Motion till riksdagen
2004/05:L369
av Ulf Nilsson och Tina Acketoft (fp)

Umgängessabotage


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna till förnyad prövning av vårdnadsbeslut vid umgängessabotage.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förutsättningarna för ett införande av straffrättsligt ansvar vid umgängessabotage.

Motivering

Umgängessabotage blir tyvärr ibland en tragisk följd av skilsmässa. Medvetet saboterande från den ena förälderns sida när det gäller barnets möjligheter att träffa den andra föräldern drabbar barnet hårt. Möjligheten att förändra situationen är liten för den förälder som inte har vårdnaden. En förälder kan visserligen begära verkställighet om vårdnadshavaren förhindrar överenskommet umgänge. Men tvångshämtning mot den ena förälderns vilja är påfrestande för alla inblandade, inte minst för barnet.

Utgångspunkten för dagens lagstiftning är att föräldrarna skall fortsätta att ta gemensamt ansvar för barnet även efter en skilsmässa. När föräldrar trots allt inte kommer överens om vårdnadsfrågan och väcker talan vid domstol, skall domstolen avgöra vårdnadstvisten utifrån vad som kan betraktas som barnets bästa. Huvudpresumtionen vid tolkningen av barnets bästa är barnets behov av umgänge med båda föräldrarna men också andra hänsyn, såsom trygghet och behov av omvårdnad. Huruvida barnets behov av umgänge med båda föräldrarna väger tillräckligt tungt vid domslut råder det delade meningar om, och bl a uppsatsgenomgångar av rättsfall vid juridiska fakulteter visar olika slutsatser. Enligt min mening borde lagstiftarens bedömning av umgängessabotage uttryckas tydligare. För de barn som lider av obefogat umgängessabotage är det allvarligt, oavsett hur många andra som drabbas. Lagstiftningen måste vara tydlig gentemot föräldrarna.

Ett barn behöver kontakt med sina båda föräldrar. Om barnets umgänge med den ena föräldern motarbetas uppstår en plågsam lojalitetskonflikt, som ett litet barn inte kan förstå.

Därför borde det ligga i båda föräldrarnas intresse att underlätta för barnet att fortsätta kontakten, även efter en skilsmässa. I en del fall har naturligtvis vårdnadshavaren goda skäl att hindra kontakt. Ett barn ska inte behöva riskera att utsättas för misshandel eller sexuella övergrepp och inte heller behöva vistas i en kriminell miljö. I sådana fall är det motiverat med besöksförbud och stränga påföljder om detta inte följs. Geografiska avstånd kan försvåra regelbundet umgänge med den ena föräldern, men om båda föräldrarna vill medverka kan de i sådana fall tillsammans göra det bästa av situationen.

Umgängessabotage är så uppenbart skadligt för barnet att det borde vara en viktig orsak till att ifrågasätta vårdnadshavarens lämplighet. Därför borde umgängessabotage vara en väsentlig anledning till att ta upp vårdnadsbeslut till förnyad prövning. I föräldrabalken 6 kap. 2 a § sägs visserligen att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en framträdande plats vid valet av vårdnadshavare. Men lagtexten är inte tillräckligt tydlig i fråga om möjligheten att på grund av medvetet umgängessabotage ompröva redan fattade vårdnadsbeslut. Föräldrabalken säger heller ingenting om straffrättsligt ansvar vid umgängessabotage. Umgängessabotage är ett så allvarligt in­grepp i ett barns liv att det vid gravt umgängessabotage borde falla under straffrättsligt ansvar, kanske på liknande sätt som egenmäktighet med barn.

Det finns all anledning att för barnens skull snarast utreda hur man kraftigare än i dag ska kunna motverka umgängessabotage. Samtidigt måste en sådan utredning ta hänsyn till att umgängesrätt aldrig får begränsa möjligheten att upprätthålla besöksförbud eller skyddad identitet.

Stockholm den 5 oktober 2004

Ulf Nilsson (fp)

Tina Acketoft (fp)