Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av äktenskapsbalken i syfte att möjliggöra för två personer oavsett kön att ingåäktenskap med varandra och att införa lagstiftning för civil vigsel.
Sverige har en lagstiftning som skiljer mellan olika personers kärlek och som betraktar en form som normal och en annan som avvikande. Det handlar om äktenskapslagstiftningen, som endast är till för par av olika kön. Den 1 januari 1995 trädde partnerskapslagen i kraft, som gav samkönade par möjlighet att ingå registrerat partnerskap och därigenom få tillgång till flera av de rättigheter som makar har. Dock finns det ett antal kvarvarande skillnader mellan makar och parter, som gör att lagstiftningen alltjämt är diskriminerande mot homosexuella.
Frågan om samkönade pars rättigheter har stötts och blötts under många år. 1973 behandlade riksdagen en motion om införandet av en familjerättslig reglering för homosexuella par. Riksdagen avslog motionen, men lagutskottet underströk samtidigt att en "samlevnad mellan två personer av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform".
Utredningen om homosexuellas situation i samhället (1984:63) framhöll att det inte vore omotiverat att införa en könsneutral definition av äktenskapet och att det faktum att två personer av samma kön inte kan få biologiska barn med varandra inte kunde tillmätas någon avgörande betydelse. Ändå avfördes äktenskapsalternativet, med hänvisning till att en sådan lagstiftning skulle strida mot den dominerande uppfattningen i samhället. Utredningen poängterade samtidigt att frågan kunde aktualiseras på nytt i takt med att synen på homosexuella ändras.
I ett tio år gammalt betänkande från lagutskottet (1994:1117), som godkänts av riksdagen, framhölls att det inte kunde anföras några beaktansvärda sakliga skäl för att man skulle ha rätt att förneka homosexuella möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par. Det borde enligt betänkandet inte ankomma på samhället att ge uttryck för några värderingar när det gäller människors sätt att ordna sin samlevnad.
Det finns enligt de utredningar och de ställningstaganden som regering och riksdag gjort alltså inga sakliga skäl för att inte även homosexuella ska kunna ingåäktenskap. Det enda som egentligen hindrat en könsneutral äktenskapslagstiftning från att införas är istället tanken att samhället inte är moget för en sådan förändring och att den skulle strida mot vad en majoritet av befolkningen anser. När det gäller den frågan är det mycket som tyder på att opinionen har förändrats. I en undersökning som Gallup nyligen gjorde svarade 61 procent av svenskarna ja på frågan om de tycker att homosexuella ska ha rätt att ingåäktenskap i Sverige. Hur väl det resultatet stämmer med verkligheten är svårt att säga, men oavsett hur opinionen ser ut är det i längden orimligt att behålla en diskriminerande lagstiftning, enbart med argumentet att en majoritet vill ha den kvar.
Det är hög tid att ge homosexuella samma rätt som andra att manifestera sin kärlek genom giftermål och införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi kan inte fortsätta att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning, vilket dagens lagstiftning innebär. Artikel 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna lyder: "Rätten att ingåäktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet." EU-stadgans bestämmelse om rätten att ingåäktenskap innehåller inte någon hänvisning till män och kvinnor. Även om Sverige förmodligen inte är skyldigt att göra äktenskapsbalken könsneutral med anledning av internationella förpliktelser, bör frågan prövas med beaktande av den grundläggande principen om rätt till likabehandling oavsett sexuell läggning. Europadomstolen har flera gånger slagit fast att en särbehandling på grund av sexuell läggning måste kunna motiveras med alldeles särskilda skäl för att den inte ska anses kränka Europakonventionen.
En fråga som återstår är samfundens vigselrätt. Flera religiösa samfund har uttalat att äktenskap enligt deras uppfattning är något som bara kan ingås mellan man och kvinna. Även om det är olyckligt att det finns samfund som vill fortsätta att diskriminera homosexuella, är det inte rimligt att genom lagstiftning tvinga religiösa samfund att mot sin vilja viga samkönade par. Riksdagen kan däremot i lagstiftningen undanröja alla skillnader och likställa alla gifta oavsett kön och därigenom bana väg för en liknande utveckling inom samfunden.
En lösning är att skilja på den rättsliga delen av äktenskapet från den religiösa. Den praktiska innebörden av det skulle vara att införa en lagstiftning för civil vigsel och att frånta samfunden vigselrätten. Alla vigslar skulle därmed bli juridiskt bindande genom registrering. De par som vill skulle därutöver kunna genomgå en religiös äktenskapsceremoni, men som saknar juridisk betydelse. Det är en ordning som sedan länge råder i många andra länder.
Vi har i Sverige på flera områden undanröjt lagstiftning som diskriminerar homosexuella. Nu är det dags att ta steget att även få bort särbehandlingen när det gäller äktenskapet. Regeringen bör därför snarast påbörja arbetet med en ändring av äktenskapsbalken i syfte att möjliggöra för två personer, oavsett kön, att ingåäktenskap med varandra.
|
Stockholm den 20 september 2004 |
||
|
Sonja Fransson (s) |
||
|
Laila Bjurling (s) |
Siw Wittgren-Ahl (s) |
|
|
Monica Green (s) |
Jan-Olof Larsson (s) |
|
|
Catharina Bråkenhielm (s) |
Gunilla Carlsson (s) i Hisings Backa |
|