Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förälder som utsatt sitt barn för sexuellt övergrepp inte, utom i undantagsfall, kan tilldömas vårdnad om barnet.
Enligt svensk lagstiftning ska vårdnaden om ett barn anförtros åt en av föräldrarna ensam endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar emot gemensam vårdnad eller om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad. Vid avgörande av vårdnadsfrågan ska barnets bästa alltid komma i främsta rummet och hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp eller liknande ska enligt lagtexten "beaktas".
I den praxis som utvecklats vid våra domstolar innebär vår nuvarande lagstiftning att en förälder som utsatt sitt barn för sexuella övergrepp och dömts av domstol för detta brott kan fortsätta att vara barnets vårdnadshavare. Eftersom huvudregeln är att vårdnaden ska vara gemensam fäster domstolarna enligt min mening alltför litet avseende på barnets vilja. Enligt mitt förmenande är det orimligt att ett barn som utsatts för sådana övergrepp ska ha förövaren som vårdnadshavare, i synnerhet om barnet självt inte vill det.
En parlamentarisk kommitté - 2002 års vårdnadskommitté - har i uppdrag att undersöka hur vårdnadsreglerna tillämpas när det har förekommit övergrepp eller misstanke om det. Kommittén skall redovisa sitt uppdrag i slutet av 2004.
Frågor om vårdnad skall självklart avgöras efter vad som är bäst för barnet och vid den bedömningen måste man beakta risken för att barnet utsätts för övergrepp eller annars far illa. Risker för barnet måste tas på största allvar.
Man kan naturligtvis ifrågasätta om vissa brott mer eller mindre automatiskt skall diskvalificera en förälder från att ha vårdnaden om sitt barn. Men i annat fall lägger man skulden på barnet, då dess viljeyttring ska avgöra vårdnaden. Det försätter barnet i en ännu mer utsatt situation. Domstolar saknar också ibland barnkompetens. En förälder förblir naturligtvis alltid förälder men dååterfallsfrekvensen för sexuellt relaterade våldsbrott är mycket hög bör inte vårdnaden utom undantagsvis tillfalla förälder som begått detta brott. Lagstiftningen måste värna den svagare parten som är barnet.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Maria Larsson (kd) |