Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högre takt i implementeringen av Helsingforskommissionens uppställda mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd för rysk implementering av Helsingforskommissionens uppställda mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot kustnära övergödning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer för länsstyrelserna för att skapa förutsättningar för odlingsfria zoner längs vattendrag.
80 miljoner människor i fjorton länder bor i avrinningsområdet till innanhavet Östersjön, ett område som är fyra gånger större än själva havet. Östersjön är dessutom ett ganska grunt hav, särskilt i dess södra del. Ändå tar det 38 år för dess vatten att bytas ut genom att nytt vatten rinner till.
Enligt en kartläggning av Helsingforskommissionen (Helcom) är 83,4 % av biotoperna i och kring Östersjön hotade, varav 15 % är akut hotade. Av kommissionens rapport framgår att syreförhållandena i Östersjöns djuphålor fortsätter att försämras. Sedan det stora inflödet av friskt havsvatten i januari 1993 har syrehalterna gradvis sjunkit, och de syrefria bottnarna ökar i utbredning. Att rena Östersjön är därför med nödvändighet tidskrävande och varje insats brådskar. 1974 tillkom Helsingforskonventionen, ett dokument om skydd av havsmiljön i Östersjöområdet. Någon påtaglig fart på miljösamarbetet mellan Östersjöstaterna blev det dock inte förrän 1990 då en statschefskonferens hölls i Ronneby. Det ledde till en aktionsplan i två faser genom den då nyinrättade Helsingforskommissionen för att ta fram ett konkret program för Östersjöns rening.
Totalt har 2 200 punktkällor till utsläpp identifierats. De värsta 132 förorenande punktutsläppen (1992), s.k. hot spots, har successivt minskats. 1994 hade 13 hot spots strukits, 1998 15, och 2001 hade totalt 22 hot spots strukits av de ursprungliga 132 identifierade. För 70 % av de övriga 110 pågår projektering och finansiering. Genom att förhandlingarna inför EU-medlemskapet slutförts för länder som Estland, Lettland och Polen kommer EU:s miljölagstiftning att implementeras i dessa länder, vilket kommer att ske med ännu kraftigare "motor" än vad Helsingforskommissionen kunnat vara, och till ett större miljöskyddsåtagande än vad Helsingforskommissionen föreskrivit. Dock återstår de hot spots som Ryssland inte åtgärdat, framför allt i storstadsområdena vid Kaliningrad och S:t Petersburg, där ytterligare stödåtgärder kommer att vara nödvändiga.
Enligt de uppställda målen skulle en femtioprocentig reduktion av utsläppen ha nåtts 1998, men inte heller detta mål har infriats. Till alla de punktkällor för utsläpp som identifierats kommer de diffusa utsläppen, framför allt från jordbruket, som ännu inte åtgärdats. 1988 uppställdes målet att kväveutsläppen i Östersjön skulle vara halverade senast 1995. Inte heller det målet har uppnåtts. I mars 1998 skärpte miljöministrarna i länderna runt Östersjön kraven på jordbrukets kväveutsläpp i Östersjön, och idag är alltså EU-förhandlingarna klara för de nämnda kandidatländerna, vilket bör innebära att takten när det gäller implementering av de utsatta målen kan öka.
Vad kan då Sverige göra? Sverige har anslutit sig till cirka 25 internationella konventioner inom miljöområdet. Flera av dessa konventioner berör svenska närområden som Östersjön (Helsingforskonventionen, Helcom) och Nordsjön och Nordostatlanten (Oslo-Pariskonventionen, Ospar) och är därigenom väsentliga för möjligheterna att nå de svenska miljökvalitetsmålen.
Östersjösamarbetet bygger på fördelar av regionalt samarbete och kan sägas utgå från ett väl definierat behov av samarbete inom olika områden, inte minst miljöområdet. En utgångspunkt för det svenska miljöstödet är Helsingforskommissionens (Helcom) åtgärdsprogram för Östersjön. Samarbetet i Östersjöregionen har, som nämnts ovan, stor betydelse för närmandet av kandidatländerna till EU. Inom ramen för Östersjösamarbetet pågår också ett omfattande arbete om hållbar utveckling, Baltic 21. Baltic 21 är nu inne i en fas där man upprättar sektoriella arbetsprogram för transporter, energi, industri, jordbruk, skogsbruk, fiske och turism.
Det kan diskuteras vilka åtgärder som är mest kostnadseffektiva för att minska tillförseln av växtnäringsämnen till havet och i vilka länder åtgärderna helst bör vidtas. Tillgängliga studier visar att bilden är komplex. Inte i något land runt Östersjön är kostnaderna för åtgärderna genomgående lägre än i något annat land. För flera åtgärder gäller att kostnaderna är lägre i Sverige än i genomsnittet av länder, och för våra kustnära vatten har också de svenska utsläppen störst betydelse. Jordbruket bidrar med 45 % av den svenska kvävebelastning på havet som orsakas av människan, medan avlopp och reningsverk bidrar med 33 %, nedfall av luftburna kväveföreningar med 14 % och övrigt med 8 %. Nedfallet av kväveföreningar är dock till stor del orsakat av utsläpp utanför Sverige.
Sverige står för 5-10 % av övergödningen av Östersjön. När det gäller önskvärda svenska åtgärder för att minska föroreningarna i Östersjön framstår en minskning av den kustnära övergödningen som prioriterad. Glädjande nog fortsätter fosfor- och kvävehalterna i Östersjön att sjunka, men medan svenska miljöbelastande utsläpp på ett flertal områden sjunker för varje år, kan av tillgänglig statistik inte utläsas någon minskning av vattendragens transport av fosfor och kväve till kusten. Den kustnära övergödningen är ett stort problem längs stora delar av Sydsveriges Östersjökust, inte minst vid Skånes östkust där nu algblomning och tångdrivor längs kusten är ständigt återkommande problem. Denna kustnära övergödning är i allt väsentligt nationellt betingad och beror just på de åar och vattendrag som avvattnar jordbruksbygden och transporterar stora mängder fosfor och kväve till kusten. För att få ner jordbrukets miljöbelastning har många åtgärder föreslagits, som t.ex. höjda miljöavgifter på handelsgödsel, avgifter som måste återgå till jordbrukarna för att finansiera konkreta åtgärder. Ytterligare ett sätt är att ställa generella krav på att lämna en odlingsfri zon på 5-10 meter längs alla vattendrag. Enligt tillgänglig sakkunskap skulle sådana gröna zoner verksamt bidra till att ta upp kväve och fosfor så att åarna inte blir övergödda. Samma funktion har också bevarade och nyanlagda våtmarker och översilningsängar. Dräneringsvattnet kunde också samlas i dammar för att under torrperioder åter tillföras åkrarna, projekt som lämpligen kunde bekostas ur EU-stödet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med riktlinjer för länsstyrelserna för att skapa förutsättningar för sådana odlingsfria zoner. Det är nödvändigt att anpassa åtgärderna efter varje avrinningsområdes speciella karaktär, dess geologi, natur och vattendragens geografiska sträckning.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |