Motion till riksdagen
2004/05:L360
av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

Mål och inriktning av konsumentpolitiken


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentpolitikens mål och inriktning.

  2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om Konsumentverkets framtida verksamhet och organisation.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentvägledning för ekonomiskt svaga grupper.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den frivilliga konsumentvägledningen.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den konsumenträttsliga lagstiftningens tillämpningsområde skall utvidgas till att även omfatta offentligt finansierad och styrd verksamhet.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resegarantilagen.

Mål och inriktning för konsumentpolitiken

Kristdemokraterna tror på människans förmåga att själv få välja och ta ansvar för fattade beslut. Konsumentpolitiken får aldrig bli en förmyndarpolitik som passiviserar människors eget ansvarstagande.

Konsumentmakt och valfrihet är mål som bara kan tillgodoses inom ramen för marknadsekonomin. En väl fungerande marknad är den bästa förutsättningen för att tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter till låga priser med god service. Den enskilde individen ska kunna göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd och ansvarstagande marknad som stöd. En konsumentpolitik byggd på ett ovanifrånperspektiv tar ifrån den enskilde konsumenten både inflytande och bestämmanderätt och minskar således den verkliga konsumentmakten. Att konkurrensutsätta totalreglerade delar av ekonomin är ett viktigt redskap för att stärka konsumentmakten, och konsumenternas ställning måste stärkas också vad gäller offentligt finansierade produkter och tjänster. Fritt in- och utträde på marknaden, fri prisbildning och fri konkurrens är viktiga förutsättningar för en fungerande marknad och därmed för verklig konsumentmakt. Detta måste vara utgångspunkten för hela konsumentpolitiken.

God information och marknadsvårdande insatser är viktiga förutsättningar också när det gäller den offentligt styrda och finansierade tjänstesektorn. Konsumentpolitikens syfte bör vara att stärka konsumentens ställning genom att skapa ökad medvetenhet och kunskap om vilka val man kan göra och konsekvenserna av dessa val så att jämförelser kan göras.

Konsumentverkets uppgifter

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och har huvudansvaret för att genomföra den statliga konsumentpolitiken. Konsumentombudsmannen, KO, är generaldirektör och chef för verket. Verket har även uppdrag inom energipolitiken och den regionala utvecklingspolitiken. Vidare har verket ett sektorsansvar för konsumentrelaterade miljö- och handikappfrågor.

Konsumentverket och KO har tillsyn över ett stort antal lagar. KO har även möjlighet att biträda enskilda konsumenter i tvister om finansiella tjänster och driva grupptalan i Allmänna reklamationsnämnden (ARN). ARN och Konsumentverket svarar för rådgivningskontoret Konsument Europa som bl.a. bistår konsumenter vid gränsöverskridande tvister.

Av ovanstående beskrivning kan slutsatsen lätt dras att Konsumentverkets uppgifter är alltför omfattande. Konsumentverket har den dubbla rollen att dels vara marknadsvårdande och utöva marknadskontroll, dels företräda den ena parten på marknaden i en opinionsbildande roll. Konsumentverkets myndighetsutövning bör separeras från de opinionsbildande uppgifterna och verksamheten begränsas till de rent produktkontrollerande uppgifterna samt tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningens efterlevnad. Kristdemokraterna anser att det finns skäl för att Konsumentverkets framtida verksamhet och organisation utreds. I samband med detta bör övervägas hur Konsumentverkets nuvarande opinionsbildande uppgifter kan skötas av andra aktörer.

Konsumentvägledning

Avståndet mellan rika och fattiga grupper i samhället har ökat under senare år. Samtidigt som vissa grupper har fått en starkare hushållsekonomi har andra grupper fått möta nya svårigheter. Regeringen bör ta initiativ till åtgärder för att konsumentvägledningen når ut till de ekonomiskt svaga grupperna i samhället.

En vidare del av de offentliga resurser som i dag anslås till myndigheter bör fördelas till det civila samhället i form av fristående konsumentorganisationer. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ till åtgärder för att främja den frivilliga konsumentvägledningen.

Konsumenträtt inom offentlig verksamhet

Många av de tjänster som betyder mest för medborgarna i vardagen är offentligt reglerade och omfattas således inte av den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för andra varor och tjänster. Detta trots att det torde vara just på detta område som valfriheten betyder mest.

Konsumenttjänstlagen är tillämplig på avtal om vissa tjänster som näringsidkare utför för konsumenter. Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. Även offentliga organ kan omfattas av näringsidkarbegreppet, om de ägnar sig åt verksamhet av ekonomisk natur. Är det däremot fråga om arbeten och liknande som utförs som ett led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden att det, enligt förarbetena, framstår som främmande att tala om att det föreligger ett privaträttsligt förhållande mellan näringsidkare och konsument, är konsumenttjänstlagen inte tillämplig.

I produktsäkerhetslagen finns bestämmelser som syftar till att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- och egendomsskada. Ursprungligen omfattade lagen varor och tjänster tillhandahållna i näringsverksamhet, men efter en utvidgning av lagens tillämpningsområde 1996 omfattar lagen även varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. I en motion till riksdagen med anledning av en proposition om ny produktsäkerhetslag betonade Kristdemokraterna att Sverige redan valt att ha en bredare produktsäkerhet än det direktiv som skulle genomföras genom lagförslaget (Se motion L18, prop. 2003/04:121Ny produktsäkerhetslag samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet). Att ytterligare utvidga den svenska produktsäkerheten till att även gälla offentliga tjänster skulle därför inte innebära några problem i förhållande till direktivet. Kristdemokraterna yrkade i motionen att en utredning skulle tillsättas för att en sådan utvidgning av produktsäkerhetslagen skulle kunna genomföras. I betänkande 2003/04:LU29 hänvisade lagutskottet till Produktsäkerhetsutredningen, som redovisade sitt uppdrag i bl.a. SOU 1994:150 Produktsäkerhet i offentlig verksamhet. Enligt utredningens mening talade starka skäl för att tjänster på det offentliga området borde lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Utredningen menade att en stor del av dessa tjänster har karaktären av myndighetsutövning och att det knappast kunde komma i fråga att låta den typen av tjänster kontrolleras och bli föremål för åtgärder inom ramen för produktsäkerhetslagen. Vidare menade utredningen att det rörde sig om sådan verksamhet som redan var föremål för special­reglering. Produktsäkerhetslagen skulle därmed ändå komma att sättas ur spel i stor utsträckning vad gäller offentliga tjänster. Utredningen menade även att det under utredningsarbetet inte framkommit att det skulle finnas något behov av att låta produktsäkerhetslagen bli tillämplig även på tjänster som tillhandahålls inom den offentliga sektorn. Den av utredningen förordade ordningen skulle visserligen, enligt utredarna själva, kunna medföra att likartade tjänster blev föremål för olika slags kontroll beroende på vem som var huvudman i det särskilda fallet och att lagstiftningen därmed inte var konkurrensneutral. Trots detta kom utredningen fram till att problemen i praktiken inte var så stora.

Kristdemokraterna anser inte att den snedvridning av konkurrensen som nuvarande regler ger upphov till är rimlig. I syfte att stärka konsumenternas ställning inom den offentligt finansierade sektorn bör det göras en översyn av lagstiftningen för att så långt som möjligt ge bland annat konsumenttjänst­lagen, konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning på de olika sektorerna i ekonomin.

Resegarantisystemet

Resegarantilagen har till syfte att ge konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster som en researrangörs betalningsoförmåga kan innebära. För att åstadkomma detta skydd ska de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen ställa säkerhet för sin verksamhet. Kammarkollegiet har att besluta om detta. Om inga särskilda beslut föreligger ska säkerheten bestå av en betalningsutfästelse, utfärdad av bank eller försäkringsbolag som fullgörs vid anfordran. Säkerheten ska vid varje tillfälle motsvara ett reseföretags totala ekonomiska åtaganden gentemot resenären. Resor som innefattas är främst paketresor.

Det nuvarande resegarantisystemet, som binder så mycket kapital men som i förhållande härtill uppenbarligen utnyttjas så lite, kan starkt ifrågasättas. Vidare är lagen bra för konsumenten men bekymmersam för mindre företag, genom de konsekvenser modellen för att ställa de individuella säkerheterna får för denna kategori företag. De små researrangörsföretagarna måste betala relativt sett mycket högre avgifter till bankerna som provision för bankernas åtaganden än de stora charterbolagen. Sammantaget innebär det kostnader för avgifter, inteckningar, borgensförbindelser m.m. Detta snedvrider konkurrensen, försvårar nyetableringen inom branschen och får negativa konsekvenser för konsumenterna genom högre priser samt sämre utbud och service. I vissa andra länder förekommer det fondlösningar som visats fungerar bra. I föregående riksmötes betänkande utgick utskottet från att regeringen skulle utvärdera den nu aktuella situationen med resegarantin. Ännu har en sådan utvärdering inte kommit till stånd. Därför bör en utredning tillsättas om resegarantisystemet där särskilt de mindre företagens situation beaktas.

Stockholm den 5 oktober 2004

Yvonne Andersson (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Helena Höij (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Peter Althin (kd)

Olle Sandahl (kd)