Den liberala visionen om sexuellt likaberättigande bygger på att kärlek och sexualitet mellan människor inte kan mätas och vägas av någon annan. Den skall mötas med samma respekt oavsett om det gäller kärlek mellan människor av samma kön eller mellan människor av olika kön. Människors egen könsidentitet måste också respekteras och accepteras. Mot den liberala samhällsvisionen står kollektivismen i dess olika tappningar, av såväl konservativt som socialistiskt slag. Både konservatismen och socialismen utgår ytterst från att individens intressen är underordnade kollektivets - må detta sedan vara statens, klassens, traditionens eller familjens.
I denna motion lägger Folkpartiet liberalerna fram ett antal förslag för att förbättra homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Människor måste ges samma möjlighet att forma sina liv oavsett könet på den de älskar och oavsett den egna könsidentiteten. Det behövs en liberal motkraft mot likgiltighet, fördomar, moralism och intolerans. Följande områden lyfter vi fram som särskilt betydelsefulla:
Likhet inför lagen. Avskaffa partnerskapslagen och inför en gemensam äktenskapsbalk. Alla par ska ha rätt att ingåäktenskap inför civil myndighet, och trossamfunden ska liksom i dag ha möjlighet men inte skyldighet att förrätta en vigsel. Avskaffa dagens förbud mot assisterad befruktning för kvinnor som lever med kvinnor.
Lika villkor i samhället. Förbättra skolans undervisning om sex och samlevnad. Öka kunskaperna inom bl.a. skola, hälso- och sjukvård, äldreomsorg och socialtjänst om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation.
Rättstrygghet. Stärk diskrimineringsskyddet i både grundlag och allmän lag. Öka rättsväsendets kunskaper om hatbrott som begås för att kränka personer på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet. Uppmärksamma partnervåld i samkönade relationer.
Global solidaritet. Liksom det redan finns FN-konventioner mot rasism och förtryck av kvinnor behövs en FN-konvention mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Sverige bör vara pådrivande för att arbetet mot diskriminering inom EU också innefattar diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Bevaka homosexuellas, bisexuellas och transpersoners mänskliga rättigheter i EU:s kandidatländer och i de länder som får bistånd av Sverige. Reformera flyktingrätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en gemensam äktenskapsbalk för alla par oavsett sexuell läggning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av lagen om registrerat partnerskap.
Riksdagen begär att regeringen före utgången av innevarande riksmöte lägger fram förslag med de av riksdagen beställda följdändringarna till sambolagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av förbudet mot assisterad befruktning för kvinnor i samkönade relationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation hos nyckelgrupper inom den offentliga sektorn.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kartläggning av bemötandet inom bl.a. psykiatrin, öppenvården och rättsväsendet med avseende på sexuell läggning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskriminering av försvarspersonal vid internationella uppdrag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolundervisningen om sexualitet, samlevnad och relationer.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högskoleutbildningen för vissa yrken.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till frivilligorganisationer för homosexuella, bisexuella och transpersoner.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av vårdresurserna för transsexuella.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringsformens målsättningsparagraf i 1 kap. 2 §.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bestämmelsen i regeringsformens 2 kap. 15 § om diskriminerande lagstiftning.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper inom rättsväsendet om brott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens information till brottsoffer som utsätts för hatbrott på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av tillämpningen av den särskilda åtalsregeln gällande ärekränkningsbrott med hatmotiv.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser mot hedersrelaterade brott riktade mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper om våld mot närstående i samkönade relationer.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en FN-konvention mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fri rörlighet för EU-medborgare.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s skyddsgrundsdirektiv.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter i EU:s kandidatländer och ansökarländer.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s insatser mot diskriminering.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskriminerande bestämmelser för personal inom EU:s olika organ samt andra organisationer på europeisk eller global nivå.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges arbete i Europarådet och OSSE.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska lagstiftningen rörande förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation i de länder människor flyr från.7
1 Yrkandena 5, 6, 10 och 11 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 7 hänvisat till FöU.
3 Yrkandena 8 och 9 hänvisade till UbU.
4 Yrkandena 12-14 hänvisade till KU.
5 Yrkandena 15-19 hänvisade till JuU.
6 Yrkandena 20 och 23-26 hänvisade till UU.
7 Yrkandena 21, 22 och 27-29 hänvisade till SfU.
Lagen om registrerat partnerskap infördes 1994 med stöd av Folkpartiet liberalerna. Efter förra årets reform av adoptionsreglerna finns i dag inga skillnader inom Sverige mellan de juridiska effekterna av äktenskap och partnerskap. I Belgien och Nederländerna har äktenskapslagstiftningen öppnats även för samkönade par, och motsvarande reform har aviserats av regeringen i Kanada.
Partnerskapslagen var ett stort steg på sin tid, men den är juridiskt sett en återvändsgränd eftersom den bibehåller en grundläggande uppdelning mellan lagar för heterosexuella och lagar för homosexuella. Folkpartiet anser därför att äktenskapsbalken bör breddas till att omfatta alla par, både homo- och heterosexuella. Trossamfunden ska, liksom i dag, ha valfrihet att avgöra vilka vigslar man vill förrätta. Vi välkomnar riksdagens beslut i april 2004 om att begära en parlamentarisk utredning om äktenskap för samkönade par, ett beslut som för oss är första steget mot en lagreform.
I juridisk mening innebär äktenskapet ett lagpaket om t.ex. arv, försörjningsplikt, namnskick, skatt och socialförsäkringar, det vill säga många av de frågor som dyker upp i ett parförhållande. Att neka samkönade par möjligheten till detta lagpaket kan bara försvaras om homosexuella och heterosexuella förhållanden såg helt olika ut. Såär det inte. Kärleken är likadan oavsett könet på den person den riktar sig till. Den känslomässiga och ekonomiska sammanflätning som finns i en parrelation är likadan oavsett om parterna råkar vara homo-, bi- eller heterosexuella.
Man kan då invända att 1995 års partnerskapslag ger samkönade par tillgång till så gott som alla av äktenskapets effekter. Det argumentet är dock inte hållbart. Partnerskapslagen är och förblir en särlagstiftning, och särlagstiftningar utan objektiva skäl kan inte försvaras, lika lite som det vore rimligt att ha en äktenskapslag för gotlänningar och en för fastlandsbor även om lagarna vore lika till innehållet.
Den enda objektiva skillnaden mellan samkönade och olikkönade par är att två personer av samma kön aldrig kan skaffa barn tillsammans på biologiskt vis. Men i debatten är det bara gentemot homosexuella som denna begränsning används som förevändning för att förbjuda äktenskap - aldrig gentemot ett heterosexuellt par som av olika skäl inte kan bli föräldrar. Och dessutom: många homo- och bisexuella har barn.
Ytterst handlar därför dagens förbud mot samkönade äktenskap inte om juridik eller föräldrafrågor, utan om samhällets syn på kärlek mellan personer av samma kön. Den som påstår att lagen inte har färgats av äldre tiders syn på homosexuell samlevnad tar på sig en omöjlig uppgift. Men äktenskapsbegreppet förändras med sin tid.
I debatten har det hävdats att en könsneutral äktenskapsbalk skulle innebära en styrning av trossamfundens inre liv. Äktenskapets religiösa innebörd kan dock inte - och ska inte - vara åtkomlig för politiska beslut. Trossamfunden är fria att själva avgöra sin äktenskapssyn, och exempelvis i synen på skilsmässor finns det redan i dag stora skillnader mellan den tillåtande lagstiftningen och många samfunds restriktiva hållning till att förrätta vigslar mellan frånskilda.
Det nuvarande systemet innebär att trossamfunden har vigselrätt, men inte vigseltvång. Detta system har fungerat väl och bör enligt vår mening behållas. Så länge staten beviljar vigselrätt åt ett visst trossamfund bör därför samfundens företrädare kunna utöva denna rätt utifrån sin religiösa äktenskapssyn, och Folkpartiet är bestämt emot varje slags lagstiftning som skulle innebära att fristående organisationer som t.ex. trossamfund åläggs ett tvång att viga enskilda par. Däremot ska det enskilda paret alltid kunna gifta sig inför en civil myndighet.
För att skapa likhet inför lagen är det alltså angeläget att alla par, oavsett personernas kön, tillåts ingåäktenskap. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Dagens system med en äktenskapslag för heterosexuella par och en partnerskapslag för samkönade par skapar olikheter på en rad områden. Folkpartiet har sedan lång tid pekat på dessa brister, bland annat partnerskapslagens så kallade anknytningskrav som innebär att det ställs hårdare krav på anknytning till Sverige för personer som vill ingå partnerskap än på personer som vill gifta sig. Partnerskapslagens så kallade anknytningskrav bör alltså tas bort. Folkpartiet anser också att uppdragen som förrättare av borgerlig vigsel och förrättare av partnerskapsregistrering bör sammanföras till ett samlat uppdrag. Vidare bör de trossamfund som önskar få behörighet att förrätta partnerskap beviljas denna rätt enligt samma villkor som gäller för behörighet att förrätta vigslar. En internationellt privaträttslig konvention om partnerskap behövs, och regeringen behöver intensifiera sitt arbete för att se till att så många som möjligt av de ambassader som erbjuder vigselförrättning också ges klartecken av sina respektive värdländer för att genomföra partnerskapsceremonier. Den nordiska familjerättsliga konventionen om äktenskap, adoption och förmynderskap behöver utvidgas till att också omfatta partnerskap.
Större delen av dessa problem skulle enkelt undanröjas om äktenskapsbalken blev gemensam för alla par. Med en sådan lösning försvinner också behovet av en särskild lag om registrerat partnerskap. I samband med införandet av en gemensam äktenskapsbalk bör därför partnerskapslagen avskaffas, och redan ingångna partnerskap bör genom en övergångsbestämmelse övergå till äktenskap. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En gemensam sambolag för alla par har införts år 2003, men regeringen har underlåtit att lägga fram förslag till följdändringar så att det tydliggörs även i andra delar av lagstiftningen att sambopar ska behandlas lika. Efter ett initiativ från Folkpartiet gav riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar som en följd av den nya sambolagen. Regeringen har dock hittills nonchalerat riksdagens entydiga beställning, vilket leder till att risken för felaktiga myndighetsbeslut till följd av en språkligt sett diskriminerande lagstiftning kvarstår. Denna slappa hantering av riksdagsbeslut är oacceptabel, och riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med erforderliga lagförslag före utgången av innevarande riksmöte.
Många homo- och bisexuella har barn. Dessa barn kommer ofta från heterosexuella förhållanden, men det blir också vanligare att homo- och bisexuella skaffar sig barn genom insemination. Enligt svensk lag är insemination på klinik enbart tillåten för den kvinna som är gift eller lever i äktenskapsliknande förhållande med en man. Insemination för kvinnor som lever med andra kvinnor är inte tillåten i Sverige, men däremot i flera andra västländer.
I dag sker alltså en särbehandling i lagstiftningen utifrån sexuell läggning. En sådan särbehandling kan endast försvaras om det finns sakliga och objektiva skäl. Lagstiftningen om assisterad befruktning måste därtill utgå från barnets bästa.
Den svenska och internationella forskningen om barn i samkönade familjer handlar huvudsakligen om barn som tillkommit genom assisterad befruktning. I forskningen framkommer att dessa barns uppväxtsituation, identitetsutveckling, föräldrarelationer och kamratsituation inte på något systematiskt sätt skiljer sig från andra barns. Ur barnperspektivet finns alltså ingen anledning att behålla en särbehandling av samkönade par. På samma sätt som likabehandling i adoptionslagstiftningen infördes 2003, en reform som Folkpartiet liberalerna medverkade till, bör därför en lagreform ske också vad gäller assisterad befruktning.
I utredningen Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10) föreslogs att kvinnor i samkönade relationer skulle få tillgång till assisterad befruktning på samma villkor som kvinnor i olikkönade relationer. Efter kritik mot utredningens förslag till lagteknisk lösning har Regeringskansliet därefter utarbetat promemorian Föräldraskap vid assisterad befruktning för homosexuella (Ds 2004:18), som remissbehandlats till hösten 2004.
Folkpartiet anser att det nu är dags att avskaffa det nuvarande förbudet för kvinnor som lever i stabila samkönade relationer att få tillgång till assisterad befruktning på klinik. En sådan reform skulle gagna både mödrarna (som ges möjlighet att bli föräldrar under trygga och kontrollerade former) och barnen (inte minst genom att barnet vid givarinsemination på klinik i Sverige ges en lagfäst rätt att få vetskap om sitt biologiska ursprung). Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetet inom den offentliga sektorn skall genomsyras av jämställdhet, jämlikhet och respekt för den enskildes integritet. Stat, landsting och kommuner eller deras uppdragstagare skall inte särbehandla människor negativt utifrån kön, ålder, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet eller liknande. I dag känner exempelvis många homosexuella, bisexuella och transpersoner tvekan inför att ta kontakt med rättsväsendet när de utsatts för brott eftersom de är rädda för ett negativt bemötande. En ökad kompetens i rättsväsendets myndigheter kan öka homosexuellas, bisexuellas och transpersoners benägenhet att anmäla brott.
Speciellt sårbara är människor i psykisk kris eller brytningsskeden i tillvaron. Yrkesgrupper som t.ex. kuratorer, psykologer, psykiatrer och psykoterapeuter bör därför vara särskilt måna om att ha kompetens på området. Om deras bedömningar grundas på fördomar kan de annars mer eller mindre medvetet skada en patient eller klient som t.ex. är homosexuell. Att öka insikterna om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners livsvillkor är således extra viktigt inom vissa nyckelsektorer inom den offentliga sektorn, bland annat rättsväsendet, utbildningen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Folkpartiet har tidigare begärt att situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner inom bl.a. socialtjänsten ska studeras. Socialstyrelsen har nu under 2004 presenterat en kartläggning om huruvida klienter inom socialtjänsten riskerar att bemötas olika beroende på sexuell läggning. Kartläggningen pekar på risken för att människor inte vågar tala om sin sexuella läggning av rädslan för att bli sämre behandlade, bli kränkande bemötta eller inte förstådda. I rapporten finns också exempel på situationer som rör stöd till ungdomar, familjerådgivning, familjehemsplaceringar, adoptions- och vårdnadsutredningar, stöd till brottsoffer, till invandrare och stöd och hjälp till funktionshindrade och äldre.
Socialstyrelsens kartläggning är ännu en bekräftelse på att särbehandling i de flesta fall inte handlar om öppen och medveten diskriminering (även om sådan också förekommer i påtaglig grad), utan om den dolda diskriminering som uppstår när man i en verksamhet omedvetet utgår från att alla man möter är heterosexuella. Därmed skapas hinder för människor med en annan sexuell läggning, hinder som också innebär att människor som inte är heterosexuella får en sämre kvalitet i bemötandet. I en sådan situation är det inte alla som vågar stå på sig och hävda sin rätt till likabehandling.
Det är angeläget att kartläggningen av socialtjänsten följs av liknande studier på andra samhällssektorer. Som exempel på särskilt viktiga områden vill folkpartiet nämna psykiatrin, öppenvården och rättsväsendet.
En fråga som uppmärksammats på senare tid är de problem som försvarsanställda kan råka ut för när de deltar i internationella operationer under utländsk ledning. Eftersom det i vissa västliga försvarsmakter, inte minst USA:s, fortfarande råder en institutionaliserad diskriminering av eller regelrätta förbud mot homosexuella kan detta också påverka situationen för de svenska soldater som medverkar i sådana internationella sammanhang. Försvarsmakten har därför en uppgift att säkerställa att svenska soldater inte utsätts för diskriminering eller annan särbehandling vid multilaterala operationer utomlands.
Enligt kartläggningar av bl.a. Skolverket uppmärksammas frågor som rör homo- och bisexualitet mycket mer än för tio år sedan. Men det finns fortfarande brister, främst eftersom många skolor inte har en välutvecklad sex- och samlevnadsundervisning. Särskilt i gymnasieskolan, men också i grundskolan, finns det många klasser som inte får någon undervisning över huvud taget. Som visas av den läromedelsgranskning som RFSL:s ungdomsförbund presenterade 2003 finns det också samtida läroböcker från ansedda läromedelsförlag där t.ex. ungdomar varnas för homosexuella kontakter. Lika allvarligt är det när läroböckerna utgår från att eleven själv är heterosexuell.
Alla elever har rätt till en undervisning med en ordentlig belysning av frågor om sexualitet, samlevnad, relationer och respekt - inklusive kunskaper om homo-, bi-, och heterosexualitet samt om frågor kring könsidentitet och könsidentitetsuttryck. Det var ett stort felsteg av regeringen när den för några år sedan strök alla skrivningar om homosexualitet ur skolans kursplaner. Tydliga skrivningar om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation bör återinföras i kursplanerna, och skolans undervisning om sexualitet, identitet och relationer måste utgå från att alla sexuella läggningar och könsidentitetsuttryck finns också hos eleverna själva. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det förekommer att elever utsätts för diskriminerande eller kränkande behandling i skolan på grund av t.ex. sin sexuella läggning, av andra elever eller av skolpersonal. Att så sker kan aldrig accepteras. Regeringen har aviserat planer på att införa en lag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling i bland annat förskolan, grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Detta är utmärkt, men att enbart införa nya diskrimineringslagar är dock att bara se delar av problemet. De kränkningar som enskilda elever utsätts för hänger ihop med de grundläggande problemen att upprätthålla en lugn och trygg skolmiljö. När vuxenvärlden abdikerar från sitt ansvar att upprätthålla lugn och arbetsro i skolmiljön drabbar det inte minst de elever som är extra utsatta för trakasserier på grund av att man bryter mot gruppnormen, t.ex. genom att ha en annan sexuell läggning än flertalet. Folkpartiets strategi mot mobbning och för arbetsro i skolan utvecklas närmare i partiets skolpolitiska motioner. I motion 2003/04:K418 har Folkpartiet också yrkat på en en översikt av bemötandet av unga HBT-personer som söker hjälp hos t.ex. socialtjänsten eller den psykiska barn- och ungdomsvården.
Också högskolan har en viktig roll, framför allt när det gäller högskoleutbildningar för yrken i vilka man kommer i kontakt med homosexuella, bisexuella och transpersoner som behöver stöd. Det gäller t.ex. utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster, psykologer, jurister och poliser. Av en kartläggning som redovisades av Folkhälsoinstitutet 1997 framgår att undervisning vid högskolor om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation förekommer endast i begränsad omfattning. Högskoleverket bör därför få i uppdrag att lägga upp en plan för hur undervisningen skall kunna förbättras på denna punkt inom ramen för arbetet med de allmänna demokratiska grundvärdena om respekt för mångfalden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Statens bidragsgivning till frivilligorganisationer regleras i många fall i förordningar, dock inte bidrag till homosexuellas organisationer. Statens folkhälsoinstitut betalar årligen ut totalt knappt en miljon kronor till organisationerna. Stödet är utformat som ett projektstöd som meddelas för ett år i taget. Till skillnad från t.ex. vad gäller stödet till invandrarorganisationer finns ingen möjlighet till ett rent organisationsbidrag för att täcka kostnaden för central administration. Även om Folkhälsoinstitutet uppger att bisexuellas eller transpersoners organisationer har möjlighet att ansöka om bidrag saknas en formell reglering av detta.
Mot bakgrund av den kritik som framkommit mot det nuvarande systemet för stöd till homosexuellas organisationer, vilket varit oförändrat i sina huvuddrag sedan det infördes 1987, bör en översyn göras på detta område liksom tidigare skett för bl.a. kvinnoorganisationer och nationella minoritetsorganisationer. Översynen bör syfta till att skapa enhetliga regler som underlättar långsiktig planering för de berörda organisationerna. Även nivån på det samlade stödet, liksom möjligheten för bisexuellas och transpersoners organisationer att ansökan om stöd, bör ingå i översynen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hälso- och sjukvården har ofta mycket dålig kunskap om lesbiska och bisexuella kvinnors situation. Det är också vanligt att lesbiska och bisexuella kvinnor har små kunskaper om sexuell överföring av sjukdomar. Enligt undersökningar är det endast hälften av lesbiska och bisexuella kvinnor som berättar för gynekologen om sin sexuella läggning. De kommer också i lägre utsträckning till mammografi och cellprovtagningar än andra kvinnor. I Stockholm har den tidigare borgerliga majoriteten i landstinget säkerställt att det finns en särskild mottagning som vänder sig bland annat till lesbiska och bisexuella kvinnor, ett initiativ som bör få efterföljare på fler håll i landet. Folkpartiet har i motion 2003/04:K418 yrkat att Socialstyrelsen eller annan myndighet på lämpligt sätt bör agera för att förbättra kunskapen om hur lesbiska och bisexuella kvinnor bemöts inom hälso- och sjukvården.
Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige, men antalet fall är sett i ett internationellt perspektiv mycket lågt. Från det att larmen kom i början av 1980-talet har hivpreventionen förbättrats. I dag sker mycket av preventionen för män som har sex med män i samarbete med homosexuellas, bisexuellas och transpersoners organisationer. Det har lett till att inriktning, kampanjmetoder och kanaler är effektiva. Det är därför viktigt att dessa satsningar får fortsätta, inte minst med tanke på att det finns oroväckande tecken på att de förbättrade behandlingsmetoderna gör att människor inte tar lika allvarligt på att skydda sig själv och sina partner.
Det allra farligaste vore alltså att blåsa faran över. Det är därför fullkomligt oacceptabelt att, som regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2005, avskaffa de specialdestinerade statsbidragen för hivprevention i storstadsregionerna, de regioner där förekomsten av hiv är allra störst. Vi avvisar bestämt en nedrustning av den hivpreventiva verksamheten och anser att de specialdestinerade statsbidragen ska finnas kvar även i framtiden. De budgetmässiga konsekvenserna utvecklas närmare i Folkpartiets budgetmotion.
Till de mest grundläggande egenskaperna i den mänskliga identiteten hör uppfattningen om könstillhörighet. Att den enskilda människans egen könsidentitet skall respekteras låter som en självklarhet. En grupp människor utsätts dock för osynliggörande, diskriminering och i många fall förakt enbart på grund av sin uppfattning om den egna könstillhörigheten eller på grund av den könsroll de väljer att leva efter.
Transsexualism är upplevelsen av en motsättning mellan individens biologiska kön och uppfattning om den egna könstillhörigheten. Transsexuella beskriver det ofta som att "ett naturens misstag blivit begånget". Ofta - men inte alltid - känner transsexuella en stark önskan att genom anatomiska ingrepp få den egna kroppens utseende att stämma överens med "det psykiska könet". Transsexuella finns av båda könen och könskorrigerande behandling (det som i vardagslag kallas könsbyten) kan alltså ske i båda riktningarna. Transsexualism skall inte förväxlas med transvestism, där individen har ett behov av att uttrycka sin identitet i det motsatta könets könsrollsuttryck men är tillfreds med sitt fysiska kön. Varken transsexualism eller transvestism har med den sexuella identiteten att göra; transsexuella eller transvestiter kan vara homo-, bi- eller heterosexuella precis som alla andra. Transpersoner, slutligen, är en samlingsterm för transsexuella, transvestiter och andra personer vars könsidentitet eller könsidentitetsuttryck helt eller tidvis skiljer sig från den av omvärlden förväntade.
De viktigaste bestämmelserna om könsbyte finns i lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Transsexuella har riktat kritik mot denna lag på flera punkter och menar att den i vissa avseenden försvårar deras situation i stället för att underlätta den. Lagen kräver exempelvis att den som skall genomgå fastställelse av ny könstillhörighet (könsbyte) skall vara ogift, något som tvingar många transsexuella till familjesplittring. Det gifta par som vill fortsätta att leva tillsammans efter det att ena parten bytt kön måste alltså först genomgåäktenskapsskillnad och sedan ingå registrerat partnerskap.
Även namnlagen ställer till problem. Enligt praxis tillåts inte personer som juridiskt sett är män att byta till kvinnliga förnamn och vice versa. Denna begränsning upplevs av många transpersoner som ett stort problem. I ett tillkännagivande från våren 2001 har riksdagen uttalat att dagens namnlag bör ses över i sin helhet (bet. 2000/01:LU11). Trots detta har ännu inget hänt.
Den nya lagen om förbud mot diskriminering, samt lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, ger inget skydd mot diskriminering på grund av transsexualism eller transvestism. Inte heller brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering skyddar transpersoner. Folkpartiet hälsar därför med tillfredsställelse att transpersoners behov av diskrimineringsskydd ingår i utredningsuppdraget för den parlamentariska kommitté som skall göra en samlad översyn av den svenska diskrimineringslagstiftningen (dir. 2002:11). Detta motsäger dock inte att det behövs en särskild utredning som ur ett helhetsperspektiv skall belysa transpersoners situation i det svenska samhället. Folkpartiet har i motion 2003/04:K418 motionerat om en sådan utredning.
En särskilt viktig punkt är att hälso- och sjukvården har tillfredsställande resurser för den transsexuelle som söker hjälp. I dag finns öronmärkta utredningsresurser för transsexuella bara på enstaka ställen i landet, och signaler kommer om att det i vissa sjukvårdsregioner finns små möjligheter att ta emot nya patienter. Detta är en mycket utsatt patientgrupp som för sin behandling inte kan vara beroende av eldsjälar på olika mottagningar. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att göra en samlad översyn av vilka vårdresurser för transsexuella som finns, och lämna de förslag som behövs för att säkerställa en tillräcklig och likvärdig tillgång till vård i olika delar av landet.
Det är oacceptabelt att våld, hot och diskriminering mot homosexuella, bisexuella och transpersoner är vardagliga företeelser. Förtrycket tar sig många uttryck, alltifrån nedsättande omdömen till hot, misshandel och t.o.m. mord. Tidigare studier har pekat på att ungefär var fjärde homo- eller bisexuell person vid minst ett tillfälle har utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning, men i en undersökning från 2004 av kriminologen Eva Tiby tyder på att andelen snarast är ännu högre. Många föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner är också måltavlor för riktad brottslighet. Att människor utsätts för brott på grund av sin kärlek eller könsidentitet kan aldrig accepteras.
Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet som infördes 1999 tillkom med stöd från Folkpartiet liberalerna. Dock återstår brister som endast delvis har åtgärdats under 2003 till följd av EG-direktiv på området. Lagstiftningen har splittrats upp på en lång rad lagar, och många olika ombudsmannamyndigheter delar på ansvaret att motverka diskriminering.
Att slå ihop vissa ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore en viktig åtgärd. Sammanslagningen bör avse Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Dagens olika diskrimineringslagar bör samordnas till en gemensam lagstiftning. De metoder som används skall dock även i framtiden kunna vara olika beroende på vilka uttryck diskrimineringen tar sig. Folkpartiet har i motion 2003/04:K418 begärt en sådan reform av lagstiftning och ombudsmannasystem.
