Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges nationella klimatpolitiska mål skall omdefinieras till att gälla tilldelade utsläpp av växthusgaser för de utsläpp som ingår i den europeiska utsläppshandeln plus verkliga utsläpp av växthusgaser för all övrig verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att målet, definierat enligt ovan, då skall vara att växthusgasutsläppen från de gaser som regleras av Kyotoprotokollet, räknade som koldioxidekvivalenter över en hundraårsperiod, skall minska med minst 10 % från basåret 1990 till ett genomsnitt av åren 2008-2012.
I riksdagens beslut i mars 2002 om klimatstrategi slogs fast att Sverige ska ha som mål att minska växthusgasutsläppen med 4 procent från 1990 års nivå till 2010 och att detta ska uppnås utan avräkning för sänkor och flexibla mekanismer.
Sverige hade istället kunnat tacka och ta emot vad som föll ut av EU:s formel för bördefördelning, som gav Sverige rätt att istället öka sina utsläpp med 4 procent och därtill använda flexibla mekanismer i stor omfattning samt sänkor, dvs att tillgodoräkna sig den koldioxid som binds i växande skog. Men det valde riksdagen att inte göra, och det var klokt och framsynt. Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet lägger huvudansvaret för att förhindra en klimatförändring på de rika länderna, ungefär. Det är motiverat av två skäl, nämligen att det är där de mesta utsläppen skett historiskt och att det är där det finns ekonomiska, tekniska och administrativa resurser för förändring.
I Kyotoprotokollet tog EU på sig en lite större minskning än USA och Japan. Det var EU:s sätt att förhandla. Om EU hade lagt sig lägre så hade USA och Japan lagt sig ännu lägre. Någon måste gå före.
Sverige gjorde en mycket god insats som ordförande i EU när USA hoppade av Kyoto 2001 genom att hålla ihop EU och Japan i frågan och förhindra Rysslands avhopp. Särskilt miljöminister Kjell Larsson och även miljökommissionären Margot Wallström ingrep snabbt och effektivt, men hela den svenska regeringen förtjänar beröm.
Inom EU har medlemsstaterna högst skiftande attityd till vikten av att minska växthusgasutsläppen. Några regeringar har inga seriösa planer alls. Det finns därmed en dynamik som antingen leder till att alla tävlar om att stå längst bak i ledet eller till att de som står långt bak försöker undvika att stå längst bak. Det senare förutsätter att det finns några som går före och visar på både vilja och förmåga att göra någonting.
Det land som framförallt fungerat som föredöme är Storbritannien. Det nationella brittiska målet är 20 procents minskning att jämföra med de -12,5 procent som man fick i EU:s bördefördelning. Den inkluderar inte sänkor eller flexibla mekanismer utöver vad som följer av den europeiska utsläppshandeln. Den brittiska allokeringsplanen för utsläppsrätter kom först och var mest genomarbetad. Den brittiska klimatpolitiken har ovanligt nog också inkluderat trafiksektorn. Även Tyskland har ett nationellt mål som går utöver vad landet "måste" enligt bördefördelningen. Andra länder går före på andra sätt, som Danmark, Tyskland och Spanien vad gäller vindkraft. På det sättet skapar de ett alternativ till kolkraften, som är en av de största källorna till koldioxid i Europa.
Den svenska riksdagens val att vara en föregångare är inget unikt. Det finns en betydande rörelse för att göra något åt klimatförändringen och det finns en motrörelse som vill förneka eller förringa problemet eller hävda att det är för svårt och dyrt att göra något, eller att det är kostnadseffektivast att göra något någon annan gång och någon annanstans.
Man är, med en 60-talsfras, antingen en del av problemet eller en del av lösningen. Sveriges riksdag har valt att vara en del av lösningen, och det ska vi stå fast vid.
Det mål som Sverige tog 2002 var en skärpning i förhållande till klimatkommittén tvåår tidigare. Det var dessutom en skärpning i förhållande till 1993 års mål som sa att Sverige skulle stabilisera sina koldioxidutsläpp år 2000 på 1990 års nivå. Detta mål var i sin tur en skärpning i förhållande till 1988 då Sverige var först i världen med ett nationellt mål för koldioxid, det så kallade koldioxidtaket som innebar att utsläppen inte fick öka utöver dagens nivå. De två första målen har klarats med god marginal, och det tredje och fjärde ser också ut att överträffas.
Men målet från 2002 bör nu omdefinieras eftersom Sverige som medlem i EU ska delta i den europeiska utsläppshandeln. Därmed är det svårt att styra den faktiska utsläppsutvecklingen för de företag som ingår i den handlande sektorn. Det man styr är istället tilldelningen. Ett nytt mål bör därför formuleras som tilldelade utsläpp i den handlande sektorn plus verkliga utsläpp för alla andra gaser och alla andra sektorer.
En sådan omformulering av målet innebär att ju högre tilldelningen blir för den handlande sektorn desto mer måste kraven skärpas för trafiken och den s.k. övrigsektorn. I praktisk politik kommer en hög tilldelning till den tunga industri- och energisektorn, som ingår i handeln med utsläppsrätter, att innebära att politiken måste vara mer aktiv t ex när det gäller att höja drivmedelsskatter för att istället kunna minska utsläppen tillräckligt inom trafiksektorn.
Utsläppsprognosen är emellertid för hög. Oljepriset antas vara 21 dollar per fat när det i själva verket var i genomsnitt nästan 29 dollar 2003 och har legat mycket högre under 2004. Elförbrukningen antas bli 154,2 TWh år 2010. I verkligheten har elförbrukningen sjunkit de senaste åren och ligger nu, temperaturkorrigerat på knappt 146 TWh. Ökningen av naturgas från 9 TWh 2001 till 15 TWh år 2010 och 50 TWh till 2020 bygger på flera orealistiska förutsättningar. En av dem är att regeringen inte alls beaktar klimatpolitiska aspekter vid ansökningar om utbyggnad av naturgasnätet. En annan är att det går att demonstrera en så robust och långsiktig lönsamhet i naturgasutbyggnad att detta jättelika projekt kan finansieras. Det gäller också att övertyga användarna av gasen om att det är långsiktigt sunt att satsa på fossil energi, vilket i sin tur förutsätter att regering och riksdag låter växthusgasutsläppen rusa i höjden utan att vidta några åtgärder. En ytterligare förutsättning är att priset på utsläppsrätter ligger kvar på en låg nivå.
Med mer realistiska antaganden om att oljepriserna ligger kvar på en väsentligt högre nivåän 21 dollar, att naturgasförbrukningen ökar mer måttligt och att elförbrukningen också ligger under 150 TWh såär det klart att det "gamla" 4-procentsmålet kan klaras med god marginal.
Riksdagen bör höja ambitionsnivån till -10 % fram till 2010. Det är inget särskilt ambitiöst mål med tanke på att Sverige för de tre senaste redovisade åren 2000-2002 i genomsnitt låg klart under minus 4 %. Sedan dess har både elskatt och koldioxidskatt höjts och elcertifikat införts, och effekterna av tidigare skattehöjningar har inte fullt ut gjort sig gällande, eftersom en del av ledtiderna för anpassning är långa. Det finns också en fördröjd effekt av projekt inom de lokala investeringsfonderna (LIP).
Den förnybara elproduktionen från skogsindustrin kommer de närmaste åren att öka med flera TWh och ersätter olja. Det är möjligt att torveldning i värmeverk kommer att minska kraftigt till följd av handeln med utsläppsrätter och ersättas av biobränslen.
Därmed är det troligt att målet minus 10 %, räknat på det nya sättet, kommer att nås utan ytterligare åtgärder. Men det finns flera osäkra faktorer, främst inom trafiksektorn och till viss del inom den tunga industrin. När riksdagen formulerar ett mål för klimatpolitiken ska syftet inte vara att utforma en politik som troligen leder till att målet uppfylls utan en politik som säkerställer att målet uppnås. Därför behövs en aktiv klimatpolitik med fortsatt grön skatteväxling samt kompletterande åtgärder inte minst inom trafiksektorn.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
|
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Claes Roxbergh (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Ulf Holm (mp) |