Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jakt på rovdjur och behovet av regler för framtida licensjakt på varg.
Människan har goda möjligheter att med jakt reglera de vilda djurens antal. För det enskilda djuret torde det också vara mer skonsamt att som flertalet älgar i vårt land avlivas med ett gevärsskott i stället för att rivas isär av ett anfallande rovdjur eller svälta ihjäl en kall senvinterdag. När det gäller den rådande jaktorienterade förvaltningen av tillgången på vilt fungerar den tämligen väl för flertalet arter.
En realistisk viltpolitik måste ta hänsyn till vissa grundläggande förhållanden. Handläggande tjänstemän hos olika myndigheter liksom jägarna måste ha djup kännedom om spridningsområden och olika arters beteenden, vilket vanligen kräver god lokal kunskap. Det är därför knappast förvånande att det uppstått motsättningar mellan svenska jaktintressen och makthavare i EU om jakt på exempelvis lo och morkullor.
I Sverige har vi sedan nära nog ett sekel ett gott förvaltarskap av vårt "viltkapital". Från att ha varit nära nog utrotad vid 1900-talets ingång har älgstammen efter vissa överskott under 1970- och 80-talen nu en tämligen balanserad nivå. Den ger en avskjutning på ca 100 000 älgar per år. Detta har varit möjligt genom ett väl fungerande samarbete mellan engagerade och kunniga jägarorganisationer och centrala och välorienterade lokala myndigheter. Genom god lokal kunskap har även andra arter än älgen kunnat växa till på ett framgångsrikt sätt. Såväl björn som lo har även med fortgående årlig jakt nu nått storleksordningar som närmast påfordrar en ökad avskjutning.
En god rovdjurspolitik måste ta olika hänsyn. Det gäller skydd för människor, skydd för tamdjur och skydd för andra viltarter, samtidigt som man ändå ger respektive rovdjursart möjlighet att tillväxa. Erfarenheterna från älg-, björn- och lodjursstammarnas tillväxt finns stor anledning att tillvarata för den som vill att bl a vargstammen skall nå den storleksordning som riksdagen beslutat. Det i sin tur kräver större lokalt inflytande på vargtillgången i olika delar av landet. En alltför sned geografisk fördelning av det antal vargar som svarar mot riksdagens målsättning kommer att skapa både reella problem och opinioner som minskar möjligheterna att nå tillväxtmålen.
Rovdjurens utbredning följer naturligtvis förekomsten av levande djur som kan utgöra rovdjursföda. Detta kräver stort hänsynstagande till tamdjurshållare och deras verksamhet. Elstängsel och andra skyddsåtgärder till trots har på olika håll i landet uppstått oönskade situationer som rimligen borde kunna ha mötts med ökad möjlighet till försvar genom dödande av vargar som angriper tamdjur. Att tillåta en utvidgad rätt för den enskilde djurägaren att i klart reglerade situationer med skjutvapen försvara sina djur skulle förmodligen utgöra ett mycket verksamt sätt att avstyra den tjuvjakt på varg som nu uppges förekomma. En sådan utvidgning skulle även dra undan ett argument för de som i dag uppmuntrar tjuvjakt på varg.
De hänsyn som måste tas i rovdjurspolitiken omfattar även att se till att inte rovdjuren blir för vana vid människor. Inte ens mors lilla Olle kan behandla en björn som en vänskaplig hund. Halvtama eller människovana rovdjur kan under kortare perioder charma sin omgivning vid påseende från långt avstånd, men utgör en livsfara för den människa som beroende på okunskap frestas att umgås för nära med det vilda djuret. Inte heller är det problemfritt med björnar eller andra stora rovdjur som av förlorad respekt för människan söker sig till soptunnor eller trädgårdar för att söka sin föda.
Årlig jakt bidrar till att bibehålla en mycket nyttig rädsla för människan och människodominerade miljöer hos de rovdjur som kan vara farliga för människor.
Med hänsyn till rovdjurens välbefinnande, skyddet av människor och tamdjur och rovdjursstammens tillväxt bör sålunda rätten för djurägare att med skjutvapen döda rovdjur som angriper boskap utökas.
Även av övriga ovan angivna skäl finns anledning att tillåta och organisera årlig jakt på varg där tillstånd eller licens ges av myndighet med underlag av uppgifter från jaktsakkunniga handläggare på länsstyrelserna och lokalt förankrade jägare och jägarorganisationer. Regler för en sådan ordning bör snarast utarbetas.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Carl-Erik Skårman (m) |