De senaste tio åren har varit tio förlorade år för Sverige. Våra gemensamma resurser har inte växt så mycket som skulle ha varit möjligt. Vår välfärd har blivit sämre. Kulturen har drabbats av nedskärningar, sänkt eller utebliven uppräkning av anslag, indragna anslagssparanden och liknande.
För 30 år sedan var Sverige bland de rikaste länderna i världen, i dag är landet fattigast i Norden. Effekterna av detta har gett utslag också på kulturens område.
Museernas samlingar förstörs. På grund av resursbrist kan museerna inte vårda sina samlingar på bästa sätt. Kulturarvet vittrar sönder alltmer för varje år.
Pensionsfrågorna olösta. Regeringen har inte tagit sitt ansvar. Kostnader har lagts över på institutionerna som inte fått kompensation fullt ut. Regeringens tillskott i årets förslag till budget är fortfarande för litet.
Prestigeprojekt tränger ut annat. Stora prestigebetonade projekt har trängt undan andra viktigare uppgifter inom kulturpolitiken, tvångsinförandet av digital-TV samt fri entré på 19 statliga museer.
Förändring är nödvändig. Sverige behöver en liberal kulturpolitik. I denna och andra motioner på kulturområdet presenterar vi våra förslag till en bättre kulturpolitik.
Sverige behöver en starkare kulturpolitik. Vi föreslår väsentliga förstärkningar av bidragen till den regionala kulturverksamheten, till museerna så att förstörelsen av vårt kulturarv kan upphöra och till folkbildningen. Vi tillskjuter medel för att lösa institutionernas ekonomiska problem så att pensionsfrågorna kan lösas.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 4
Liberal kulturpolitik 8
Frihet, mångfald och kvalitet 8
Kulturpolitikens mål 9
Jämställdhets- och minoritetsperspektiv i kulturlivet 9
Kulturen är en tillväxtfaktor 10
Kulturens villkor i samhället 11
Fri entré en gökunge för kulturen 11
Institutionernas hyresproblem 13
Kulturen behöver finansiering från flera håll 13
Inrätta fristående kulturstiftelser 14
Sponsring av kultur ska underlättas 15
Regionala kulturpengar 15
Statens kulturråd 16
Stärk scenkonsterna 17
Stärkt stöd till de nationella institutionerna 17
Drottningholms slottsteater 17
Pensionsåtaganden vid institutionsteatrarna 18
Öka stödet till de fria grupperna 18
Musikteatrar och orkestermusik 19
Nationellt viscentrum i Västervik 19
Värna det fria ordet 19
Kulturtidskrifternas situation 20
Främja läsandet 21
Avskaffa bibliotekslagen 21
Vårda kulturarvet 21
Satsning på museer 22
Prioritering av vissa mindre museer 23
Arkiv och elektroniska källor 23
En bevarandeplan för arkivalier 23
Dialektordboken 24
Stimulera barns och ungdomars kulturintresse 24
Fri entré på museer för barn och ungdomar 24
Musik- och kulturskolor 25
Det offentliga rummet 26
Inköp av konst 26
System för upphovsrättslig ersättning, stipendier och bidrag 27
Kunskap och bildning 27
Studi2eförbunden 28
Folkhögskolorna 28
Kultur för alla 29
Kultur och hälsa 29
Kultur- och språkstöd till invandrare och minoriteter 30
Samisk kultur och sametinget 30
Ökade resurser till trossamfunden 31
Övrigt 31
Baltic Sea Festival 32
Måltidens betydelse 32
Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet 32
Omvandling av myndigheten Levande historia 33
Riktlinjer för fonogramutgivningen 33
Slutord 33
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nya mål och mätbara delmål för kulturpolitiken i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av jämställdhets- och minoritetsperspektiv i kulturlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturen som tillväxtfaktor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning för att ta fram förslag till hur fristående kulturstiftelser kan inrättas och finansieras med medel från arbetsmarknadspolitiken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkning och omfördelning av medel till regional kulturverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansieringen av Kulturnät Sverige inte skall vara ett offentligt ansvar men att verksamheten kan drivas vidare i andra former.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Statens kulturråds verksamhet och anslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat stöd till nationalscenerna Operan, Dramaten och Dansens Hus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkt permanent stöd till Drottningholms teatermuseum.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en tydlig ekonomisk redovisning av hur pensionsåtagandena påverkat institutionsteatrarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödet till de fria teatergrupperna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna till att bygga upp ett nationellt viscentrum i Västervik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödet till kulturtidskrifterna och skapandet av en paraplyorganisation för att tillvarata kulturtidskrifters upphovsrättsliga intressen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkta bidrag till bibliotekens litteraturinköp samt upphörande av utgivning av vuxenlitteratur i En bok för alla.
Riksdagen avslår förslaget till ändring av bibliotekslagen (1996:1596).
Riksdagen beslutar att upphäva bibliotekslagen (1996:1596).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsningar på museernas kvalitet och samlingsvård i stället för fri entré.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en plan för hur staten kan stödja att museernas samlingar kan vårdas i framtiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överföring av delar av Riksutställningars uppgifter till regionala museer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidrag till Nordiska Akvarellmuseet och Marionettmuseet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstudie av hur en heltäckande arkivstrategi kan införas som är anpassad till den moderna digitala miljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell bevarandeplan och insatser för inventering m.m. av arkivalier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkra utgivningen av dialektordboken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera barns och ungdomars kulturintresse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erbjuda museer möjligheten till fri entré för barn och ungdomar upp till 19 år.
Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2005 för ramanslaget 28:15 Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön beställa konstverk som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 10 000 000 kr under 2006-2008.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om former för upphandling m.m. av offentlig konst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av systemen för stipendier, bidrag, upphovsrättsliga ersättningar och droit de suite.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studieförbundens bidrag och verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppvärdering av folkhögskolornas roll och förstärkning av anslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultur och hälsa. 2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultur och språkstöd till invandrare och minoriteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare resurser för att förstärka mångfalden i kulturlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till den samiska kulturen i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till trossamfunden.
Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag på en långsiktig finansiering av utgivningen av Svenska Akademiens ordbok.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidrag till Baltic Sea Festival.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om att göra Måltidens hus i Grythyttan till ett nationellt centrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om omvandling av myndigheten Levande historia till en stiftelse.
Riksdagen avslår regeringens proposition i den del som rör överflyttning av ansvaret för riktlinjer för stöd till produktion och utgivning av fonogram.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslags- |
Anmärkning |
|
25:1 Folkbildning |
2 635 231 |
31 000 |
Folkhögskolorna. |
|
27:1 Biografbyrån |
10 145 |
-3 500 |
Avskaffad vuxencensur. |
|
28:1 Statens kulturråd |
46 137 |
-5 650 |
Minskad verksamhet -6 mnkr, |
|
28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet |
197 991 |
33 000 |
Kompensation maa pensionsåtaganden, 10 mnkr, engångsåtgärder 20 mnkr, 3 mnkr inför mångkulturåret. |
|
28:5 Bidrag till Operan, Dramaten m.m. |
861 716 |
-3 000 |
Rikskonserter -10 mnkr, Operan och Dramaten +3 mnkr vardera och +1 mnkr Dansens Hus. |
|
28:6 Bidrag till regional kulturverksamhet |
742 152 |
30 000 |
Varav 5 mnkr till Göteborgsoperan. |
|
28:7 Vissa teater-, dans- och musikändamål |
138 828 |
23 000 |
Stödet till fria grupper 20 mnkr, Drottningholmsteatern, 1 till teatermuseet och 2 till föreställningsverksamheten. |
|
28:9 Litteraturstöd |
100 917 |
9 500 |
13 mnkr inköp av litteratur, |
|
28:10 Kulturtidskrifter |
22 650 |
3 000 |
Höjt produktionsstöd. |
|
28:15 Konst i den gemensamma miljön |
40 438 |
-7 000 |
Större ansvar tas lokalt och regionalt. |
|
28:20 Ersättningar och bidrag till konstnärer |
290 149 |
3 000 |
Nej till regeringens finansiering av rådgivning. |
|
28:21 Riks- och landsarkiven |
306 305 |
2 000 |
Förstudie arkiv av digitalt material. |
|
28:23 Språk- och folkminnesinstitutet |
29 797 |
2 000 |
Färdigställande av dialektordboken. |
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslags- |
Anmärkning |
|
28:25 Riksantikvarieämbetet |
192 703 |
-1 000 |
Full avgiftsfinansiering uppdragsverksamheten. |
|
28:28 Museimyndigheter |
865 631 |
-70 500 |
Nej till fri entré, -84,5 mnkr +3 mnkr Moderna museet, +11 mnkr bl.a. vård av samlingar. |
|
28:29 Museistiftelser |
219 361 |
-7 000 |
Nej till fri entré -12 mnkr, bl.a. vård av samlingar +5 mnkr. |
|
28:30 Regionala museer |
150 007 |
16 500 |
Bl.a. vård av samlingar. |
|
28:31 Vissa museer |
51 740 |
4 000 |
Bl.a. vård av samlingar. |
|
28:33 Riksutställningar |
45 185 |
-5 000 |
Minskad verksamhet. |
|
28:39 Stöd till trossamfunden |
50 750 |
10 000 |
Sjukhuskyrkan. |
|
Nytt |
1 000 |
Avtal för upphovsrättslig ersättning utvidgas till kulturtidskrifter. |
|
|
Nytt |
4 000 |
Bevarandeplan, vård av arkivalier m.m. |
|
|
Nytt |
24 000 |
Museer erbjuds att införa fri entré för barn och ungdom. |
|
|
Summa |
93 350 |
1 Yrkande 4 hänvisat till AU.
2 Yrkande 31 hänvisat till SkU.
3 Yrkande 36 hänvisat till NU.
I denna motion beskriver Folkpartiet hur kulturens villkor kan förbättras. Vi tar vår utgångspunkt i en liberal grundsyn. Kulturen erbjuder visioner, reflektion, fördjupning och livsglädje och utgör en grogrund för tolerans och skapande möten mellan människor. I motionen framställs även budgetyrkanden som motiveras i andra motioner.
Frihet, mångfald och kvalitet är grundprinciperna i den liberala kulturpolitiken. En framåtsyftande kulturpolitik, som skapar goda förutsättningar för ett fritt, utmanande och ständigt förnyande kulturliv, tillgängligt för alla, är nödvändig för ett gott samhälle.
Den enskilda människan är utgångspunkten för liberal tanke och politik. Hennes frihet, livskvalitet och utveckling är det centrala syftet. Kulturen erbjuder individen möjlighet till bildning, reflektion och personlig utveckling. Kulturen bidrar till nya sätt att förstå och påverka det samhälle vi lever i.
Frihetstanken är djupt förankrad i den liberala själen. Det handlar om frihet att uttrycka sig; frihet att utvecklas; frihet att röra sig över stora avstånd i tankarnas och drömmarnas värld; möjlighet att slippa instängdhet, begränsningar och trångsynta mönster för tanke och handlingar. För att fortsätta forma demokratin krävs ett levande offentligt samtal. Kultur i form av konst, litteratur och teater är ofta det som ger stoff, kunskap och inspiration till detta samtal.
Att kulturlivet är fritt från ingripanden och begränsningar är en förutsättning för att uppnå det livaktiga offentliga samtalet. Få områden lämpar sig så illa för lagstiftning och anvisningar som kulturen. Alla försök att med lagar snäva in kulturen, vars inneboende kraft finns just i att vara fri, dynamisk och ifrågasättande, måste avvärjas. Därför kan det vara speciellt viktigt att det som inte får allmänt gillande uttrycks. Så slipar vi våra argument eller finner att de inte bär. Frihet är en nödvändighet för ett levande kulturliv. Frihet innebär i grunden respekt för den konstnärliga kompetensen. Konsten har sin styrka i att vara en motvikt till makthavarna och till etablerade föreställningar om livet.
På många håll i världen är kulturlivet fortfarande inte fritt utan utsätts för politiska påtryckningar. Även om Sverige lyckligtvis är förskonat från detta, så finns det fortfarande mycket att göra för att främja vår kulturs frihet. Högt på dagordningen står att kämpa mot kulturens beroende av alldeles för få finansiärer och givare för att öka de ekonomiska resurserna.
De tre målen för vår liberala kulturpolitik - frihet, mångfald och kvalitet - är beroende av varandra. Frihet betyder bl.a. en konkret frihet att vända sig till flera och olika finansieringskällor. Mångfalden av finansieringsmodeller kan ge rum för en mångfald av olikartade produktioner och distributionsmodeller. Kvalitet föds just i det kraftfält i vilket mångfaldens skeenden fritt samspelar. Kvalitet, vad det gäller kulturverksamhet, kan bedömas dels utifrån skickligheten hos konstnären att gestalta det han eller hon vill, dels utifrån hur nyskapande det är, eller hur väl det anknyter till sådant som tidigare gjorts. Kvalitet måste bedömas efter objektiva kriterier, men eftersom konst ofta handlar om upplevelser går det inte att förbise den subjektiva värderingen av ett konstverk. Därför kan man inte sätta upp generella regler för vad som är kvalitet.
Kulturpolitiken är politikens mest ödmjuka gren, samtidigt som den är ett politiskt område som kräver energi och beslutsamhet. Den får och kan inte sträva efter att styra kulturlivets utveckling. Den ska däremot ge starka impulser, bestämt försvara de demokratiska principerna om tanke- och yttrandefrihet samt garantera förutsättningarna - ekonomiska och organisatoriska - för en sund vardag när det gäller produktion, distribution och mottagning av kultur. Därför måste kulturpolitiken struktureras av tydliga mål. Fler av de kulturpolitiska mål som riksdagen beslutade om 1996 har snarare karaktären av medel för kulturpolitiken än mål. Folkpartiet liberalerna föreslår därför att de nuvarande målen förändras för att uppnå större klarhet.
Målen för kulturpolitiken medger i liten utsträckning någon kvalificerad uppföljning av politikens resultat. Det måste kunna gå att avgöra om kulturpolitiken uppnått sitt syfte eller inte. Folkpartiet liberalerna föreslår därför att de nationella målen för kulturpolitiken, under den förnyelseprocess som vi föreslagit bör inledas, kompletteras med uttryckliga, mätbara mål för de enskilda kulturpolitiska insatserna.
Vad som här är sagt om kulturpolitikens mål och komplettering med mätbara delmål bör ges regeringen till känna.
Den vars livsvillkor aldrig speglas i det kulturella utbudet kan inte känna någon samhörighet med kulturen i det land hon lever. Om kulturen brister i bredd blir den likriktad och bidrar till utanförskap. Däremot kan kulturen, genom att uppvisa en mångfald och bredd i perspektiv, bidra till att överbrygga klyftor och betona det allmänmänskliga och enande snarare än det åtskiljande och särande.
Det finns en mängd faktorer som påverkar de generella livsvillkoren för en människa, såsom kön, etnicitet, yrke, social och ekonomisk bakgrund, sexuell läggning och ålder. Det är givetvis vare sig möjligt eller önskvärt att anslå några kvantitativa mål för hur stor del av produktionen inom ett visst område som riktas till en viss grupp. Däremot är det både möjligt och rimligt att diskutera hur de kulturpolitiska medlen används i förhållande till sådana faktorer. Här ställs frågor både om vem som producerar och för vems räkning; vem som är subjekt och vem som är objekt i förhållandet mellan kulturskapare och publik.
Förhållandet får inte fastna i det alltför vanliga kategoritänkandet där en viss del av resurser, tid och utrymme anslås åt "minoriteter" medan resten av utbudet fortfarande är dominerat av en tydlig normativitet i fråga om egenskaper som kön, etnicitet och demografi.
Detta är ett område av de allmänna kulturpolitiska målen som bör vara föremål för fördjupade studier och återkommande uppföljning. Vad som här sagts om uppföljning av jämställdhets- och minoritetsperspektiv i kulturpolitiken bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kulturen är en verksamhet med ett egenvärde, men det hindrar inte att man kan se klara kopplingar mellan ett vitalt och nyskapande kulturliv och den ekonomiska tillväxten. Det finns en föreställning om kultur och kommunikation som ett slags onödigt smycke, en marginell företeelse som kräver subventioner men aldrig ger vinst. Vi behöver ta till oss en helt annan syn. Att inte satsa på kulturen i dag betyder att stänga sig ute från morgondagens världsomfattande arbetsmarknad.
De nya informations- och kommunikationsmedierna blandar stillbild och text, rörlig bild och musik, grafik av hög konstnärlig kvalitet och dans eller annan form av kroppslig kommunikation. Helt nya medier med revolutionerande uttrycksmedel för kulturella upplevelser föds.
