Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om naturvårdsavtal.
Bildande av naturreservat är en fråga med stor aktualitet. I miljömålet Levande skogar har det som ett delmål angivits att fram till år 2010 ska ytterligare 320 000 hektar skogsmark avsättas som naturreservat. Till detta kommer mark av andra ägoslag t ex inom Natura 2000-områden som kommer att avsättas som reservat för att bevara och skydda värdefulla naturmiljöer.
I en del fall är det rimligt att staten ensam tar ansvaret genom att t ex bilda naturreservat. Det statligt finansierade områdesskyddet skulle dock i betydligt större utsträckning än vad som idag är fallet kunna uppnås genom civilrättsliga avtal. Exempel på civilrättsligt avtal är naturvårdsavtal som tecknas mellan staten eller en kommun och en markägare i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden. Hittills har naturvårdsavtalet framför allt använts för överenskommelser om skogsmark, där skogsvårdsstyrelsen företräder staten, men det finns inget formellt hinder för att använda det även för andra ägoslag.
Ett framgångsrikt naturvårdsarbete förutsätter engagemang och medverkan från dem som äger och brukar marken. Detta hämmas av myndighetsföreskrifter, förbud och inskränkningar i markägarens äganderätt eller rådighet över sin egendom.
Genom att utveckla metoder för naturvårdsavtalsmodeller, certifiering, ersättningsnivåer och ökad kunskapsspridning kan man uppnå relevanta skyddsformer och förbättrad skötsel i syfte att uppnå nödvändig naturvårdskvalitet i enskilda objekt och i landskapet som helhet.
Skogsvårdsstyrelsen och Naturvårdsverket bör få i uppdrag att tillsammans med representanter för markägare och brukare utveckla sådana metoder och instrument. Dessutom måste tillräckliga medel avsättas till ersättningar inom ramen för sådana avtal.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Lars-Ivar Ericson (c) |