Riksdagen beslutar att tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett hävande av restriktionerna för fisket i Haparanda skärgård.
Fisket vid Torne älvs mynning har under en lång följd av år drabbats av mycket hårda restriktioner. Restriktionernas syfte är att säkra beståndet av vildlax. Problemet är att restriktionerna inte drabbar de som står för det dominerande uttaget av vildlax.
Uppskattningsvis 10-15 procent av den totala fångsten av vildlax tas upp av kustfisket. 70 procent utgörs av rent havsfiske. En ensidig reglering av kustfisket tryggar inte vildlaxens bestånd. I det fall en effektiv reglering skall ske måste det i sådant fall innebära en reglering av havsfisket. Det fåtal fiskare som finns kvar i Haparanda skärgård och deras eventuella fångster påverkar beståndet mycket marginellt.
Fisket i Torne älvs fiskeområde regleras i Kungl. Maj:ts kungörelse (1971:1018). Förordningen (FIFS 1997:12) om fisket i Torne älvs fiskeområde kompletterar kungörelsen. Enligt förordningen, som föreskrivits av regeringen, gäller för fisket i Torne älvs havsområde bland annat att fiske efter lax och öring är förbjudet om inte annat följer av 4 § och att fiske med fasta redskap är förbjudet under tiden fr.o.m. den 1 maj t.o.m. den 5 juli om inte annat följer av 4 § (2 §).
I år lättade regeringen något på restriktionerna för det lokala kustfisket i och med att 4 §ändrades, men paragrafen innehåller tyvärr fortfarande betydande inskränkningar av fisket och därmed för skärgårdsbefolkningens möjlighet till inkomster.
Det är mycket viktigt att den lilla skärgårdsbefolkning som finns kvar i Norrbottens kustland har rimliga möjligheter att klara sin existens. Fisket har samma betydelse för skärgården som jordbruket har för landsbygden på fastlandet.
Fortsätter samma stoppolitik att gälla, än i modifierad form, så riskerar vi att förlora fiskerinäringen vid den nordligaste delen av vår kustremsa. Investeringar i redskap, båtar, stugor, magasin och kylanläggningar blir värdelösa och många familjers existens hotas.
I regeringsformen 2 kap. 20 § framgår att "begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda allmänna intressen och aldrig i syfte att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag".
Eftersom restriktionerna ensidigt påverkar ett fåtal företagare men samtidigt inte skyddar det allmänna intresset i någon påtaglig omfattning, så måste restriktionerna upphöra.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Krister Hammarbergh (m) |