Sedan ABBA vann Eurovision Song Contest 1973 har en strålande framgångsrik musikindustri vuxit fram. Både musikindustrin och upplevelseindustrin är stora exportframgångar, där svensk musikexport endast överträffas av Storbritannien och USA. Svensk design uppmärksammas internationellt och ger svensk industri möjligheter att nå nya marknader. Även inom Sverige har olika former av kulturyttringar inneburit en god tillväxt utanför de stora städerna, t.ex. i Hultsfred och i Arvika. Festivaler och arrangemang som samlar folk kring film, musik och teater utgör en stark motor i berömda turistorters utveckling eller placerar tidigare okända små samhällen på de internationella resornas kartor.
För att nå detta krävs en god samhällelig kulturinsats, vilket kan jämföras med det offentligas ansvar för grundförutsättningarna i andra verksamheter, att genom utbildning, en fungerande "infrastruktur" och effektiva institutioner skapa bästa möjliga tillväxtbetingelser. Det finns många delar inom kulturen som stimulerar till kreativitet. Kommunala musikskolor likväl som ABBA och Roxette har betytt mycket för att grundlägga den svenska musikindustrins exportframgångar. Därtill kommer också att kunskap om vårt kulturarv är viktig, inte minst för ungdomar.
I Sverige lever dock kulturskaparna alltjämt under svåra omständigheter. De flesta människor som försörjer sig på att skriva, spela musik, måla, dansa eller spela teater är inte och kan inte bli fast anställda. Till och med de stora institutionerna har en i grunden svag ekonomi.
Åt de enskilda kulturskaparnas villkor ägnar Folkpartiet i år en särskild motion.
Kulturens allt överskuggande problem är ekonomin. De ekonomiska förutsättningarna är inte bara avgörande för mångfald och kvalitet i utbudet av kulturella aktiviteter utan de är också, som tidigare berörts, på ett djupare plan avgörande för om målsättningarna om en fri och obunden kultursektor ska vara verklighet eller tomma ord. Därför är inte bara storleken på de offentliga kulturanslagen viktiga, utan det är de samlade ekonomiska villkoren som är avgörande. Kulturpolitiken bör i princip vara generell. Selektiva urvalsprinciper måste tillämpas restriktivt.
Långsiktighet, effektivitet och kvalitetsmedvetande måste prägla politiken på kulturområdet i ännu högre grad än andra områden. Kulturverksamhet kräver längre planeringshorisont än många andra verksamheter. Det gäller förstås kulturskaparnas villkor, deras möjlighet till försörjning och deras utbildning. Det gäller också hela det rika kulturarv som skapar referensramar och utgångspunkter för dagens produktioner. Lika lite som man kan få fram en skolad operasångare genom en månads repetitioner kan man skapa en tradition som den som ger operan dess särskilda inramning och ställning, genom fläckvisa insatser under kort tid med osäker framtid. Det tar ofta tid att bygga kultur.
Folkpartiet vill därför se till helheten när de gäller de ekonomiska villkoren för kulturen. Att det är nödvändigt att prioritera mellan olika insatser inte bara på grund av deras angelägenhetsgrad utan också med ekonomiska realiteter i åtanke, är en bister verklighet. På samma sätt kommer människors vilja att betala för kulturella upplevelser liksom företags vilja att bistå med sponsring att påverkas av den allmänna ekonomiska konjunkturen. Av dessa skäl är det särskilt viktigt att staten har förmåga att prioritera det ingen annan kan väntas ta ansvar för.
Satsningen på fri entré på de statliga museerna har mycket riktigt blivit den gökunge i kulturbudgeten som Folkpartiet varnade för när förslaget först fördes på tal. Den tränger ut betydligt mer angelägna kulturpolitiska uppgifter. Det har inte heller hittills synts några tecken på att nya grupper besöker museerna för att det är gratis. Tyvärr gör regeringen, som vanligt frestas vi att säga, inga betydelsefulla satsningar på scenkonsterna, teater, musik eller dans.
Vi menar att det offentliga kulturstödet mot denna bakgrund bör förstärkas något samt ges en tydligare prioritering efter ovanstående principer. Inom ramen för hela utgiftsområdet anslår Folkpartiet för vart och ett av budgetåren 2005, 2006 och 2007 nära 100 miljoner kronor mer än regeringen. Vi föreslår också en rad omprioriteringar inom och mellan enskilda anslag.
Anslagsutvecklingen för 2006 respektive 2007 ser ut så här:
|
Anslag |
Regeringens förslag 2006 |
Anslagsför-ändring fp |
Regeringens förslag 2007 |
Anslagsför-ändring fp |
|
25:1 Folkbildning |
2 688 990 |
31 000 |
2 742 500 |
31 000 |
|
27:1 Biografbyrån |
10 300 |
-3 500 |
10 500 |
-3 500 |
|
28:1 Statens kulturråd |
46 500 |
-5 650 |
47 300 |
-5 650 |
|
28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet |
178 000 |
12 000 |
178 000 |
12 000 |
|
28:5 Bidrag till Operan, Dramaten m.m. |
881 200 |
-3 000 |
900 400 |
-3 000 |
|
28:6 Bidrag till regional kulturverksamhet |
763 200 |
30 000 |
784 500 |
30 000 |
|
28:7 Vissa teater-, dans- och musikändamål |
138 800 |
23 000 |
138 800 |
23 000 |
|
28:9 Litteraturstöd |
100 900 |
9 500 |
100 900 |
9 500 |
|
28:10 Kulturtidskrifter |
22 700 |
3 000 |
22 700 |
3 000 |
|
28:15 Konst i den gemensamma miljön |
40 400 |
-7 000 |
40 400 |
-7 000 |
|
28:20 Ersättningar och bidrag till konstnärer |
296 000 |
3 000 |
301 900 |
3 000 |
|
28:21 Riks- och landsarkiven |
312 400 |
2 000 |
317 800 |
0 |
|
28:23 Språk- och folkminnesinstitutet |
30 000 |
2 000 |
30 500 |
2 000 |
|
28:25 Riksantikvarieämbetet |
194 400 |
-1 000 |
197 700 |
-1 000 |
|
28:28 Museimyndigheter |
876 400 |
-71 500 |
891 900 |
-72 500 |
|
28:29 Museistiftelser |
223 800 |
-7 000 |
228 300 |
-7 000 |
|
28:30 Regionala museer |
154 600 |
16 500 |
159 200 |
16 500 |
|
28:31 Vissa museer |
52 800 |
4 000 |
53 800 |
4 000 |
|
28:33 Riksutställningar |
45 700 |
-5 000 |
46 400 |
-5 000 |
|
28:39 Stöd till trossamfunden |
50 800 |
10 000 |
50 800 |
10 000 |
|
Nytt: Avtal för upphovsrättslig ersättning utvidgas till kulturtidskrifter |
0 |
8 000 |
0 |
10 000 |
|
Nytt: Bevarandeplan, vård av arkivalier m.m. |
0 |
6 000 |
0 |
6 000 |
|
Nytt: Museer erbjuds att införa fri entré för barn och ungdom. |
0 |
24 000 |
0 |
24 000 |
|
Summa UO 17 |
80 350 |
79 350 |
På ett flertal ställen i budgetpropositionen för 2005 finns negativa siffror för pris- och löneomräkning. För ett antal institutioner har det att göra med fallande hyrespriser på hyresmarknaden. Att institutionernas hyreskostnader är så pass stora att sjunkande hyrespriser får ett så starkt genomslag i PLO, är i sig kanske ofrånkomligt i många verksamheter som är inhysta i ändamålsfastigheter i storstäder. Detsamma gäller så klart också när hyrorna stiger. Men vi vill invända mot förfarandet att regeringen räknar ned budgetanslagen innan hyran verkligen sänkts. De flesta berörda institutioner har staten som hyresvärd genom Statens fastighetsverk. Om staten, i sin roll som hyresvärd, inte är lika snabb att sänka hyran som staten, i rollen som anslagsgivare, är med att sänka anslaget såär det i första hand institutionerna som hamnar i kläm.
Folkpartiet liberalerna menar att det snarare ger institutionerna större incitament att hålla hyreskostnaderna låga om de får behålla effekten av en hyressänkning budgetåret ut. Att sänka anslagen innan parterna ens enats om att inleda förhandlingar om hyressänkningar kan i många fall innebära att man i realiteten tvingas omprioritera medel från verksamheten till hyreskostnader. Budgetpropositionens mål för institutionen kan alltså vara ohållbara och underfinansierade redan innan de är beslutade.
Regeringen beslutade redan 2001 att kostnadshyressättning ska gälla för till exempel Operan, Dramaten, Historiska museet och Nationalmuseum, vilket inte kommit att gälla på grund av en konflikt med Statens fastighetsverk om underhåll. Det är ett exempel på hur segslitna tvister om hyresvillkoren kan bli.
Att skapa utrymme för kvalitetskultur i hela landet är en viktig kulturpolitisk uppgift. Frihetens och mångfaldens krav när det gäller finansiering av kultur berör två viktiga element i kulturens arbetsprocess: finansiering av verksamhet - investeringar och täckning av löpande kostnader - och finansiering som ger fria kultur- och konstproducenter rimliga förutsättningar att leva på sitt yrke.
Det offentliga stödet till kulturen måste komma från både stat, regioner, landsting och kommuner. Ett alltför starkt beroende av få finansiärer riskerar att leda till likformighet. Alla offentliga aktörer har ansvar för att skapa goda möjligheter för ett rikt kulturliv med både bredd och djup.
Det offentliga ekonomiska kulturstödet, framför allt det nationella, bör främst riktas mot det professionella kulturlivet. Detta kulturstöd måste också präglas av långsiktighet. En liberal uppgift i alla kommuner är att ta ansvar för att medborgarna får en god tillgång till ett rikt kulturliv.
Kulturlivet kan i viss utsträckning fungera på de villkor som marknaden skapar, men kultur enbart utlämnad till marknadens krafter blir fattig. Det är viktigt att offentligt stöd inte minskas eller t.o.m. dras in om sponsring säkras för en viss verksamhet. Långsiktigheten får inte omintetgöras av en kortsiktig möjlighet att spara eller omfördela pengar. Samtidigt är det givetvis på lång sikt rationellt att minska stödet till sådana kulturyttringar som genom marknadsmässiga intäkter kan bära en större del av sin egen kostnad.
I dag är det närmast regel att kulturprojekt på alla nivåer söker många bidragsgivare och tvingas till en omfattande administrativ apparat för att redovisa hur de olika bidragen utnyttjats. Här innebär de förslag Folkpartiet liberalerna företräder - fristående kulturfonder, starkare regionalisering av kulturmedlen och tydligare regler för sponsring - en avsevärd lättnad för projektproducenter och kulturskapare. Fler men större bidragsgivare som kan ha olika inriktning kan göra det möjligt att söka färre men generösare och mer långsiktiga bidrag.
Stiftelsen Framtidens kultur skapades av medel från löntagarfonderna som ett självständigt organ för att uppmuntra förnyelse av kulturlivet. Tyvärr förfelades målet genom att den senare tillträdande socialdemokratiska regeringen sänkte de offentliga kulturanslagen i motsvarande mån.
Vi är medvetna om att intentionen är att Stiftelsen Framtidens kultur ska avvecklas i sinom tid, men det är viktigt att det även i framtiden finns en verksamhet med likartade fria möjligheter till ekonomiska insatser för kulturen, helt oberoende av staten eller statens myndigheter. Vi menar därför att kulturen för att säkra en långsiktighet och mångfald måste ha flera finansiärer. Staten har en roll att fylla, sponsring är viktig - men de självständiga kulturstiftelserna vi föreslår kan trygga kulturens möjlighet att säkra finansiering för projekt som varken ryms i den för tillfället rådande kulturpolitiska opinionen eller som kan komma i åtnjutande av företagssponsring.
För att kunna fullgöra denna roll måste stiftelserna byggas upp med ett betryggande grundkapital. Detta är något som tar tid. Folkpartiet förordar att stiftelserna byggs upp genom att de medel som i dag brukas för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom kultursektorn successivt styrs om till kulturstiftelserna. För den fattiga kulturen har arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan under en längre tid utgjort ett slags konstgjord andning, en smygvariant av finansiering. På papperet står det att skådespelarna, dansarna eller bildkonstnärerna är arbetslösa och att de därför är berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. I verkligheten fortsätter många av dessa förmodade arbetslösa att intensivt arbeta mot minimal betalning och med få chanser att nå ut till den publik som kan ha glädje av deras arbete.
I de fristående kulturstiftelserna kommer de till användning för att finansiera kulturaktiviteter, vilket ökar sysselsättningen inom kultursektorn effektivare och direktare än arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram.
Likaså måste frågor om hur styrelserna för dessa stiftelser tillsätts lösas, så att de både står fria från alltför starka särintressen och från att bli ytterligare en förlängd arm för regeringen. Därför bör riksdagen av regeringen begära att en utredning tillsätts som tar fram förslag om hur sådana fristående kulturstiftelser kan inrättas och finansieras.
Det är nödvändigt att Sverige får mer aktiva medborgare och företag vad gäller att långsiktigt stödja kulturlivet. I dag motverkar regeringens politik att sponsringen ökas och blir stabilare såväl för dem som sponsrar som för dem som blir sponsrade.
I den nyligen avlämnade skrivelsen "Avdrag för s.k. sponsring" (2003/04:175) menar regeringen att ingen förändring behöver göras i lagstiftningen utan föreslår i stället att Skatteverket ska utforma rekommendationer på området. Detta är ytterst otillfredsställande. Regeringen sviker kulturinstitutionerna kraftigt. Argumentationen i skrivelsen om varför ingen lagändring föreslås är synnerligen luddig och motsägelsefull. Undanflykterna och hindren för regeringen är många. Regeringens förslag att Skatteverket ska utforma rekommendationer är inte tillfyllest. Reglerna blir fortsatt otydliga och oförutsägbara.
Speciellt allvarligt är detta paradoxalt nog för statens egna institutioner som i dag är beroende av sponsring p.g.a. snål medelstilldelning från riksdagsmajoriteten. Statens institutioner bör få medel så att de klarar sin verksamhet, men sponsring bör också uppmuntras.
Folkpartiet föreslår i sin motion, med anledning av skrivelsen, att en ändring görs i lagen så att skatteavdrag till hundra procent blir möjligt för företag även vid sponsring till kultur. Detta ska också gälla all sponsring som bara ger indirekta motprestationer, t.ex. att sponsorn får rätt att dra nytta av en kulturinstitutions image. (Därför finns här ingen anledning att upprepa detta yrkande.)
Folkpartiet ser det som avgörande att det finns ett livaktigt kulturliv på det lokala och regionala planet. 1974 tog staten, efter ett enigt riksdagsbeslut, ett samlat ansvar för utvecklingen av den regionala kulturen och i det beslutet fanns många bra intentioner, samtidigt som det var en vidgning av statens ansvarsområde. Inte minst innebar det ett ökat stöd till regionerna, men styrningen var hård. Modellen var att "satsar ni en krona, så satsar staten en krona". Och det stimulerade, för man ville ju få tag i statens pengar till den egna regionen.
Efter snart 30 år kan man konstatera att regionernas kulturansvar utvecklats mycket positivt, och det är en livaktig verksamhet på de flesta håll. Det innebär också att det inte behöver finnas samma styrning längre från statsmaktens sida och det pågår också försök med s.k. kulturpåse i region Skåne. Det innebär att regionen själv får en större möjlighet att avgöra inom vilka områden kulturpengarna ska användas. Det är rimligt att denna utveckling fortsätter.
I syfte att omfördela statliga medel för att ytterligare stärka regionala kulturverksamheter föreslår Folkpartiet liberalerna att bidragen till den regionala kulturverksamheten ökas med 46,5 miljoner kronor årligen. Detta fördelar sig på en ökning av bidragen till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner med 30 miljoner respektive en ökning av bidragen till regionala museer med 16,5 miljoner kronor. Av ökningen på anslaget 28:6 avsätts 5 miljoner kronor till Göteborgs-Operan, och resterande medel fördelas mellan länsmusiken och de regionala teatrarna.
Vad som här sagts om en förstärkning av bidragen till regional kulturverksamhet bör riksdagen ge regeringen till känna.
Omfördelningen av 46,5 miljoner kronor till regional kulturverksamhet innebär i sin tur att Statens kulturråds verksamhet bör kunna minskas. Folkpartiet föreslår att anslaget till Statens kulturråd minskas med 6 miljoner kr.
Utöver denna minskning ser vi till vår glädje att regeringen efter flera år gått oss till mötes i fråga om att finansieringen av Kulturnät Sverige inte kan anses som en statlig angelägenhet. Verksamheten och den kunskapsbas den bygger på bör finnas kvar, men det bör inte längre drivas med offentliga medel. Eventuellt kan verksamheten överföras till den privata sektorn, eller drivas vidare genom annonsfinansiering. Även om regeringen inte gör någon motsvarande sänkning av anslaget till Kulturrådet, vidhåller vi att det kan sänkas med ytterligare 2 miljoner kronor med anledning av detta.
Kulturrådets fördelar en rad olika stöd och bidrag. I dag får Kulturrådet i en del fall använda medel från bidragsanslagen till sin administration. Förfarandet liknar det som finns när en rad privata rättssubjekt som branschorganisationer, stiftelser, föreningar eller aktiebolag inträder i en kulturpolitisk roll som fördelare av olika statliga stipendier, bidrag eller stöd. Då har de i enlighet med lagen om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde (1992:318) rätt att lyfta ersättning för de administrativa kostnaderna för detta, inom samma anslag. Den ordningen kan från liberala utgångspunkter endast till nöds accepteras som en konsekvens av den förhärskande korporativa strukturen inom kultursektorn, av pragmatiska skäl. Det är inte acceptabelt att en myndighet som får ett direkt anslag av staten för sin verksamhet dessutom tar pengar som rimligen bör användas för bidragsanslagets ändamål.
För Statens Kulturråd försiggår detta såvitt vi vet under anslagen 28:6, 28:7 och 28:9 med ett sammanlagt belopp om 2,35 miljoner kronor. De ovan uppräknade besparingarna bör därför räknas ned med detta belopp. Medlen som i dag disponeras av Kulturrådet kvarstår inom respektive anslagsområde för att fördelas inom ramen för det huvudsakliga syftet med bidraget. Netto föreslår Folkpartiet alltså att anslaget till Statens Kulturråd minskas med 5,65 miljoner kronor.
Vad som här sagts om Statens Kulturråd bör ges regeringen till känna.
Scenkonsterna - teater, musik och dans - är centrala för kulturen. De har vissa gemensamma drag, men är samtidigt också olika. Gemensamt för dem är bland annat att de som regel utövas inför publik, kräver en lång tid av förberedelser för varje uppsättning och anpassade lokaler: scener. Dessa förutsättningar ger upphov till en rad problem som är unika för scenkonsterna inom kulturens område.
En nationalscen för opera, teater eller balett ska vara ett internationellt, mångkulturellt centrum där det spelas på olika språk, i olika traditioner och där musiken, scenbilden, dramatiken och dansen överskrider alla språkliga och kulturella gränser.
Nationalscenerna Dramaten och Operan har staten som huvudman. Det är staten som har utformat och beskrivit deras uppdrag. Operan och Dramaten har ett konstnärligt ansvar på samma sätt som nationalscener i andra länder.
Det konstnärliga utvecklingsarbetet på teaterns, dansens och operans områden vilar i stor utsträckning på nationalscenerna. Det är viktigt att de har reella möjligheter att genomföra gästspel och turnéer både i Sverige och i andra länder. Självfallet har nationalscenerna också en stor inspirerande betydelse för den konstnärliga utvecklingen vid andra teatrar både inom landet och utomlands.
Nyskapade verk har sin självklara plats vid nationalscenerna och det uruppförs varje år flera betydande verk av svenska dramatiker och kompositörer vid Dramaten respektive Operan. Man producerar även barn- och familjeklassiker och anordnar speciella visningsföreställningar för barn.
Att borga för hög kvalitet och våga nya djärva konstnärliga satsningar ingår i nationalscenernas uppdrag.
Både Operan och Dramaten har otillräckliga resurser. Folkpartiet föreslår att ytterligare 3 miljoner kronor avsätts till respektive institution.
Dansens hus har gett dansen den fasta scen den så väl behöver. Dansens hus är en nationell institution, men verkar utifrån sina två scener i Stockholm. Verksamheten har tillfört danskonsten i Sverige mycket. Redan från början har Dansens hus medverkat i flera projekt för att utveckla och sprida dansen som konstart i Sverige. Verksamheten är således mycket värdefull. Löne- och pensionskostnaderna har dock ökat kraftigt, och därför föreslår Folkpartiet att det statliga anslaget ökar med en miljon kr.
Sedan Drottningholm 1991 blev erkänt som världsarv har det internationella intresset för Drottningholms slottsteater ökat påtagligt. Drottningholmsteatern är unik i världen eftersom den är fullständigt intakt sedan den byggdes på 1700-talet. Man bedriver också en föreställningsverksamhet som ligger på högsta internationella nivå. För att detta ska vara möjligt i fortsättningen, måste anslagen höjas.
Under åren 1999-2004 har regeringen beviljat ett årligt engångsbidrag om en miljon kronor vilket inte har kompenserat det minskade realvärdet sedan 1992. Utöver de kostnadsökningar som kan mätas i konsumentprisindex har gager och löner ökat betydligt. Som regeringen själv konstaterar i propositionen har det bedrövliga resultatet av denna gradvisa urholkning gett upphov till kraftig debatt i såväl medierna som riksdagens kammare. Brutalt konstaterar dock regeringen att "det är styrelsens ansvar att göra nödvändiga prioriteringar". Engångsbidraget om en miljon kronor beviljas däremot lyckligtvis även för 2005.
Att regeringen fortsätter att ge engångsanslag år efter år till en unik verksamhet inom ett av Sveriges världsarv, när det trängda ekonomiska läget är känt, kan inte annat än betraktas som ett totalt frånträdande av ansvar. Folkpartiet liberalerna föreslår att det årliga extraanslaget görs permanent samt att ytterligare ordinarie medel anvisas så att totalt sett 2 miljoner kronor tillförs föreställningsverksamheten och 2 miljoner till Teatermuseet.
Vad som här har sagts om Drottningholms teatermuseum bör riksdagen ge regeringen till känna.
Under senare år har ekonomin vid många av de statligt finansierade institutionsteatrarna försvagats. Problemet beror bland annat på att regeringen inte fullt ut räknat upp anslagen för att kompensera för ökade kostnader vid införandet av det nya pensionssystemet och de premieåtaganden institutionsteatrarna övertog ansvaret för 2001. Regeringens föreslagna tilldelning av 5 miljoner kronor extra årligen och 20 miljoner kronor retroaktivt är klart otillräcklig. Samtidig råder en oklarhet om vad den faktiska kostnaden uppgår till, och beräkningsgrunder från Statens pensionsverk har inte redovisats. Folkpartiet anvisar med anledning av detta en ytterligare förstärkning av anslaget 28:2 med 10 miljoner kronor årligen. Vi föreslår också en ökning av beloppet för den retroaktiva kompensationen för kostnader under 2001-2004, med 20 miljoner kronor. Riksdagen bör också begära att regeringen återkommer med en tydlig ekonomisk redovisning av hur pensionsåtagandena påverkat institutionsteatrarna.
De fria grupperna är en stor tillgång för svenskt teaterliv. De utgör ett viktigt komplement till institutionsteatrarna och är konstnärligt berikande för hela teatersektorn. De fria grupperna mottar statliga bidrag motsvarande ungefär 3 procent av det samlade statliga stödet till teatern. De har länge levt under stark ekonomisk press. Det är särskilt svårt för de fria teatergrupperna att tillgodose behovet av fortbildning för skådespelare, regissörer och annan personal.
Liksom institutionsteatrarna har de fria grupperna påverkats av förändrade pensionsvillkor. Som den ojämförligt största bidragsgivaren till de fria grupperna bör staten ta ansvar för att de får kompensation för ökade kostnader inom det nya pensionssystemet.
Folkpartiet liberalerna vill stärka de fria gruppernas anslag med 20 miljoner kronor mer än regeringen för 2004. Fördelningen av resurser mellan de fria grupperna bör göras med såväl kvalitetsmässiga som geografiska hänsyn. Detta bör ges regeringen till känna.
Länsmusiken svarar för den största delen av det professionella konsertutbudet i respektive region. Som redan nämnts föreslår Folkpartiet här en väsentlig omfördelning av resurser för att stärka den regionala kulturverksamheten.
Den svenska visan sitter djupt i folksjälen och är en viktig del av vårt kulturarv. Det finns mängder av olika slags visor och de följer oss hela livet, från vaggvisor till visor som sjungs vid begravningar.
Det är också intressant att se att det anordnas ett stort antal visfestivaler i Sverige varje år. Några orter är Märsta, Finspång, Munkedal och Falkenberg, men framför allt upprätthålls vistraditionen vid Västerviks Visfestival. Den hölls i år för 39:e gången och är älskad av både artister och publik.
Det är nu dags att gå vidare för att bevara och utveckla visan i Sverige och det finns ingen ort som kan vara mer lämpad för det än Västervik. Där bör finnas förutsättningar för att bygga upp ett nationellt kunskapscentrum kring visan. Det innebär att dit kan viss utbildning koncentreras, kunskaper samlas och forskning bedrivas.
Vi föreslår således att riksdagen tillkännager för regeringen att regeringen utreder möjligheterna till att bygga upp ett nationellt centrum för visan i Västervik.
Det fria ordet är navet i en liberal kulturpolitik. Litteraturen är en unik källa till kunskap, förståelse och fördjupning. I denna tid av blixtsnabba förändringar erbjuder boken en fristad för eftertanke och stillhet. Vid sidan av nyhetstelegrammen som flimrar förbi på TV-rutan erbjuder kulturtidskrifterna möjligheten att föra ett samtal med både bredd och djup. Dagspressens roll som förmedlare av nyheter och arena för den offentliga debatten är stadd i förändring, men inte mindre viktig. Bibliotekens roll i att göra det skrivna ordet tillgängligt i samhället är central.
Kulturtidskrifternas roll är att främja utbytet av idéer och stimulera en djupare reflektion kring samhällets och kulturens utveckling. För detta finns ett statligt stöd till produktion och utveckling av kulturtidskrifter. Ett visst stöd till bibliotekens prenumerationer utgår också.
Vi ser med glädje att regeringen beslutat föreslå en ökning av stödet till kulturtidskrifterna. Folkpartiet påtalade i förra årets motion att det var stora problem med distribution och lösnummerförsäljning för smala ekonomiskt icke bärkraftiga kulturtidskrifter. Regeringens förslag kan bidra till att underlätta denna situation.
Folkpartiet liberalerna vill ändå vidhålla förslaget om att öka anslaget till stöd till kulturtidskrifter med 3 miljoner kronor på produktionssidan. Detta kan medge såväl en uppräkning av stödet till de tidskrifter som befinner sig inom systemet som en viss utökning av antalet titlar som beviljas stöd.
För att ytterligare fördjupa det utvecklade och reflekterande samtalets möjligheter har framförts förslag om inrättande av fonder för en sekundär upphovsrättslig ersättning som till exempel Bonus Presskopias avtal med skolor, företag och myndigheter.
Kopiering av artiklar ur kulturtidskrifter har hittills inte ingått i systemet. Dagstidningar och kommersiellt bärkraftiga tidskrifter gör det genom respektive branschorganisationer. Överlappningen med de kulturtidskrifter som beviljas bidrag genom kulturrådet är minimal, endast fyra fall kunde konstateras för bidragsbeviljade kulturtidskrifter under 2004. Medlemskap i en branschorganisation förutsätter att tidningen har den ekonomiska möjligheten att betala en årlig medlemsavgift och en serviceavgift, vilket många kulturtidskrifter inte har i dagsläget.
Med beaktande av vad som på annan plats i denna motion sägs om en översyn av avtalsvillkoren och förutsättningarna för Bonus Presskopias avtal, föreslår Folkpartiet liberalerna därför att Kulturrådet ges i uppdrag att tillsammans med förslagsvis Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter skapa en paraplyorganisation som kan tillvarata kulturtidskrifternas upphovsrättsliga intressen som part till detta avtal. För detta anslår vi en miljon kronor under 2005 som ska täcka kostnader för uppstart och uppbyggnad av denna organisation. För år 2006 och 2007 anvisar vi medel för att kompensera skolor, universitet med mera för högre kostnader i Bonus Presskopia, 8 miljoner respektive 10 miljoner kronor. Vad den slutliga kostnaden kommer att bli är inte känt i dagsläget, varför medlen utgör en reservation. En lämplig schabloniserad beräkningsgrund måste tas fram under uppstarten.
Vad som här har sagts om stödet till kulturtidskrifter och skapandet av en paraplyorganisation för att tillvarata kulturtidskrifters upphovsrättsliga intressen inom Bonus Presskopia bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det behövs satsningar på litteratur och läsande eftersom läsandet och läsförståelsen minskar i dag. Bibliotek är en kulturinstitution och kunskapsbank som har fortlevt genom årtusenden. I kommuner och kommundelar fungerar de som lokala kulturcentrum och har en nyckelfunktion när det gäller att motverka segregation och kunskapsklyftor. Vi slår vakt om alla människors möjlighet till kostnadsfria boklån ur ett rikt bestånd.
Folkpartiet vill ge folk- och skolbiblioteken ytterligare 13 miljoner kronor i utökade resurser för bokinköp. Biblioteken på små orter bör prioriteras.
En del av medlen skulle kunna användas till att skapa en bättre balans i bibliotekens spegling av samhällsfrågor. I deras, för demokratin så utomordentligt viktiga, uppgift att vara en källa till kunskap om skeenden och företeelser i vår omvärld kan dessvärre en medborgare inte alltid vänta sig att finna ett åsiktsneutralt urval av titlar, som en undersökning av utbudet på landets bibliotek nyligen har visat.
Satsningen finansieras delvis genom att En bok för alla koncentrerar sig enbart på utgivningen av barn- och ungdomslitteratur och upphör med vuxenutgivningen. Det finns inte samma behov av en subventionerad vuxenutgivning nu när bokmomsen glädjande nog har sänkts. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I budgetpropositionen framlägger regeringen förslag om att pålägga biblioteken och deras huvudmän ytterligare byråkratiska formaliteter rörande samverkan och framtagande av planer för verksamheten. Detta är ett utslag av övertro på centraliserad politisk detaljstyrning. Hela bibliotekslagen är ett utslag av misstro mot den kommunala självstyrelsen. Den riskerar att få till effekt att verksamheten fördyras och motverkar kommunernas möjlighet att bedriva en verklighetsanpassad verksamhet fokuserad på bibliotekens egentliga syfte. Regeringens förslag om ändring av bibliotekslagen (1996:1596) bör avvisas. Riksdagen bör i stället besluta att upphäva samma lag.
Att vårda kulturarvet innebär att bevara kunskap, idéer, föremål och miljöer som speglar äldre tiders livs- och samhällsformer. Kulturarvet ger perspektiv på vår samtid, nya idéer om hur vi kan forma vår framtid samt styrka att möta det nya och främmande.
Sverige har länge brustit i vården av detta arv. Sådana försummelser är oåterkalleliga. Stora kulturvärden är i dag hotade av utplåning till följd av ett eftersatt underhåll. Därför måste en förbättring ske. Det finns ett stort behov av kompetent personal för att inventera, vårda och göra samlingar tillgängliga.
Museerna är en del av vårt gemensamma minne. Museerna utvecklar och förmedlar kunskap, bjuder upplevelser för alla sinnen och levandegör historien. Vid sidan av biblioteken är museerna den vanligaste kulturinstitutionen i kommunerna. Denna skatt måste bli mera synlig och utvecklingsmöjligheterna förbättras.
Folkpartiet liberalerna föreslår stora förstärkningar jämfört med regeringen när det gäller stödet till museerna. Totalt sett, inräknat stöd till statliga museer såväl som regionala och speciella museer, lägger vi i denna motion fram förslag som innebär att museisektorn får ett tillskott om 41,5 miljoner kronor. (11 miljoner till de statliga museimyndigheterna, 3 miljoner specialdestinerat till Moderna Museet, 5 miljoner till de statliga museistiftelserna, 16,5 miljoner fördelas till de regionala museerna och 4 miljoner används för att öka anslaget för bidrag till vissa museer, utöver den anvisade permanenta förstärkningen till Drottningholms Teatermuseum.)
Detta menar vi väl rymmer väsentliga kvalitetshöjningar och särskilt insatser för vård av de eftersatta samlingarna. Dessutom måste satsningar göras för att garantera säkerheten på museerna. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en plan för hur samlingarnas eftersatta underhåll ska åtgärdas och hur de ska vårdas i framtiden.
För att finansiera detta avvisar vi regeringens kritiserade förslag om att tvinga på museerna fri entré. Förutom de ovan uppräknade satsningarna återkommer vi nedan med förslaget att anvisa 24 miljoner kronor till en möjlighet för alla offentligfinansierade museer att i stället ha fri entré för barn och ungdom upp till 19 år.
Vidare bör Riksutställningars uppdrag att producera utställningar kunna överföras på de större kommunala och regionala museerna. Riksutställningar ska i stället koncentrera sig på att biståövriga delar av museiväsendet genom att aktivt medverka till att produktioner från andra museer når så långt ut i landet som möjligt. En annan viktig uppgift är att hjälpa till med internationella kontakter och att få verksamhet in i och ut ur landet. Uppdrag och resurser för produktion av utställningar överförs till kommunala och regionala museer. För detta ändamål bör anslaget till Riksutställningar minskas med 5 miljoner kr.
Vad som här har sagts om satsningar på museernas kvalitet och samlingsvård i stället för fri entré bör riksdagen ge regeringen till känna.
