Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att höja den inkomstgräns som i dag gäller för att en person själv skall betala sin gode mans arvode.
Man kan ha god man av flera skäl, till exempel för att man inte klarar av att sköta sin egen ekonomi. Enligt föräldrabalken skall den som har en beskattningsbar inkomst som överstiger två basbelopp själv betala sin gode man. Om inkomsten är lägre står kommunen för kostnaderna.
När pensionerna höjdes förra året blev effekten att många precis nådde över två basbelopp och nu tvingas betala för sin gode man. Ett exempel är en person som 2002 hade en pension på 76.896 kronor, skatt 7.992 kronor och kvar att leva på 68.904 kronor. Kommunen betalade arvodet till den gode mannen på 6.329 kronor. För 2003 hade samma person en pension på 93.652 kronor, skatt 23.292 kronor och kvar att leva på 69.360 kronor.
Inkomstökningen efter skatt blev bara 456 kronor, men eftersom pensionen blev över två basbelopp tvingades personen i fråga att betala den gode mannens arvode på 8 000 kronor. Följaktligen fick personen totalt 5.544 kronor mindre att leva påän året före pensionshöjningen.
Alla förstår att en sådan effekt måste rättas till. Antingen måste gränsbeloppet för hur hög pension man får ha innan man börjar betala god mans-arvode höjas eller måste någon annan ändring till så att den enskilde inte drabbas av dessa drastiska försämringar. Marginaleffekten är enorm från att betala noll kronor till tusentals kronor trots att inkomstökningen bara är några hundralappar.
|
Stockholm den 20 september 2004 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |