Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att komma med förslag till åtgärder för att utvidga möjligheten till jämkning av oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare, där den ena parten är underlägsen den andra.
Problem med ojämlika förutsättningar på marknaden har uppmärksammats av lagstiftaren, exempelvis vad gäller förhållandet mellan företag och konsumenter. Lagstiftningen skyddar, genom tvingande lagar, konsumenten som den svagare parten i ett avtalsförhållande. Konsumentköplagen är en sådan lag där vissa specificerade element i ett avtal inte kan förhandlas bort av parterna, oavsett om de kommer överens om detta. Denna reglering är till för att skydda den svagare parten, konsumenten, som ofta ställs inför att förkasta eller anta ett färdigt avtalsförslag, i en sådan situation. Någon förutsättningslös förhandling om villkoren äger sällan rum. Domstolarna har också möjlighet att jämka avtal mellan bolag och konsument om domstolen finner avtalet oskäligt.
Motsvarande skydd finns emellertid inte för småföretagare. En näringsidkare - företag eller enskilda personer som yrkesmässigt bedriver ekonomisk verksamhet - är ingen konsument. Konsumentköplagen gäller inte för småföretagen och inte heller finns den hjälp som konsumentvägledare och allmänna reklamationsnämnder kan bistå konsumenter med att tillgå. Företagen får i stället anlita ett eget juridiskt ombud eller vända sig med hopp om bistånd till den egna branschorganisationen. Småföretagare kan ofta befinna sig i en underlägsen position i ett mellanhavande med ett större företag eller koncern. En sådan situation kan exempelvis vara att den starkare parten besitter betydligt större ekonomiska resurser eller har ett försprång vad gäller juridiska kunskaper samt tillgång till fackexpertis. Inte minst vid avtals ingående kan sådana förhållanden finnas. För småföretagaren är en kostsam juridisk process ett betydligt större problem än för det stora företaget som ofta har helt andra ekonomiska förutsättningar. Detta leder många gånger till att småföretagaren tvingas avstå från att processa om ett berättigat krav. Den växande skaran av småföretagare finner det ofta inte lönt att bråka om mindre summor, men också vid tvister kring betydande belopp kan den mindre företagaren tvingas ge upp på grund av den ekonomiska ojämlikheten mellan en stor och en liten företagare.
Där konsumenter får stöd av den tvingande konsumentköplagen får småföretagaren luta sig mot den mer allmänna köplagen. Köplagen tillåter exempelvis parterna att förhandla bort att tvister ska avgöras i domstol till förmån för att låta skiljemän avgöra tvisten - en så kallad skiljedomsklausul. Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta en sådan klausul. Däremot är skiljedomsklausuler som huvudregel förbjudna att använda i förhållandet mellan företag och konsument. Fördelarna med skiljedom är att det ofta går snabbare att avgöra tvisten än genom ett domstolsförfarande, samt att skiljeförfarandet inte är offentligt, vilket kan vara bra om det är känsliga ärenden, exempelvis frågor kring patent, som ska avgöras.
Till nackdelarna med skiljedomsförfarande är att det är en dyr process, något som alltså slår hårt mot den lilla företagaren. I vanlig domstol får näringsidkaren ersättning för sina kostnader om han har tecknat en rättsskyddsförsäkring. Denna gäller oftast inte vid skiljedom. Vid skiljedomsförfarandet ska dessutom företagaren, vid sidan av kostnaden för juridiskt ombud, betala arvode till skiljemännen och lokalkostnader. Finns en skiljedomsklausul med i avtalet är företagaren tvingad att gå med på detta förfarande i stället för en domstolsprocess. En skiljedom går inte heller att överklaga, utom då det skett rent formella fel. Det finns visserligen en generalklausul i avtalslagen, 36 §, enligt vilken avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Vid prövningen ska särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Enligt förarbetena till 36 § avtalslagen bör jämkning av skiljeklausuler i avtal mellan jämställda näringsidkare inte komma i fråga. Högsta domstolen har yttrat att en underlägsen part i ett avtal mellan näringsidkare, i det aktuella fallet ett avtal om handelsagentur, kan vara i behov av samma skydd som en konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande kostnadsrisker. 1 Skiljeklausulen lämnades därför i det fallet utan avseende såsom oskälig. Kristdemokraterna anser att domstolarna ska ges möjligheten att i flera fall än idag jämka skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare.
Sammantaget får det ovan beskrivna till konsekvens att den mindre företagaren kan bli i det närmaste rättslös i en tvist med en stor koncern, ett förhållande som bidragit till många mindre företags död. Statens roll är att tillse att det finns fungerande spelregler på marknaden för att inte svagare parter i affärsrelationer skall utnyttjas. Problemen med skiljedomsklausuler för småföretagaren och det faktum att domstolarna inte jämkar oskäliga avtal i någon större omfattning visar att spelreglerna mellan större och mindre företag inte fungerar. Det är därför viktigt att en utredning görs om varför möjligheterna inte nyttjas och vilka åtgärder som krävs för att stärka mindre företag vid tvister.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Olle Sandahl (kd) |
| [1] |
Se NJA 1987 s. 639 |