Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av försök med lokalt inflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flygförbud i fjällen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs specifikt om småviltjakt, fiske och skotertrafik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av regelverket kring markanvändning.
Lokal naturresursförvaltning är inget nytt fenomen. Det är en typ av förvaltningsform som har funnits sedan lång tid tillbaka. Före 1800-talets mitt utgjorde till exempel byalaget en grund för hur de omgivande naturresurserna skulle förvaltas lokalt. I dag finner vi lokala naturresursförvaltningar i form av fiske- och viltvårdsområden, allmänningar, samebyar och samfälligheter m.m. Internationellt har förändringar mot ökat lokalt deltagande och lokal naturresursförvaltning gått långt och utvecklingen av former för att stödja dessa processer har pågått sedan tidigt 90-tal bl.a. genom internationellt svenskt utvecklingssamarbete. Intresset för att organisera sig lokalt kring naturresurserna ökar också i Sverige. Bland annat i Västerbottens län pågår lokala utvecklingsarbeten, på Holmön, i Ammarnäs och i Umnäs, i syfte att finna nya lokalt anpassade naturförvaltningsformer på marker som ägs och förvaltas av statliga myndigheter och företag. En anpassning av regelverket och ett större lokalt inflytande över resurserna skulle utan att hota den långsiktiga hållbarheten kunna innebära en absolut nödvändig förbättring av överlevnadsmöjligheterna. Lokalbefolkningen i partnerskap med näringsliv och kommuner har alla förutsättningar att skapa en hållbar tillväxt, både ekonomiskt och befolkningsmässigt.
Det nationella naturansvar som vilar över Norrland och fjällområdet är i dagsläget en börda som i mångt och mycket lägger "en död hand" över regionen.
Problembilden är särskilt påtaglig inom våra fjällområden. Där brottas människor och företag i en ständig kamp mot de statliga förvaltningsmyndigheterna. Enorma fjällområden är avsatta som naturreservat och nationalparker, därutöver tillkommer allehanda politiska mål om både storslagen fjällmiljö och bullerfria områden. Nya förslag tillkommer med jämna mellanrum. Nu senast har Naturvårdsverket och Luftfartsverket kommit med förslag om flygförbud i fjällområdet. För näringslivet är detta förslag ytterligare ett sätt att omöjliggöra företagsamhet och tillväxt.
Naturreservat och nationalparker har i ett internationellt perspektiv varit säljbara destinationer och blivit stora ekonomiska tillgångar för länder och regioner. I Sverige däremot präglas politiken av en påtaglig naturkonservering. Skyddsbestämmelser utgör stora begränsningar för markanvändning och utkomstmöjligheter.
Om natur- och miljöpolitiken enbart skall koncentreras på ett bevarandekoncept så blir fjällområdet visserligen en bullerfri vildmark, men till vilket pris?
Lokal naturresursförvaltning präglas i normalfallet av bevarandemålsättning eftersom dess existens vilar på uthållighet. Synsättet där människan anses som ett problem och hinder för främjandet av en god naturvård, är därför orimligt. Människan är en del av naturen. Människan medverkar till att naturen ser ut som den gör och det är människan som formar och skapar kultur- och naturlandskapen. I princip är alla så kallade naturområden påverkade av mänskliga aktiviteter. Lokala kunskaper om naturresurserna och lokalsamhällens visioner är avgörande för utvecklingen av landsbygden.
I dag förvaltas användningen av statlig mark och vatten av länsstyrelserna. Denna förvaltningsform ger små utrymmen för flexibilitet och ändrade förutsättningar. Lokalt inflytande är något som därför bör eftersträvas och skyndsamt lösas. Genom att ge de lokala samhällena större möjlighet till självbestämmanderätt skapas förutsättningar för de olika aktörerna att bedriva kompletterande verksamhet i stället för konkurrerande.
Näringsutveckling som kan baseras på samförstånd och ömsesidig respekt har alla möjligheter att lyckas. Det finns redan idag exempel på sådana lösningar, där lokalbefolkningen tillsammans med samebyar och turistföretag har tagit initiativ till företagssamverkan.
Detta samarbete har lett till en dynamisk företagssamverkan byggd på kunskap och respekt. En förtroendefull relation mellan de involverade parterna gör att outvecklade resurser kan exploateras och skapa tillväxt och ökad sysselsättning.
Människor känner en genuin oro för att bli överkörda i naturförvaltningsbeslut. För att denna oro inte ska blockera näringsutvecklingen är det inför framtiden viktigt att regelförenklingar, kontrollfunktioner, hänsynsregler och förbättrade samrådsförfaranden mellan olika markanvändare kommer till stånd. Endast då kan konflikter och processer undvikas.
Småviltsjakt, fiske, reglering av skotertrafik samt tillsyn och skötsel av statens ledsystem är aktiviteter som kan och bör ligga på en lokal förvaltningsnivå. I förlängningen kan även förvaltning av statens skogar ingå i en lokal förvaltning.
Sedan reglerna för småviltjakt ändrats, har jakten kommit att bli tillgänglig för det stora flertalet av våra aktiva jägare. Enkelheten kring jakträtten och det förhållandevis låga priset för jaktkorten har gjort att svenska jägare frekvent nyttjar våra fjäll och fjällnära marker i stor utsträckning. På samma sätt finner många utländska jägare de svenska markerna och reglerna attraktiva.
Det som förenar alla jägare och lokalbefolkningen är vetskapen om betydelsen av att hålla faunans mångfald intakt, eller att den till och med utvecklas. En grundinställning är att ingen art skall brandskattas så att avskjutningen blir större än vad arten klarar av. Varje produktionsområde måste upprätthålla en balans mellan avskjutning och artens reproduktion.
Förutom jägarnas och lokalbefolkningens värn om mångfald i faunan tas också nödvändig hänsyn till renägarnas produktionsmöjligheter. Renägarnas rätt till bete kan ibland stå i kontrast till jägarnas intresse.
Avlysning av stora markområden görs formellt av länsstyrelsen och upplevs inte sällan som omständligt och med för stor säkerhetsmarginal i tid och till yta. Småviltjakten innebär ett icke oväsentligt tillskott till turistekonomin för länen. Försäljningen av jaktkort, resor, övernattningar, guidningar, matinköp, transporter m.m. innebär redan i dag miljontals kronor i intäkt för de aktuella byarna och regionerna. En snäv beräkning av vilken ekonomisk omsättning jakten medför enbart i de två länen under några korta jaktveckor, ger vid handen att summan 30 miljoner kronor inte är orealistisk. Summan är då beräknad lågt efter 1 000 kronor per jaktdag. Sannolikt ligger dagsomsättningen per jägare betydligt över detta.
Småviltjakten ovan odlingsgränsen, framför allt ripjakten, innehåller således en stark, utvecklingsbar ekonomisk potential som bör tillvaratas. Med utgångspunkt i en stor potential i småviltjakten bör ett system med lokal förvaltning kunna prövas.
Att tillgodose Norrlands och fjällvärldens aktörer dessa möjligheter kan driva fram en dynamik och en ekonomisk tillväxt som gynnar hela befolkningen.
Förutom ekonomisk bärighet genererar samarbetet även social utveckling och informationsutbyte. De formella och informella nätverk som etableras inom lokalsamhället kan därför öka förståelsen och förbättra relationen mellan människor.
Sverige behöver en politik för ekonomisk tillväxt. Därutöver behöver Norrland en politik för befolkningsmässig tillväxt. Vattenkraften, gruvnäringen och skogsindustrin tillsammans med offentlig sektor står för en större del av sysselsättningen, men det räcker inte. Norrland behöver nya företag och nya jobb. Ett lokalt företagande ökar tillväxt och engagemang.
Turismen är den bransch i Norrland som växer snabbast och som successivt kan växa till en ny basnäring. Möjligheterna finns att utveckla fjällen och landsbygden. Det som nu behövs är att kreativa människor får förtroende och förutsättningar att utveckla denna oas som Norrland är. Det behövs också en översyn av det rigorösa regelverk som reglerar markanvändningen. Ändring av befintliga lagar, översyn av miljöbalken och dess tillämpning samt en uppluckring av strandskyddsbestämmelserna torde vara nödvändigt att genomföra.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Anders Sjölund (m) |