Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Motivering 2
Namnen i det mångkulturella Sverige 2
Nuvarande lagstiftning 2
Historiska efternamn 3
Översättningar 3
Anpassningar 3
Sammansatta namn 4
Latinskt namnbruk 4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändringar i namnlagen.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att ändra nuvarande namnlag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Alltfler immigranter och deras ättlingar känner ett tvång att byta sitt efternamn. Skälen till detta är många. I vissa fall sker bytet för att undvika diskriminering medan det i andra fall är fråga om att ge upp ett namn som helt enkelt är språkligt svårt att hantera på svenska.
Vad än orsaken är blir det allt tydligare att namnlagen inte tillnärmelsevis uppfyller de behov som finns. Mot bakgrund av ramkonventionen avseende skyddet av nationella minoriteter från 1995 liksom andra konventioner med sikte på minoriteters rättigheter är det hög tid att grundförutsättningarna kommer till uttryck i en namnlag som bättre tar sikte på ett mångkulturellt samhälle.
Därmed är det av vikt att olika traditioner avseende bruket av efternamn kartläggs samt att namnlagen därvid harmoniseras med faktiska seder och bruk. Även den formella prövningen av namnbyte måste ses över eftersom nuvarande praxis förhindrar många från att byta till namn som gått i tradition inom släkten.
Det främsta hindret består i kravet på att namnet måste dokumenteras med utdrag ur offentliga register. Sökanden bör rimligen avkrävas dokumentation som visar att det sannolikt förhåller sig på ett visst sätt varvid även familjealbum, äldre brev, tryckta verk med mera, bör kunna ligga till grund för ett namnbyte.
Nuvarande namnlag (SFS 1982:670) ersatte gamla namnlagen (SFS 1963:521) och hade till syfte att underlätta byte av namn. Praktiskt har detta inneburit att det står var och en fritt att byta efternamn till ett helt nytt fingerat namn medan däremot vissa traditionella möjligheter begränsades. Namnlagens bestämmelser avseende barns rätt till förälders efternamn respektive till adoptivförälders efternamn har följt med i lagstiftningen.
Lagen innehåller även möjligheter för makar att välja varandras efternamn, vilket främst syftat till att underlätta övergången från ett vanligt -sonnamn till makas mera särskiljande efternamn. Däremot genomfördes lagen utan någon närmare analys av dess verkan på alla de namntraditioner som numera utgör en del av Sverige. Undantaget är endast 15 §, som ger enskilda möjligheten att anpassa genusformen av efternamnet efter behov. Anders behöver inte heta Makarova och Elsa behöver inte heta Kamenski. Av större betydelse i nu aktuella sammanhang är reglerna avseende byte till annat namn, vilket behandlas närmare här nedan.
I dag kan Suomalainen inte byta till farfarsfars efternamn Lindström till följd av befintliga släkter i Sverige. Således kan en person inte byta till ett efternamn som funnits i släkten i tidigare släktled än farfar. Denna regel drabbar därvid främst finländare som ofta haft svenska efternamn tidigare.
I den finska namnlagens 9 § anges att en person kan byta till efternamn "som hävdvunnet har burits av hans förfäder". En motsvarande regel i den svenska namnlagen skulle innebära att många finnar som i dag anser att deras finskklingande efternamn utgör hinder skulle få möjlighet att ta det namn som funnits i släkten hellre än att tvingas ta en alltmer konstlad svensk konstruktion.
Utifrån skyddet för nationella minoriteter åligger det därtill Sverige att respektera minoriteters traditioner. Att vägra personer att ta namn de har anknytning till utgör därför ett brott mot det åtagandet.
På samma sätt är det av vikt att hindret mot byte till namn som annan har bör ses över. Om till exempel Braun vill byta till Brun eller Thielemann till Tihlman bör släkterna Brun och Tihlman inte stå som hinder. Smith kan inte bli Smed etc.
Det ska vara möjligt att anpassa stavningen på efternamn till svenskt språkbruk. I dag kan detta enbart ske om släktnamnet inte finns i Sverige. När en polack bär en polsk stavning av ett tyskt efternamn föreligger ofta hinder mot att släktnamnet ges en tysk eller svensk stavning ånyo. Groszman kan inte byta till Grossman eller Grossmann.
Nuvarande namnlag är en försämring i förhållande till 1963 års namnlag som gav möjlighet till modifiering av stavning. Någon godtagbar förklaring gavs inte till att möjligheten togs bort.
Namnlagen låter ingen välja ett s.k. dubbelnamn, dvs. ett efternamn som består av två delar som var för sig kan vara ett efternamn. Däremot åberopas sagda regel även avseende efternamn som inte alls är dubbelnamn. I Italien, Brittiska öarna, Tyskland m.fl. områden förekommer ett otal namn som kombinerar ett släktnamn med en geografisk benämning eller som består av prefix och släktnamn eller geografisk benämning. Förutsatt att personer får bruka namn som i tidigare släktled brukats uppstår inga problem med dessa namn.
I Latinamerika består efternamnen av faderns efternamn och moderns efternamn. Vid ankomsten till Sverige kvarstår namnskicket eller moderns efternamn faller bort. De nuvarande reglerna om mellannamn anför att en person kan ha ett efternamn och ett mellannamn som skjuts in innan efternamnet.
När en latinamerikan vill att barnet skall bibehålla namnskicket uppstår ett problem. Barnet ges faderns efternamn med moderns efternamn inskjuten före som mellannamn. Detta innebär att efternamnen kommer i fel följd.
Man skulle kunna anföra att det går att få namnen i rätt följd, men detta skulle innebära att barnet tar moderns efternamn och brukar faderns namn som mellannamn. Barnets barn kan därvid inte kombinera faderns efternamn med moderns efternamn. Sammantaget konstateras att nu gällande namnlag inte är tidsenlig. Lagen måste anpassas på ett sätt som innebär att immigranter ställs på samma fot som infödda svenskar genom att bådas traditioner respekteras så långt detta är möjligt.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
Heli Berg (fp) |