forskningen av alternativa bränslen.
Torskbestånden i Östersjön och Västerhavet är allvarligt hotade. Vi vill bland annat sänka fiskekvoterna till forskarnas rekommendationer, skärpa kontrollen av fångstmetoder och fiskekvoter, pröva ett rättsbaserat förvaltningssystem för fisket och verka för en fortsatt snabb och genomgripande reform av EU:s fiskepolitik.
Hotet om en oljekatastrof i Östersjön ökar. Vi vill därför införa ett miljölotssystem för effektiva och oanmälda kontroller till havs, och en ny övervaknings/ledningscentral för Östersjön. Ett system med nödhamnar enligt EU:s direktiv måste nu tas i drift.
I Europa utgör EU ett unikt instrument för att skapa gemensamma miljöregler. Sverige ska fortsätta vara pådrivande i arbetet för en ny europeisk kemikalielagstiftning. Den ska utgå ifrån att försiktighetsprincipen följs, att förorenaren betalar samt att utredningsansvaret ligger hos användaren/producenten.
För att enskilda ska motiveras att göra de extra ansträngningar och acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet, krävs i längden synliga miljöresultat som ocksåär ekonomiskt och socialt hållbara. Dessutom måste insamlingssystemen fungera på ett för kunden smidigt sätt.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 3
Förslag till riksdagsbeslut 4
Inledning 6
Liberala metoder för en bättre miljö7
Hållbar utveckling måste bli mer än ord 8
Internationell samverkan 9
Klimatet 10
EU och klimatpolitiken 11
Energipolitiska låsningar 12
Alternativa drivmedel 12
Havets miljö och naturresurser 13
Östersjön 13
Den hotande oljan 14
Den hotade torsken 15
Västerhavet 16
Säl 17
Skarv 17
Fisket och forskningen 18
Biologisk mångfald och naturvård 18
Våtmarker 18
Försurning 19
Kalkning 19
Natura 2000 20
Tätortsnära natur 20
Nedskräpning 21
Skogspolitik 21
Rovdjurspolitik 22
Kemikaliepolitik 24
Bottenfärger 25
Läkemedel 25
Testning av kemikalier 26
Avfall 26
Gör det lättare för den enskilde att återvinna 26
Förbränning och deponi 27
Farligt avfall 28
Producentansvaret 28
Miljöforskning och utbildning 29
Anslagsfrågor 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att använda handel med utsläppsrätter på andra områden än inom klimatpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en hållbarhetskommission med uppgift att analysera de grundläggande frågorna om hur hindren för hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikter mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på bättre sätt än i dag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av internationell miljösamverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en internationell miljödomstol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk koldioxidavgift.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska klimatmålet skall ligga fast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att energipolitikens första miljömål skall vara att minska utsläppen av växthusgaser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om intensifierat svenskt havsmiljöarbete i riksdag, EU-parlament och FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omedelbart ta fram en marin strategi, kompletterad med konkreta beslut om åtgärder och förstärkta resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge miljömyndigheterna det övergripande ansvaret för förvaltningen av havets resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en övervaknings/ledningscentral för Östersjön med nya möjligheter till trafikrapportering och övervakning upprättas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Kustbevakningens/Sjöfartsverkets arbete med att knyta samman dagens olika rapporteringssystem.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare effektiva skyddsåtgärder i ansökan till IMO om vilka skyddsåtgärder som skall ingå i Östersjöns PSSA-klassning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sjöfartsverket bör få ett tydligare sektorsansvar, där det definieras vilka miljöfrågor som ligger på verkets bord.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall driva på tillämpningen av EU:s rambeslut om skydd för miljön genom strafflagstiftning i arbetet med att skydda Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principen att sätta fiskekvoterna efter Internationella havsforskningsrådets (ICES) rekommendationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt kontroll av efterlevnad av fiskekvoter och fångstmetoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra situationen för fisk och fiske genom ett rättsbaserat förvaltningssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fortsatt reformering av EU:s fiskepolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marina reservat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om restriktioner mot användning av natur- och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av höga miljöavgifter på kadmium i hela EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jakt på säl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevara den biologiska mångfalden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nyanlägga och restaurera våtmarksområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett åtgärdsprogram mot markförsurning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Natura 2000.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tätortsnära natur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om opinionsbildning och informationsinsatser mot nedskräpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de regionala rovdjursgruppernas och det nationella rovdjursrådets funktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökande insatser för att förebygga rovdjursangrepp och bidrag när skador uppstått.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i förslaget till ny kemikaliepolitik inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om snabbare utfasning av giftiga bottenfärger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedels miljöpåverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av nya metoder för testning av kemikalier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en differentierad skatt på förbränning av osorterat avfall.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning kring differentierad skatt på deponi av avfall.1)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bryta upp kommunernas monopol vad gäller avfallshantering för farligt avfall.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en avrapportering rörande det lokala samrådet mellan producenter och kommuner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att Europeiska kommissionen skall lägga fram ett nytt direktiv om livscykelanalys enligt IPP-modellen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård enligt uppställning:
|
Anslag (tusental kronor) |
Regeringens |
Förändringar |
|
|
34:1 |
Naturvårdsverket |
326 921 |
+63 058 |
|
34:7 |
Internationellt miljösamarbete |
73 434 |
+5 000 |
|
34:12 |
Bidrag till SMHI |
259 998 |
-25 000 |
|
34:15 |
Stöd till klimatinvesteringar |
50 000 |
-50 000 |
|
26:2 |
Formas: Forskning |
299 186 |
+30 000 |
|
Östersjökonto |
+20 000 |
||
|
Hållbarhetskommission |
+10 000 |
||
|
Total |
3 994 805 |
53 058 |
1 Yrkandena 5, 36 och 37 hänvisade till SkU.
Människan är beroende av jordens resurser och måste förvalta dem för framtida generationer. Vi måste därför alla ta ansvar för miljön och vår egen livsstil. En ekologiskt hållbar utveckling går att förena med ekonomisk tillväxt, som bygger påökad effektivitet och mindre slöseri, om politiken är den rätta. Människan har i årtusenden påverkat miljön i sin omgivning. Dagens samhälle påverkar dock miljön i mycket större utsträckning än tidigare. Hotet om ekologiska katastrofer ökar vår generations ansvar. Förutom klimatproblemen är ett dagsaktuellt exempel den akuta miljösituationen i Östersjön och Västerhavet där bland annat torsken är hotad. Otillräcklig övervakning, otillräckliga sanktionssystem och otydlig rättspraxis gör att oljeutsläppen fortfarande är ett verkligt hot.
Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden och en tilltro till varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids problem. Liberaler känner ett ansvar för kommande släkten. Vi har också en teknikvänlig syn på verkligheten. Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande, socialt ansvarstagande och miljötänkande anser vi vara en värdefull utgångspunkt för arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle.
Miljöpolitik handlar om den enskilda människans ansvar och samverkan lokalt, nationellt, regionalt och globalt. Den enskildes ansvar måste därför tydliggöras bland annat genom information och utbildning. Bindande globala överenskommelser måste vidareutvecklas, liksom överföring av kunskap, forskningsresultat och modern teknik.
Det behövs också en lagstiftning med tydliga ansvarsförhållanden, sanktionsmöjligheter och effektiva styrmedel. Särskilda miljöåklagare som bevakar miljöns intresse och väcker talan i miljöbrott är viktiga. En löpande revidering av miljöbalken måste ske.
De miljöpolitiska målen ska beaktas vid all samhällsplanering och utgöra en grundläggande restriktion på alla beslutsnivåer. Ekonomiska styrmedel av olika slag är effektiva metoder, som släpper fram de enskilda individernas kreativitet och använder marknadskrafterna i miljöpolitiken. Miljöavgifter kompletterar fastställda utsläppsgränser och innebär att den som släpper ut föroreningar eller utnyttjar en naturresurs får betala för sig. Miljöavgifter innebär att alla förorenare motiveras att minska sina utsläpp och att teknikutvecklingen stimuleras i miljövänlig riktning. Om systemet fungerar idealt upphör i första hand de aktiviteter som innebär minst ekonomisk nytta. Om avgifterna dessutom leder till en ökad intäkt för staten, kan skatter med snedvridande effekter på ekonomin sänkas. Detta innebär att en grön skatteväxling genomförs. Det är inte enkelt och självklart vilka metoder som bör användas i varje situation. I vissa fall då producentansvar är opraktiskt kan ett pantsystem vara mest lämpligt.
Inom särskilt belastade områden kan man fastställa ett tak för utsläpp och sedan auktionera ut utsläppsrätter under detta tak. Folkpartiet anser att regeringen bör utreda möjligheten att använda handel med utsläppsrätter också på andra områden än inom klimatpolitiken.
Ett av de viktigaste styrmedlen i en marknadsekonomi är konsumentmakten. Ett av de tydligaste bevisen på detta var hur snabbt konsumenterna fick tillverkarna av t ex hushållspapper att lägga om produktionen så att man inte klorblekte papperet, en utveckling som aldrig hade gått lika fort om det skulle ha skett via politiska beslut och förbud. Folkpartiet har därför i våra konsumentmotioner lyft fram vikten av starka konsumenter och också vikten av starka, fristående konsumentorganisationer.
En av de stora utmaningarna är att utforma lämpliga styrmedel för att komma åt de allvarliga miljöeffekter som trafiken åstadkommer. Vi vill skapa förutsättningar för successiv övergång till miljövänligare drivmedel. Folkpartiet liberalerna förordar teknikneutrala skatter på olika fordonsbränslen. Dessutom vill vi uppmuntra ytterligare forskningsinsatser på drivmedelsområdet. De flytande biodrivmedel som idag försöker bryta sig in på den fossila drivmedelsmarknaden i Sverige behöver stabila regler för att kunna attrahera konsumenterna och därmed etablera sig på marknaden. Tyskland, Storbritannien och Danmark har hittills infört skattereduktion på alternativa drivmedel. Det borde på sikt skapas ett gemensamt skattesystem för alternativa bränslen inom EU. Samtidigt måste man vara medveten om att det inte vore rättvisande att lägga en stor andel av vägtrafikens skattebelastning på bränslet. Endast någon form av vägavgifter kan korrekt återspegla den olika miljöbelastning som vägtrafiken ger upphov till i olika delar av landet, eftersom miljöskadorna av bilkörningen blir avsevärt större i tättbefolkade områden än på landsbygden.
Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med nya strategier. En lärdom från FN-toppmötet i Johannesburg hösten 2002 är att vi inte kan använda gamla tiders organisation, regelverk och styrmedel för att hantera den mycket genomgripande utveckling som krävs. Det gäller också i hög grad Sverige. Vi försöker idag föra in ett hållbart perspektiv i myndigheter och organisationer som skapats i en helt annan tid och med helt andra utgångslägen. Det går inte att klara 2000-talets utmaningar med en struktur som utvecklats under efterkrigstiden och präglats av 1970- och 1980-talens frågeställningar.
Detta har under det senaste året blivit alltmer tydligt. Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat konstaterar i sitt slutbetänkande (SOU 2003:31) bl a att samordning av politiken för hållbar utveckling i Regeringskansliet saknats, i vissa fall kan det övergripande målet om en långsiktigt hållbar utveckling till och med motarbetas av olika styrmedel och att de som arbetar lokalt anser att det saknas en samlad syn på den centrala nivån hur alla de frågor som samhällets olika sektorer ansvarar för kan samordnas i arbetet för hållbar utveckling.
Havsmiljökommissionen säger i sitt slutbetänkande (SOU 2003:72) att vi kommit till vägs ände och frågar sig om det inom ramen för befintliga strukturer är möjligt att lösa problemen. Räcker det att lappa och laga? Vårt svar är nej!
Vi vill att en expertkommission tillkallas för att analysera de grundläggande frågorna om hur hindren för hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikter mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på bättre sätt än idag.
Folkpartiet liberalerna föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte minst för att undvika att samhället motverkar goda initiativ från individer och företag. Analysen bör lämna förslag på vilka organisatoriska förändringar som bör genomföras för att skapa ett modernt, effektivt och rationellt fungerande Sverige.
Det är dags att finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling.
Kommissionen bör ha ekonomiska resurser för att initiera utredningar och riktad forskning inom sitt område.
Kommissionens första uppdrag bör vara att ge förslag på hur splittringen i dagens nationella havsmiljöarbete kan överbryggas och därefter studera hindren för en hållbar utveckling i kommunikationssektorn.
Liberaler är internationalister. I miljöpolitiken och i vårt eget miljömedvetande krävs mer solidaritet med människor i fattiga länder. Att tillskapa framtidsmöjligheter för människor i utvecklingsländerna genom att lyfta in tredje-världen-perspektivet i olika politiska beslut är och har varit en liberal grundhållning. De tidigt industrialiserade länderna har en tradition av att exploatera utvecklingsländernas resurser i form av människor, råvaror och miljö. Vi måste sträva efter en miljöutveckling som gynnar hela världen. Folkpartiet anser att Sverige bland annat inom olika internationella organ ska verka för gemensamma överenskommelser. I de fattiga delarna av världen äventyras människors överlevnad av brist på rent vatten och odlingsbar mark. I länder som Etiopien, Namibia, Nigeria och Zimbabwe råder akut vattenbrist. Fattigdomen tvingar också ofta fram en livsföring som allvarligt tär på naturresurser. Genom miljöbistånd i form av kunskaps- och tekniköverföring samt genom bindande internationella överenskommelser på miljö- och fredsområdet ökar möjligheterna att lösa många stora miljöproblem. Frihandel skapar också möjligheter för utvecklingsländerna att bryta fattigdomen och ökar därmed också möjligheterna att lösa miljöproblemen.
Handel mellan länder innebär dock ökade transporter, varför det är angeläget att transporterna sker på ett så miljövänligt sätt som möjligt. Forskning och utveckling inom drivmedelsområdet är därför ytterst angeläget.
Folkpartiet anser att det är av yttersta vikt att Sverige aktivt stöder internationell miljösamverkan och att detta också avspeglar sig i aktiv handling. Vi vill därför öka stödet till internationellt miljösamarbete.
Det brådskar med en uppgörelse inom världshandelsorganisationen, WTO, om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade skyddstullar samt fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder. Folkpartiet anser att regeringen ska påverka beslutsfattare så att sommarens WTO-överenskommelse inte ytterligare förhalas då ramverket ska omsättas i konkreta beslut.
Folkpartiet är positivt till att en jordbruksreform nu är beslutad men är kritiskt till den låsta budgeten samt att reformen inte blivit tillräckligt kraftfull. Vi menar att mer marknad och mindre reglering är en nödvändig grundläggande princip för att lösa Europas svåra jordbruksproblem och ett viktig steg för att lyfta u-länderna ur fattigdomen.
Försurningen skadar mark och vatten. Försurande ämnen känner inga nationsgränser. Därför krävs internationella överenskommelser för att minska utsläppen.
Runt Östersjön och Västerhavet återstår problem att lösa vad gäller bland annat övergödning och fiskdöd. Även här krävs omedelbara överenskommelser. Internationellt måste Sverige även hårt driva fram en översyn och harmonisering av tillämpningen av de lagar och konventioner som fortfarande gör haven till "allas rätt men ingens ansvar" vad gäller utsläpp och rovdrift på havets naturresurser.
Folkpartiet förordar att Sverige arbetar för en internationell miljödomstol. Detta för att stärka miljön ställning i internationella sammanhang och för att ha ett forum där brott mot internationella överenskommelser och konventioner på miljöområdet kan behandlas. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Globala klimatförändringar som orsakas av människan är ett av vår tids största miljöhot. Det är de fattiga ländernas befolkning som riskerar att drabbas hårdast av sådana förändringar. Det blir också allt tydligare att den förstärkta växthuseffekten på grund av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser är den viktigaste orsaken till den pågående förändringen av klimatet. Mängden koldioxid i luften har ökat med ungefär 30 procent sedan mitten av 1800-talet. Det tar lång tid att värma upp oceanernas enorma mängd vatten. Därför sker klimatförändringarna med stor fördröjning efter att utsläpp gjorts. När man säkert kan notera förändringarna, kan det därför vara för sent att ingripa med måttliga åtgärder. Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska mänsklighetens klimatpåverkan är en av de viktigaste frågor som svenska politiker ställs inför över huvud taget. Folkpartiet lägger en särskild klimatmotion där vi fördjupar vår politik och tar därför endast upp de viktigaste frågorna kring klimat politiken i denna motion.
Folkpartiet anser att det är viktigt att riksdagen slår fast att de klimatpolitiska målen som tidigare beslutats skall gälla. Samtidigt måste vi nu börja se bortom perioden 2010. Regeringen bör tydliggöra hur man ser på de olika sektorernas möjlighet att bidraga till att uppnå miljömålen. Folkpartiet anser att de olika sektorerna har olika möjligheter att bidraga till det kortsiktiga nationella målet på en minskning av växthusgaserna med 4 procent. Vi anser att energi- och bostadssektorerna bör ha större ansvar för att Sverige når sina kortsiktiga klimatmål än t ex industri- och trafiksektorerna. På längre sikt är det däremot ytterst viktigt att trafiksektorn kraftfullt bidrar till minskningen av växthusgaser.
Klimatfrågan är global och för att nå en lösning måste världens länder samarbeta. Därför är det så viktigt att överenskommelser så som Kyotoprotokollet lyckas. Dock innebär den överenskommelse världssamfundet enades om i Kyoto 1997 endast en liten reduktion av koldioxidutsläppen från 1990 till 2010. Man kan därför räkna med att koldioxidhalten i luften kommer att fortsätta att öka. Även om Kyotoprotokollets mål kommer att nås behöver förhandlingar snarast påbörjas om kraftigt reducerade utsläpp efter 2010 för att dämpa ökningen av koldioxidhalten. Dessutom behöver man arbeta vidare med att reducera utsläppen av andra klimatpåverkande gaser. Folkpartiet vill också verka för en internationell koldioxidavgift.
För att riva hindren mot en rationell klimatpolitik måste EU ges ökad makt över den nationella klimatpolitiken. En europeisk miniminivå för koldioxidavgift kunde vara ett första steg. Trots att samtliga partier säger sig förespråka en sådan är Sverige i realiteten en av de värsta bromsklossarna mot en sådan utveckling. Skälet är att socialdemokraterna och moderaterna har bildat en ohelig allians som vägrar låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om miljöskatter kan fattas med majoritet. Eftersom enighet krävs kommer det medlemsland som har lägst miljöambition att stoppa en rationell klimatpolitik.
Folkpartiet är mycket positivt till att EU nu provar att genomföra en handel med utsläppsrätter vad gäller koldioxid. När det gäller att förespråka ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken har Folkpartiet en lång och stolt historia sedan 1950-talet. Sören Norrby motionerade i riksdagen om miljöskatter redan 1968 och om skatteväxling på 1970-talet. Överlåtbara utsläppsrätter framfördes av Folkpartiet i Miljöskyddskommittén som förberedde miljöbalken för mer än tio år sedan. Exempelvis gjordes ett särskilt yttrande i betänkandet SOU 1993:27. Utsläppsrätter används effektivast om staten säljer rätterna genom auktion. Då kan man undvika den svåra myndighetsbedömningen om vem som bäst behöver släppa ut de skadliga gaserna. Tyvärr har EU låst sig för att utsläppsrätterna i huvudsak ska delas ut gratis efter de behov som varje anläggning har under första treårsperioden 2005-2007. Under påföljande femårsperiod 2008-2012 ska minst 90 procent av utsläppsrätterna delas ut gratis. Förhoppningsvis kommer man i framtiden att gåöver helt och hållet till auktionsprincipen.
För att få en effektiv miljöstyrning bör man år för år minska mängden utsläpp som tillåts tills man når ner till önskvärd nivå. Utsläppsrätten bör gälla under en lång tid framåt så att en försäljning av den ger ett kraftfullt incitament till en anläggningsägare att satsa pengar på att modifiera sin anläggning så att anläggningen ger mindre utsläpp.
Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska mänsklighetens klimatpåverkan är en av de viktigaste frågor som svenska politiker ställs inför över huvud taget. I april 2000 presenterade Klimatkommittén sina förslag pååtgärder och långsiktiga målsättningar. Folkpartiet menar att kommitténs arbete och möjligheter att presentera en rationell och kostnadseffektiv strategi begränsades av de förutsättningar som gavs i direktiven, främst genom att en av utgångspunkterna var det energipolitiska beslut som genomdrevs av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet. Dessa låsningar var oacceptabla för dem som gick emot energibeslutet och anser att Barsebäck ska öppnas igen. Stängningen av en reaktor i Barsebäck beräknas bidra till att utsläppen av koldioxid ökar med 2-4 miljoner ton per år. Skulle även den andra reaktorn stängas ökar utsläppen ytterligare i Sverige eller i våra grannländer.
Sedan Barsebäck 1 stängdes har regeringen vid flera tillfällen hävdat att detta är förenligt med Sveriges klimatpolitiska åtaganden. Regeringen har dock inte presenterat förslag till tillräckliga åtgärder för att bryta ökningen av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Någon heltäckande miljökonsekvensbeskrivning har heller inte presenterats.
Regeringen måste nu tydligt fokusera på att energipolitikens första miljömål ska vara att minska utsläppen av växthusgaser.
Folkpartiet har både i sin jordbruksmotion och i sin trafikmotion framhållit vikten av att regeringen snabbt skapar förutsättningar för storskalig användning av förnybara drivmedel. För att leva upp till EG-direktivet krävs dels ytterligare forskningsinsatser, dels skattereduktioner på denna energi. Det är angeläget att det garanteras hållbara villkor och långsiktiga beslut för framtagande och försäljning av förnybara drivmedel.
Framställningen av drivmedlet måste ske på ett sådant sätt att den totala negativa miljöbelastningen minskar. Hälften av Europas och en fjärdedel av världens etanol framställs ur eten, som i sin tur produceras från råoljan. Etanol bör framställas på ett miljömässigt sätt och ur växande gröda. Ett certifieringssystem bör införas för att säkerställa den totala miljönyttan.
Folkpartiet anser att vätgas samt nya alternativa lösningar ska inkluderas utöver de i direktiv 2001/77/EG nämnda förnybara källorna.
Det hittills bedrivna havsmiljöarbetet är ett misslyckande. Bra förslag som förts fram har inte genomförts. Ett stort genomförandeunderskott som aldrig skulle tillåtas på land är fortfarande en verklighet i havsmiljöpolitiken. Havet har blivit ett offer för allmänningens förbannelse. Regeringens Havsmiljökommission kom till slutsatsen att "vi kommit till vägs ände" och frågade sig "om det inom ramen för befintliga strukturer och förvaltning är möjligt att lösa problemen". Vårt svar är nej, arbetet för att få bort synen på havet och dess resurser som "allas rätt men ingens ansvar" måste nu intensifieras i riksdag, EU-parlament och FN.
Miljö- och naturresurssituationen i haven är akut och snabba åtgärder är nödvändiga. Folkpartiet liberalerna är därför mycket oroat över att ingen särskild proposition om havsmiljöfrågorna är aviserad. Arbetet måste påskyndas med att förbättra miljösituationen genom att redan nu vidta de åtgärder som Sverige nationellt kan besluta om.
Folkpartiets krav är att de första, mest akuta delarna i en marin strategi tas fram omedelbart och kompletteras med konkreta beslut om åtgärder och förstärkta resurser. Utöver de förslag som presenteras i denna motion hänvisar vi till rapporten "Östersjön kan inte vänta - Folkpartiet liberalernas räddningsplan för ett hotat hav".
Östersjön har kommit att bli synonymt med gifter, utsläpp, övergödning och hotade fiskbestånd. Det faktum att Östersjön har litet inflöde av färskt vatten från Nordsjön och Västerhavet gör att miljögifter inte späds ut utan ansamlas i högre halter jämfört med andra havsområden. Havsmiljökommissionens beskrivning av Östersjön som ett fullskalelaboratorium för storskalig kemikaliepåverkan gör detta tydligt för oss. Det är allvarligt att havsmiljöarbetet inte drivits på ett kraftfullare sätt. Det mesta pekar mot att tillståndet om ett eller ett par decennier kommer att vara detsamma som idag. Det är flera orsaker som bidragit till detta. Det kanske allvarligaste problemet är att det idag saknas ett övergripande ansvar för Östersjön på såväl nationell som internationell nivå. Bristande dialog och samordning mellan olika intressenter, politiker, forskare och myndigheter komplicerar ytterligare situationen. Vårt förslag om en hållbarhetskommission möter direkt behovet att överbrygga splittringen i dagens havsmiljöarbete. Havsmiljöarbetet bör bli denna kommissions första uppdrag.
Folkpartiet liberalerna anser att det går att möta hoten mot haven och den speciellt utsatta Östersjön! Det är och har varit vårt budskap i såväl riksdag som EU-parlament. EU:s utvidgning innebär en avgörande förändring och en helt ny möjlighet i förvaltningen av Östersjön. Detta hav bör bli pilotområde för en helt ny förvaltningsstrategi. Syftet med att göra Östersjön till ett internationellt pilotprojekt är att bygga upp ett så starkt och heltäckande skydd av Östersjöns marina miljö att fungerande ekosystem kan återskapas och en långsiktigt uthållig utveckling ska kunna garanteras. Systemet måste ges juridisk kraft och samordnade skyddsåtgärder och sanktioner. Detta arbete menar Folkpartiet ska drivas inom ramen för EU-samarbetet. Östersjöregionens målsättning ska vara att bli internationellt ledande när det gäller tillämpningen av globala marina överenskommelser.
Att nå internationella samstämmiga beslut tar tid. Därför måste Sverige agera nu och göra vad vi kan för att förbättra den akuta situationen i Östersjön och Västerhavet genom att ta fram en marin strategi. En viktig del är att ge miljömyndigheterna det övergripande ansvaret för förvaltningen av havets resurser. Det skulle möjliggöra ett helhetsgrepp som är nödvändigt om ekosystemansatsen ska kunna bli verklighet.
Vattnet i Östersjön innehåller redan tre gånger så mycket fossil olja som vatten från Nordsjön. Detta är bl a resultatet av illegala utsläpp av oljeavfall när fartyg rengör tankar och maskiner samt tömmer ofiltrerat vatten i Östersjön. Rysslands kraftfulla ökning av oljeexport över Östersjöhamnar fortsätter. Vetskapen om att snart 200 miljoner ton olja årligen fraktas över Östersjön -motsvarande 200 Globen - borde vara nog för att öka insatserna att rädda detta känsliga hav. Sveriges egen beredskap att ta hand om utsläpp begränsar sig till 5 000 ton. De fartyg som fraktar olja över Östersjön kan ha 100 000 ton i lasten. Mer än 40 procent av de fartyg som trafikerar Östersjön har säkerhetsbrister och enligt uppgift beräknas oljetrafiken öka med 40 procent fram till 2017.
Genom att höja beredskapen, utnyttja marknadskrafterna och genom EU kan Sverige kraftfullt bidra till att möta och minska hoten från de kraftigt ökande och ofta undermåliga oljetransporterna. I den slutliga ansökan om att Östersjön ska klassas som särskilt känsligt havsområde måste ytterligare effektiva skyddsåtgärder presenteras. En övervaknings/ledningscentral för Östersjön med de nya möjligheter till trafikrapportering och övervakning som nu finns bör snabbt upprättas på Gotland. Dessutom bör Kustbevakningens/Sjöfartsverkets arbete med att knyta samman dagens olika rapporteringssystem ("Sjöbasis") få högsta prioritet, snabbt fullföljas och tas i funktion.
Beredskapen höjer vi genom att utse nödhamnar, öka trafikövervakning/trafikrapportering, förstärka räddningsberedskapen t ex genom avtal om läktringsberedskap och avtal om bogseringsberedskap, precisera målet med hamnstatskontrollen så att de undermåliga fartygen kontrolleras och genom att införa ett "miljölotssystem" för snabb och effektiv kontroll till sjöss.
Marknadskrafterna utnyttjas genom att ge befraktaren ett större ansvar för valet av transport, utarbeta kravspecifikation för upphandling av sjötransporter i Östersjön, informera om vem som använder vilka fartyg, genomföra åtgärder för att underlätta för kvalitetssjöfart, säkerställa att begreppet "kvalitetssjöfart" innebär fastställda kvalitetskrav på alla områden som påverkar miljön och vidareutveckla systemet med ekonomiska styrmedel (miljödifferentierade farleds- och hamnavgifter) till att omfatta fler parametrar.
EU:s östutvidgning innebär en avgörande förändring för förvaltningen av Östersjön och det framtida miljösamarbetet. Samtliga stater runt Östersjön, utom Ryssland, är EU-medlemmar. Det innebär att vi alla omfattas av samma regelverk, vilket banar väg för att intensifiera Östersjösamarbetet. I kraft av sin politiska och ekonomiska vikt kan EU även tala med Ryssland om villkor. När det gäller bristande efterlevnad, finns ett centralt verktyg för att sätta press på medlemsstaterna: Rådets rambeslut om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Där åläggs medlemsstaterna att genom effektiva, proportionella och avskräckande påföljder straffa dem som på olika sätt skadar miljön i EU. Sverige bör här ta på sig en ledande roll och driva påövriga medlemsstater att reglerna tillämpas. Det är viktigt att de nya reglerna tillämpas även på fysiska och juridiska personer från tredje land - förutsatt att brotten begås här. EU-parlamentet har ställt sig bakom upprättandet av "en europeisk kustbevakning" med uppgift att bland annat genomföra effektiva och oanmälda kontroller till havs, alltså ett miljölotssystem av den typ Folkpartiet liberalerna i Sverige länge föreslagit. I det arbete som just nu pågår med att identifiera vilka skyddsåtgärder som ska ingå i Östersjöns klassning som särskilt känsligt havsområde (PSSA) får ribban inte läggas för lågt. Sverige, som leder arbetet, har ett mycket stort ansvar. Skyddsnivån får inte enbart hamna på en nivå av ruttdragning och trafikseparering utan måste också innehålla ytterligare skyddsåtgärder. Exempel från andra nyligen inrättade PSSA-områden visar att detta är möjligt och i Östersjöns fall nödvändigt. Skyddsåtgärder behövs på fyra områden: minimikrav på skeppskonstruktion, kvalitet på besättning, lagligt ansvar (finansiellt och juridiskt ansvar för hela kedjan befäl, redare, klassificeringsorgan, charterbolag, fraktägare etc.) och reglering från strandstaterna (lotskrav, trafikledning, hamnstatskontroll etc.).
Nationellt bör Sjöfartsverket få ett tydligare sektorsansvar, där det definieras vilka miljöfrågor som ligger på verkets bord. Samtidigt måste rollfördelningen mellan Naturvårdsverket och Sjöfartsverket formuleras tydligt när det gäller ansvar för sjöfartens miljöfrågor.
Internationellt måste det nu vara dags att se över och harmonisera tillämpningen av de 20-30 år gamla lagar och konventioner som fortfarande gör haven till "allas rätt men ingens ansvar". Även här kan och måste Sverige agera kraftfullt i den grupp inom IMO som ser över det internationella regelverket.
Fiskbestånden hotas av utfiskning. Detta gäller i synnerhet torsken. Därtill kommer de tusentals fåglar och däggdjur som varje år dödas av nät och andra fiskeredskap. Folkpartiets linje i fiskefrågan är klar. Det är inte det traditionella kustfisket som hotar eller till och med utplånat fiskbestånden längs de svenska kusterna, problemet är det storskaliga industriella fisket. Andra allvarliga hot utgörs av övergödningen och spridningen av miljögifter. Vi måste lägga stor kraft på att få till stånd internationell samverkan men kan och måste även agera nationellt. Jordbruket måste intensifiera arbetet med att minimera miljöbelastningen. Utsläppen från transporter måste minska. Kunskaperna om kemikaliernas effekter måste öka. Det handlar inte minst om spridningen av hormonliknande substanser vilka misstänks ligga bakom observerade skador på fisk.
De åtgärder som Folkpartiet föreslagit, och som också i stor utsträckning tas upp av Havsmiljökommissionen, är tydlig märkning av fisk som fångats med hållbara metoder, principen att sätta fiskekvoterna efter forskarnas rekommendationer, ett kraftigt begränsat foderfiske, förbud mot fångstmetoder som innebär stora bifångster, inrättande av marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper, skärpt kontroll av efterlevnad av fiskekvoter och fångstmetoder, att separera ansvaret för fiskeresurs och näring - idag har Fiskeriverket ansvar för båda och en snabb fortsättning på den genomgripande reformeringen av EU:s fiskepolitik med ökat fokus påÖstersjön och miljön.
Till dessa förslag som vi länge drivit lägger vi nu i vår jordbruks-, skogs- och fiskemotion ytterligare förslag för förvaltningen av havets resurser. Det måste bl a bli möjligt att överlåta rätten till handredskapsfiske till fiskevårdsområdesföreningar också vid kusten. Folkpartiet anser också att det som behövs för att förbättra situationen för fisken och fisket är ett rättsbaserat förvaltningssystem som gör att samhällets och fiskarenas intressen stämmer bättre överens. Äganderätter löser dock inte alla frågor i fisket men tillsammans med marina reservat, miljömärkning och en effektiv, noggrann kontroll finns möjligheter till ett uthålligt fiske.
Vi föreslår också restriktioner mot användning av natur- och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden. För att få bukt med övergödningen bör åtgärder sättas in i vattenavrinningsområdena. Jordbruket måste minimera sitt kväveläckage, vilket kan ske genom exempelvis vallodling, fånggrödor, kantzoner eller växtnäringsbalans. Satsning påökad utbildning kring växtnäringsfrågor är viktig men också de grundläggande frågorna om regional balans mellan växtodling och djurhållning, intensitet, inriktning och liknande måste behandlas. Det är också nödvändigt med höga miljöavgifter på kadmium i hela EU, skärpt tillsyn av enskilda avlopp, striktare tillämpning av produktvals- och försiktighetsprincipen och en fortsatt genomgripande reformering av EU:s jordbrukspolitik med övergång från jordbruksstöd till miljöstöd.
Vad gäller Västerhavet är det mesta som redovisats i Östersjöavsnittet tillämpligt även där vad gäller övergödning, miljögifter och utfiskning. Glädjande är att här finns redan lokala förvaltningsplaner i bruk i Kosterfjorden (avlysta områden, överenskomna av fiskare och forskare) och i Gullmarsfjorden (fredade perioder, överenskomna av fiskare och forskare). Regionala förvaltningsplaner är en av de viktigaste delarna i EU:s nya fiskepolitik och även i Havsmiljökommissions förslag. Vi tror detta är modellen för framtiden. För Kattegatt är situationen för torsk högst otillfredsställande. Fiskeförbud är just nu enda alternativet. Inom EU måste återhämtningsplaner för Nordsjön, Skagerack och Kattegatt och tekniska regler för fisket i området snabbt komma till stånd. Det är ytterst viktigt att selektiva redskap, särskilt en sorteringsrist i kräfttrålar, och ändrade maskstorleksbestämmelser och minsta landningsstorleksbestämmelser för plattfiskar införs på gemenskapsnivå för att motsvara forskarnas rådgivning och möjliggöra anat fiske än torskfiske.
Gråsälen var framför allt under 1960-talet hårt drabbad av miljögifter. På senare år har dock sälen återhämtat sig och bestånden ökat. Att bestånden ökat har dock lett till problem för yrkesfisket, eftersom gråsälen tar fisk och trasar sönder fiskeredskapen. Enligt Naturvårdsverket är beståndet av gråsäl så pass starkt att det skulle tåla en begränsad jakt.
Jakten efter gråsäl regleras sedan 1988 genom en rekommendation av Helcom. Rekommendationen innebär att jakt bara kan accepteras om det gäller vetenskapliga undersökningar av jakteffekterna i områden med sälskador samt för att förebygga skador. Samtidigt pågår en diskussion inom Helcom om att ändra rekommendationen. En expertgrupp inom Helcom har uttalat sig för begränsad jakt till skydd för fisket. Enligt Naturvårdsverkets förvaltningsplan kan 180 gråsälar per år få fällas. Det är vidare Naturvårdsverkets uppgift att fördela kvoter på de län som drabbas hårdast. Detta har hittills varit Stockholms, Uppsala, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Efter den senaste tidens skadeökning för fisket i län som inte ingår i säljaktsområdet bör enligt Folkpartiet detta omprövas så att ytterligare län med betydande problem kan ingå. Något län bör även utses till försökslän för att under noggrann kontroll och utvärdering på prov få bedriva säljakt från båt.
Skarvens utbredning har ökat snabbt under de senaste åren. Detta innebär bland annat problem för fisket. Det är därför viktigt att man tillåter skyddsjakt på skarv. Detta är också nu möjligt eftersom skarven inte längre förekommer i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar. Regeringen bör ocksåöverväga att tillåta allmän jakt på skarv. Skarvbeståndet bör då regleras genom traditionell viltförvaltning utifrån jaktetiska principer och med tydliga regler i form av tider och andra villkor.
Medvetenhet och kunskap om havet måste förbättras på alla nivåer i samhället. Kunskaperna om fiskbestånd av betydelse för kust- och insjöfisket samt fritidsfisket är inte tillräckliga för att tillse att fisket bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt. Förstärkt forskning krävs om fisksamhällen, reproduktionsområden, biologiska effekter av fiskemetoder och biologisk mångfald. Vi vill understryka att det är av stor vikt att den lokala kunskapen hos fiskare och andra intressenter ska tas till vara vid kunskapsinsamlingen. Samverkan på forskarnivå mellan limnologer och marinbiologer är helt nödvändig. Avsiktsförklaringarna från regeringen i dessa avsnitt är goda men de konkreta förslagen få. Det uppdrag regeringen givit Formas, att i samverkan med Fiskeriverket och andra berörda myndigheter och forskningsfinansiärer utarbeta en strategi för fisk- och fiskeforskning, bör få hög prioritet och snabbt redovisas.
Folkpartiet anser att det är viktigt med utökad forskning och myndighetsnärvaro, särskilt vad gäller Östersjöproblematiken. Stockholms Marina forskningscentrum, där Kalmar högskola ingår, kan med den marina kompetens och de resurser som finns vid Kalmarsundslaboratoriet bidra till detta. Läget mitt i Östersjöns viktigaste fiskeområde (mellersta och södra Östersjön) och att FN finns på plats genom sitt "Global International Waters Assessment"-projekt talar också för detta. Även Fiskeriverkets närvaro vid Östersjön kan behöva utökas och eventuellt lokaliseras där forskning bedrivs.
Skyddet av den biologiska mångfalden är en hörnsten i den liberala miljöpolitiken. Biologisk mångfald gäller arter, den genetiska mångfalden inom arter samt ekosystem och landskap. Biologisk mångfald främjar ekosystemets flexibilitet och uthållighet och behöver på alla sätt skyddas och bevaras åt framtida generationer. Naturens skönhet, rytm och ljud utgör en viktig del av vår livskvalitet och det är en central uppgift för miljöpolitiken att öka möjligheterna till naturupplevelser för alla oavsett om man bor i glesbygd, landsbygd eller tätort. Folkpartiet anser att det nu är dags att utvärdera hur stödet för biologisk mångfald har förvaltats, vilka resultat det givit och hur det kan förbättras och effektiviseras.
Våtmarkerna har stor betydelse som ekosystem och naturresurser. De fyller också en viktig funktion som naturliga kväve- och fosforfällor. För att minska problemet med övergödningen av sjö och hav är det därför angeläget att inte bara bevara utan även arbeta för att restaurera och nyanlägga våtmarker. Återskapandet av våtmarkerna är nödvändigt för att utöka naturliga filter och för att öka de naturliga vattenreservoarerna. Placeringen av våtmarken är avgörande för dess funktion och måste alltid beaktas vid bidrags-/tillståndsgivning.Skyddet av våra våtmarker måste stärkas. Det gäller framförallt de områden som ska skyddas enligt den internationella våtmarkskonventionen och enligt fågeldirektivet.
Stora delar av Sverige är i dag försurade och hotas av fortsatt försurning. Kalkning av sjöar och vattendrag har pågått i många år och man har på så sätt räddat många småsjöar från en säker död. Det var en akut räddningsåtgärd när effekterna av luftburet svavel och kväve började märkas. Det finns fortfarande inget alternativ till denna kalkning, eftersom man inte fullt ut lyckas komma åt orsaken. I våra marker finns lagrat försurande ämnen sedan årtionden. Vattnet uppehåller sig mångdubbelt längre tid i mark än i vattendrag och när vattnet drar sig genom marklagren avgörs vattenkvaliteten. Sur mark ger surt vatten i våra vattendrag och sjöar. Sur mark läcker dessutom näringsämnen och metaller, framför allt organiskt löst aluminium, till våra vattendrag. I förlängningen påverkas även grundvatten och vattentäkter. Organiskt aluminium renas inte med dagens reningsteknik utan kommer med i vårt dricksvatten, vilket leder till hälsorisker.
För att Sveriges natur ska kunna återhämta sig måste utsläppen i Europa minska ytterligare, utöver Göteborgsprotokollets mål och EU:s takdirektiv. En av de mest prioriterade frågorna måste vara att minska utsläppen från internationell sjöfart som idag bidrar med 1/6 av nedfallet av försurande ämnen. Nationellt bör ytterligare åtgärder vidtas för att minska utsläppen av kväveoxider och även för att minska skogsbrukets försurande verkan.
Genom att kalka skogsmarken i områden med högt nedfall av försurande föroreningar motverkar man onaturlig markförsurning och förbättrar vattenkvaliteten i bäckar och sjöar. Ett av de mest skadade områdena i Sverige är inlandet innanför västkusten, dvs delar av Halland, Småland och Västra Götaland, beroende på stor mängd nedfall och berggrund med liten förmåga att neutralisera försurningen. Naturen tar inte hänsyn till de administrativa gränser, oftast länsgränser, som vi har skapat. För att genomföra effektiva åtgärder måste vi anpassa insatserna efter hur vattnet rinner. Därför måste administrationen ske för varje avrinningsområde för sig.
Kalkinsatser i sjöar är inte tillräckligt utan behöver kompletteras med exempelvis skogskalkning och askåterföring från värmeverk. Ett åtgärdsprogram mot markförsuring behöver snarast upprättas. Folkpartiet vill också anslå medel för utökad kalkning, bland annat i skogsområden.
Natura 2000 är ett nätverk som håller på att byggas upp inom EU, bestående av naturtyper och livsmiljöer för arter som medlemsländerna kommit överens om att skydda. Natura 2000 stödjer sig på två direktiv, Fågeldirektivet och Habitatdirektivet. På detta sätt ska den biologiska mångfalden i Europa skyddas. Folkpartiet liberalerna anser att fler områden måste ges kvalificerat skydd som naturreservat eller på annat sätt. Fler nationalparker och natur-, kulturreservat och andra former av områdesskydd behövs för att skydda exklusiva natur- och kulturlandskap. Marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper bör inrättas och de fem som redan beslutats omedelbart iordningställas.
För att få förståelse vid inrättande av reservatsområden är det dock av största vikt att information, dialog och samråd mellan berörda parter ingår. En grundprincip är att markägaren hålls skadeslös. Skötselplaner ska inrättas i anslutning till reservatsbildning. Eftersläpning som skett i bl a Västra Götaland är oacceptabelt och försvårar acceptansen för inrättande av nya reservat. Information, dialog och samråd har hittills inte varit tillfredsställande. De förbättringar som skett bl a genom Allmänna råd och handböcker för att bilda naturreservat respektive Natura 2000-områden måste fortsätta.
Stora delar av Sverige har en god tillgång på skogs- och naturområden. En uppgift gör gällande att det finns cirka 300 000 träd per nu levande svensk. Sedan snart ett sekel tillbaka skyddas också särskilt intressanta och biologiskt sällsynta naturområden. Dessvärre är tillgången på grönytor och vild natur mycket ojämnt fördelad och i våra stadsmiljöer finns stora brister på grönytor. Modern forskning visar på entydiga samband mellan vår hälsa och omfattningen av vårt umgänge med naturen.
Vidare visar det sig att människor med närhet till natur eller naturparker är friskare och hämtar sig snabbare efter sjukdom än de med längre avstånd. Också vid mycket korta skogspromenader visar det sig att vår puls sjunker och mängden stresshormoner minskar. Undersökningar visar även att förskolebarn som dagligen ges möjlighet att leka i skog och mark har en snabbare motorisk utveckling och högre koncentrationsförmåga än andra barn.
Det är viktigt att uppmuntra kommunerna att bygga ut grönstråk och s.k. gröna korridorer vilket kan underlätta för viltets rörelse och spridning också i miljöer som är hårt belastade. Staten är en stor markägare både direkt och indirekt via sitt ägande av olika bolag. Det är viktigt att man i denna roll tar ett stort ansvar för miljöhänsyn, bl.a. genom att skriva in sådana krav i sina ägardirektiv.
Folkpartiet utvecklar sin syn på tätortsnära miljö i vår motion "Bra boendemiljö och bra boende för miljön". Där utvecklar vi också andra frågor som har med bra boendemiljö att göra såsom buller, problemen med sjuka hus, radon, m.m.
Det är av vikt att påpeka att nedskräpningen av vår natur under de senaste åren har ökat. Trots stora insatser från Stiftelsen Håll Sverige rent tycks det ha skett en attitydförändring. Både den synliga nedskräpningen från cigarettfimpar till skrotbilar samt den osynliga nedskräpningen i form av läckage av kemikalier har blivit ett tilltagande problem. Det är därför angeläget att skrotbilskampanjer samt allmän opinionsbildning och informationsinsatser genomförs i hela landet.
I skogen finns unika biotoper och ekosystem som utgör grunden för många arters överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i avverknings- och reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Skogsbruk ska bedrivas så att den biologiska mångfalden inte hotas. All svensk skog bör vara internationellt certifierad. Olika former av områdesskydd är nödvändigt för att bevara större ekosystem och unika biotoper. Vid reservatsbildningar eller införande av andra skyddsåtgärder är det viktigt att det skapas en lokal dialog och förankringsprocess med de människor som i sin vardag berörs av detta. Myndigheter som handhar biotop- och reservatsskydd måste väsentligt förbättra informationsinsatser, dialog och samråd.
Avtal är en intressant form av skydd som borde få fler varianter. Offentligt ägd mark ska kunna användas som utbyte mot den mark som den enskilde skogsbonden avsätter som naturreservat. Styrmedlen bör förstärkas i form av bland annat bidrag till naturvårdsinriktad skötsel. Principen ska vara att brukaren ska hållas skadeslös och intrångsersättning ska utgå. Stor flexibilitet krävs för att finna optimala lösningar på inlösen samt skötsel av naturreservat och naturvårdsområden. Ansvarsfördelningen mellan skogsvårdsorganisationen och länsstyrelsernas/Naturvårdsverkets ansvarsområden borde ses över. Sveriges gröna guld - skogen - är en synnerligen viktig näringsgren. Nationalekonomiskt svarar skogen för ett nettoexportvärde på 80-90 miljarder kronor årligen. Det utgör 60 procent av Sveriges export, ger drygt 100 000 arbetstillfällen och inkomster till 350 000 skogsägare.
En alltför liten del har satsats på kompetensutveckling inom skogssektorn. De projekt som genomförts är långt ifrån tillräckliga. En översyn och omfördelning av miljöresurser till förmån för dessa insatser behövs. För att försäkra sig om att skogen inte utarmas vid avverkning måste bättre instrument till för att tillförsäkra återplantering. En enkel metod att snabbt förhindra "skogsklippare" är att låta återplanteringsgarantin följa skogsfastigheten. Regeringen måste snabbt vidta åtgärder för att förhindra framtida handel av skogsfastigheter där återplanteringsgarantin enligt nuvarande bestämmelser faller i samband med försäljning.
Ett annat allvarligt problem är den skada på späda tallar och lövträd som förorsakas av älgar och annat vilt. Återplantering av tall är exempelvis hotad. För att komma tillrätta med problematiken krävs samförståndslösningar mellan alla inblandade intressenter med bistånd av skogsvårdsstyrelserna. Folkpartiet liberalernas skogspolitik utvecklas vidare i motionen "En liberal jordbruks-, skogs- och fiskepolitik".
Skyddet av hotade arter utgör en viktig del i bevarandet av biologisk mångfald. Rovdjurspolitiken handlar om en klassiskt liberal miljöfråga nämligen naturvården. För Folkpartiet liberalerna är rovdjursfrågan därför mycket angelägen och viktig. Synen på våra rovdjur - och då särskilt vargen - är en kontroversiell och omdebatterad fråga. Anledningen till detta är delvis därför att det är vargen som löper störst risk att utrotas, men också därför att vargen är det rovdjur som skapar störst rädsla bland människor. Rovdjurens farlighet för människor har under de senaste åren debatterats flitigt. Oavsett vilken inställning den enskilde individen har i frågan, är det självklart att denna rädsla måste mötas med respekt och tas på största allvar. Samtidigt får vi inte låta myter från sagorna prägla vargdebatten, det finns inga dokumenterade fall från modern tid då varg skadat människor i Sverige. Björn borde skrämma oss betydligt mer men gör det tydligen inte. Det är av avgörande betydelse att vi finner lämpliga metoder att möta oro, skapa vägar för snabba kontakter med myndigheter och att vi ökar kunskapen om rovdjuren.
Den grundläggande inställningen hos en överväldigande majoritet svenskar är att rovdjuren utgör en central och viktig tillgång i vår svenska fauna. Till exempel anser 90 procent att varg ska finnas i Sverige och 71 procent att det ska finnas fler än idag.
Intresset för våra stora rovdjursarter har ocksåökat. Detta märks i det antal rovdjurscentra som etablerats i Sverige på några av de platser där rovdjuren framför allt lever. Erfarenheten visar tydligt att ökad information och kunskap om rovdjuren förbättrar möjligheterna för rovdjur och människor att leva i mer fredlig samexistens. Vi tycker också att det är viktigt att detta arbete bedrivs i de regionala rovdjursgrupperna som nu växer fram och i det nationella rovdjursrådet. Det är mycket viktigt, för att inte säga avgörande för den fortsatta utvecklingen, att gå från informationsöverföring till att de blir effektiva, fungerande forum där åsikter förs fram, tas emot, diskuteras och får konkreta resultat.
En kontroversiell aspekt rörande vargfrågan är hur många vargar det krävs för att säkra artens överlevnad. Just nu fokuseras debatten på hur och när vi ska kunna skjuta rovdjuren, när den största utmaningen är hur vi ska bevara dem. Den långsiktiga lösningen måste bygga på att vi lär oss samexistera med rovdjuren, och dåäven med vargen. Självklart ska vi arbeta för att förebygga och minimera angreppen av varg på tamdjur, dels av respekt för den oro, det merarbete och de kostnader som det orsakar tamdjursnäringen och jägarkåren, dels för att öka acceptansen för rovdjuren.
I dagsläget med små och sårbara rovdjursstammar måste fokus ligga på skadeförebyggande åtgärder och snabb och full ersättning för de skador som ändå uppstår. Folkpartiet anser att vi bör komma bort från antalsfokusering och istället fokusera på att vi ska ha en livskraftig och jaktbar stam. Vi vet idag att vargpopulationens genetiska framtid är osäker. Eftersom inaveln redan är så pass hög anser Folkpartiet liberalerna att ett nytillskott av gener behövs.
En annan kontroversiell fråga när det gäller vargen är vilken typ av jakt som ska få bedrivas i syfte att förebygga skador av vilt, så kallad skyddsjakt. Eftersom vargen utgör en fara framförallt för renar, tamdjur och jakthundar har det sedan långt tid rests krav på att det ska ges möjlighet att bedriva jakt på den vargstam som idag existerar. Vi anser dock att vi har ett ansvar för att möjliggöra att vargstammen tillåts växa och avstyrker därför annan jakt än nödvärnsjakt när det gäller varg. I enstaka fall kan dock skyddsjakt vara nödvändig. Viktigt att påpeka i sammanhanget är dock att skyddsjakt, liksom all annan jakt, måste bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Nödvärnsjakten - rätten att försvara sig och de sina vid fara - är självklar, men utformningen av reglerna bör ses över. Om vi ska kunna öka förståelsen för rovdjurspolitiken kan vi inte ha ett regelverk som är svårtolkat och otydligt utformat.
Samtidigt är det uppenbart att det behövs en kraftfull satsning för att motverka den tjuvjakt som just nu kanske är det allvarligaste hotet mot vår vargstam. Hittills är två personer dömda för grovt jaktbrott. Utredningar läggs ned och tips till polisen bearbetas inte. Forskarna anser att 50-60 vargar kan ha dödats illegalt de senaste fyra åren. Såväl regering som riksdag har här ett stort ansvar för att en förändring kommer till stånd.
Under våren 2004 tog miljö- och jordbruksutskottet initiativ till en samlad översyn av reglerna bl a i 28 § jaktförordningen, när det gäller att ingripa för att avvärja angrepp av stora rovdjur på tamdjur. Ökade insatser för att förebygga rovdjursangrepp bör göras och samhällets bidrag bör om det visar sig nödvändigt öka. Det har på senare år skapats betydligt bättre möjligheter att skydda betande tamdjur med vargsäkra elstängsel. Dessutom bör informationen om förebyggande åtgärder förbättras och åtgärder bör börja genomföras så snart tecken finns på en kommande expansion in i nya områden. Folkpartiet anser vidare att Naturvårdsverket ska ha det övergripande ansvaret vad gäller att besluta i skyddsjaktsfrågor samt att staten ska ge bidrag och ersättning för skador förorsakade av vilt.
Det oreserverade rovdjurshatet - som endast uttrycks av ett fåtal svenskar - tillhör en förgången tid, då kunskaperna om de stora rovdjuren var små och då förlusten av en ko eller några får kunde innebära att svälten stod för dörren. Idag har vi bättre kunskaper, en helt annan ekonomisk situation och mycket goda möjligheter att värna de vilda rovdjuren. Men då krävs saklig diskussion, korrekt och snabb information, lokal förankring och dialog, snabba kontaktvägar mellan lokal-regional och riksnivå, resurser till förebyggande åtgärder och ersättningar och ett tydligt och lättolkat regelverk.
Vi lever i ett kemikaliesamhälle. Det innebär i grunden mycket gott i form av mediciner, säkrare mat och nya material. Men till skillnad från i många andra sammanhang kan vi när det gäller kemikaliepolitiken aldrig acceptera att ta det onda med det goda. Här måste säkerhet för människor och miljö alltid ha huvudprioritet. Ambitionen att skapa en hälsosam miljö utan störande miljögifter kräver stora insatser från samhällets samtliga aktörer. Huvudansvaret för att förhindra spridning av farliga kemiska ämnen måste ligga hos användare och tillverkare av dessa. Statens viktigaste ansvar är förutom Kemikalieinspektionens granskande verksamhet att säkerställa en kvalificerad forskning inom området. Korrekt vetenskaplig information utgör en av de viktigaste grundstenarna i arbetet med att tidigt identifiera hot. Kemikaliepolitiken ska utgå från följande övergripande beslutsprinciper: att försiktighetsprincipen följs, att förorenaren betalar och att utredningsansvaret ligger hos användare/producent vad avser riskutvärdering av kemiska ämnen (det senare ska inte bara gälla nya kemiska ämnen).
Inom EU pågår nu ett intensivt arbete kring ett nytt regelverk avseende kemikaliepolitiken (REACH). Det förslag som kommissionen presenterade den 7 maj 2003 för en bred remiss innehåller dels en samordning av tidigare lagstiftning, dels också flera grundläggande förändringar systemet för att reglera kemikalier. De viktigaste är:
Ett tydligt ansvar ska läggas på industrin när det gäller att bedöma och hantera risker med kemikalier. Ansvaret läggs främst på tillverkare och importörer.
Industrin ska lämna riskbedömningar av cirka 30 000 ämnen före år 2016. Kemikalier som produceras i stora mängder eller har vissa egenskaper prioriteras. Genom riskbedömningarna ska kunskapen öka om de kemikalier som redan finns på marknaden.
Kemikalier med vissa farliga egenskaper ska inte få användas utan särskilt tillstånd. En ny självständig europeisk myndighet ska administrera kemikaliesystemet i samarbete med kommissionen och medlemsländernas myndigheter.
Förslagen pekar i en riktning som innebär kraftigt höjda ambitioner och krav vad det gäller dokumentationen kring kemikalier och riskbedömningen av dessa. Folkpartiet anser att inriktningen av dessa förslag är bra och helt i linje med vår syn om producenternas ansvar. Därför bör Sverige vara aktivt pådrivande i detta arbete.
I det nuvarande förslaget finns lägre krav på reaktionsintermediärer (kemikalier som endast finns för att tillverka andra kemikalier). Detta är naturligtvis rimligt vad avser slutna processer men inte i de fall då intermediären t.ex. transporteras mellan olika produktionsplatser och därmed utgör en potentiell fara vid transporter. Vidare ingår inte pesticider och läkemedel, det senare är endast acceptabelt om man inom Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) får i uppdrag att ta fram regler för miljöbedömning av läkemedelssubstanser. Den viktigaste kritiken mot förslaget är dock att man måste inarbeta tydligare skrivningar om vikten av försiktighets- och substitutionsprincipen samt att man i större utsträckning måste införa tidsramar för när tillståndsprövning av de mest farliga kemikalierna ska genomföras.
Det är viktigt att regelverket utformas på ett så smidigt och obyråkratiskt sätt som möjligt både för att minska kostnaderna för tillverkarna och för att påskynda arbetet. Vidare bör man överväga att samordna delar av regelverken med andra liknande arbeten som sker internationellt t.ex. GHS (Globally Harmonized System of Chemical Classification and Labelling). Folkpartiet är positivt till förslagen om att det räcker med en registrering per substans. Detta minskar både mängden arbete och mängden försöksdjur som behövs för studierna. Folkpartiet vill också lyfta fram att man inte hårdtolkar regelverket på ett sådant sätt att det ställer till problem för kemiska produkter utvunna från råvaror med en naturlig variation i sammansättningen. Detta gäller produkter baserade på råvaror från gruv- och skogsindustrin men det gäller framför allt framtida produkter där man använder industrigrödor istället för syntetiskt framställda produkter t.ex. inom oljeindustrin. En för strikt tolkning av lagstiftningen som inte tillåter en viss variation beroende på var råvaran odlats, säsongsvariationer etc. skulle vara klart kontraproduktivt och missgynna en önskad utveckling på detta område.
Det arbete som görs inom EU är bra men det är viktigt att man fortsätter med det gemensamma arbetet. Speciellt måste detta avse att ta fram strategier och åtgärder för att minska spridningen av farliga kemiska ämnen samt en snabbare utfasning av kemikalier som är farliga för miljö och människors hälsa.
Ett sådant område är den miljöpåverkan som fås av bottenfärger för båtar. Här bör Sverige verka för en snabbare utfasning av miljöpåverkande bottenfärger. Tidigare har beslut fattats om att förbjuda ett av de mest skadliga ämnena - tributyltenn. I nuläget föreslår vi inget direkt ytterligare totalförbud men i takt med att alternativa bottenfärger utvecklas bör ytterligare produkter totalförbjudas. Framför allt bör man i så fall inrikta sig mot bottenfärger som har ett "steady state" kopparläckage på mer än 25 µg Cu/cm2 och dygn samt färger som innehåller svårnedbrytbara miljötoxiska organiska föreningar.
Rapporterna om läkemedelsrester i vatten fortsätter att komma in. Det är uppenbart att detta kan vara ett framtida miljö- och hälsoproblem. Regeringen bör starta ett systematiskt arbete kring vilka åtgärder som behövs för att minska dessa risker. Här finns ett batteri av åtgärder som bör övervägas från krav på biologiskt nedbrytbara läkemedel till kapacitet på reningsverken att omhänderta dessa ämnen. Vi anser också att regeringen bör tydliggöra att i de diskussioner om val av läkemedel t.ex. landstingens och regionernas rekommendationslistor samt apotekens utbyte av läkemedel mot likvärdiga billigare kopior miljöhänsyn bör vara en del av övervägandet och att produkter som är bra för miljön inte ska bytas ut mot sämre alternativ.
Testning av kemikalier kräver ofta att försök görs på djur. Mycket av detta arbete har utvecklats kring arbetet med hälsoeffekter på människor. Det är viktigt att främja en utveckling av nya metoder på detta område. Dels för att minska användningen av försöksdjur, dels för att hitta metoder som är relevanta för att studera kemikaliers miljötoxiska effekter. Ekosystemtoxikologi är här ett viktigt område att utveckla.
Grunden för att nå en hållbar utveckling är att hitta en balans så att det vi producerar återanvänds eller återvinns och ger minsta skada för natur, miljö och människa. Målsättningen är att vi genom ny teknik lär oss producera så lite avfall som möjligt. Kloka lösningar på produkter som använder t.ex. mindre förpackningar är viktigt. Samtidigt kommer ett modernt samhälle alltid att producera en viss mängd avfall, och av den anledningen måste omhändertagandet av avfall bli bättre. Avfallspolitiken ska främst syfta till att minimera mängden avfall. Det avfall som ändå uppstår ska i första hand återanvändas, i andra hand ska material återvinnas, i tredje hand ska energi utvinnas ur avfallet. Endast om detta inte är möjligt ska avfallet deponeras. Grundprincipen ska vara att avfall ska tas om hand så nära källan som möjligt. Beslut kring hur återvinning sker (energi- eller materialåtervinning) bör baseras på en helhetsbedömning. I denna bör ingå transporter, miljöeffekter av återvinningsmetoden, energivinster mellan återvinning och nyproduktion, alternativ till den energi som återvinns via sopförbränning, etc. I ett land som Sverige måste man anpassa metoderna efter de mycket olika förhållanden som råder i olika delar av landet. Därför bör den regionala beslutsnivån få ett stort ansvar att tillsammans med Naturvårdsverket utforma den regionala strategin för återvinning.
En nödvändig förutsättning för om kretsloppssamhället ska bli verklighet är att det finns ett engagemang från den enskilda medborgaren. Allmänhetens positiva inställning till källsortering måste därför värnas. Ekonomiska incitament måste upprättas och skärpas. För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering finnas. Det är viktigt att ställa höga krav på dem som är ansvariga för insamlingsverksamheten. För att enskilda ska motiveras att göra de extra ansträngningar och acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet, krävs i längden synliga miljöresultat som ocksåär ekonomiskt och socialt hållbara. Det är därför angeläget att det finns verkligt fungerande marknader för material som kan återvinnas och återanvändas. Vidare måste insamlingssystemen fungera på ett för kunden smidigt sätt. För att detta ska ske måste bl.a. Naturvårdsverkets uppdrag att ta fram en vägledning för vad som ska ingå i det lokala samrådet mellan producenter och kommuner kring insamlingsverksamheten omedelbart verkställas. Regeringen bör återkomma med en avrapportering av detta arbete senast hösten 2004. Om ingen märkbar förbättring har skett gentemot nuläget ska regeringen återkomma med nya förslag senast 2005.
Folkpartiet vill också betona vikten av att med hjälp av olika ekonomiska styrmedel minska den totala volymen material som flödar runt i kretsloppet. Detta kan uppnås genom att man arbetar med differentierade avgifter från nolltaxa och uppåt på avfallet. Speciellt viktigt är differentierade taxor med avseende på sorterat respektive osorterat avfall för såväl hushåll som industri. Det är också viktigt att avgiften kopplas till mängden lämnat avfall så att uppkomsten av sopor verkligen minskar. För att få tillbaka mer avfall kan det finnas anledning att möta konsumenterna med bättre ekonomiska incitament.
Det är viktigt att inse att vi lever i en global marknad. Detta faktum gäller självfallet återvinningen av avfall. Ett stort antal konsumentförpackningar återvinns inte idag eftersom de producerats utanför det svenska återvinningssystemet. Vi anser att den bästa lösningen skulle vara att EU kom överens om ett gemensamt system för t.ex. återvinning av aluminiumburkar. Om en bra lösning på EU-nivå inte uppnås bör man överväga att lägga ett större ansvar på försäljnings- och distributionsleden för återvinningen. Affärer som saluför förpackningar som inte ingår i retursystemen ska med vårt förslag kunna åläggas att erlägga en avgift till retursystemet för att man där tar emot förpackningarna.
Den privata införseln av alkohol ger upphov till en ansenlig mängd förpackningar, vilket gör att återvinningsmålet på t.ex. 70 procent för glas inte är baserat på den totala mängden. Återvinningsmålet för dessa förpackningsslag måste därför justeras upp för att ambitionsnivån inte ska sänkas och dessa förpackningar hamna på deponi. Hänsyn måste även tas till materialbolagens merkostnad för insamling och behandling av dessa privat införda material. Regeringen måste nu skyndsamt komma med ett förslag på hur finansieringen av återvinningen av det privat importerade glaset löses.
Avfallsförbränning utgör idag ett specialfall inom energiproduktionsområdet då den är befriad från både energiskatt och koldioxidavgift. Dessutom ingår inte avfallsförbränningsanlägningarna i det nuvarande systemet med handel med utsläppsrätter vad avser koldioxid. Detta ger förbränning av osorterat avfall en gynnad situation, som om man betraktar avfallshierarkin inte är rimlig från en miljösynpunkt. Folkpartiet har länge föreslagit att man inför en avgift på förbränning av osorterat avfall. Detta för att vi anser att avgifterna i avfallshanteringen ska ge incitament för att följa avfallshierarkin: återvinning, sortering, förbränning och deponi. Regeringen kommer trots flera utredningar tyvärr inte fram med ett förslag på skatt på förbränning av osorterat avfall. Folkpartiet föreslår därför en utformning av denna skatt som bygger på andelen fossilt material i avfallet. Detta är naturligtvis inte den enda tänkbara utformningen av avgiften. Vi anser att man får en viss harmonisering med andra avgifter som rör energiproduktion om man baserar avgiften på mängden fossilt material i normalt blandat avfall. Viktigt är dock att avgiften är betydligt lägre än deponiskatten. Baserat på Svenska Renhållningsverksföreningens (RVF) uppskattning av emissionsfaktorer från blandat avfall och en koldioxidavgift på 91 öre/kg koldioxid innebär detta en avgift på 209,09 kronor per ton sopor. Deponiskatten är idag 370 kronor per ton avfall och för att markera avfallshierarkin föreslår vi därför en höjning till 400 kronor av avgiften för deponi. Detta skulle ge en förbränningsavgift på ca 585 miljoner kronor och en ökning av deponiskatten på 74 miljoner kronor.
Vi anser att det är mycket oroande att rapporter visar att det finns en kraftig variation i kommunernas insatser inom insamlingen av farligt avfall från hushållen. Regeringen bör här sätta mätbara miljömål för hur stor fraktion av hushållens farliga avfall som ska omhändertas. Vidare bör regeringen ge länsstyrelserna ett tydligt uppdrag att följa upp kommunernas arbete med hur farligt avfall hanteras. Regeringen bör återkomma inom tre år med en uppföljning av vad de vidtagna åtgärderna har haft för effekt. Det är viktigt att kommunernas monopol vad avser avfallshantering från verksamheter försvinner. Uppföljningen av att farligt avfall tas om hand på ett korrekt sätt bör kunna ligga inom den vanliga miljötillsynen av verksamheten. Folkpartiet anser därför att man bör ta bort bestämmelsen i 15 kap. 10 § miljöbalken, som reglerar kommunernas rätt att föreskriva att transporter, återvinning eller bortskaffande av farligt avfall ska ske genom kommunens försorg.
För att nå målet om avfallsreduktion är det viktigt att producentansvaret utformas så att det uppmuntrar till minskad mängd avfall, till produkter som är lätta att återanvända och till produkter vilkas komponenter lätt kan separeras för att återanvändas. Producentansvaret bör därför utvärderas noggrant och vidareutvecklas. Dagens producentansvar kräver kvantitativa och mätbara mål som är tidsbestämda och successivt skärps. Då det viktiga är att få en acceptans av kretsloppstänkandet bör en samhällsekonomisk analys av systemet med producentansvar mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och regelverk så att kostnader motsvaras av miljövinster. Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att se över detta.
Vi menar vidare att det finns anledning att utöka producentansvaret till att omfatta fler produkter. Det individuella ansvaret för olika producenter ska, enligt vår mening, så långt som möjligt stimuleras. Ett sätt att åstadkomma detta är att införa kretsloppsförsäkringar för en rad produkter, exempelvis bilar, datorer, elektroniska produkter och vitvaror. En kretsloppsförsäkring tecknas av den enskilde producenten med ett försäkringsbolag som tar ansvaret för att produkten återvinns enligt gällande lagar och regleringar. Försäkringsbolagen kommer troligen att premiera företag och produkter med låga omhändertagandekostnader och hög återvinningsgrad, vilket därmed ger den enskilde producenten incitament att tillverka just sådana produkter. Försäkringen måste vara sådan att försäkringsbolaget tar hela kostnaden för produkten - både återvinning och eventuell deponering. Vi anser att det är dags att ta steget fullt ut och införa försäkringssystemet för någon produktgrupp.
Folkpartiet anser att man också måste tydliggöra producentansvaret vad det gäller anläggningar och tekniska installationer. Även här ser vi att försäkringslösningar kan vara ett bra alternativ. Det är viktigt att det finns resurser för att montera ner t.ex. vindkraftverk eller mobilmaster. En försäkringslösning skulle här ge en garanti för att sådana resurser finns, och regeringen borde utreda hur sådana krav kan ställas för dessa anläggningar.
Som ett led i en ny generation av miljöpolicy på EU-nivå har IPP-begreppet (integrerad produkt-policy) lanserats. Syftet är att minska miljöpåverkan från alla aktiviteter längs produktkedjan - ett slags livscykelanalys - alltifrån utvinning av råvaror, själva produktionen, påverkan under användningen samt effekterna från omhändertagandet och återvinningen av avfallet. Målet är att gå till ett system präglat av resurseffektivitet, avfallsminimering, kontrollerad användning av farliga ämnen samt återställande och utökning av naturkapitalet.
För att IPP ska kunna bli en verklighet krävs att priserna på varor och tjänster i mycket större utsträckning reflekterar principen om att förorenaren betalar, dvs miljökostnaderna måste vägas in i produktpriset.
Regeringen bör mer aktivt verka för ett övergripande ramverk för integreringen av olika miljöaspekter genom att tillämpa ett strikt livscykeltänkande. Regeringen bör därför i EU driva frågan att Europeiska kommissionen lägger fram ett nytt direktiv om IPP.
En liberal miljöpolitik grundar sig på tanken att de miljöbeslut som fattas ska vara baserade på en rationell grund. Detta innebär att miljöforskning för oss är av allra största vikt. Den liberala forskningspolitiken på detta område skiljer sig inte från de grundpelare vi har på andra forskningsområden. Vi tror att det är av stor vikt att stärka den enskilda forskarens fria ställning. Det är endast då man vågar komma med obehagliga sanningar. Detta är ett av skälen till att vi vill öka fakultetsanslagen till våra universitet. Detta hindrar dock inte att det behövs tillfälliga punktinsatser och utredningar. Detta är skälet till att Folkpartiet vill göra en förstärkning av konto 26:1 Formas. Denna satsning bör vara riktad mot framtagandet av alternativa bränslen framför allt vad avser stöd till samverkan mellan företag och akademi.
Folkpartiet anser att Formas roll inom forskningsfinansieringen bör utvärderas. Detta forskningsråd inkluderar ett antal i sig helt olika forskningsfält, bostäder, miljö, livsmedel och jordbruksproduktion. Vi har svårt att se varför dessa områden utskiljs till ett eget forskningsråd och anser att ansvaret för dessa områden istället borde fördelas mellan Vinnova och Vetenskapsrådet. Viktigt är dock att man inom Vetenskapsrådet får sina egna beredningsgrupper. Vidare kunde delar av medlen fördelas direkt till berörda universitet och högskolor t.ex. i form av forskarskolor. Forskarskolor är en bra form för att säkerställa att Sverige har forskning inom för landet viktiga områden samtidigt som det ger utrymme för stor akademisk frihet. Det flyttar ansvaret för forskningens innehåll från forskningsfinansiären till forskarna.
Folkpartiet har i sin landsbygdsmotion skissat på en ny organisation för de areella näringarna. Vi anser att det behövs en sammanhållande landsbygdspolitik. Det är dessutom helt i linje med intentioner från EU om att samla LBU och strukturfonder under ett tak. Det innebär ett samlat grepp också inom myndighet och verk. Folkpartiet anser därför att ett samlat verk inrättas, Verket för landsbygden och de areella näringarna, LAN. I LAN skall alla frågor som hör till näringsdelen av jord, skog, fiske och landsbygdsutveckling ingå. Vi anser att det första steget kan tas redan till årsskiftet 2004/2005. Detta steg skulle vara en delning av Fiskeriverket i en näringsdel som inkluderas i det nya verket för LAN och en del som berör havsmiljön som inkluderas i Naturvårdsverket. Därför ökas Naturvårdsverkets driftsbudget med 63 058 miljoner kronor. Detta inkluderar en långsiktig ökning av medel till havsmiljöforskning med en riktad ökning jämfört med regeringen på 5 miljoner kronor 2005. Vi anser dessutom att sammanslagningen bör ge administrativa vinster, vilket i så fall ska användas för ytterligare förstärkning av den operativa verksamheten.
Folkpartiet har under flera år föreslagit en hållbarhetskommission. Den ska ha i uppdrag att utreda vilka systemfel som lägger hinder för ett hållbart samhälle samt att föreslååtgärder inom ramen för sitt uppdrag. Hållbarhetskommissionen bör ha medel för egna utredningar, och Folkpartiet föreslår därför ett nytt konto för hållbarhetskommissionen med 10 miljoner kronor 2005, 20 miljoner kronor 2006 och 30 miljoner kronor 2007. Kommissionens första uppdrag bör vara att ge förslag på hur splittringen i dagens nationella havsmiljöarbete kan överbryggas och därefter studera hindren för en hållbar utveckling i kommunikationssektorn.
Folkpartiet föreslår att delar av den ökning på kontot biologisk mångfald som regeringen nu gör ska fördelas till en ökning av anslagen till kalkning med ytterligare 10 miljoner kronor, vilket bör fördelas på vetenskapliga grunder mellan skogs- och sjökalkning. Dessutom bör medel avsättas specifikt för att säkra skyddet av rödlistade arter på grund av de förändringar som den nya jordbrukspolitiken kan orsaka. Detta stöd kan med fördel samordnas på länsstyrelsenivå med miljöstöden i LBU-programmen, men ska fördelas strikt ur miljösynpunkt. För lite resurser läggs på inventeringar av havsmiljön och för att bilda marina reservat. En omprioritering behövs enligt vår mening för att åtgärda detta.
Östersjön är hotad och här behöver göras ytterligare satsningar. Folkpartiet föreslår att 20 miljoner kronor avsätts för särskilda Östersjösatsningar på ett särskilt Östersjökonto. Inledningsvis ska dessa användas för att förstärka den eftersatta räddningsberedskapen. En övervaknings/ledningscentral för Östersjön med de nya möjligheter till trafikrapportering och övervakning som nu finns bör snabbt upprättas (på Gotland). Dessutom bör Kustbevakningens/Sjöfartsverkets arbete med att knyta samman dagens alla olika rapporteringssystem ("Sjöbasis") få högsta prioritet och resurser att tas i drift när arbetet avslutats.
Det internationella samarbetet kring miljöfrågor är mycket viktigt och även om regeringen nu aviserar en viss ökning av detta konto vill Folkpartiet att man ytterligare förstärker detta arbete med 5 miljoner kronor, framför allt för samarbete med länder i närområdet. Förutom dessa satsningar anser Folkpartiet att det är viktigt att miljöarbetet får en framskjuten position i biståndspolitiken. Dock bör man vara medveten om att många biståndsformer har möjlighet att påverka utvecklingen mot en bättre miljö i tredje världen. Fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling är ofta t.ex. grunden för en bra miljöutveckling.
Vår tids största miljöutmaning är att komma tillrätta med utsläppen av klimatgaser. Folkpartiet är kritiskt till att regeringen i stället för att ta tag i de strukturella problemen inom energisektorn väljer att pytsa ut kortsiktiga pengar i form av klimatinvesteringspengar, KLIMP. Detta gynnar mer de kommuner som blivit duktiga på att söka medlen än miljön. Folkpartiet vänder sig också mot att det anslagssparande vad avser KLIMP-pengarna som gjorts under 2003 och 2004 får användas under 2005. Vi anser istället att man ska göra en indragning av detta anslag och ej tillåta några nya åtaganden under 2005, vilket motsvarar en ytterligare besparing på 300 miljoner kronor. Folkpartiet anser att man måste hitta långsiktiga konsekventa regler för att lösa klimatfrågan. Detta innebär bland annat en förändrad energipolitik där minskningen av klimatgaser blir högsta prioritet. En av de viktigaste frågorna är att åstadkomma ett skifte vad avser trafiken till alternativa bränslen. Därför vill Folkpartiet se en ökad satsning på forskning inom detta område och ökar konto 26:2 med 10 miljoner kronor. Förutom denna satsning beskriver Folkpartiet i sina bostadsmotioner ett antal satsningar inom byggforskningen. Då Formas är den ansvariga forskningsfinansiären för sådan forskning utökas detta konto med ytterligare 20 miljoner kronor.
Folkpartiet vill också se en effektivisering av SMHI. Där vill vi framför allt se en ökad inkomstfinansiering av verksamheten. Det är också oroande att uppdragsverksamheten idag går med förlust. Detta kan inte vara acceptabelt.
På andra områden som berör miljöarbetet vill Folkpartiet dels införa en skatt på förbränning av osorterade sopor och en viss ökning av avgiften för deponering. Detta ger en skatteinkomst på ca 585 respektive 74 miljoner kronor. Vidare vänder vi oss mot regeringens förslag om en tillfällig skattelättnad för investeringar för källsortering i flerfamiljsfastigheter, vilket ger en förstärkning av statens inkomster enligt regeringens prognos på 200 miljoner kronor. Denna typ av tillfällig stimulans orsakar bara en ryckig politik där investeringar inte sker på det mest optimala sättet. Det är betydligt viktigare att ha en långsiktig styrning för ökad källsortering. Det är i detta läge bättre att ha styrande avgifter som t ex den föreslagna förbränningsskatten.
Utgiftområde 20 Allmän miljö- och naturvård 2005
|
Anslag (tusental kronor) |
Regeringens |
Förändringar |
|
|
34:1 |
Naturvårdsverket |
326 921 |
+63 058 |
|
34:7 |
Internationellt miljösamarbete |
73 434 |
+5 000 |
|
34:12 |
Bidrag till SMHI |
259 998 |
-25 000 |
|
34:15 |
Stöd till klimatinvesteringar |
50 000 |
-50 000 |
|
26:2 |
Formas: Forskning |
299 186 |
+30 000 |
|
Östersjökonto |
+20 000 |
||
|
Hållbarhetskommission |
+10 000 |
||
|
Total |
3 994 805 |
53 058 |
Utgiftområde 20 Allmän miljö- och naturvård 2006
|
Anslag (tusental kronor) |
Regeringens |
Förändringar |
|
|
34:1 |
Naturvårdsverket |
329 300 |
+60 752 |
|
34:7 |
Internationellt miljösamarbete |
73 400 |
+5 000 |
|
34:12 |
Bidrag till SMHI |
263 400 |
-25 000 |
|
34:15 |
Stöd till klimatinvesteringar |
150 000 |
-150 000 |
|
26:2 |
Formas: Forskning |
303 965 |
+35 000 |
|
Östersjökonto |
+20 000 |
||
|
Hållbarhetskommission |
+20 000 |
||
|
Total |
4 311 000 |
-34 248 |
Utgiftområde 20 Allmän miljö- och naturvård 2007
|
Anslag (tusental kronor) |
Regeringens förslag 2007 |
Förändringar 2007 |
|
|
34:1 |
Naturvårdsverket |
334 600 |
+61 822 |
|
34:7 |
Internationellt miljösamarbete |
73 400 |
+5 000 |
|
34:12 |
Bidrag till SMHI |
268 100 |
-25 000 |
|
34:15 |
Stöd till klimatinvesteringar |
0 |
|
|
26:2 |
309 054 |
+35 000 |
|
|
Östersjökonto |
+20 000 |
||
|
Hållbarhetskommission |
+30 000 |
||
|
Total |
4 185 000 |
126 822 |
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Lennart Fremling (fp) |
|
Sverker Thorén (fp) |
Anita Brodén (fp) |
|
Marie Wahlgren (fp) |
Heli Berg (fp) |
|
Gunnar Nordmark (fp) |