Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av atomansvarighetslagen (1968:45) så att reaktorägarna får ett obegränsat ansvar och betydligt högre krav på garanterad betalningskapacitet gentemot tredje man i händelse av en olycka.
Atomansvarighetslagen (1968:45) reglerar framför allt vilket ansvar reaktorägarna har för skador gentemot tredje man. Detta ansvar är idag begränsat till 300 miljoner särskilda dragningsrätter (ca 3,3 miljarder kronor). Reaktorägarna är skyldiga att ha försäkringar som garanterar att detta belopp kan betalas ut till skadelidande i händelse av en olycka.
Begränsningen av reaktorägarnas ansvar är en subvention av kärnkraften eftersom de inte betalar de fulla kostnaderna för risken av en olycka. Begränsningen kan få till följd att en stor olycka i Barsebäck gör delar av Skåne och Själland obrukbara så att bönder, företag och banker går i konkurs. Sydkraft får, med dagens regler, full ersättning för sina skador och sitt begränsade ansvar från försäkringsbolagen och kan därmed gå ekonomiskt skadeslös.
I samband med en sådan olycka får även staten betydande kostnader. Det handlar självklart om omedelbara kostnader för att minska konsekvenserna av olyckan. Men kostnader för att hantera de omedelbara produktionsbortfall som följer och för de människor som förlorar försörjning skulle givetvis kunna bli mycket höga. De långsiktiga kostnaderna för sjukvården, cancer, genetiska effekter och andra hälsoproblem som följer av olyckan, saneringsarbeten och kvarvarande radioaktiva föroreningar.
En ökning av reaktorägarnas ansvar ger en marknadsvärdering av kärnkraftens risker. När marknadens aktörer riskerar sina egna pengar så uppkommer det ett pris på en risk som tidigare inte varit värderad eller internaliserad i priset. För osäkra eller dåligt lokaliserade reaktorer blir kostnaden hög. För reaktorer med små ekonomiska risker lägre. De som betalar efter en olycka blir sådana som frivilligt åtagit sig att bära den ekonomiska risken.
Utformningen av atomansvarighetslagen har sin grund i Pariskonventionen som reglerar ersättningar skador från reaktorolyckor. Konventionen har länge begränsat möjligheten att ställa ytterligare krav på reaktorägarna. Men konventionen har nyligen ändrats och ger nu möjlighet att öka kraven.
Atomansvarighetslagen bör ändras på två sätt:
Ett obegränsat ansvar bör införas som gör reaktorägarna ansvariga för samtliga skador gentemot tredje man.
Kravet på garanterad betalningskapacitet bör höjas kraftigt. Eftersom försäkringsmarknaden är begränsad bör det utvidgas till att gälla krav på försäkringar eller successiva ekonomiska garantier i händelse av en olycka. Det skulle innebära att även andra än försäkringsbolag har möjlighet att ställa ut ekonomiska garantier i händelse av en olycka. Därmed kan man höja ansvarsbeloppet i princip hur högt som helst.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |