Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte införa tvingande lagstiftning i avtal om företagsförsäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte införa tvingande lagstiftning beträffande gruppersonförsäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontraheringsplikten beträffande personförsäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av gränsdragningen mellan de skattefinansierade socialförsäkringarna och de premiefinansierade personförsäkringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reglerna om preskription.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skyndsam analys av reformens ekonomiska och sociala effekter.
Via skattsedeln har vi valt att bygga ett socialt trygghetssystem vars grundtanke är att skapa trygghet och samma grundförutsättningar för alla. En stor del av tryggheten faller under vår solidariskt finansierade hälso- och sjukvård. Denna grundtrygghet behövs för att människor ska våga ta risker, pröva sina gränser och göra långsiktiga satsningar men också för att ge en bättre livskvalitet för mindre lyckligt lottade i livets hälsolotteri. De försäkringssystem vi har i Sverige, de privata som kompletteras av de offentliga, är till stora delar väl fungerande, men det finns brister som främst drabbar människor i en utsatt situation.
Idag hänvisas allt fler som drabbas av långvarig sjukdom eller handikapp till det egna sociala skyddsnätet, familjen och vänner, eller till att ta egna lån för att klara t.ex. den samlade kostnaden för läkemedel, sjukvård, färdtjänst, boendekostnad m.m. Den här föreslagna nya försäkringsavtalslagen kommer inte att betyda någon påtaglig förbättring för dessa människor. En verklig lösning kräver ett gemensamt och socialt ansvarstagande inom ramen för de offentliga trygghetssystemen och en tillväxtinriktad politik för att skapa de resurser som behövs.
Lagstiftningen ska skapa förutsättningar för den privata försäkringsbranschen att i konkurrens utveckla nya produkter som tillgodoser det försäkringsbehov som inte ska täckas av skattemedel. På en rad punkter lever inte det nya lagförslaget upp till vad man bör kunna kräva av en modern försäkringsavtalslag som ska kunna fungera i ett framtidsperspektiv. Tvingande detaljregler kommer att försvåra utvecklandet av nya försäkringslösningar och ökar också försäkringstagarnas kostnader.
Även om Folkpartiet liberalerna stödjer vissa förslag i propositionen finns det alltså skäl att grundligt omarbeta andra delar och att förbättra konsekvensanalysen. De centrala punkterna i vår kritik redovisas här nedan.
Ett privat försäkringsbolag har att värna tryggheten för sina försäkringstagare och är skyldigt att inte ta på sig större risker än vad som kan täckas av det samlade premiebeloppet. Någon möjlighet att ta större sociala och solidariska hänsyn än försäkringskollektivet kan bära via högre premier finns inte. Ett underbudgeterat försäkringsbolag är ett bolag i konkurs. Att en långtgående avtalsfrihet får råda är därför en viktig förutsättning för att administrationskostnader, domstolskostnader och försäkringsutbetalningar ska kunna hållas på en sådan nivå att verksamheten blir ekonomiskt hållbar och konkurrensmässigt stark. Inte minst gäller detta i gruppersonförsäkringsbranschen som konkurrerar bl.a. genom sina låga administrationskostnader.
När även försäkringsmarknaden internationaliseras öppnar sig dessutom fler valmöjligheter för försäkringstagarna. Dåär det viktigt, om vi önskar värna vår egen försäkringsbransch, att låta svenska och utländska försäkringsbolag konkurrera med likvärdiga förutsättningar. Mycket detaljregleringar och tvingande regler till men för bolagen kan få den oförutsedda effekten att t.ex. företag väljer försäkringar enligt utländsk rätt för att få lägre premier.
De omfattande och detaljerade konsumentförsäkringsreglerna om information före, under och efter avtalet ska enligt lagförslaget vara tvingande även vid avtal mellan näringsidkare. Denna informationsregel ska tillämpas oavsett företagsstorlek, och endast när kunden kan antas sakna behov av informationen kan denna utelämnas. Bara informationsfrågan kan leda till många domstolsprocesser eftersom propositionen inte lämnar klara besked om i vilka situationer information kan antas vara obehövlig. En sådan tvingande detaljreglering verkar till nackdel för försäkringsbolagen som får ökade administrations- och processkostnader, men också för försäkringstagaren på grund av att bolagens ökade kostnader kommer att märkas på premien.
Enligt förslaget om företagsförsäkring ska försäkringsbolaget dessutom tvingas tillhandahålla delar av den kompetens som krävs för bedömning av själva försäkringsbehovet, ett främmande inslag i svensk rätt när det gäller avtal mellan näringsidkare. I och med detta förslag fördyras självklart premierna även för de företag som har kompetens att bedöma försäkringsbehovet själva eller via annan utomstående rådgivning för vilken de kan göra skatteavdrag.
Att regeringen nu föreslår denna tvingande detaljreglering motiveras av att små näringsidkares situation i flera fall kan jämställas med privatpersoners underlägsna ställning i förhållande till försäkringsbolagen. Men de få försäkringsföretag som erbjuder företagsförsäkringar riskerar att mista sina större kunder, vilket kommer att slå hårt mot de företag som blir kvar. Stora företag har ju större praktisk möjlighet att trygga sitt försäkringsbehov på den internationella marknaden genom att avtala om att annat lands lag ska gälla. Propositionens förslag gällande företagsförsäkringar kommer därför att drabba framför allt småföretagarna.
Vi välkomnar att regler om gruppförsäkring och kollektivavtalsbundna försäkringar förs in i försäkringsavtalslagen, men även på detta område är detaljrikedomen för stor och de tvingande bestämmelserna för många. Ett exempel är att informationen till den enskilde måste lämnas i form av försäkringsbesked, och att andra former för information alltså inte godkänns. Sådan detaljreglering försvårar för flexibilitet och produktutveckling, och tillgodoser inte heller något konsumentintresse eftersom denna typ av försäkringar tecknas av organisationer som typiskt sett har hög juridisk kompetens. Eftersom alla administrationskostnader märks på premien riskerar följden att bli att gruppförsäkringar och kollektivavtalsbundna försäkringar tappar i attraktionskraft.
Regeringens långtgående förslag till tvingande regler för försäkringsavtal mellan näringsidkare samt för gruppförsäkringar och kollektivavtalsbundna försäkringar måste alltså tillbakavisas.
Regeringen föreslår bl.a. en utvidgad kontraheringsplikt - dvs. att försäkringsbolagen ska vara skyldiga att erbjuda försäkringar - när det gäller konsumenters sak- och personförsäkringar. Det är i sig obegripligt varför regeringen nu föreslår en utvidgad kontraheringsplikt gällande delar av sakförsäkringen då något behov av ytterligare tvingande reglering inte tycks föreligga.
Genom kontraheringsplikten inom personförsäkringsdelen önskar man däremot lagstiftningsvägen komma åt den nu rådande "försäkringsnöd" många svårt sjuka och handikappade befinner sig i. Här finns ett faktiskt och påtalat behov av mer trygghet för grupper med olika sjukdomsdiagnoser och handikapp, grupper vars ärenden idag tycks schablonbehandlas i alltför stor utsträckning. Individuella riskbedömningar ska med den nya lagstiftningen kunna framtvingas av försäkringsbolagen, antingen direkt eller i andra hand via domstol. Fortfarande gäller dock att premien ska sättas i förhållande till risken och någon beloppsgräns regleras inte, så det man via domstol kan framtvinga är en välmotiverad premiesättning, som för den enskilde mer upplevs som ett välmotiverat avslag baserat på individuella förutsättningar och inte som ett verkligt försäkringserbjudande.
Kommer då kontraheringsplikten att leda till att fler människor i praktiken får möjlighet att teckna försäkring? Det är mycket tveksamt. Om individer som på grund av en riskbedömning idag nekas försäkring i framtiden skulle inkluderas i försäkringstagarkollektivet leder detta, allt annat lika, till att premierna höjs för att täcka den ökade risken för att försäkringen faller ut. Regeringen skriver dock själv i propositionen att premierna inte torde öka nämnvärt, vilket gör att man kan fråga sig hur många som kommer att ges chansen att teckna ny försäkring. Om å andra sidan kontraheringsplikten får effekten att fler kan teckna försäkring och premierna därmed ökar, kommer detta att påverka de individer som redan idag har svårt att klara de höga försäkringsräkningarna och därför avstår från försäkring i hopp om att skyddas via skattepengen. Om fler avstår försäkring som idag balanserar på den ekonomiska smärtgränsen blir de som ska stå för de höjda premierna på grund av det ökade och påtvingade risktagandet färre, vilket innebär att premien tvingas upp ytterligare, till men för än fler. Detta innebär att försäkringsnöden inte blir mindre utan tvärtom breder ut sig.
Regeringens förslag till utvidgad kontraheringsplikt kan möjligen få vissa smärre positiva effekter för handikappade och svårt sjuka, i och med att försäkringsbolagen blir tvungna att bättre motivera sina premiesättningar och besked till även dessa grupper. Dock kommer själva problematiken för dessa grupper som idag upplever otrygghet på grund av små möjligheter till försäkringar inte att lösas. Gränsdragningen mellan skattefinansierade trygghetssystem och det privata försäkringssystemet måste ses över.
Folkpartiet liberalerna avser att utveckla problematiken kring det sociala ansvaret inom försäkringsrätten i en särskild motion om försäkrings- och skadeståndsfrågor.
Folkpartiet liberalerna har redan tidigare betonat att diskrimineringsskyddet för funktionshindrade måste ses över. Sedan 2003 finns ett civilrättsligt förbud mot diskriminering som har samband med bl.a. funktionshinder vid yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster eller bostäder. Denna reform, som Folkpartiet liberalerna står bakom, är dock inte tillräcklig, utan det behövs en genomgripande reformering av diskrimineringslagstiftningen med sikte på att skapa en gemensam lag mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning, etnisk tillhörighet eller funktionshinder. En effektiv och samordnad diskrimineringslag bör kunna stärka funktionshindrades och kroniskt svårt sjuka människors rätt att få sin ansökan om försäkring prövad individuellt och på sakliga grunder. Eftersom denna fråga just nu utreds av den parlamentariska Diskrimineringskommittén avstår vi dock från att lägga fram ett konkret yrkande.
Arbetet med en ny försäkringsavtalslag har pågått under avsevärd tid. Trots detta har preskriptionsreglerna inte medtagits i arbetet. Det är välkänt att problem föreligger för såväl enskilda försäkringstagare som för försäkringsbolagen med dagens preskriptionsregler, vilket bl.a. kan utläsas av de olika avgöranden från Högsta domstolen som föreligger. Det förhållandet att en och samma skadehändelse kan preskriberas vid olika tidpunkter är förvirrande. Såväl remissinstanser som Lagrådet har efterlyst en genomgripande reformering av preskriptionsreglerna.
Det är därför angeläget att riksdagen nu med kraft påpekar för regeringen att en översyn av preskriptionsreglerna måste komma till stånd snarast.
Ökad administration och påtvingade högre risker kommer att ge högre försäkringskostnader för alla, vilket kommer att slå hårdast mot personer med en svag ekonomi. Någon verklig konsekvensanalys av lagförslagets sociala och ekonomiska effekter har inte gjorts. Inte minst är det anmärkningsvärt att detta stora lagförslag läggs fram utan någon beräkning av de genomförandekostnader som kommer att uppstå och som i slutänden måste betalas av försäkringstagarna.
Regeringen måste därför återkomma skyndsamt till riksdagen med en utförlig analys av de faktiska kostnaderna för lagförslagets genomförande.
Stockholm den 15 september 2004 |
|
Mia Franzén (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
Lars Tysklind (fp) |