Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ogifta föräldrar automatiskt bör ges gemensam vårdnad i enlighet med vad som anförs i motionen.
Mer än hälften av de barn som föds i Sverige har föräldrar som är ogifta. Det innebär att den vanligaste formen för samlevnad inte är äktenskap utan framför allt samboförhållanden. Även särboförhållanden har blivit vanligare. Trots detta blir inte papporna automatiskt vårdnadshavare efter det att faderskapet fastställts. Mammorna blir ensamma vårdnadshavare om inte föräldrarna gemensamt anmäler att de vill ha gemensam vårdnad.
De föräldrar som har ett vårdnadsansvar har större anledning att ta ansvar för barnen och ägna barnen tid. Om papporna automatiskt blev vårdnadshavare skulle fler pappor engagera sig i sina barn. När Barnombudsmannen yttrade sig över Vårdnadstvistutredningen (SOU 1995:79) kritiserade man att inte ogifta föräldrar som var sambor automatiskt blev vårdnadshavare. Sedan dess har nästan 10 år förflutit och numera har också särboförhållanden blivit vanligare och man bör därför kunna gåännu längre än vad BO då föreslog. Dessutom är gemensam vårdnad numera den vanligaste lösningen för föräldrar som har separerat.
Det är viktigt ur jämställdhetssynpunkt att män och kvinnor betraktas som lika mycket föräldrar då det gäller både rättigheter och ansvar. Det är en viktig attitydfråga att samma ansvarstagande och engagemang förväntas av männen. Som motargument förekommer att det inte är alla män som är lämpliga som vårdnadshavare. Men varför skulle gifta män anses vara bättre pappor än ogifta? Självklart finns det både män och kvinnor som inte är lämpliga som vårdnadshavare, oavsett om de är gifta eller inte. Givetvis skulle en sådan lagändring som föreslås i motionen inte innebära att vårdnaden inte fortsättningsvis skulle kunna tas ifrån människor som är olämpliga som vårdnadshavare.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |