Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn av gällande namnlagstiftning görs i enlighet med motionens intentioner.
Om man har ett ovanligt namn och vill behålla det tillsammans med det gemensamma nya efternamnet efter giftermål så degraderas det idag till ett mellannamn. Man får inte längre ha dubbelefternamn med bindestreck utan det ena namnet degraderas till mellannamn, vilket i praktiken innebär att mellannamnet är osynligt. Det vanligaste är att det är kvinnans efternamn som blir mellannamn. Barn födda innan detta trädde i kraft har båda namnen. Emellertid får inte barn som är födda efter lagändringen ta samma mellannamn som sin mamma och sina syskon, eftersom barn bara får ta föräldrarnas efternamn. Det finns idag barn som är helsyskon, men som inte får bära samma namn.
Enligt tidigare motiveringar ligger "en strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar" som grund för nuvarande lagstiftning. I vissa fall gör den här lagen i stället att barn som är helsyskon inte får ha samma namn.
Om begreppet mellannamn ska finnas kvar borde det få samma status som efternamn så att det kan ges till barnen. Anledningen till att man vill ha kvar sitt flicknamn är ju oftast att det är ett släktnamn som man vill ska gå vidare till barnen, men nuvarande lagstiftningen förhindrar detta. Det borde också vara möjligt att ta sin makes/makas efternamn som mellannamn för fullständig namngemenskap inom familjen.
Även när det gäller förnamn finns regler som kan upplevas otydliga och orättvisa. Där godtycke eller personlig smak hos dom som jobbar på berörda myndigheter avgör om man tillåter nya, annorlunda eller ovanliga namn. Enda skälet till att neka en person att ta ett namn är om det finns immaterialrättsligt skydd att ta hänsyn till. I gamla tider fick barnen förnamn som växlade mellan varannan generation, idag är det andra yttre influenser som spelar roll när man ger sitt barn namn. Det finns andra familjebildningar som också ställer krav på en flexiblare namnlag. Att ge makten till människorna att själva välja sina namn så länge man inte skadar någon annan eller ger sig på skyddade värden måste vara grunden för en ny och modern namnlag.
Vi måste modernisera namnlagstiftningen så att var och en kan välja det eller de namn som man vill bära och föra vidare till kommande generationer. Namnlagen från 1982, som trädde i kraft 1 januari 1983, innehåller inkonsekventa restriktioner och begränsar namnbildningar som borde stå var och en av oss fritt att själva välja. Därför ska en översyn av lagstiftningen tillsättas för att en ny modern namnlagstiftning ska komma till stånd. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Roger Tiefensee (c) |