Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om allmänproduktionen inom Sveriges Televisions och Sveriges Radios sändningar till minst 55 % skall produceras utanför Stockholm samt att distriktsverksamheten skall vara rustad med erforderliga produktionsresurser och reell beslutskapacitet.
Redan när TV 1 och TV 2 tilläts gå samman i ett företag, Sveriges Television, uttryckte statsmakten sin oro för att den regionala dimension som burit upp TV 2 skulle gå förlorad och ersättas av ett alltmer centralistiskt Stockholmsperspektiv. Därav följde kravformuleringar i sändningsvillkoren om att minst 40 % av allmänproduktionen, till vilken räknas egenproduktioner, produktionsutläggningar, samproduktioner samt förvärv inom programkategorierna Fakta, Fiktion, Musik och Nöje skulle produceras och/eller beslutas ute på de tio distrikten. Denna kvantifiering har under årens lopp ökat och för förra sändningsperioden och innevarande har 55 % gällt som riktmärke.
Även för Sveriges Radios programproduktion har detta riktmärke varit vägledande.
Men medan SR inte sett det kvantitativa målet som något produktionsmässigt problem, enär man förfogar över en mycket omfattande och stabil distriktsorganisation med 26 lokala stationer i P 4 nätet, har SVT hela tiden försökt ifrågasätta målet. Dels genom att ifrågasätta själva volymbegreppet och istället framhålla de kvalifikativa och kostnadsmässiga aspekterna, dels genom att hävda att ett kvantitativt mål kan konservera företagets organisatoriska struktur. Det senare har SVT-ledningen med all önskvärd tydlighet demonstrerat emot under det senaste året då hela distriktsorganisationen strukturerats om och trots starka protester från medarbetare, fackliga organisationer och politiskt förtroendevalda graderat ned fem distrikt till förmån för återstående fem.
SVT har också under årens lopp haft uppenbara svårigheter att leda i bevis hur 55-procentsmålet målet verkligen har efterlevts. Redovisningstekniska finurligheter har förekommit och möjligheten att kontrollera måluppfyllelsen är allt annat än enkel.
Regeringen skriver också därför i propositionen 2000/01:94, som ligger till grund för nuvarande sändningsvillkor, att "företaget bör lämna en mer klargörande redovisning av vad som kännetecknar den programproduktion som sker ute i landet, exempelvis på vilka sätt lokal och regional produktion och medverkande i denna faktiskt bidrar till att spegla förhållanden i hela landet". Hur företaget har efterlevt detta villkor är i skrivande stund oklart. Många frågor hopar sig. Hur redovisas till exempelvis den sena nyhetssändningen, där distrikten läser upp riksnyheter i ett komprimerat programblock?
Hela frågan om insyn och efterlevnadskontroll borde föranleda en ordentlig utvärderings- och forskningsinsats, där både universitet, Granskningsnämnden och Riksrevisionen kan medverka och SVT lämnar ut hela sitt beslutsunderlag för granskning. Den regionala och i förekommande fall lokala dimensionen har så pass stor betydelse för tilltron och ansvaret för public service att om inte den klart och tydligt uppfylls bör man överväga att åter skapa två fristående kanaler inom SVT där den ena har sin förankring och beslutskompetens helt förlagd till distrikten, precis som fallet var med TV 2.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Kenth Högström (s) |
|
|
Inger Lundberg (s) |
Tomas Eneroth (s) |