Principen om likhet inför lagen oavsett sexuell läggning eller könsidentitet måste komma till fullt uttryck i landets grundlagar. Regeringsformens målsättningsparagraf (1 kap. 2 §) fastslår sedan en lagändring 2003 att det allmänna skall motverka diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning, men nämner inte könsidentitet. En sådan åtskillnad signalerar att diskriminering mot transpersoner skulle vara mer i sin ordning än diskriminering mot homo- och bisexuella, och målsättningsparagrafen behöver därför ses över på denna punkt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ändringen av målsättningsparagrafen i regeringsformen 1 kap. innebär dock inte något förpliktigande åtagande i lagstiftningsarbetet. Därför bör homosexuella, bisexuella och transpersoner även omfattas av regeringsformens förbud i 2 kap. 15 § mot diskriminerande lagstiftning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Grundlagsbestämmelsen om hets mot folkgrupp har utvidgats till att omfatta hets med anspelning på sexuell läggning. Vi hälsar detta med tillfredsställelse, men det är dock bekymmersamt att den lagtekniska utformningen innebär att transpersoner utestängs från skydd mot hets. Den nazistiska hetsen gör inte skillnad påå ena sidan homo- och bisexuella och å andra sidan transpersoner. Hets mot grupp med anspelning på könsidentitet bör inkluderas i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som hatbrott räknas brottslighet som helt eller delvis begås för att kränka offret för att han eller hon har en viss hudfärg, religion, sexuell läggning och så vidare. Hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner måste beivras med samma kraft som andra hatbrott. Ändå visar gjorda utredningar från Brottsförebyggande rådet på stora brister i rättsväsendets insatser mot hatbrotten.
Det som främst behövs är inte ändrade lagar, utan ökade kunskaper och bättre rutiner inom rättsväsendet. Mycket tyder på att vissa utredningar skulle bli effektivare med speciella utredare som har kännedom om homo- och bisexuellas situation. I dag finns inom polismyndigheterna särskilda kontaktpersoner för hatbrott, men inga särskilda utredare. Polisen och övrig personal inom rättsväsendet bör även fåökade kunskaper om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Hatbrott ska rutinmässigt rapporteras till säkerhetspolisen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sedan 1994 är det en försvårande omständighet om syftet med brottet är att kränka en person grundat på tillhörighet till folkgrupp m.m. (brottsbalken 29 kap. 2 § första stycket 7). År 2002 förtydligades också att bestämmelsen även gäller hatbrott med anspelning på offrets sexuella läggning. Däremot ingår könsidentitet inte i den explicita uppräkningen. Brottsförebyggande rådets studie visar dock att denna s.k. straffskärpningsbestämmelse bara använts i vart sjunde rättsfall där den kunnat användas. Folkpartiet liberalerna vill att det görs en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper, både inom polisen, åklagarväsendet och domstolsväsendet. Särskilda utredare bör handlägga hatbrott i polismyndigheterna. Kunskaperna får dock inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationerna. Rutinerna vid brottsanmälningar måste också bli bättre och en särskild kod för hatbrott bör införas i polisens datoriserade anmälningssystem.
Polisen är skyldig att informera brottsoffer om att de, om de såönskar, kan erbjudas hjälp av brottsofferjourer eller andra instanser. I praktiken fungerar denna informationsgivning ojämnt och det finns också skäl att anta att informationen, när den ges, normalt endast handlar om jourer i den egna kommunen eller trakten. Samtidigt finns det en särskild brottsofferjour i Stockholm med inriktning på homosexuella, bisexuella och transpersoner och som kan erbjuda unik hjälp till personer som utsätts för hatbrott på grund av sin sexuella läggning. På samma sätt finns det ju också brottsofferjourer med särskild etnisk eller språklig profil. Regeringen bör på lämpligt sätt agera för att förbättra polisens information till brottsoffer som utsätts för hatbrott på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Folkpartiet liberalerna vill ocksåöka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. I dag är det bara i vart femte närpolisområde som det förekommer sådana kontakter, och det sker då främst med invandrarföreningar, muslimska församlingar med mera. Föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner tappas ofta bort. Ett rimligt mål är att det inom de närmaste fyra åren etableras fortlöpande kontakter mellan polisen och frivilligorganisationer i alla närpolisområden i hela landet, inklusive föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner där såär relevant. Folkpartiets förslag till ökade satsningar på rättsväsendet kommer också att ge effektivare arbete mot hatbrott riktade mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Huvudregeln vid ärekränkningsbrott (dvs. förtal och förolämpning) är att det endast är den målsägande själv som kan väcka åtal. När det gäller brott där ärekränkningen anspelar på personens homosexuella läggning (eller ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse) har dock åklagare möjlighet att åtala om det av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Denna möjlighet finns för att statsmakten ska kunna ingripa även mot denna typ av hatbrott, men i praktiken är det mycket tveksamt om möjligheten utnyttjas. Regeringen bör ta initiativ till en översyn av rättsväsendets tillämpning av åtalsbestämmelsen i brottsbalken 5:5 vad gäller hatbrott. I samband med översynen bör paragrafen också breddas till att omfatta förolämpning med anspelning på sexuell läggning (alltså homo-, bi- eller heterosexualitet) samt könsidentitet och könsidentitetsuttryck (t.ex. transvestism eller transsexualism). Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det patriarkalt färgade våldet mot familjemedlemmar som bryter könsrollsmönstren drabbar inte bara unga kvinnor som själva vill välja en man att leva tillsammans med. Det förekommer också att så kallade hedersbrott riktar sig mot familjemedlemmar som väljer att öppet stå för sin homosexualitet eller kanske sin transsexualism. Detta är en lika allvarlig kränkning av individens rättigheter som all annan hedersrelaterad brottslighet. Behovet av stöd och hjälp från myndigheterna, till exempel i form av adekvata åtgärder från skolans sida eller skyddat boende för ungdomar som hotas av sina familjer, är också detsamma. Genomförandet av den fortsatta satsningen mot hedersrelaterade brott måste följas uppmärksamt, så att inte frågor kring hedersrelaterade brott på grund av en människas sexuella läggning tappas bort. Till skillnad från regeringen anser Folkpartiet också att arbetet mot hedersrelaterad brottslighet även måste uppmärksamma brott på grund av en familjemedlems könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kvinnor eller män som lever i samkönade förhållanden drabbas av allt att döma av partnerrelaterat våld i samma utsträckning som kvinnor som lever i förhållanden med män. Att döma av det utrymme våld inom samkönade parrelationer har fått i t.ex. massmedier förekommer inte något sådant våld alls. Tyvärr överensstämmer inte denna bild med verkligheten, vilket bland annat uppmärksammas i skriften "Kvinna slår kvinna, man slår man" från Nationellt råd för kvinnofrid.
Det samkönade partnervåldet följer samma mönster som råder inom olikkönade parförhållanden med en blandning av kontroll, hot och terror och förlöjligande utöver det fysiska våldet. Dessutom kan ett antal särskilda faktorer förstärka den drabbades motstånd mot att söka hjälp eller göra en polisanmälan, till exempel rädsla för att möta förakt eller oförstående från omgivningen på grund av den sexuella läggningen. Eller - delvis på grund av att våld inom samkönade parförhållanden sällan eller aldrig nämns - en tro att sådant våld inte existerar, som bidrar till en ökad skuldbeläggning av offret självt. Samhällets insatser mot våld inom samkönade relationer brister ibland därför att det saknas kunskap och förmåga att förstå att det rör sig om partnerrelaterat våld. För att motverka detta krävs framför allt utbildningsinsatser inom sjukvården, socialtjänsten samt inom polisen och rättsvårdande myndigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Algeriet, Brunei, Cooköarna, Djibouti, Etiopien, Fiji, Gambia, Ghana, Iran, Jamaica, Kenya, Libyen, Malaysia, Nepal, Oman, Pakistan, Saudiarabien, Tanzania, Uzbekistan, Västra Samoa och Zimbabwe är några av de länder där det fortfarande är ett brott att älska med någon av samma kön. Det finns också länder, bland annat Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexuella handlingar. Förtrycket mot transpersoner är utbrett i många länder.
Trots många kvardröjande fördomar och juridiska tillkortakommanden kan Sverige ändå räkna sig till de länder där situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner är relativt god. Vårt ansvar för att uppmärksamma förtrycket i andra länder blir därför desto större. Arbetet för de mänskliga rättigheterna är en hörnsten i Folkpartiets utrikespolitik och inkluderar arbetet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.
De länder som hunnit längst på vägen mot sexuellt likaberättigande är samtliga demokratiska marknadsekonomier. Det är ingen slump. För att kunna ifrågasätta fördomar och samhälleligt förtryck krävs yttrande- och organisationsfrihet men ocksåäganderätt och näringsfrihet, så att individer kan starta föreningar, grunda tidningar och starta nöjesställen även när statsmakterna betraktar förehavandena som omoraliska. Arbetet för respekt och lika rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet måste alltså förenas med arbetet för mänskliga rättigheter i stort.
En diskussion om lämpligaste metoderna att arbeta globalt mot förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner måste ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och de konventioner som skall skydda och garantera dessa rättigheter. I dag är arbetet splittrat och fokuseras ofta på incidenter i enskilda länder - vilka i och för sig är viktiga att bevaka - snarare än på de övergripande mönster och värdesystem som upprätthåller diskriminering och förtryck. Det finns inte heller något internationellt människorättsorgan som har som särskild uppgift att bevaka förtryck på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Det är därför dags att ta ett nytt steg. På samma sätt som det finns internationella konventioner för minoriteters rättigheter och för att undanröja all diskriminering av kvinnor bör det finnas en internationell konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. En internationell konvention har flera viktiga fördelar. För det första skulle den förstås i sig vara en kraftfull markering av att människorätten är universell inte bara oavsett t.ex. nationalitet, kön eller religion, utan även sexuell läggning och könsidentitet. För det andra skulle den vara en allmänt erkänd internationell standard som kan underlätta reformarbetet i de länder där det finns en politisk vilja att avskaffa diskriminering. För det tredje skulle uppföljningen och tillsynen av konventionens efterlevnad utgöra en värdefull internationell bevakning av området.
Konventionen bör ta sin utgångspunkt i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och FN:s konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Det är därför naturligt att den ingår i FN:s konventionssystem. Innehållet bör innefatta vissa minimikrav på konventionsstaternas straff-, organisations-, mötes- och tryckfrihetslagstiftning samt vissa minimiåtaganden vad gäller familjerättsligt erkännande av samkönade relationer samt medborgares diskrimineringsskydd gentemot det allmänna. Konventionsstaterna bör också vara förhindrade att införa ny lagstiftning som särbehandlar medborgare med avseende på sexuell läggning eller könsidentitet.
I en samtid när FN-systemet endast med stor svårighet förmår diskutera frågor kring sexualitet i allmänhet, och homosexualitet i synnerhet, kan det tyckas utopiskt att föreslå en sådan FN-konvention. Vi menar dock att det är viktigt att ha en tydlig vision och sätta upp tydliga mål, även när det inte verkar möjligt att förverkliga målen inom den närmaste tiden. Ett första steg mot en konvention är att tillsammans med andra länder verka för en resolution i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna mot förtrycket på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
Sverige bör därför snarast ta ett internationellt initiativ på lämpligt sätt i denna fråga. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även om den juridiska särbehandlingen och det sociala förtrycket är utbrett i många av EU:s nya medlemsländer har EU-samarbetet redan medfört en dramatisk förbättring av situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner i EU:s nya och blivande medlemsstater. Redan i de så kallade Köpenhamnskriterierna från 1993 slog EU:s medlemsländer fast att nya medlemsstater inte bara måste klara den ekonomiska anpassningen till unionen utan också leva upp till mycket höga krav på respekt för mänskliga rättigheter. EU har också understrukit att de mänskliga rättigheterna gäller lika oavsett människors sexuella läggning. Detta ledde till att samtliga länder som knackat på EU:s dörr har avskaffat återstående totalförbud mot homosexualitet, och man har också rensat upp i annan diskriminerande lagstiftning, såsom förbud mot homosexuellas organisationer eller olika åldersgränser för homosexuella och heterosexuella relationer.
I och med Amsterdamfördraget år 1997 har EU också skaffat sig en legal grund för att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Med stöd av fördragets artikel 13 kan rådet vidta "lämpliga åtgärder" för ett bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Ännu en byggsten lades i och med EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som antogs vid toppmötet i Nice 2000. Av stadgans artikel 21.1 framgår att all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden.
De europeiska organen har snabbt tagit tillvara de nya möjligheterna att arbeta mot diskriminering. Främst bör här nämnas arbetslivsdirektivet 2000/43/EG, som antogs 2000 och fastställer en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av bland annat sexuell läggning. Direktivet har bland annat inneburit att Sverige tvingats ändra sin splittrade och dåligt samordnade lagstiftning. I och med arbetslivsdirektivet har alla EU:s medlemsländer ett bindande åtagande att förbjuda diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet. Detta genomförs nu i land efter land.
Det finns fler steg för EU att ta vad gäller homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation, och Sverige bör här spela en pådrivande roll. Några exempel:
Regelverket om fri rörlighet för privatpersoner ger i dag en mer förmånlig behandling åt heterosexuella, eftersom den EU-medborgare som med tryggad försörjning bosätter sig i ett annat EU-land endast har en generell rätt att låta livskamraten flytta med om denna är en äkta make eller maka. Registrerade partner eller sambor har ingen generell rätt till att följa med. Den överenskommelse som medlemsstaterna nådde 2003 och som godkändes av Europaparlamentet 2004 innebär vissa förbättringar men upphäver inte den grundläggande särbehandlingen. Den svenska regeringen bör därför verka för att regelverket om fri rörlighet i EU blir icke-diskriminerande med avseende på sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige måste också bevaka att EU:s skyddsgrundsdirektiv i flyktingfrågor ger flyktingstatus åt personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Efter EU:s utvidgning i våras fortsätter förhandlingsprocessen med Bulgarien och Rumänien, och år 2005 väntas förhandlingar med Kroatien. Turkiet samt övriga länder på västra Balkan står också på tur. Det är angeläget att Sverige i detta sammanhang verkar för att Köpenhamnskriterierna efterföljs och att blivande medlemsländer således måste respektera de mänskliga rättigheterna, inklusive homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU:s insatser för att motverka diskriminering har hittills i mycket begränsad utsträckning uppmärksammat diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Sverige bör på lämpligt sätt agera inom EU för att framtida satsningar mot diskriminering på ett bättre sätt beaktar sådan diskriminering. Särskilt viktigt är det att beakta de stora behov som finns i EU:s nya medlemsländer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Europeiska unionens olika organ är också en stor arbetsgivare. Fortfarande förekommer regler som särbehandlar homo- och bisexuella negativt när det gäller anhörigförmåner och andra familjerelaterade bestämmelser. Här har Sverige ett ansvar att agera för likabehandling oavsett sexuell läggning. Motsvarande gäller givetvis också i andra internationella organ på europeisk eller global nivå.
Europarådet och OSSE har en viktig roll att spela för att stärka de mänskliga rättigheterna, inte minst i de delar av Europa som inte ingår i EU eller är kandidatländer till EU. Den svenska regeringen bör aktivt verka för att homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter uppmärksammas i detta sammanhang. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där grundläggande mänskliga rättigheter för homosexuella, bisexuella och transpersoner kränks systematiskt. Vi anser att Sverige i samband med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring mänskliga rättigheter, och dåäven HBT-personers grundläggande rättigheter, i den anda som FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna står för. I vår partimotion om global utvecklingspolitik utvecklas detta närmare.
Genèvekonventionen ger inte flyktingstatus åt personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Folkpartiet liberalerna vill att Sverige i internationella fora verkar för ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen för att ge flyktingstatus även åt personer som förföljs på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förslaget till skyddgrundsdirektiv inom EU skulle i sin nuvarande form innebära att personer som förföljs på grund av kön eller sexuell läggning ges flyktingstatus. I avvaktan på denna reform aviserade regeringen våren 2002 att Sverige ensidigt skulle genomföra motsvarande lagändring på det nationella planet. Uppseendeväckande föreningar har gjort att regeringen nu av allt att döma har släppt tanken på en snabb svensk lagändring. Det är angeläget att den svenska lagstiftningen, efter remissbehandlingen av betänkandet SOU 2004:31 Flyktingskap och könsrelaterad förföljelse reformeras snarast möjligt och utan ytterligare tidsutdräkt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Folkpartiet liberalerna har länge verkat för att den svenska flyktingpolitiken skall vara human och generös, inte bara i högtidstalen utan också i verkligheten. Detta skulle inte minst ge en upprättelse åt förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner. Verkligheten är i dag att sådana flyktingärenden ofta bedöms på ett undermåligt kunskapsunderlag, något som visat sig inte minst vad gäller flyktingar från Iran. Kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation i asylsökandes hemländer måste förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad gäller Folkpartiets allmänna program för en humanare flyktingpolitik hänvisas till vår flyktingpolitiska motion.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Jan Ertsborn (fp) |
|
Lars Tysklind (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |