Riksdagen avslår regeringens proposition 2003/04:150.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kontraheringsplikt medför sämre och dyrare försäkringslösningar för konsumenten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda gränsdragningen mellan de skattefinansierade socialförsäkringssystemen och privata försäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kontraheringsplikten inte bör utvidgas utan att konsekvenserna för detta utreds.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alltför nationellt särpräglade regler, som de om kontraheringsplikt och företagsförsäkring, bör undvikas för att underlätta konkurrens mellan inhemska och utländska försäkringsbolag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att för det fall reglerna om företagsförsäkring skall ändras, måste försäkringsbolagen ställas inför samtliga förändringar vid ett och samma tillfälle.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bestämmelserna om företagsförsäkring bör vara dispositiva, i varje fall beträffande försäkring av "stora risker".
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den rådgivningsliknande plikt som enligt propositionen åläggs näringsidkaren beträffande företagsförsäkringar bör avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reglerna för gruppförsäkringar bör göras mindre detaljerade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningen bör kompletteras med en analys av hur omställningskostnaderna drabbar försäkringstagarna.
Arbetet med en ny försäkringsavtalslag har pågått ända sedan 1974. Slutligen föreslås nu i regeringens proposition 2003/04:150 en ny försäkringsavtalslag som skall ersätta 1927 års lag om försäkringsavtal och 1980 års konsumentförsäkringslag. Grundsyftet med reformen sägs vara att ge försäkringstagarna ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar. Den nya lagstiftningen förväntas bidra till bättre förutsättningar för goda marknadsförhållanden inom försäkringsbranschen och föreslås träda i kraft den 1 januari 2006.
Trots det långa utredningsarbetet, och delvis på grund därav, ser vi omfattande problem med den föreslagna lagstiftningen.
Ur försäkringstagarnas synvinkel torde det viktigaste vara att ha tillgång till ett brett utbud av försäkringsprodukter till rimliga premier. Enligt vår mening motverkar de föreslagna reglerna just detta. Vi menar att regeringens förslag snarare försvårar än förenklar för konsumenterna och dessutom fördyrar olika försäkringslösningar istället för att göra dem billigare.
Mot bakgrund av detta föreslår vi att riksdagen avslår regeringens proposition.
Vi anser att remisstiden har varit alltför kort i förhållande till den omfattande materian. Vidare har exempelvis Konkurrensverket inte beretts tillfälle att yttra sig trots att detta borde ha varit av intresse eftersom en väl fungerande konkurrens är det som bäst gagnar konsumenterna och alltsåär av stor betydelse även på detta område. Som det nu är har man kanhända gått miste om viktiga synpunkter beträffande det omfattande utredningsarbetet. Detta är en stor brist i utredningen som vi beklagar.
Från regeringens sida har ett flertal gånger aviserats nya preskriptionsregler. Något förslag till ändrade regler har emellertid inte presenterats ännu. Riksdagen bör markera att ytterligare försening av nya preskriptionsregler inte är acceptabelt. Dessutom är det anmärkningsvärt att, trots den långa tid som lagstiftningsarbetet tagit, det alltjämt övervägs vissa frågor om företagsförsäkring av regeringen. Det är ett anständighetskrav att, om reglerna om företagsförsäkring alls skall ändras, försäkringsbolagen måste ställas inför samtliga förändringar vid ett och samma tillfälle.
Konkurrensverket har inte beretts tillfälle att yttra sig, vilket är en stor brist.
Riksdagen bör markera för regeringen att ytterligare försening av nya preskriptionsregler inte är acceptabelt.
Om reglerna om företagsförsäkring skall ändras, måste försäkringsbolagen ställas inför samtliga förändringar vid ett och samma tillfälle.
Sedan tidigare gäller för svenskt vidkommande kontraheringsplikt vid många konsumentskadeförsäkringar. I propositionen föreslås att reglerna skall tillämpas på i princip alla försäkringar som konsumenter önskar få, det vill säga alla skade- och personförsäkringar.
Vad gäller företagsförsäkringar föreslås för närvarande inte någon kontraheringsplikt men regeringen utesluter inte att detta kan bli aktuellt i framtiden "med tanke på de problem som finns för vissa småföretagare att få en lämplig försäkring".
Bakom förslaget till kontraheringsplikt döljer sig allvarliga problem i vårt samhälle. Regeringen har misslyckats med sin kriminalpolitik. Vardagsbrottslighet som inbrott och rån uppklaras i allt lägre utsträckning, vilket orsakar att vissa småföretagare får svårt att teckna försäkring för sin verksamhet. De skattefinansierade socialförsäkringssystemen håller inte vad regeringen utlovar. Mot den här bakgrunden finner alltfler det tryggare att teckna privata försäkringar än att förlita sig till de skattefinansierade systemen.
Nu föreslår regeringen en mer omfattande kontraheringsplikt än tidigare. Detta innebär att man påtvingar privata försäkringsbolag ett omfattande socialt ansvarstagande. Försäkringsbolag är emellertid privata bolag och det ökade risktagande som den omfattande kontraheringsplikten medför för försäkringsbolagen kommer otvivelaktigt att pressa upp premierna för samtliga försäkringstagare.
Det kan i förstone tyckas cyniskt att det är besvärligt eller mycket kostsamt för någon som är svårt sjuk i en allvarlig sjukdom, handikappad eller utvecklingsstörd att teckna personförsäkringar (liv-, olycksfalls-, sjuk- och pensionsförsäkringar) i ett privat försäkringsbolag.
Försäkringsbolagen måste emellertid ta affärsmässiga hänsyn för att inte premien för alla andra skall stiga till nivåer så att endast de riktigt välbeställda till slut har råd att teckna försäkringar. En rimlig avvägning måste göras mellan vad man kan begära av de privata försäkringsbolagen och vad vi medborgare förväntar oss kunna finansiera gemensamt av solidaritetsskäl via skatter.
Vi menar att om man påtvingar bolagen ett vidsträckt socialt ansvarstagande för högre risker måste vi vara medvetna om att premierna kommer att stiga för samtliga försäkringstagare. Detta kan i förlängningen leda till att allt fler försäkringstagare i framtiden varken kan eller vill försäkra sig till den höga kostnad som regeringens förslag leder till.
Dessutom anser vi att den nu föreslagna kontraheringsplikten riskerar att skapa falska förhoppningar hos en del potentiella försäkringstagare. Någon ovillkorlig rättighet för konsumenten är det inte fråga om. Försäkringsbolagen skall kunna anpassa försäkringarna i förhållande till de risker man skall skydda och ytterst även ha möjlighet att avböja en försäkring om risken bedöms alltför stor. Den trygghet regeringen utlovar med lagförslaget är alltså endast skenbar. Istället för denna skenbara trygghet borde regeringen leverera tydliga regler för vad vi har rätt att förvänta oss av vårt skattefinansierade socialförsäkringssystem och för vilka situationer vi behöver förbereda oss genom att teckna privata försäkringar. Detta saknas i den föreliggande utredningen, vilket är beklagansvärt. Vi anser att en utvidgning av kontraheringsplikten inte borde genomföras utan att utredningen kompletterats i detta avseende.
Liknande synpunkter är relevanta även beträffande frågan om kontraheringsplikt för företagsförsäkringar.
Idag har flera småföretagare svårt att teckna försäkringar, särskilt i de fall deras verksamhet innebär stor risk att utsättas för brott, t ex vandalisering, rån eller stöld.
Tyvärr är uppklaringsgraden mycket låg vid denna typ av "vardagsbrottslighet". Följden av detta blir inte bara att allmänhetens förtroende för rättsväsendet inklusive polisen sjunker, utan även att försäkringspremierna stiger och att allt färre har råd att teckna försäkringar för sin verksamhet. Det förekommer också att företag nekas att teckna försäkring för sin verksamhet. En konsekvens av detta är att företag överhuvudtaget inte startas eller att befintliga företag avvecklas.
Att regeringen i det här läget börjar överväga kontraheringsplikt för att tvinga privata försäkringsbolag att teckna försäkring med olycksdrabbade näringsidkare är föga förvånande men är enligt vår mening fel väg att gå. Ökad brottslighet och låg uppklaringsgrad är resultat av Socialdemokraternas misslyckande på det kriminalpolitiska området. En kontraheringsplikt skulle innebära att privata försäkringsbolag och i slutänden försäkringstagare via höjda premier får betala kostnaden för detta misslyckande.
Vi är övertygade om att införande av kontraheringsplikt inte skulle lösa problemet. Det som behövs är kraftfulla förstärkningar av rättsväsendet så att den brottslighet som drabbar småföretagare kan klaras upp i större utsträckning. När fler gärningsmän drabbas av påföljder verkar detta avskräckande och leder i förlängningen till minskad brottslighet. När brott klaras upp och lagförs har den drabbade småföretagaren dessutom större utsikter att få ersättning från den som orsakat skadan, nämligen i form av skadestånd från brottslingen.
Bortsett från trafikförsäkringssammanhang saknas internationell motsvarighet till våra regler om kontraheringsplikt. Grundsyftet med hela detta nya lagförslag sägs i propositionen vara att ge försäkringstagarna ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar.
