Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över dagens inspektions- och sanktionssystem när det gäller djurskydd med målet att olika former av sanktioner skall kunna vidtas i ett tidigare skede.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att indragning och krav pååterbetalning av EU-bidrag med anledning av misskötsel av djur måste effektueras snabbare än som sker i dag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att stärka den förvaltningsmässiga kompetensen bland kommunernas djurinspektörer genom utökad och förbättrad utbildning inom djurskyddsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över möjligheterna att införa ett centralt register innehållande uppgifter på personer som belagts med djurhållningsförbud.
Vi får återkommande rapporter i media om djur som missköts, plågas eller hålls under orimliga förhållanden. I dag fungerar djurskyddet inte på ett tillfredsställande sätt. Många gånger kan de som utsatt djur för grov vanvård fortsätta djurrelaterad verksamhet i flera år innan ett djurförbud träder i kraft. I en granskning gjord av Sveriges radio, fann man att i hälften av alla fall sedan 1995 har det tagit fyra år eller mer - i vissa fall upp till tjugo år - innan personen har förbjudits att ha djur. I 20 procent av fallen har det tagit åtta år eller mer.
Enligt rapporter går det ofta till så att djurinspektören ingår ett muntligt avtal med lantbrukaren eller djurägaren om att vanskötseln ska upphöra till nästa inspektion, vilket inte alltid sker. I dessa fall används skriftliga medel såsom föreläggande först i ett senare skede. Det är inte rimligt att personer som vanvårdat djur under en lång period inte åläggs med någon form av effektiv varning eller förbud. Därför är det nödvändigt att se över dagens inspektions- och sanktionssystem med målet att olika former av sanktioner vidtas i ett tidigare skede. Även indragning och krav pååterbetalning av EU-bidrag behöver snabbas upp.
En del av denna problematik är att det i vissa fall brister i kunskap hos djurinspektörerna i fråga om utrymme för åtgärder inom nuvarande sanktionssystem. Ofta tillämpas inte de möjligheter som finns i tillräckligt stor utsträckning när det gäller vanvård av djur. Därför är det angeläget att stärka den förvaltningsmässiga kompetensen bland kommunernas djurinspektörer - något som exempelvis kan göras genom utbildning. I dag finns det inga formella krav på att inspektörerna ska ha relevant utbildning utan Djurskyddsmyndigheten bistår endast med generella råd om vilken typ av utbildning som anses nödvändig för att utföra inspektioner. För att stärka kompetensen bör relevant utbildning vara obligatorisk - inte frivillig - och vara i linje med Djurskyddsmyndighetens rekommendationer.
Tillsynsmyndigheter på tre nivåer kontrollerar att djurskyddslagstiftningen följs. Den lokala tillsynen sköts av kommunen. I första hand ska alltså kommunen göra regelbundna besök där djur hålls och det är dit allmänheten ska vända sig vid en eventuell anmälan. Länsstyrelserna ansvarar för den regionala tillsynen, vilket innebär att de ska hjälpa och samordna kommunerna i länet. Länsstyrelserna kan även göra egna tillsynsbesök och det är länsstyrelserna som avgör om djur ska tas om hand och om ägaren till djuren ska förbjudas att hålla djur. Ansvaret för den centrala tillsynen ligger hos Djurskyddsmyndigheten som ska utöva den centrala tillsynen över efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna.
Uppdelningen fungerar överlag relativt bra, men den skapar också problem i fråga om informationsutbyte. I dag finns det exempelvis inte något centralt register med uppgifter om personer belagda med djurhållningsförbud som dessa tre tillsynsorgan kan använda sig av. Därmed finns det också en risk att personer som blivit dömda för vanskötsel av djur har möjlighet att fortsätta djurrelaterad verksamhet på andra orter i landet, där de inte blivit dömda - trots att förbudet gäller för hela landet. Därför bör möjligheten att skapa ett centralt register beaktas, innehållandes namn m.m. på personer som t.ex. dömts för djurplågeri enligt brottsbalken eller för brott mot djurskyddslagen och som belagts med djurhållningsförbud enligt samma lag. Det djurskyddstillsynsregister för hästar som Djurskyddsmyndigheten har fått i uppdrag att upprätta kanske delvis kan tjäna som modell för ett vanskötselregister som täcker in all djurhållning.
Sammanfattningsvis fungerar enligt min mening djurskyddet inte tillfredsställande.
Det finns många exempel på att de som utsatt djur för grov vanvård kunnat fortsätta djurrelaterad verksamhet i flera år innan ett djurförbud träder i kraft. De föreslagna åtgärderna om utbildning, snabbare sanktioner och rikstäckande register är några av många nödvändiga åtgärder som behöver genomföras för att stärka djurskyddet.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Britt-Marie Lindkvist (s) |
Åsa Lindestam (s) |