Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att äktenskapsbalkens regler ändras så att skadestånd till våldsutsatta kvinnor eller barn inte som huvudregel skall ingå i bodelningen.
I Sverige anmäls årligen drygt 20 000 fall av misshandel mot kvinnor i nära relationer. Samtidigt är mörkertalet för våld och kränkningar sannolikt stort. Antalet verkliga brottsoffer är därför betydligt större än antalet anmälda brott. Staten har ett delat ansvar med kommunerna för att hjälpa brottsoffren till upprättelse. Tyvärr lämnar den svenska lagstiftningen en del övrigt att önska för dessa utsatta kvinnor.
Kvinnor som utsätts för psykiskt och fysiskt våld och som tar modet till sig att anmäla misshandeln får i regel skadestånd om åtalet håller för en fällande dom. Men om kvinnan fortfarande är gift med mannen och inte begärt skilsmässa innan skadeståndet betalats ut, kan de tvingas dela det med förövaren vid en skilsmässa. Dagens regler innebär nämligen att det skadestånd som den misshandlande mannen utdömts betala till kvinnan kan ingå i bodelningen. Därmed kan beloppet exempelvis avräknas från mannens skulder när hans andel i boet beräknas. Motsvarande situation kan inträffa om en förälder har misshandlat eller begått sexualbrott mot ett barn och dömts till skadestånd.
För att skadeståndet inte ska ingå i bodelningen och gynna mannens ekonomiska situation borde äktenskapsbalkens regler utformas så att dessa typer av skadestånd eller andra ersättningar aldrig ingår vid en bodelning. I varje fall måste möjligheterna till en jämkning till fördel för den våldsutsatta personen stärkas jämfört med idag.
Folkpartiet ställde redan i början av 2002 en skriftlig fråga till justitieministern angående våldsutsatta kvinnors ställning i samband med bodelning. I sitt svar (2001/02:499) hänvisar ministern till ett mål för prövning i hovrätten och skriver: "Om det visar sig att reglerna ger tvivelaktiga resultat, kommer jag dock att se till att frågan om en översyn av bodelningsreglerna övervägs." Målet i hovrätten som ministern ville avvakta avgjordes i juni 2002. Varken det målet eller efterföljande praxis verkar bekräfta något annat än att gällande lagbestämmelser medför orimliga konsekvenser för kvinnorna avseende skadestånd och bodelning. Trots att dessa fall och många andra lett till att bodelningen påverkat kvinnan negativt och att sexuellt utnyttjade barn mist delar av skadeståndet, har justitieministern fortfarande inte agerat.
Det är uppenbart att dagens lagstiftning gynnar gärningsmännen istället för brottsoffren eftersom kvinnor och barn som misshandlats eller utnyttjats sexuellt tvingas dela med sig av sitt skadestånd till förövaren. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |