Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svenska jägares möjligheter till småviltsjakt i fjällvärlden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utländska jägares möjlighet till småviltsjakt i den svenska fjällvärlden.
1993 fattades beslut om att upplåta statens marker ovan odlingsgränsen i Västerbotten och Norrbotten samt på renbetesfjällen i Jämtlands län för småviltsjakt. Beslutet innebär att småviltsjakt skall upplåtas till svenska medborgare och får upplåtas till utländska medborgare. Länsstyrelserna administrerar jakten på berörda områden och har i stor utsträckning upplåtit jakt till utländska jägare på samma villkor som till svenska jägare. Denna upplåtelse har gjorts även då länsstyrelserna valt att begränsa jaktens omfattning genom olika restriktioner som i hög grad drabbat svenska jägare, även lokalt boende.
Jämtlands läns länsstyrelse har infört en begränsning som innebär att utländska jägare får inleda sin jakt först ett par veckor efter svenska jägare. Systemet innebar att utländska jägares andel av det totala antalet jaktdygn i Jämtland föll från cirka 44 procent 1999 till cirka 27 procent hösten 2000. Samtidigt ledde detta dock till att andelen utländska jägare i grannlänet Västerbotten steg till en högre nivå, cirka 60-65 procent av det totala antalet jaktdygn. Även i Norrbotten är andelen utländska jägare hög, särskilt längs vägar över till Norge. Norska jägare är den största gruppen utländska jägare.
Jakten är en mycket viktig fritidssysselsättning i norra Sverige. Var tionde norrbottning över 18 år jagar. För många är jakten en viktig faktor i beslutet att bo kvar eller flytta tillbaka. Staten har fattat beslut om att göra småviltsjakten på berörda marker tillgänglig på rimliga villkor, vilket var positivt.
Liknande system finns i de nordiska grannländerna och även på motsvarande breddgrader i nordamerikanska delstater och provinser. Tillämpningen skiljer sig dock på en avgörande punkt - inget annat land låter utländska medborgare jaga på samma villkor som de egna medborgarna. Detta gäller även när svenska jägare vill jaga på statliga marker i Norge, trots att norska medborgare i dag för det mesta utnyttjar den svenska fjälljakten på småvilt på samma villkor och i ungefär lika hög grad som svenskarna själva.
Svenska jägare upplever att deras tillgång till dessa jaktmöjligheter är hårt begränsad i dag. Stora områden undantas årligen från jakt på grunder som står i dålig överensstämmelse med beslutet om att upplåta småviltsjakt på statens marker. På stora delar av markerna begränsas det totala antalet jaktdygn, samtidigt som en stor andel av dessa jaktdygn säljs till framför allt norska jägare. Sammantaget har länsstyrelsernas agerande lett till att samtidigt som andelen utländska jägare ökat har det totala antalet jaktdygn per år i de berörda områdena fallit till en nivå som ligger under nivån före fjälljaktsreformens genomförande.
I dag står utländska jägare för i storleksordningen hälften av alla jaktdygn på småvilt i berörda marker. När detta leder till att länsstyrelserna inför omfattande begränsningar av jakten och det i sin tur i hög grad drabbar svenska jägare och inte minst de lokalt boende jägarna, är detta en orimlig situation och i strid med syftet med det beslut som riksdagen tidigare fattat.
Det är tydligt att det för berörda länsstyrelser måste klargöras att svenska medborgare skall ges möjlighet att jaga i enlighet med det beslut som fattades 1993.
Utländska jägare skall erbjudas jaktmöjligheter, men endast i den mån detta inte går ut över svenska jägares jaktmöjligheter. Utländska jägare bör vidare erbjudas jakt i en av två former: Endera som gästjakt, där den utländske jägaren jagar i sällskap med en svensk jägare, eller genom en auktoriserad jaktarrangörs försorg där den utländska jägaren jagar i sällskap med en godkänd jaktguide.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Krister Hammarbergh (m) |