Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning om assisterad befruktning för lesbiska och bisexuella kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det rättsliga förhållandet då ett barn mist en biologisk förälder och har en kvarvarande förälder men lever tillsammans med styvföräldern.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till könsneutral äktenskapslagstiftning..
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring i regelverket som innebär att partnerskap har samma rättsverkningar som äktenskap, så länge lagen om registrerat partnerskap kvarstår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av äktenskapsbalken så att trossamfund ges rätt att förrätta registrering av partnerskap, så länge lagen om registrerat partnerskap kvarstår.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som slår samman uppdragen som vigselförrättare och registreringsförrättare av partnerskap till ett gemensamt uppdrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av namnlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning gällande person som har bytt namnidentitet eller personnummer.
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Totalt deltar ett sextiotal personer i gruppen. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp som deltagit i nätverkets arbete med motionen.
HBT är en paraplybeteckning för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön. Med transpersoner brukar man avse transvestiter, transsexuella, intersexuella, dragkings/queens och andra personer som har en könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig från vad som utifrån stereotypa men utbredda föreställningar kan förväntas beroende på deras biologiska kön. Det kan också vara individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU 1973:20 att "en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform". I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att "den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv".
Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i lagutskottet.
I dag är det inte möjligt för lesbiska kvinnor att få ta del av möjligheten till assisterad befruktning på sjukhus. Detta anser vi vara en orimlighet. På grund av avsaknaden att få assisterad befruktning på sjukhus är det inte ovanligt att lesbiska kvinnor åker utomlands för att genomföra en assisterad befruktning eller att de gör det själva, en insemination i hemmet. Vi anser att det är mycket angeläget att likställa lagstiftningen för alla och därmed skapa möjlighet att under tryggast tänkbara former genomföra assisterad befruktning. Det ska inte vara som i dag då enbart heterosexuella kvinnor ges den möjligheten inom sjukvården och följaktligen de lesbiska kvinnorna diskrimineras. Det är även av stor vikt att det rättsliga förhållandet blir löst för de barn som tillkommer då fler än de lesbiska kvinnorna är inblandade. Vilket juridiskt skydd och vilka juridiska rättigheter har ett barn till sina biologiska föräldrars partner, de två medföräldrarna? I enlighet med betänkandet (bet. 2001/02:LU27) tillkännagav riksdagen för regeringen att det var angeläget att utredningsarbetet om det rättsliga föräldraskapet kom till stånd så snart som möjligt. Även justitieministern uttalade att frågan skulle vara löst före årsskiftet 2001/2002.
I en interpellationsdebatt den 5 november 2002 uppgav justitieministern att frågan om lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning var politiskt avgjord och att det som kvarstod enbart var det juridisk-tekniska arbetet med att närmare analysera det rättsliga föräldraskapet. Tanken var att en departementspromemoria skall kunna remitteras under år 2003. I promemorian skulle alternativ till det förslag om föräldraskapet i dessa fall som lagts fram av Kommittén om barn i homosexuella familjer övervägas. Justitieministern uppgav vidare att frågan om assisterad befruktning ligger inom socialministerns ansvarsområde, och från denne hade justitieministern inhämtat uppgift om att frågan om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor avses att beredas vidare när frågan om det rättsliga föräldraskapet är löst. Arbetet skulle ske så fort som möjligt (svar på interpellation 2002/03:11).
I enlighet med lagutskottets betänkande 2002/03:LU10 uttalade riksdagen att det är angeläget att arbetet med att analysera det rättsliga föräldraskapet är prioriterat och att analysarbetet genomförs snarast möjligt utan ytterligare tidsutdräkt. Mot bakgrund av hur ärendet dragit ut på tiden känner vi oss oroade över att regeringen fortfarande inte presenterat någon promemoria i ämnet trots riksdagens uttalande. Det skulle vara helt oacceptabelt om ett lagförslag till riksdagen skulle försenas ytterligare. Vi vill därför att riksdagen begär att regeringen omgående lägger fram lagförslag om assisterad befruktning för lesbiska kvinnor och det rättsliga föräldraskapet. Detta ges regeringen till känna.
Det finns många skillnader på hur människor i dag väljer att bilda familj eller utöva sitt föräldraskap. I vissa av dessa fall saknas, helt eller delvis, regleringar som tillvaratar barnets bästa och barnets rättigheter. Detta gäller så väl olikkönade som samkönade relationer. I samkönade relationer är det inte ovanligt att ett lesbiskt par får barn ihop med ett bögpar. Som det ser ut i dag finns inget som reglerar det juridiska förhållandet mellan barnet och styvföräldern.
Detta förhållande blir kanske än mer tydligt då en av parterna dör. Ett exempel skulle vara ett barn som växt upp med sin biologiska mamma och hennes registrerade partner samt haft en nära relation, kanske växelvis boende med sin biologiska pappa och hans registrerade partner. Det finns alltså två vårdnadshavare och två styvföräldrar. Vad händer med barnet då den ena biologiska föräldern dör och vilket blir det juridiska förhållandet mellan barnet och den döda förälderns partner?
Vi ser ett växande behov av en sådan reglering då många barn lever under sådana omständigheter att lagstiftningen inte ger utrymme för att ta till vara det berörda barnets bästa. Det finns i dag ingen möjlighet till adoption eller vårdnadshavarskap då en av föräldrarna fortfarande är i livet. Med anledning av detta vill vi att regeringen analyserar problematiken och återkommer till riksdagen med lagförslag. Detta ges regeringen till känna.
Som ett led i vår strävan att nå en icke-diskriminerande lagstiftning är det i dag fullt berättigat att kräva en äktenskapslag som gäller lika för alla, oavsett sexuell läggning eller könstillhörighet.
Partnerskapslagen är historiskt ett viktigt och stort steg i arbetet för sexuellt likaberättigande men i dag fyller den inte samma funktion. Den blir i stället ännu en tydlig fingervisning om hur lagstiftningen inte behandlar alla lika, oavsett sexuell läggning. Som vi ser finns det inga sakliga motiv för att behålla nuvarande ordning, partnerskapslagen borde följaktligen avskaffas, och i stället borde en könsneutral äktenskapslag inrättas. Detta vill vi att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening.
Vi vill som sagt införa en könsneutral äktenskapsbalk och därför avskaffa partnerskapslagen. Vi är kritiska till att behålla en särlagstiftning, men tills en könsneutral äktenskapslag införs vill vi undanröja de olika rättsverkningar som finns mellan partner och makar. De undantag som finns kvar rör partners möjligheter att få tillgång till assisterad befruktning inom den offentliga hälso- och sjukvården, reglerna i föräldrabalken om faderskapspresumtion, möjligheten att få dispens från minimiåldern om man vill ingå partnerskap och anknytningskraven. Det finns ingen anledning att behålla dessa rättsliga skillnader. Därför vill vi att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som innebär att partnerskap har samma rättsverkningar som äktenskap.
Enligt 1 kap. 8 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat behörig att vara registreringsförrättare.
Av lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan framgår att annat trossamfund än Svenska kyrkan under vissa förutsättningar kan ges tillstånd att förrätta vigsel. Frågor om tillstånd prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet. Sedan tillstånd har givits får Kammarkollegiet förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.
Enligt nuvarande lagstiftning ger staten således trossamfund möjlighet att erhålla "kollektiv" rätt att förrätta vigslar. Efter godkännande av Kammarkollegiet kan samfundet självt fördela uppdraget bland sina befattningshavare, som alltså får rätt att förrätta vigslar genom att tillhöra samfundet. Förfarandet för den som vill förrätta partnerskap är inte lika smidigt. Den person som vill ha ett sådant uppdrag måste i stället ansöka enskilt om möjligheten hos länsstyrelsen, alltså ett betydligt krångligare förfarande. Att staten på detta sätt försvårar, i stället för att underlätta, för de trossamfund som vill förrätta partnerskap är en omotiverad ordning. Staten bör i stället betrakta uppdragen att förrätta vigslar och att förrätta partnerskap som likvärdiga, och lagstiftningen bör därför ändras så att trossamfund ges rätt att förrätta registrering av partnerskap. Detta bör riksdagen tillkännage till regeringen som sin mening.
Enligt gällande lagstiftning är uppdraget som partnerskapsförrättare ett separat förordnande, skilt från uppdraget som borgerlig vigselförrättare. Båda funktionerna utses av länsstyrelserna, vanligen efter nomineringar från kommunerna. I dag har endast cirka 60 procent av landets enskilt förordnade förrättare behörighet att förrätta registrering av partnerskap. En viktig utgångspunkt måste i stället vara att den som åtar sig detta uppdrag skall vara beredd att ge alla medborgare samma behandling, oavsett deras sexuella läggning eller könsidentitet. Lagstiftningen bör således ändras på denna punkt. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Namnlagens syfte ska vara att skydda barn från att få namn de kan lida för senare i livet och skydda från intrång i familjenamnen. Men namnlagen ska inte hindra människor från att ta vilka förnamn de önskar. Det föreligger en särskild problematik för transpersoner. Den som väljer att leva vardagen i enlighet med sin upplevda könstillhörighet utan att genomgå kirurgisk behandling tillåts inte enligt praxis att själva bestämma sitt namn då personer som juridiskt sett är män tillåts inte att byta till kvinnliga förnamn och vice versa. Detta sker genom den hänvisning som görs i praxis till 34 § i namnlagen (1982:670), som lyder: "Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn." Namnlagen måste ändras så att myndiga personer ska kunna byta förnamn till det de själva väljer, utan hänsyn till kön.
Mot denna bakgrund vill vi att regeringen ser över namnlagen för att bl.a. möjliggöra för personer att själva välja sitt namn oavsett könsidentitet.
Detta bör ges regeringen till känna.
I lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall och i förarbetena till lagstiftningen finns ingen särskild reglering som ger rättighet för en person som genomgått könsbyte att få sin identitet i betyg, anställningshandlingar etc. ändrad retroaktivt. Det är upp till respektive skola eller arbetsgivare att tillmötesgå ett sådant önskemål. Det har visat sig att personer som genomgått könsbyte haft svårigheter att få sådana önskemål tillgodosedda.
Frågan har behandlats i lagutskottet (motion 1999/2000:So203, Transsexuellas situation.) Lagutskottet anförde så i betänkande LU16: "Enligt utskottets uppfattning kan det inte komma i fråga att i lag införa en tvingande skyldighet för den som någon gång, kanske långt tillbaka i tiden, utfärdat betyg, intyg eller liknande, att göra ändringar i ett dokument som vid tiden för utfärdandet var helt korrekt. Det problem som motionären tar upp får enligt utskottets uppfattning lösas på annat sätt än genom lagstiftning."
Det finns, som utskottet påpekar, problem med att sätta gränser för hur långt retroaktiviteten kan sträcka sig m.m. Samtidigt kvarstår problemet för personer som bytt namn eller personnummer att kunna åberopa äldre tjänsteintyg, skolbetyg m.m. utan att avslöja sina tidigare personuppgifter. Frågan är givetvis inte bara aktuell för transsexuella utan handlar också om personer som bytt identitet av annat skäl, t. ex. fått nya personuppgifter efter att ha utsatts för hot och förföljelse. Utskottet kan inte bara avfärda problemet med att "det får lösas på annat sätt". Mot bakgrund av vad som här anförts vill vi att regeringen ska utreda frågan och återkomma med förslag till riksdagen på hur problemet kan lösas. Exempelvis bör man analysera om den enskilde bör ges bättre möjlighet att beställa nya intyg som återger det faktamässiga innehållet i ett äldre dokument men utan att avslöja de äldre personuppgifterna. De olika alternativ som utreds bör givetvis prövas såväl ur integritetssynpunkt som utifrån allmänna legala och arkivmässiga aspekter.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
Margareta Andersson (c) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |