Det är inte bara matpriserna som är höga i Sverige. Priserna på varor och tjänster är generellt höga i vårt land. I genomsnitt ligger den svenska prisnivån cirka 20 procent över EU-nivå och cirka 30 procent över OECD-nivå. Sverige har blivit ett högkostnadsland av flera skäl, men uppenbart är att en bristande konkurrens, höga skatter och svåra förutsättningar för företagande är faktorer som svenska konsumenter får betala dyrt för. Det reducerar den enskilda människans makt och möjligheter som konsument.
Regeringens konsumentpolitik förs med vällovliga intentioner, men har alltför länge gått ut på att genom centralisering skapa ett system där konsumenternas val och intressen skall kanaliseras genom det offentliga. Men en sådan politik tar makten ifrån de enskilda konsumenterna och ger den i stället till statliga myndigheter och offentliga organ. Kraven från de statliga myndigheterna och offentliga organen leder inte sällan till att varor och tjänster fördyras, eftersom producenterna övervältrar de extra kostnaderna på konsumenterna. Alla tvingas därför att vara med och betala för statens konsumentpolitik. Allra hårdast slår förstås kostnaderna mot dem med lägre inkomster och små marginaler i hushållskassan. Och eftersom Sverige redan är ett högprisland i internationell jämförelse, blir effekten för den svenska konsumenten dubbel.
Samtidigt som trenden går mot ökad centralisering och en växande flora av lagar och regleringar som skall styra konsumentens val så saknas en diskussion av hur prisnivåer och konkurrens samverkar, och vilka konsekvenser det får för konsumenternas makt och möjligheter.
Vi vill vända på dessa trender och på allvar stärka konsumentens makt och intressen. Våra konsumentpolitiska mål är:
att kunskap ger trygghet; barn och ungdomar skall kunna lära sig grundläggande privatekonomi i skolan, för att som vuxna bli ansvarstagande och kunniga konsumenter,
attstimulera fri konkurrens genom motverkande av olika konkurrens- och handelshinder,
att arbeta för en fungerande inre marknad och införandet av en gemensam europeisk valuta,
att Konsumentverkets förlagsverksamhet samt provtagnings- och forskningsverksamhet privatiseras och sköts oberoende från staten,
att Konsumentverkets resterande myndighetsutövning förs över till Konkurrensverket,
atttillsätta en lagkostnadskommission som utreder kostnaden för den konsumentpolitiska lagstiftningen,
attprioritera reformeringen av EU:s jordbrukspolitik,
attstimulera modeller för utomrättslig lösning av konsumenttvister,
attall märkning av varor skall vara frivillig.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Problem:Sverige som högprisland 5
5 Konsumentpolitiken har centraliserats 5
6 Vem vinner på en omfattande konsumentlagstiftning? 6
6.1 Vad kostar regeringens konsumentskydd? 6
7 Detaljstyrning av handeln urholkar konkurrensen 7
8 Tullar och subventioner fördyrar ytterligare för konsumenterna 7
9 Centralstyrd konsumentrådgivning 8
10 Moderaternas konsumentpolitik 9
10.1 Mål och inriktning 9
11 Öka konsumenternas egna kunskaper 9
12 Prioritera konkurrens som konsumentpolitisk satsning 10
13 Slopa tullar och handelshinder 10
14 Slå ihop Konsumentverket med Konkurrensverket 11
15 Produktsäkerhet även för offentliga tjänster 11
16 Utred kostnaderna för lagstiftningen 12
17 Flera modeller för tvistlösning 12
18 Märkning av varor bäst när den är frivillig 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentpolitikens mål och inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.2
Riksdagen beslutar att avskaffa handelsändamålet i plan- och bygglagen.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till avyttring av Konsumentverkets förlags- och provtagningsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Konsumentverket bör läggas ned och dess myndighetsutövning överföras till Konkurrensverket.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frihandel.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av Europeiska gemenskapens gemensamma jordbrukspolitik.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tillsättning av en lagkostnadskommission som ser över konsumenternas kostnader för den konsumentpolitiska lagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att göra konsumentskyddet i konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen tillämpligt också för varor och tjänster producerade av den offentliga sektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utomrättslig tvistlösning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om frivillig märkning av varor.
1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.
2 Yrkandena 3, 6 och 7 hänvisade till NU.
3 Yrkande 4 hänvisat till BoU.
4 Yrkande 8 hänvisat till MJU.
De svenska priserna på varor och tjänster är höga. I genomsnitt ligger den svenska prisnivån cirka 20 procent över EU-nivå och cirka 30 procent över OECD-nivå.
I en rapport från Konkurrensverket konstateras att ungefär hälften av Sveriges allmänt höga prisnivå kan förklaras av faktorer som höga lönekostnader, långa avstånd och inte minst höga skatter. Den andra hälften beror framför allt på bristande konkurrens i flera sektorer av den svenska ekonomin. Det är också en mycket viktig anledning till de stora regionala prisskillnaderna. Varje år betalar en tvåbarnsfamilj i Västsverige 4.300 kronor mindre för sina dagligvaror än motsvarande familj i Stockholmsregionen.
De mest betydande prisskillnaderna mellan Sverige och Euroområdet föreligger också på områden som bostäder, livsmedel och transporter, som kännetecknas av bristande konkurrens. Företagskoncentrationen i Sverige är också hög. Det finns betydande välfärdsvinster att realisera om konkurrensen stärks och prisnivån därigenom faller. Fördjupade studier av detta samband är därför av stor vikt för inriktningen av den ekonomiska politiken samt för de myndigheter som arbetar med att stärka konkurrensen och värna om konsumentintresset.
Ytterligare en anledning är den svaga svenska valutan. Försämringen av penningvärdet som inträffat sedan 1970-talet har medfört att importerade varor, halvfabrikat och råvaror har blivit avsevärt dyrare.
Tron på den enskildes kapacitet och förmåga är grundbulten i ett öppet samhälle. En modern konsumentpolitik måste därför öka människors utrymme att själva fatta beslut om sin konsumtion och sin livsstil. Det är viktigt att alla ges möjligheter att hävda sin rätt i ett konkurrensutsatt näringsliv. Detta ställer krav på en fungerande marknadsekonomi utan överdrivna regleringar från staten.
Regeringens konsumentpolitik kan till sina intentioner synas välmenande, men leder i riktning till mer av centralstyrning, mindre av konkurrens och högre priser. Genom att centralisera beslutsfattandet och stärka statsbidragsfinansierade organisationer överlåter man enskilda människors ansvar för köp och avtal av civilrättslig karaktär till staten eller dess institutioner.
När man flyttar beslutanderätt och inflytande ifrån människorna till statliga organisationer skapar man en konstgjord konsumentmakt och varje enskild konsuments betydelse i beslutsfattandet minskar.
Under de senaste åren har tonläget skärpts i debatten om konsumentpolitik. Begreppet konsument har blivit liktydigt med utsatt. Det är en ideologisering av konsumenten som leder bort från det personliga ansvaret till att det offentliga alltid skall ta ett större ansvar med mer information eller ytterligare lagstiftning.
Debatten förs ofta utifrån en skev syn på förhållandet mellan kunder och företagare. Så kallade värnlösa konsumenter ställs emot förment elaka näringsidkare som flankeras av en välbemannad juridisk stab. Sanningen är dock ofta en annan. De flesta svenska småföretag har ingen egen juridisk kompetens, utan får lägga mycket tid och arbete på att tränga igenom de lagar och förordningar statsmakten lägger på dem.
Ångerveckor och informationsplaner läggs till köpeavtal, samtidigt som den grundläggande principen pacta sunt servanda (avtal skall hållas, d.v.s. att kund och säljare skall stå för sin överenskommelse) faller i glömska.
Många konsumenter är beredda att betala lite extra för hög kvalitet, säkerhet och extra god service. Anledningen till att det kostar extra är att handlaren måste ha fler anställda, högre beredskap och själv rensa ut allt som inte håller måttet.
Ett exempel är de frivilliga garantierna, utöver själva konsumentköpsgarantin, som är möjliga att köpa vid införskaffande av elektronikvaror (televisionsapparater, mobiltelefoner etc.). Ett annat exempel är installationskostnader för nya, datarelaterade produkter. I erbjudandet om bredbandsuppkoppling erbjuds modem, med eller utan instruktioner, med telefonsupport, eller till och med möjligheten att få hembesök för komplett installation. Självfallet är det en prisskillnad på de olika alternativen.
Problemet med regeringens konsumentlagstiftning är inte att varor och tjänster inte skall ha en acceptabel grundnivå, eller att oskäliga avtal inte skall kunna ogillas, utan att det inte kommer att gå att avstå ifrån att betala trygghetsförsäkringarna. Problemet är att en växande konsumentlagstiftning riskerar att höja priserna och stänga ute entreprenörer från konkurrensen. Steg för steg fördyras viktiga konsumtionsvaror. Och utbudet riskerar att bli mindre när färre företag orkar konkurrera på grund av växande regelsystem. Bristande konkurrens stärker inte konsumentmakten - tvärtom!
Risken är stor att priserna höjs och utbudet blir begränsat när politiker blandar samman sina egna intressen med konsumenternas. Den relevanta frågan är huruvida konsumenterna som grupp gynnas mer av att kunna ångra sig i två veckor efter ett köp på distans, samtidigt som handlarens merkostnader gör att många konsumenter inte har råd att köpa varan?
Vad notan blir i slutänden är det ingen som vet i dagsläget. Vad vi vet är att den del av notan som årligen hamnar på skattebetalarnas bord är drygt 120 miljoner kronor per år för att driva Konsumentverket och drygt 16 miljoner kronor för Allmänna reklamationsnämnden.
Sedan 1970-talet har detaljhandeln successivt flyttats ut till städernas ytterområden. Anledningen har varit bostadsbyggandets planering, krav på framkomlighet, markpriser samt parkeringsmöjligheter. Detta har kommit konsumenterna till godo genom konkurrens, breddat utbud och sänkta priser.
Den nuvarande regleringen av handelsetableringar i kommunernas detaljplaner leder till försämrad konkurrens. Under den borgerliga regeringen ändrades lagstiftningen så att det inte längre var möjligt att reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel. Kommunerna skulle i sin planering kunna ta hänsyn till näringsfrihet och främjandet av en effektiv konkurrens. Det är också så att prisnivån har fallit i de områden där fler lågprisbutiker givits möjligheter att etablera sig.
Under de senaste åren har det emellertid förekommit fall där Boverket och länsstyrelser underkänt detaljplaner antagna av kommunfullmäktige genom att säga nej till etablering av stormarknader. Ett exempel är den tyska lågpriskedjan Lidl som sökt tillstånd för etablering i ett antal kommuner. Det är en kommunal angelägenhet att bestämma hur den egna marken skall disponeras, varför det är rimligt att besluten fattas av kommunen, som är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor. Länsstyrelser och Boverket bör endast kunna upphäva planer när dessa strider mot uttalade riksintressen. Konsumenternas intresse av konkurrens och pressade priser torde väga tyngst. De lagstadgade möjligheterna att i en detaljplan styra handelsändamålet bör tas bort, eftersom det strider mot konsumenternas intresse av sund konkurrens och lägre priser.
Problemen med tullar kan illustreras genom olika metoder att mäta effektivitetsförluster. En undersökning från amerikanska Heritage Foundation visar att länder som har en genomsnittlig tullnivå på högst fyra procent har en per capita-inkomst på 17.000 dollar. Detta jämförs med länder som har tullnivåer på 20 procent eller mer, där per capita-inkomsten endast är 2.000 dollar.
Tullmurar har dessutom en fördyrande effekt på konsumtionsvaror. Ett exempel på hur detta fungerar är priset på socker. EU föreslog att slopa tullarna på allt utom vapen till de 48 fattigaste länderna från och med år 2004. Särintressen förmådde dock ministerrådet att förskjuta avregleringen till år 2009. EU betalar nu per kilo socker 6,50 svenska kronor till producenterna, medan världsmarknadspriset endast är 2,50 svenska kronor per kilo (prisuppgift från januari 2000).
Detta innebär en fördyring för konsumenterna. Svenska konsumenter äter drygt 40 kg socker per person och år. I en familj på fyra personer blir prisskillnaden 4 personer x 5 år x 40 (6,5-2,5) = 3 200 kronor.
Till de extra kostnaderna måste också subventionerna av sockerproduktion läggas. Dessa subventioner betalas av skattemedel. Varje subvention av en vara måste alltså först betalas i skatt, för att sedan åter betalas i form av ett högre pris för konsumenten. De stora vinnarna är producenterna, medan konsumenterna förlorar.
EU:s jordbrukspolitik (CAP), med tullar, bidrag och exportsubventioner, kostar EU-medborgarna cirka 50 miljarder dollar om året.
En svensk tvåbarnsfamilj skulle spara cirka 12.000 kronor om året om EU:s jordbruksprotektionism avskaffades. Motsvarande siffra när det gäller textilprotektionismen uppges vara cirka 1.000 kronor om året.
Tullar och protektionistisk politik slår också hårt mot de fattigaste länderna i världen. CAP hindrar u-länderna från att exportera fritt till EU och leder till uteblivna inkomster för dessa länder med cirka 20 miljarder dollar per år. Detta motsvarar 40 procent av all u-hjälp.
Den privata tjänstesektorn spänner över ett brett spektrum av olika branscher, sysselsätter cirka 1 639 000 svenskar och innehåller allt ifrån vård till detaljhandel och IT. Därmed utgör sektorn en betydande del av den svenska ekonomin. Den nya ekonomin handlar i själva verket om den nu snabbt pågående omvandlingen av ekonomin till ett tjänstesamhälle, där alltfler löntagare får sin utkomst från en expanderande tjänstesektor.
Den privata tjänstesektorn måste naturligtvis ges förutsättningar att vara konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Det kräver ett bra klimat för arbete och företagande, sunda lagar och regler, anständiga skattenivåer etc. Det kräver också att stat och kommun inte snedvrider konkurrensen genom att syssla med annat än kärnverksamhet.
I vårt högutvecklade samhälle finns det behov för konsumenter av att söka vägledning hos specialister. Komplicerade transaktioner som husköp, försäkringsplaceringar etc. har skapat ett gott utbud av duktiga mäklare. Verksamheterna är också kringgärdade av lagstiftning som syftar till att kontrollera och kvalitetssäkra. Det finns också privata organisationer som bevakar konsumenternas intressen. Två exempel som finns att tillgå kostnadsfritt på Internet är Consumer Intelligence och Spara Pengar.
Offentligt finansierade konsumentrådgivare är inte det bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar, eller att stärka konsumenternas intressen. Uppkomna problem och missförstånd torde i de allra flesta fall kunna hanteras av representanter för ortens handel och konsumentföreträdare, det vill säga frivilliga organisationer.
Genom en konsumentpolitik som öppnar för mer av konkurrens och ett bredare utbud stärker vi konsumentens makt, intressen och valmöjligheter.
Det är den enskilda medborgaren som skall få göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, rimliga lagar som garanterar produktsäkerhet och en lyhörd marknad som stöd. De praktiska konsekvenserna av detta synsätt är att konsumentpolitiken i sin helhet på olika sätt måste decentraliseras. Vi visar nedan hur vi anser att det bör gå till.
Kunskap ger trygga konsumenter som känner att de har ett verkligt inflytande över sin vardagliga konsumtion. Att ge barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande konsumentkunskap och privatekonomi är den bästa konsumentsatsningen.
Av de undersökningar som den konsumentpolitiska kommittén företagit framgick det att konsumentfrågorna har en otydlig roll i skolan och att den gränsöverskridande karaktären ofta medför att området inte prioriteras i undervisningen. En studie angående överskuldsättning och skuldsanering har pekat på att det finns en omedvetenhet både i samhället och bland överskuldsatta hushåll om betydelsen av hushållsplanering och budgetering. Studien visade också att skolans ansvar för dessa kunskapsområden inte är tydligt och att ämnet inte prioriteras.
Skolungdomar bör därför ges möjlighet att lära sig privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt i grundskolan. Privatekonomi och grundläggande konsumentskydd bör också vara ett möjligt tillvalsämne på gymnasiet.
Kunskap är makt. Konsumentvägledarnas kunskap bygger på Konsumentverkets databaser. Dessa bör öppnas för allmänheten så att informationen blir lättillgänglig. I världens IT-tätaste land är folk lika kloka och lika duktiga att ta fram information som någon vägledare. För dem som inte har dator hemma kan man tillhandahålla datorer på bibliotek och utbilda någon att hjälpa den som är ovan att använda den nya tekniken.
Konkurrensen på den svenska marknaden skall öka genom att nya företag etablerar sig och konkurrenshinder tas bort. Den inre marknaden skall stimuleras och euron skall införas.
Fasta spelregler och konkurrens på lika villkor är viktiga förutsättningar för att marknadsekonomin skall fungera. I marknadsekonomins natur ligger att gamla lösningar ständigt får vika för nya som är bättre ägnade att tillfredsställa konsumenternas varierande krav.
Konkurrens är den bästa garantin för att konsumenter skall få så bra varor och tjänster som möjligt, till rimliga priser. Det är också av avgörande betydelse för den internationella styrkan hos svenskt näringsliv att konkurrensen upprätthålls på hemmamarknaden.
Moderat konsumentpolitik syftar till att öka den konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat näringsverksamhet, avveckla offentliga monopol och minska offentligt ägande i näringsverksamhet. Det krävs också systemförändringar i form av skattesänkningar och fler avregleringar för att stimulera marknaden. Med ett stort och brett utbud ges konsumenterna möjlighet att göra egna val: att välja och att välja bort.
Den europeiska inre marknaden är gynnsam för svenska konsumenter eftersom den skapar ett större utbud av varor och tjänster.
Att införa euron skulle ytterligare underlätta för konsumenterna på ett antal sätt: dels slipper man växlingsavgifter samt förluster vid förändrade växelkurser, dels ökar konkurrensen mellan detaljhandeln i olika medlemsstater, eftersom prisskillnaderna blir uppenbara då priser anges i samma valuta. Detta sätter press på de länder som har höga priser - däribland Sverige.
Handelsändamålet i plan- och bygglagen bör tas bort för att främja konkurrensen. Etablering av detaljhandel bör styras av konsumenternas efterfrågan och företagsekonomiska överväganden, i enlighet med av kommunfullmäktige beslutade detaljplaner. Kommunen har möjlighet att underlätta etablering av detaljhandel i stadskärnan bland annat genom att främja framkomlighet och parkering.
Frihandeln måste fungera och reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste prioriteras.
Tullhindren skall avskaffas, så att Europas konsumenter inte behöver betala överpriser på grund av protektionism. En fullständig frihandel innebär också att medborgarna i de fattigaste länderna i världen kan förändra och förbättra sina livsvillkor genom att kunna exportera fritt.
Den europeiska jordbrukspolitiken (CAP) skall avregleras. Systemet introducerades för att försäkra Europas befolkning om livsmedelstillgång, under en tid då en övertro på statens roll för medborgarna florerade. CAP har dessvärre visat sig vara kontraproduktivt, genom att priserna på livsmedel för konsumenter har blivit onödigt höga. Målet måste vara att integrera den europeiska jordbrukspolitiken med världsmarknaden. Detta skulle leda till en stabilisering av världsmarknadspriset samt lägre priser och ett mer konsumentinriktat utbud i Europa.
Konsumentverkets uppgifter är för närvarande alltför omfattande och leder dessutom till splittring av verksamheten. Verkets myndighetsuppgifter bör skiljas från verkets övriga uppgifter, i syfte att effektivisera verksamheten. Konsumentverkets myndighetsfunktion bör begränsas till en rent produktkontrollerande funktion samt tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningens efterlevnad. Den myndighetsfunktionen kan med fördel utföras av Konkurrensverket.
Konsumentverkets förlagsverksamhet med bokutgivning och publikation av tidskriften Råd & Rön, samt provtagningsverksamhet, bör avyttras.
Svenska konsumenter kan ställa krav på producenter, handlare och andra aktörer, inklusive den offentliga sektorns serviceorgan, genom att agera gemensamt. En sådan utveckling förutsätter att samverkan i organisationer tillåts byggas upp nedifrån. Ett allomfattande statligt ansvarstagande leder till passivitet och skapar en dyr och oftast otymplig byråkrati som hela tiden ligger efter utvecklingen på det område den är satt att verka inom.
För att konsumentsammanslutningar av olika slag skall kunna bildas, växa och ta på sig större uppgifter måste den offentliga insatsen gradvis tonas ned. Bara på detta sätt kan frivilliga och oberoende konsumentrörelser, som utgår från den enskildes behov och intressen, få fotfäste i Sverige.
Vi konstaterar att många av de tjänster som betyder allra mest för många medborgare är offentligt producerade eller offentligt styrda. Samtidigt är konsumentmakten svagare på dessa områden. I syfte att stärka konsumenternas ställning inom den offentligt finansierade sektorn måste en översyn göras av lagstiftningen för att så långt som möjligt ge bland annat konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning på de olika sektorerna i ekonomin.
För konsumenterna innebär nuvarande lagstiftning påtagliga nackdelar beträffande möjligheterna att överblicka regelverken. Dessutom föreligger risken att vissa tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Därför finns det stora fördelar med att utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta även tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet. Lagstiftningen skulle därigenom bättre fungera som en bred garanti och därmed förstärka konsumentskyddet.
I dag är till exempel produktsäkerhetslagstiftningens nuvarande utformning inte konkurrensneutral. Enligt vår mening är detta klart otillfredsställande eftersom det innebär en risk för att likartade verksamheter kan utsätta för olika slags kontroll beroende på vem som är huvudman för verksamheten.
Inom ramen för Europeiska unionen pågår ett omfattande arbete inom det konsumentpolitiska området. Regeringen anser att Sverige skall vara ett föregångsland i detta arbete. Mot denna bakgrund är det befogat att på nytt starta en utredning där syftet är att göra den centrala konsumentlagstiftningen tillämplig också på offentligt tillverkade produkter och offentligt utförda tjänster.
Det är hög tid att göra en ny översyn av den konsumentpolitiska lagstiftningen i Sverige. Många lagar om produktsäkerhet, producentens ansvar och konsumentens skydd är kloka, bra och angelägna. Samtidigt har regelmassan vuxit betänkligt och lagarna gör det svårare för mindre konkurrenter att utmana etablerade aktörer. Vi vet att tvingande lagar alltid har ett pris som allmänheten i slutändan får betala. Vad summan hamnar påär i dagsläget oklart, och därför borde en statlig lagkostnadskommission tillsättas som räknar på konsumentlagstiftningens kostnader för konsumenten och samtidigt ser över behovet av lagstiftningen.
Modeller för lösning av konsumenttvister utom rätta skall stimuleras. Regeringen har sedan 1994 försökt införa större möjligheter till processföring i framför allt konsumenttvister. Vi menar att en bättre modell vore att anamma de moderna principerna för utomrättslig lösning av konsumenttvister, så kallad "alternative dispute resolution" (ADR).
Kommissionen uppmuntrar framväxten av modeller för utomrättslig tvistlösning, därför att sådana instrument är lättillgängliga för konsumenter, visar goda resultat och saknar många av de nackdelar domstolsprocesser har. EU-parlamentet har också nyligen antagit ett betänkande avseende utomrättslig reglering av konsumenttvister.
Kommissionen rekommenderar att ADR skall ha en självständig, oberoende ställning, samt ge lika service till konsumenter som till näringsidkare. Förfarande och resultat skall vara offentliga. Förfarandet skall också vara effektivt, inte fordra juridiskt ombud, vara utan kostnad eller ges till mycket rimliga kostnader, samt vara snabbt. Förfarandet skall endast vara bindande för parterna om parterna innan förfarandets början informerats om att såär fallet. Förfarandet får inte vara ett led av en avtalsklausul som påbjuder utomrättslig tvistlösning med preklusion av rätten att föra anspråket till domstol. Parterna skall, om de vill, få representeras av ombud.
Vi ställer oss bakom inrättandet av ett nätverk för utomrättslig, gränsöverskridande tvistlösning. Konsumenterna får härigenom stor egenmakt att lösa problem utan att behöva gå till domstol.
I sammanhanget förtjänar även Allmänna reklamationsnämnden att omnämnas. ARN är en statlig myndighet som kostnadsfritt prövar tvister mellan konsumenter och företagare. Nämndens rekommendationer är inte bindande. Seriösa näringsidkare inser dock oftast vikten av att efterkomma rekommendationerna och dessa följs i omkring 75 procent av fallen. Nämndens verksamhet är mycket positiv och utgör ett värdefullt komplement till de traditionella metoderna för tvistlösning.
Märkning av varor (etisk märkning, jämställdhetsmärkning, miljömärkning etc.) skall fortsätta att vara frivillig.
Märkning av varor bör tillåtas vara ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Som tidigare anförts medför lagstadgad märkning merkostnader för konsumenterna, samtidigt som effekterna är svårkontrollerade på mikronivå.
Seriösa företag övervakar sin tillverkning och informerar sina presumtiva kunder om förfaringssätt. The Body Shop är ett av många exempel på företag där djurskydd och miljöhänsyn är en del av själva affärskonceptet. Medvetna konsumenter väljer bäst själva vilka företag som producerar sina varor på ett sätt som passar deras intressen och val.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Inger René (m) |
|
|
Bertil Kjellberg (m) |
Henrik von Sydow (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Ewa Thalén Finné (m) |