Frågan är emellertid om en lagstiftning med sådan stark nationell särprägel som den nu föreslagna ligger i konsumenternas intresse. Regler som upplevs som alltför nationellt särpräglade, som t ex denna om kontraheringsplikt, riskerar att avskräcka utländska försäkringsbolag från att etablera sig på den svenska försäkringsmarknaden. Kanske väljer då det utländska bolaget att hellre avstå från att erbjuda försäkringar i Sverige. Följden av detta blir lidande konkurrens, högre priser och sämre produktutbud än vad som annars skulle kunna vara fallet. Trots det vällovliga syftet blir resultatet alltså betydande nackdelar för konsumenterna.
Nackdelar som de nu beskrivna har emellertid inte utretts. Vi finner det oansvarigt av regeringen att vidga kontraheringsplikten utan att ha utrett vilka konsekvenser, i form av ökade kostnader och annat, detta får för övriga försäkringstagare.
Som nämnts innebär kontraheringsplikten också att ett vidsträckt socialt ansvarstagande åläggs försäkringsbolagen. Därmed påtvingas privata försäkringsbolag såväl ansvar för regeringens misslyckade kriminalpolitik som för stora brister i de skattefinansierade socialförsäkringssystemen. Vi menar att detta är fel väg att gå. Regler om kontraheringsplikt passar illa in på en avreglerad och konkurrensutsatt marknad. En väl fungerande marknad med hälsosam konkurrens är det som bäst ger konsumenterna vad de behöver och vill ha: ett brett utbud av bra försäkringsprodukter till en rimlig premie. Därtill behövs en rejäl upprustning av rättsväsendet. Vi måste tryggt kunna lita på att vårt rättsväsende griper in när vi råkar ut för brottslighet. Dessutom borde regeringen redovisa vad vi har rätt att förvänta oss av våra skattefinansierade socialförsäkringssystem och för vilka situationer vi behöver förbereda oss genom att teckna privata försäkringar.
Kontraheringsplikt gör försäkringar dyrare och sämre.
Kontraheringsplikten bör inte utvidgas utan att konsekvenserna för detta utreds.
Var går gränsen mellan vad våra skattefinansierade socialförsäkringssystem skall omfatta och i vilka situationer vi behöver teckna privata försäkringar?
Småföretagare som utsätts för brottslighet behöver inte kontraheringsplikt - de behöver ett upprustat rättsväsende.
Privata försäkringsbolag kan inte bära ansvar varken för regeringens misslyckade kriminalpolitik eller för stora brister i de skattefinansierade socialförsäkringssystemen.
Reglerna om företagsförsäkring föreslås gälla all företagsförsäkring, det vill säga såväl när det stora företaget köper försäkring som när den lilla kvartersbutiken gör det.
När det gäller s k stora risker kan parterna emellertid avtala om att utländsk lag skall gälla för försäkringen. På så sätt kan utländska försäkringsbolag i praktiken konkurrera med svenska bolag utan att behöva ta hänsyn till de tvingande bestämmelserna i förslaget. Mot den bakgrunden anser vi att alla bestämmelser bör vara dispositiva, i varje fall beträffande försäkring av "stora risker".
Vidare introduceras i förslaget om företagsförsäkring att försäkringsbolaget skall tvingas tillhandahålla delar av den kompetens som den näringsidkande försäkringstagaren behöver vid slutande av försäkringsavtal som gäller rörelsen "om det inte kan antas att kunden saknar behov av informationen". Det gäller enligt förslaget till och med "information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet".
Denna rådgivningsliknande plikt hos den ena parten gentemot motparten är unik i svensk rätt när det gäller avtal mellan näringsidkare. Det finns åtskilliga andra avtal än försäkringsavtal som en näringsidkare behöver ingå genom sin rörelse och som får antas vara minst lika komplicerade för näringsidkaren. I de andra fallen tillämpas den grundprincip som sedan länge gäller i svensk rätt dvs att näringsidkaren på egen bekostnad (med skatteavdrag) förväntas skaffa sig den kompetens eller hjälp som han anser sig vara i behov av. Vi anser att anledning saknas att göra avsteg från denna princip på detta område och anser att den rådgivningsliknande plikt som enligt propositionen åläggs näringsidkaren bör avskaffas.
Liksom beträffande den kontraheringsplikt som gäller vid många konsumentskadeförsäkringar kan dessa avvikande företagsförsäkringsregler förväntas leda till att utländska försäkringsbolag undviker den svenska marknaden, vilket får till följd ett smalare utbud och högre priser på småföretagsförsäkring. Vi anser att alltför nationellt särpräglade regler, som dessa beträffande företagsförsäkring samt den ovan beskrivna kontraheringplikten, urholkar konkurrensen på försäkringsmarknaden och detta drabbar i slutänden konsumenterna.
Bestämmelserna om företagsförsäkring bör vara dispositiva, i varje fall beträffande försäkring av "stora risker".
Den rådgivningsliknande plikt som enligt propositionen åläggs näringsidkaren beträffande företagsförsäkringar bör avskaffas.
Nationellt särpräglade regler, som dessa beträffande företagsförsäkring och kontraheringplikt, bör undvikas - för att främja konkurrens.
Den föreslagna regleringen är mycket detaljerad såvitt gäller gruppförsäkring. Dessutom är reglerna i princip tvingande, vilket minskar utrymmet för konkurrensbefrämjande lösningar. Vidare riskerar detaljrikedomen i den nu föreslagna lagstiftningen att förhindra utvecklingen av nya försäkringslösningar.
Motivet till de föreslagna förändringarna sägs vara konsumentintresset. Vad som framstår som komsumentvänligt ur ett perspektiv kan emellertid vara allt annat än detta ur ett annat. Exempelvis föreslås en oinskränkt rätt till återupplivning inom tre månader efter uppsägning av försäkringen till följd av att premien inte betalats. En sådan regel medför risk för att systemet utnyttjas och att en försäkrad återupplivar försäkringen först efter att denne blivit sjuk. Även detta riskerar att resultera i höjda försäkringspremier.
Tanken med gruppersonförsäkringar är att till en förmånlig premie erbjuda samma grad av skydd till en grupp försäkringstagare. De nu föreslagna reglerna riskerar emellertid att försämra för konsumenterna och göra gruppförsäkringar dyrare i framtiden.
I sammanhanget skall understrykas att skyddsbehovet för den enskilde försäkringstagaren inte gör sig lika starkt gällande vid gruppförsäkringar som för en försäkringstagare som tecknar en individuell försäkring. Försäkringsgivarnas motpart när det gäller att förhandla fram gruppförsäkringar är nämligen i de flesta fall företrädare för en grupp med förhandlingsvana på samma nivå som försäkringsgivarna.
Detaljrikedomen i regleringen av gruppförsäkringar sätter försäkringstagarnas intressen av en kvalitetsmässigt godtagbar försäkring till rimlig premie på spel.
Utvecklingen inom EU inriktas för närvarande på att till utgången av 2005 uppnå en mer konkurrensutsatt avreglerad europeisk marknad för försäkringstjänster. En förutsättning för detta är att regelsystemen i de olika länderna visar en större överensstämmelse än idag. Man får alltså ta i beräkning att en del viktiga förändringar i de olika medlemsstaternas försäkringsrätt kommer att komma till stånd inom en inte alltför avlägsen framtid för att åstadkomma ett större mått av harmonisering. Det är inte orimligt att anta att detta kommer att leda till ytterligare förändringar även för svenskt vidkommande.
En omfattande reform som den nu föreslagna medför alltid kostnader. Kostnaderna måste emellertid stå i proportion till vad som uppnås med den nya lagen och hur lång tid den aktuella lagstiftningen kan förväntas gälla.
Kostnaden för implementeringen av nya regler i försäkringsbolagens praktiska verksamhet i form av bl.a. omskrivning av försäkringsvillkor, ändringar i datasystem och utbildningsinsatser beräknas uppgå till omkring 700-1.000 miljoner kronor. Denna kostnad kommer med all sannolikhet att drabba försäkringstagarna. En analys av hur detta kommer att drabba försäkringstagarna saknas.
Med hänsyn till de omfattande omställningskostnaderna anser vi det mycket anmärkningsvärt att någon mer omfattande internationell jämförelse och analys av väntade förändringar saknas i propositionen. Det är än mer anmärkningsvärt mot bakgrund av att regeringen själv i propositionen understryker betydelsen av en internationell jämförelse. Det skulle vara mycket olyckligt att inom loppet av några fåår ändra förutsättningarna för att meddela försäkring. Därför anser vi att utredningen snarast bör kompletteras med en mer omfattande internationell utblick för att i möjligaste mån undvika att förändringar onödigtvis tillkommer i efterhand, med de merkostnader och praktiska bekymmer detta skulle förorsaka.
Utredningen bör kompletteras med en analys av hur omställningskostnaderna driver upp kostnaderna för försäkringstagarna.
|
Stockholm den 17 september 2004 |
|
|
Inger René (m) |
|
|
Bertil Kjellberg (m) |
Henrik von Sydow (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |