Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa systemet med TV-licens.
Alla som äger, hyr eller lånar TV-mottagare ska betala TV-avgift. TV-avgiften finansierar svensk public service, det vill säga Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio och Sveriges Radio. TV-avgiften är år 2004 beslutad att vara 1 872 kr per år, det vill säga drygt fem kronor per dag. Då upptäcktsrisken är minimal och det är näst intill omöjligt att döma ut straff för den som bryter mot påbudet att betala TV-avgift fortsätter problemet med att många underlåter att betala avgift. Lite förenklat kan man säga att ärliga TV-tittare med medelinkomst betalar en extra skatt om någon knapp procent.
Argumenten mot TV-avgift är många. Det viktigaste är sannolikt att även den som inte vill utnyttja de s.k. public choice-kanalerna, utan enbart se på kabel-TV eller satellitkanaler, ändå tvingas betala en avgift som går till att finansiera public service-utbudet. Också den som aldrig ser på TV måste betala avgift om han innehar en TV-mottagare.
Innehav av datorer med TV-kort, videoapparater med kanalväljare och DVD-spelare med möjlighet att ta emot markbundna sändningar är också licenspliktiga. Utöver det faktum att det är mycket svårt att kontrollera vem som innehar denna typ av utrustning är det dessutom tämligen olämpligt att ett statsföretag ska registrera vilka medborgare som innehar en viss datorutrustning.
Ett grundläggande villkor för att public service-uppdraget ska kunna utföras är att programföretagen kan upprätthålla en redaktionell självständighet och integritet i förhållandet till riksdag och regering, företag och ekonomiska intressen, de stora organisationerna samt andra makthavare. Om detta är de flesta överens. Finansieringen genom TV-avgifter påstås vara en av de åtgärder som garanterar självständigheten och sägs fungera som en buffert mellan programföretagen och riksdag och regering.
Ett alternativ med finansiering över statsbudgeten menar kritikerna utgör ett hot mot programföretagens integritet. Med denna logik är inte t.ex. förvaltningsdomstolarna med säkerhet opartiska när det gäller statsintresset gentemot den enskilde medborgaren.
På 1950-talet blev TV alltmer vanligt förekommande i de svenska hemmen. TV-licens infördes 1956. I början av 70-talet infördes ett färgtillägg för dem som hade färg-TV. Fram till slutet av 70-talet fanns både TV- och radiolicens. De som bara hade radio betalade endast radiolicens. De som innehade både TV och radio behövde bara betala TV-licens. År 1978 slopades den särskilda ljudradioavgiften och 1990 togs färgtillägget bort. Nu är det dags att slopa även TV-licensen!
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
Karin Granbom (fp) |