Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sådan ändring i föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och farföräldrar, får föra talan om umgänge.
Barn har behov av umgänge inte bara med sina föräldrar utan även med andra personer som står dem nära, särskilt då mor- och farföräldrar. Tyvärr finns det många barn som förnekas denna kontakt, oftast efter det att barnens föräldrar har separerat. Ibland ligger också olika slags generationskonflikter bakom sådana påtvingade separationer.
Rätten för barn att ha kontakt med mor- och farföräldrar är aktuell i många länder, och i USA har mor- och farföräldrar laglig rätt att träffa sina barnbarn, så kallad visitation rights. I Sverige finns inte denna rättighet, vilket leder till tragedier inte bara för barnen utan även för deras mor- och farföräldrar. Det är i och för sig vårdnadshavarens skyldighet att se till att barnets behov i detta avseende tillgodoses. I den mån vårdnadshavaren inte gör det, är det socialnämndens ansvar att försöka få vårdnadshavaren att se till barnets behov. I de fall socialnämnden inte tar sitt ansvar eller inte lyckas, måste det ändå finnas rätt för nära anhöriga, som mor- och farföräldrar, att hos tingsrätten föra talan om umgänge. I dag är det endast föräldrar och socialnämnden som har talerätt.
Enligt vår mening bör talerätten utvidgas till att också omfatta närmaste släktingar. Förebild för en sådan talerätt finns att hämta i 11 kap. 15 § föräldrabalken som avser den taleberättigade kretsen vad gäller god man och förvaltare. Samtidigt är det angeläget att inte far- och morföräldrars umgängesrätt missbrukas av en förälder som inte har vårdnad och umgängesrätt med barnet. Vi utgår från att dessa aspekter noggrant beaktas av domstolarna. Utgångspunkten måste alltid vara barnets bästa.
Den nuvarande lagstiftningen nedvärderar mor- och farföräldrars betydelse för barnen. Vi tror inte att mor- och farföräldrar ofta skulle bidra till att dra i gång onödiga processer: de flesta äldre anhöriga är helt förmögna att respektera principen om barnens bästa. Vi tycker också att konstgjord segregation mellan generationer inte bör uppstå och att anhöriga i alla åldrar bör ha möjlighet till många kontakter och stort utbyte av erfarenheter. När vi på nytt tar upp denna fråga vill vi också understryka betydelsen av ett rikt vardagsliv för både barn och gamla: isolering inom enbart den egna ålderskretsen är svårt att acceptera. Ingenting garanterar att socialtjänsten bättre än barnens nära anhöriga tar ansvar för ett fungerande umgänge mellan generationerna. Detta bör ges regeringen till känna.
Motioner med liknande yrkanden har tidigare behandlats och avstyrkts av riksdagen. I två av de senaste utskottsbetänkandena, 2000/01:LU15 och 2001/02:LU9 erkänner utskottet att frågan är viktig och att regeringen behöver följa utvecklingen på området, men väljer trots detta att inte ge regeringen detta tillkänna. Motiveringen var att en utvidgning av kretsen av taleberättigade skulle komma i konflikt med strävan att i så stor utsträckning som möjligt undvika domstolprocesser för barn. Man lade också till att det faller på socialtjänsten att se till att barnens behov tillgodoses. Utskottet rekommenderade trots detta regeringen att noggrant följa utvecklingen.
Utskottsbetänkande 2002/03:LU10 bemöter kraven på talerätt för nära anhöriga på nytt sätt: motionernas yrkanden avslås med hänvisning till Vårdnadskommitténs pågående arbete. Vi återupptar nu denna diskussion i förhoppning om att kunna uppmärksamma kommittén på den viktiga frågan om skapande relationer generationer emellan.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
Elizabeth Nyström (m) |
|
Inger Davidson (kd) |
Birgitta Carlsson (c) |