Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att säkerställa kallblodstravarens överlevnad som ras.
Vi har i Sverige 2 hästraser med inhemskt ursprung. Det är Gotlandsrusset och den svenska kallblodshästen med sina 2 grenar, kallblodstravaren och nordsvenska hästen. Alla andra är importraser, d.v.s. de har sitt ursprung i andra länder. Vi har alla ansvar för att de endemiska raserna skall överleva och inte bli utrotade.
När man läser äldre beskrivningar av allmogens hästar får man bilden av en liten ca 10 kvarter (150 cm) hög häst som är rask, stark, smidig, tålig och användbar i alla sammanhang, både som dragare av plog, stötting och trilla och som en bra ridhäst, med andra ord en "allroundhäst".
1903 Wången
1964 Kallblodstravaren
1971 Resares utredning
1973 Riksdagsbeslut
2000 SOU 2000:109 En svensk hästpolitik
Det var en viktig försvarsangelägenhet. Kanonerna hade blivit allt tyngre och den lätta nordsvenska hästen hade svårigheter att dra de tunga kanonerna. Man var tvungen att ha alltför stora spann. Byte till ardenner var ej möjligt för att arméns hästar var "värnpliktiga", d.v.s. böndernas. Dessutom var ardennern inte lika tålig och smidig i snö, kyla och oländig skogsterräng. Resultatet blev ett premieringsreglemente som styrde aveln mot en tyngre häst (halvardenner). För att påskynda utvecklingen anlades hingstuppfödningsanstalten Wången. Detta ledde till att de lätta snabba hingstarna aldrig blev premierade. Hästarna blev allt tyngre och allt färre kunde springa fort.
1964 fick vi en delning av stamböckerna: en tung "brukshäst" som behöll namnet nordsvenska hästen och en travare som fick namnet kallblodstravaren. Då blev det äntligen möjligt att premiera lätta snabba hingstar. Detta tillsammans med blodgrupperingen räddade kallblodstravaren i Sverige.
När 1970-talet tagit sin början fanns alla bitar på plats för att vi i framtiden skulle få en framgångsrik och livskraftig kallblodstravare. Men då fick aldrig kallblodstravaren sin rättmätiga chans.
1971 tillsattes Resares utredning som först bara skulle behandla galoppens problem men den fick tilläggsdirektiv att även omfatta travet. Utredningen ledde fram till bildandet av AB Trav och Galopp (ATG). ATG är ett av trav och galoppsporten ägt bolag som har tototillståndet för hästsport i Sverige. Hälften av ledamöterna i styrelsen tillsätts av sporten och hälften av staten. Staten utser även ordföranden.
Avtalet mellan staten och ATG reglerar bl.a. hur stor del av totospelet som ATG får behålla och hur stor del som staten skall ha. I avtalet finns också ett minoritetsskydd för galoppen i Sverige. Detta räddade galoppen i Sverige.
Bildandet av ATG och skapandet av ett riksspel, V-65, kom att tillföra hästsporten nya pengar. Dessa nya pengar styrdes till varmbloden. Kallbloden som var 20 procent av trav-Sverige fick nästan ingenting. Varför?
Travsporten styrdes och styrs av de 3 stora banorna i Stockholm, Göteborg och Malmö tillsammans med de mellanstora som alla utom en finns i Syd- och Mellansverige. På dessa banor tävlar man nästan bara med varmblod. Kallblodstravarna finns norr om Mälardalen - i Dalsland. De styrande såg till att de egna fick de nya pengarna. Skulle norrlänningen vara med och dela på de nya pengarna var det bara att köpa varmblod från uppfödarna i söder och inte kallblod från uppfödarna i norr.
Denna politik har varit framgångsrik. Man har på ett par decennier trängt undan kallbloden så att de står på utrotningens rand.
Från att 1960 ha varit på nivån 50 procent varmblod och 50 procent kallblod har kallbloden nu ca 12 procent av loppen och ca 8,5 procent av prispengarna.
Vilka är de avgörande problemen för kallblodstravaren?
Populationsstorleken
Mängden löpningar
Prispengar
Mängden kallblodstravare är så liten att den är utrotningshotad. Med blott 500 föl/år är den genetiska mångfalden hotad. Inavelsgraden är på sikt ett problem. Det är svårt att lösa det med tillskott utifrån, ty det enda tillgängliga avelsmaterialet finns i Sverige och Norge. För att bibehålla den nuvarande bredden måste populationsstorleken öka så att man får åtminstone 1 000 föl/år. För att populationen skall öka krävs att stoägarna tror att det finns tävlingsmöjligheter/avsättning för fölen.
Den är av avgörande betydelse för den som tänker satsa på en tävlingshäst. Dagens mängd är redan under smärtgränsen. Kallblodstravaren är spridd över ett stort område från Årjäng till Boden. Med dagens 500 föl/år blir antalet tävlingshästar för litet för att långsiktigt fylla loppen. Kallblodstravaren har manövrerats in i en "moment 22"-situation. Nyligen aviserade travsporten ytterligare en stor indragning av antalet travdagar. Detta avses i stor utsträckning drabba de banor som haft relativt sett hyggligt med lopp för kallblodstravare.
När man skall köpa en tävlingshäst är förtjänstmöjligheterna en viktig del i beslutet om vilken häst man skall köpa.
Vi har hamnat i en situation där kallblodstravaren står inför en utrotning som ras.
För att kallblodstravaren skall överleva som ras krävs att populationen ökar i storlek. Det krävs minst 1 000 föl/år.
Hur når man dit? Den viktigaste och effektivaste åtgärden skulle vara att införa ett minoritetsskydd i avtalet mellan staten och sporten. En sådan åtgärd behöver inte kosta statskassan någonting men skulle vara av stor betydelse för att säkra kallblodstravarens överlevnad som ras.
Ytterligare en åtgärd skulle kunna vara att se över behovet av uppfödarpremier till ägarna av betäckta kallblodsston.
Med ledning av neddragningarna av travdagar, som i synnerhet har slagit mot de banor där kallblodstravaren fortfarande tillåts tävla, brådskar det med åtgärder om rasen ska leva vidare.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |