Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av att förbättra regelverken beträffande instituten god man och förvaltare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av att förbättra den tillsyn över instituten god man och förvaltare som överförmyndare och länsstyrelse har att utöva.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en enhetlig adekvat utbildning av gode män och förvaltare.
God man kan förordnas i en rad olika situationer; en förmyndare för en underårig person kan inte utöva sitt uppdrag på grund av sjukdom eller någon annan orsak, en underårig och dennes förmyndare har del i oskiftat dödsbo, en bortovarandes rätt behöver bevakas. I dessa fall är det överförmyndaren eller överförmyndarnämnden som förordnar om god man. Vidare gäller att om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person skall tingsrätten - om det behövs - besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett godmanskap påverkar inte rättskapaciteten för den enskilde (huvudmannen). Den gode mannen är närmast att betrakta som ett biträde åt sin huvudman.
Förvaltare kan sägas vara ett slags kvalificerad god man som, beroende på förvaltarförordnandet, har en mer eller mindre vidsträckt behörighet att företräda den som är över 18 år och är i behov av förvaltare. Förvaltarskapet innebär att huvudmannen fråntas sin bestämmanderätt i sådana angelägenheter som omfattas av ett förvaltarförordnande för honom. Det är den viktigaste skillnaden i förhållande till godmansinstitutet. Beslut om förvaltarförordnande förutsätter att huvudmannen på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Reglerna om förvaltare och förvaltarskap tillkom 1988 som ersättning för reglerna om omyndigförklaring, vilka då avskaffades.
En god man skall enligt lagen vara rättrådig, erfaren och lämplig för uppdraget. Tingsrätten prövar lämpligheten, men den vanligaste gången är att överförmyndaren i kommunen föreslår en person.
Kontroll av gode män och förvaltare utövas av överförmyndaren. Denne är politiskt tillsatt och kan själv vara politiker eller tjänsteman. I många kommuner finns i stället för en ensam överförmyndare en överförmyndarnämnd som ocksåär politiskt tillsatt. Överförmyndaren ska granska och godkänna gode mannens eller förvaltarens årliga redovisningar av hur huvudmannens intressen har tillgodosetts. Kontrollen av överförmyndarna sköts av länsstyrelsen.
I samband med att problemen med skuldsatta barn aktualiserats på senare tid har Vägverket från den 1 oktober i år skyldighet att avisera överförmyndaren i respektive kommun när ett ägarbyte av fordon sker till underårig. Likaså har kronofogdemyndigheten aviseringsskyldighet mot överförmyndaren i aktuell kommun om ett barn blir skuldsatt. Det bör övervägas om socialtjänsten får någon liknande skyldighet att meddela överförmyndaren när det visar sig att ett barns förmyndare har försatt barnet i en ekonomisk situation, som är till nackdel för barnet.
Under senare år har åtskilliga fall uppdagats där personer missbrukat sin ställning som god man eller förvaltare. Dessvärre har även överförmyndarslarv förekommit. Här följer några exempel: En kvinna i Bohuslän skulle som god man hjälpa tre personer med att sköta deras ekonomi. I stället förskingrade den gode mannen drygt 160 000 kronor innan hon avslöjades. Kvinnan åtalades för grov förskingring, fälldes i domstol och dömdes i december 2003 till åtta månaders fängelse. Dessa oegentligheter underlättades av att överförmyndaren varit försumlig. Trots att kvinnan långt före polisanmälan misstänktes för att ha misskött sitt uppdrag och saknade redogörelse för vart klienters pengar tagit vägen fick hon nytt förordnande som god man av överförmyndaren. Inte heller när klienter klagade på gode mannen vidtog överförmyndaren några åtgärder. I samma kommun avled för några år sedan en man som haft god man. Tvåår efter dödsfallet fanns fortfarande inga noteringar om dödsfallet. Dödsboet har inte fått de årsräkningar som det har rätt till. På länsstyrelsen hade man aldrig tidigare varit med om så stora brister hos en överförmyndare och krävde därför att tingsrätten skulle entlediga överförmyndaren. Då hade det inte hänt sedan 1937 att länsstyrelsen tvingats ställa ett sådant krav till tingsrätten. Vanligtvis brukar överförmyndare själva välja att dra sig tillbaka vid allvarliga anmärkningar.
Under ett års tid försvann 533 000 kronor för flera personer i Jämtland vars ekonomi helt sköttes av en god man. De flesta av de drabbade är pensionärer varav någon är svårt dement. Var och en av dem tros ha blivit svindlade på belopp från 50 000 till 150 000 kronor.
En god man i Västergötland, som hade hand om ekonomin för 17 personer, har avsatts sedan han erkänt att han under flera år stulit stora belopp från sina huvudmän. I ett fall har gode mannen de tre senaste åren tagit ut och sålt aktier för 850 000 kronor, som en av huvudmännen hade ärvt. Försäljningen kom dock inte huvudmannen till del, utan hans levnadsstandard var oförändrat låg under de tre åren. Nu är hans tillgångar i stort sett slut.
Det handlar inte bara om ekonomiska oegentligheter. 2003 åtalades en polisman i Stockholmsområdet, som var god man åt en psykiskt sjuk 30-årig kvinna för att ha utnyttjat henne sexuellt. Anhöriga polisanmälde när de förstod att allt inte stod rätt till.
Det finns ca 37 000 gode män i landet och 51 000 godmanskap (en person kan vara god man för flera huvudmän) allt ifrån äldre dementa personer till psykiskt sjuka i olika åldrar. De flesta tillgodoser sina klienters intresse på ett mycket bra sätt. Men mot bakgrund av att bedrägerier i uppdagade fall har kunnat pågå i åratal finns det anledning att befara att mörkertalet icke är obetydligt. Dessa brott framstår som särskilt allvarliga eftersom de begås mot som regel helt värnlösa personer. De som får god man kan inte bevaka sin rätt själva och dåär det orimligt att kräva att de på egen hand ska anmäla sin gode man och sedan bevaka sina intressen gentemot denne. Därför måste överförmyndarna ges ett utökat tillsynsansvar. I ett dylikt skulle kunna ingå en skyldighet att regelbundet inhämta uppgifter inte bara från den gode mannen, utan även från dennes huvudman samt hans eller hennes anhöriga. Uppenbarligen behövs det någon form av skyddsmekanism som automatiskt håller individen skadeslös när en god man eller förvaltare missköter sig. Övervägas bör därför om förordnandet av god man eller förvaltare skulle kunna förenas med något slags ansvarsförsäkring som träder i kraft och ger huvudmannen ersättning för en skada som den gode mannen eller förvaltaren vållat.
Det existerar inte någon grundutbildning för gode män och förvaltare. I ett så viktigt uppdrag som god man eller förvaltare måste kompetenskrav ställas. Den enskilde som i dessa sammanhang är i underläge måste känna sig trygg med att det stöd som samhället erbjuder ocksåär tillförlitligt. Överförmyndarna i landets 290 kommuner satsar olika mycket på information och utbildning. Det innebär att i vissa kommuner har man god utbildning och fortbildning av gode män och förvaltare men det är sämre ställt i andra. Därför bör införandet av en enhetlig grundutbildning för blivande gode män och förvaltare övervägas.
I samband med ett studiebesök som riksdagens lagutskott genomförde våren 2004 erhölls information som väl visade på att instituten god man och förvaltare samt överförmyndarverksamheten i övrigt borde bli föremål för en genomgripande översyn.
Överförmyndarnas kontroll av gode männens arbete har kommenterats av förre justitieombudsmannen (JO) Jan Pennlöv som har dåliga erfarenheter av denna tillsyn. I Dagens Nyheter den 18 november 2002 säger han att det sker många felaktigheter från överförmyndarna, men inte bara överförmyndarna brister. Även länsstyrelserna som har kontrollansvar över överförmyndarna slarvar. I åtskilliga ärenden där JO kritiserat överförmyndarna för allvarliga fel har även länsstyrelsen granskat fallet, men inte hittat felen. Av de överförmyndarärenden som 2002 anmäldes till JO har ovanligt många lett till kritik, tolv fall. Dessutom har JO på eget initiativ granskat andra överförmyndare och kritiserat ytterligare tio. När JO i november 2002 överlämnade sin senaste årliga ämbetsberättelse till riksdagen var överförmyndarslarvet en av de viktigaste frågorna.
Det ovan anförda visar att det är nödvändigt att regelverken och tillsynen vad gäller länsstyrelsens, överförmyndarens, gode mannens och förvaltarens verksamheter förbättras till fromma för de utsatta personer som inte själva kan ta hand om sin ekonomi, bevaka sin rätt eller sörja för sin person.
Lagutskottet har i sitt betänkande 2003/04:LU11 hänvisat till en utredning som har till uppgift att utvärdera den lagstiftning om förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning av egendom och tillsyn över sådan förvaltning som beslutades 1995 (dir. 2002:55). Uppdraget skulle ha redovisats senast den 1 juli 2004, men har senarelagts till den 31 december 2004. Utan att känna till vad utredningen kommer att visa vill Kristdemokraterna ändå här peka på behovet av en grundlig översyn av de verksamheter som rör såväl gode män och förvaltare som överförmyndare och länsstyrelse.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Olle Sandahl (kd) |