Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att 28 § måste förändras för att stärka djurägarens rätt att försvara sina djur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att full ekonomisk ersättning skall utgå för skadade/döda djur, material och djurägarens merarbete vid eftersök av försvunna djur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut rörande varg skall överflyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelserna.
Den förda rovdjurspolitiken och lokalsamhällets intressen har på ett flertal platser kolliderat. De senaste årens ökning av antal rovdjur och deras rörelser i områden där människor bor, utövar fritidsintressen samt bedriver näringsverksamhet har skapat konflikter. Berörda människor uttrycker besvikelse och vanmakt över att få lyssnar på deras upplevda problem.
Vargens framfart har medverkat till förändrade livsbetingelser i de vargtäta områdena. Många upplever olust över vargens närvaro, över vargens beteende, den nyfikenhet och oskygghet som vargen uppträder med. Människors rörelsefrihet har begränsats och även medfört negativa ekonomiska effekter. Under åren med gällande lagstiftning har många incidenter med varg inträffat.
I mötet mellan varg och boskap alternativt husdjur har konflikter uppstått mellan olika ägarintressen. De senaste årens erfarenheter visar även att den enskildes intresse att skydda sina djur har åsidosatts till förmån för statens. Intresset från myndigheternas sida att förflytta varg som beblandar sig med människor har inte nyttjas mer än i samband med att varg gjort intrång i städerna. Varg som går in i tätbebyggda områden anses inte ha ett normalt beteende. Det är viktigt att § 28 tydligt anger att skyddsjakt tillåts där varg hotar boskap och husdjur.
Att inte tillåtas försvara sina djur vid angrepp från varg har bidragit till stor frustration hos djurägarna. Problemet är § 28 som med nuvarande utformning gör det näst intill omöjligt att kunna skydda sina djur. Riskerna för ifrågasättande och anklagelser är uppenbara mot den djurägare som använder vapen för att skydda sina djur. § 28 är en "gummibandslag" med stora tolkningsproblem inbyggda, töjbar efter tyckande tills den brister.
§ 28 i dess nuvarande form hindrar djurägaren att med vapen skydda sina djur vid första angrepp, lagen anger att ett andra angrepp skall inväntas. Detta synsätt är provocerande för djurägare och djurvänner. Lagen medger att boskap och husdjur får utsättas för angrepp, dess yttersta konsekvens blir att djurplågeri enligt lagen är tillåtet!
Ett EU-direktiv, EU-habitat, har haft stor betydelse för innehållet i gällande lagstiftning som antogs i mars 2001. Sverige har därmed anslutit sig till en internationell konvention. Det är en källa till oro att de svenska representanterna inte har begärt något undantag i konventionen när ett angrepp från varg inträffar, vilket däremot Finland har gjort. Positivt är att under förra riksdagsåret ökade medvetandet om de inbyggda problemen i § 28. Naturvårdsverket har också givits i uppdrag att fundera på en ny skrivning i lagen. Vi vill understryka vikten av att det snarast sker förändringar av § 28 som leder till att djurägaren får en starkare ställning för att skydda sina djur. Detta ges regeringen tillkänna.
Det antas idag att vargstammen har stagnerat och den beräknas vara cirka hälften av det uttalade etappmålet. Invandringen av varg från öst betecknas som noll samtidigt som inaveln ökar. Detta får troligen konsekvenser i form av att en striktare bedömning kommer att göras efter varje fall av skyddsåtgärd med vapen. Risk för att vargstammens storlek kommer att spela en viktig roll är stor, detta kommer att försvåra möjligheterna att med nuvarande lag skydda sina djur vid vargangrepp.
Även det förebyggande arbetet och olika skyddsåtgärder behöver ses över, hitintills vidtagna åtgärder är otillräckliga. Vargstängsel och vargtelefoner löser inte problematiken, vargens listighet har överträffat myndigheternas. De ekonomiska ersättningarna måste också omarbetas. Den djurägare som drabbas ska självklart ha ersättning för sina skadade eller dödade djur, men också ha ersättning för det merarbete som krävs för att leta och samla in sina djur efter vargens framfart. Vi föreslår därför att ersättningsfrågorna utvidgas till att även omfatta djurägaren för dennes arbetsinsatser föranledda av rovdjurens angrepp. Detta ges regeringen tillkänna.
För att nå en bättre förståelse och måluppfyllelse för rovdjuren sett utifrån olika intressen är det av stor betydelse att ha en dialog och förankra rovdjurspolitiken inom regionerna. Vi vill därför att riksdagen beslutar att överföra beslutsrätten angående skyddsjakten från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. Detta ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Rigmor Stenmark (c) |