Nordiska Akvarellmuseet är en gemensam satsning av den ideella organisationen Nordiska Akvarellmuseet, Västra Götalandsregionen och Tjörns kommun. Projektet har rönt stort intresse i hela Norden. Museet, som invigdes 2000, är det första i sitt slag i Europa och har stor kulturpolitisk betydelse. På kort tid har museet etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution. Det bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och tar här ett ansvar som närmar sig det man förväntar sig av de statliga museerna. Det är viktigt att Sverige markerar sin positiva inställning till både museet och den övriga verksamheten genom att staten medverkar till driften av verksamheten via statsbidrag direkt från statsbudgeten. Folkpartiet föreslår därför att Nordiska Akvarellmuseet erhåller 2 miljoner kronor i statsbidrag från och med år 2005 inom ramen för anslaget Regionala museer.
Folkpartiet föreslår en ökning av anslaget till Marionettmuseet med 500000 kr inom ramen för det ökade anslaget till Regionala museer.
Vad som här sagts om bidrag till Nordiska Akvarellmuseet och Marionettmuseet bör riksdagen ge regeringen till känna.
Väsentliga delar av kulturarvet ska göras tillgängliga i elektroniska nätverk. Varje dag läggs nya delar till vårt gemensamma kulturarv. Den nya tekniken gör att invånare som är intresserade av arkivmaterial, t.ex. för släktforskning, på ett helt nytt sätt själva kan arbeta med materialet. Den allt snabbare datoriseringen kan dock också vara ett hot. Skriftlig information försvinner och hamnar i stället i datorer via e-post som sedan raderas. Ett tomrum i kulturarvet uppstår.
Frågor som rör arkivering av elektroniska källor har nu börjat studeras. Kungliga Biblioteket har fått i uppdrag att dokumentera svenska hemsidor på Internet. Det är nu dags att utveckla system och rutiner för att bygga upp en heltäckande arkivstrategi som är anpassad till den moderna digitala miljön. Vi anvisar 2 miljoner kronor årligen under 2005 och 2006 för en förstudie under anslagen till Riks- och landsarkiven. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid sidan av de stora museernas och bibliotekens samlingar finns många värdefulla kulturföremål, böcker och arkivalier spridda på mindre institutioner och i privata samlingar. Dessa utsätts ofta för en förslitning till följd av resursbrist eller brist på kunskap om hur de bör behandlas och bevaras. Regeringen bör parallellt med framtagandet av en plan för vården av museernas samlingar även ta fram en nationell bevarandeplan för kulturföremål och arkivalier. Samtidigt måste insatser som innefattar inventering, utbildning i hantering och punktvisa åtgärder för konservering vidtagas. Ansvaret för detta bör delas mellan Kungl. Biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Kulturrådet m.fl.
Folkpartiet anvisar ett nytt anslag för detta med 4 miljoner kronor för 2005 och 6 miljoner vardera för 2006 och 2007.
I ett riksdagsbeslut från 1983/84 beslutas att riksdagen till Dialekt- och ortnamnsarkiven anvisar ett anslag för att få fram en ordbok över Sveriges dialekter. Arbetet påbörjades redan 1954 på initiativ av Kungl. Gustav Adolfs Akademien och beslutet innebar att utgivningen av ordboken borde påbörjas budgetåret 1985/86.
Enligt kulturutskottets bedömning då borde arbetet vara klart omkring år 2030. Antagandet byggde på att riksdag och regering fortlöpande anslog medel. Nu förefaller det som om arbetet med dialektordboken håller på att gå i stå. Folkpartiet anser det därför nödvändigt att riksdagen öronmärker medel för detta arbete. Folkpartiet vill anvisa 2 miljoner kronor över regeringens förslag från och med 2005 under anslaget 28:3 för att fullfölja åtagandet rörande dialektordboken.
Barn och ungdomar ska ha god tillgång till ett rikt kulturutbud och vara prioriterade i kulturpolitiken. Genom barnen kan vi lägga grunden för framtidens nya kulturmönster. Bland dem som är unga i dag finns den kulturellt medvetna publiken i framtiden och här finns framtidens kulturskapare. För många ungdomar är kultur intimt förknippad med en livsstil. Kultur blir därför en del av identiteten.
Kulturen kan också utgöra en värdefull motvikt till de ökande våldsskildringar som i dag är lätt tillgängliga för barn genom TV, video, Internet samt dataspel.
Behovet av upplevelser är en viktig del av ungdomars vardag. Här kan den professionella konsten få stor betydelse och bli ett komplement till det kommersiella utbudet.
För barns och ungdomars intresse för museernas samlingar och utställningar spelar museipedagogerna en viktig roll. Folkpartiet liberalerna vill, i stället för att införa fri entré på alla de statliga museerna, att alla museer som staten ger stöd till, inklusive regionala och kommunala museer, ska erbjudas att införa fri entré för barn och ungdomar upp till 19 år om de såönskar, och i så fall få kompensation för de bortfallna entréintäkterna.
Vi beräknar, utifrån egna undersökningar av ett antal museers intäkter, att detta ger ett genomsnittligt bortfall på omkring 25 procent av entréintäkterna. Men museerna har väldigt olika andel barn och ungdomar bland besökarna, från ca 10 procent upp till nästan 45 procent, och också väldigt olika avgiftssystem. Vissa har redan gratis eller starkt rabatterat inträde för barn, andra har det inte.
Med fri entré för barn och ungdomar är det mycket sannolikt att besöksantalet ökar. Detta kommer då att påverka museerna mycket olika med hänsyn till deras personalresurser, lokaler med mera. Därför bör inte staten tvinga på museerna denna reform, utan erbjuda den för de museer som har kapacitet och möjlighet att erbjuda besökarna det. Vi räknar med att kostnaderna därför initialt är begränsade och kompensationssystemet måste också vara så utformat att en ökning av barn och ungdomar bland besökarna leder till ökad ersättning.
Musik- och kulturskolorna ger barn och ungdomar möjlighet till mer individuellt kulturutövande och främjar deras förståelse av kultur. Ett exempel är att flera frontfigurer i Sveriges nya exportnäring, musikbranschen, har vittnat om att den kommunala musikskolan var betydelsefull i deras utveckling. Folkpartiet anser att musik- och kulturskolornas verksamhet ska stödjas och stimuleras så långt som möjligt. Det gäller mer att delta i kulturen än att ta del av den.
Förenta Nationernas barnkonventions artikel 31 handlar om barnets rätt till vila och fritid, lek och rekreation. Konventionen är tydlig när den konstaterar att barnets utveckling hindras om barnet inte får möjlighet att leka. Artikeln belyser även barnets rätt att fritt delta i det konstnärliga och kulturella livet och betonar att länder som skrivit under konventionen ska "uppmuntra tillhandahållandet av lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet". I och med att undervisningen sker utanför ordinarie skoltid och ligger utanför läroplanen är det dock möjligt för kommunerna att ta ut avgifter, fast det kan innebära en stor kostnad för det enskilda barnet. Kommunerna har naturligtvis begränsade resurser och måste prioritera mellan de uppgifter som är ålagda dem. Men med tanke på musik- och kulturskolornas stora betydelse för kulturell verksamhet och barnkonventionens innehåll vore det önskvärt med en översyn av hur den kommunala avgiftspolitiken påverkar barnens möjlighet till individuellt kulturutövande.
Vad som här har sagts om att stimulera barns och ungdomars kulturintresse bör riksdagen ge regeringen till känna och särskilt om möjligheten att erbjuda museer fri entré för barn och ungdomar upp till 19 år.
Arkitektur och stadsbyggnad vittnar inför framtiden om olika epokers estetiska värderingar. Det är därför viktigt för varje generation att ställa krav på den offentliga arkitekturen, på stadsrummets gestaltning, på den estetiska utformningen av infrastrukturen och andra anläggningar. Ny arkitektur ska berika och förnya den befintliga miljön men samtidigt utgå från den äldre bebyggelsens värden, de naturgivna förutsättningarna och helhetsmiljön. Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas till vara och förstärkas.
Graffiti utgör ett svårt kulturpolitiskt dilemma. Det är en konstyttring, men dess utövare är tyvärr ofta kriminellt belastade och medverkar till en nedsmutsning och ett förfulande av stadsmiljön. Att den kriminella kopplingen är så stark har lett till att hittillsvarande försök att inlemma utövarna i en laglig verksamhet som regel misslyckats. Bland graffitins utövare finns ståndpunkten att den symboliserar kampen om det offentliga rummet. Folkpartiet liberalerna menar att samhället bör erkänna graffitins värde som konst men att det aldrig får råda någon tvekan om att graffiti liksom andra konstformer måste utövas inom lagens råmärken. De kommuner, fastighetsägare, trafikföretag m.m. som drabbas av skadegörelse i form av olaglig graffiti måste kunna känna stöd i sitt arbete för att freda det offentliga rummet. Samtidigt måste de graffitikonstnärer som vill utöva sin konst i lagliga former ges förutsättningar för detta. Även fortsättningsvis måste därför ansträngningar göras för att få graffitins utövare att bedriva verksamheten på lagligt sätt.
Den konstnärliga utsmyckningen måste fortsätta att uppmärksammas vid offentligt byggande. Den funktionella konsten, dvs. design och utsmyckning av föremål i det offentliga rummet, såsom papperskorgar, teleskåp, trafikstolpar etc, förtjänar en större satsning. Dock är en hel del av dessa insatser inte statens direkta kostnadsansvar, utan landsting och kommuner har också ett stort ansvar. Folkpartiet har tidigare uttryckt att anslaget med anledning av ett ökat lokalt och regionalt ansvar kan minskas med 10 miljoner kronor. I år vill regeringen minska anslaget med 3 miljoner kronor. Men regeringens prioritering är enligt vårt synsätt felaktig. Man minskar på det som utgör resurser för större, statliga konstbeställningar genom att regeringens bemyndigande att ingå långsiktiga åtaganden i samband med större projekt krymper. Detta bör riksdagen avslå och i stället behålla den tidigare nivån för löpande åtaganden. Anslaget bör ändå minskas med sammanlagt 10 miljoner kronor, 7 utöver de av regeringen föreslagna.
Inköp av offentlig konst är en grannlaga uppgift, som vållat en hel del huvudbry och motsättningar inom Konstsverige. Det är angeläget att begreppen reds ut och att man tar till vara de rekommendationer om åtgärder som Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling givit. Det är angeläget att konkurrensen ökar och fungerar och att alla konstnärer får möjlighet att lämna anbud, oberoende av om man är medlem i någon fackorganisation eller inte. Detta gäller även inköp av konstverk för utsmyckning av det offentliga rummet.
All upphandling av offentlig konst till statliga byggnader sköts av Statens konstråd. Praxis är att en summa motsvarande en procent av byggnadskostnaden avsätts till konstnärlig utsmyckning. Därigenom blir Statens konstråd en av de viktigaste konstbeställarna i landet. En stor del av det övriga offentliga stödet till konstnärerna fördelas via Konstnärsnämnden.
Folkpartiet liberalerna menar att det bör göras en genomgripande analys av hur stöd till verksamma konstnärer och det offentligas inköp av konst har fördelat sig under den senaste tioårsperioden. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kultursektorn har en rad konstruerade system för att fördela ersättningar till kulturskapare som ligger vid sidan om den marknadsmässiga uppgörelsen mellan avnämare och leverantör. Detta är ett viktigt kulturpolitiskt komplement till marknadsbaserad ersättning. Formerna är varierande och svåröverblickbara. En del är rena belöningssystem, i form av bidrag eller stipendier, medan andra skapar sekundära ersättningssystem för ideella eller upphovsrättsliga intressen som ej fullt ut tillfredsställs på marknaden.
I motionen om kulturskaparnas villkor går Folkpartiet närmare in på dessa ur individens perspektiv. Men det har riktats kritik mot tendenser till monopolism och korporativism mot flera av de organisationer som på olika sätt är involverade i dessa system. Hur ersättningar betalas och till vem är föremål för segslitna tvister och motsättningar.
Det är mycket angeläget att regeringen gör en översyn av helheten av dessa system, från biblioteksersättning till stipendiefördelning till individuella visningsrätter till det nyligen införda droit de suite. Konstruktionen av Bonus Presskopias avtal med skolor, myndigheter med mera bör också granskas utifrån dessa utgångspunkter. En sådan genomgripande översyn bör igångsättas snarast. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Alla människor har rätt till kunskap och information. Bildning har under senare år nedvärderats. Detta vill vi ändra på. Respekten för kunskap måste få en renässans. En reformation av skolan är en hörnsten i detta arbete, en aktiv kulturpolitik är en annan. Kunskap är frihet, såväl för den enskilde som slipper lita på auktoriteter som för samhället i stort som kan ta upp kampen mot populism och auktoritära läror.
Skolan är en av samhällets viktigaste kulturinstitutioner, som ska förmedla kunskap och bildning. En kreativ miljö där eleverna får skapa själva är en viktig förutsättning för lärande. Genom skolan kan också alla barn och ungdomar nås av professionella kulturutövare och därigenom få se och höra t.ex. teater, film och musik av hög kvalitet. Alla barn och ungdomar bör också under sin skoltid få några skönlitterära böcker som gåva som kan följa dem genom livet, liksom årligen ta del av musikupplevelser i form av t.ex. konserter och teaterföreställningar.
Studieförbunden utgör ett viktigt nav i kulturens infrastruktur. Genom studieförbundens rikstäckande nätverk skapas diskussioner, debatter, föreläsningar, studiecirklar och utställningar över hela landet. Den lokala närvaron gör studieförbunden unika i sina möjligheter att arrangera kulturaktiviteter även på mycket små orter. Studieförbundet Vuxenskolan - där Folkpartiet är en av grundorganisationerna - är t.ex. landets största kulturarrangör med 50 000 arrangemang/år och 3 miljoner deltagare.
Även om vi inte vill se en utveckling som leder till att staten tar ett ökat ansvar för amatörkulturens verksamheter, så belyser såväl utredningen Vem får vara med? En belysning av folkbildningens relation till icke-deltagarna (SOU 2004:51) som flera av delbetänkandena i utvärderingen av studieförbund och folkhögskolor, SUFO 2, att det är brister i helhetsansvaret för amatörkulturen. Folkpartiet anser att det huvudsakliga ansvaret för stöd till amatörkulturen är en lokal och regional fråga. Vi är i stort sett nöjda med att studieförbunden inrymmer en stor del av amatörkulturen i Sverige, dels genom studiecirkelsverksamhet, dels i form av att arrangera eller erbjuda lokaler åt kulturella evenemang, men kan instämma i att ansvarsförhållandena många gånger är oklara. Vi hopas här att regeringen återkommer med förslag med anledning av de aktuella utredningarna.
Folkbildningsrådet har fått statens uppdrag att fördela folkbildningsanslaget till studieförbund och folkhögskolor. Genom ett principbeslut har rådet låst fast anslagen på ett sätt som missgynnar studieförbund i tillväxt. Detta anser Folkpartiet liberalerna är olyckligt. Nya satsningar, nybildade studieförbund samt olika samverkansprojekt som inleds berättigar inte till stöd från folkbildningsanslaget förrän ett år senare.
Nyligen avslutades den stora utvärderingen av folkbildningen, SUFO 2. Därför är det knappast aktuellt att här och nu framställa detaljerade förslag till förändringar vad gäller hur bidragen mellan studieförbunden fördelas.
Den liberala synen på bildning utgår ifrån kunskapens egenvärde, tanken om den fria akademien och kvalitet i undervisningen. Dessa grundsatser är generella och kan appliceras på utbildning i många olika former. Av naturliga skäl har grundskola, gymnasieskola och universitet och högskolor kommit i fokus. Men folkhögskolorna har också en betydelsefull roll i bildningshänseende.
Kunskap som egenvärde. Förmedlandet och utvecklandet av kunskap kan inte enbart mätas i kortsiktiga nyttotermer. De nya insikter som kunskapssökandet genererar berikar de enskilda människorna och bidrar till att stärka det gemensamma intellektuella kapitalet. Ett samhälle som inte tar till vara och uppmuntrar människors strävan efter kunskap förtvinar.
Frihet. Den fria akademin är samhällets självkritiska spegel, fri från centralstyrning och politiska pekpinnar.
Kvalitet. Kvantitativa planmål, i form av exempelvis hur många studenter som utexamineras, kan inte användas för att mäta undervisningens kvalitet. Folkhögskolornas undervisningsform ger lärare tillräckligt med tid för undervisning och eleverna tillräckligt med tid för ifrågasättande och reflekterande under inlärningen.
Folkhögskolorna fyller ofta nischer som det offentliga utbildningsväsendet inte kan eller ska fylla. Deras roll bör uppvärderas och resurserna för undervisningen förstärkas så att fortsatt utveckling av deras speciella pedagogiska former inte blir eftersatt. Under en rad år har mycket litet hänt med anslagen till folkhögskolorna. Fler och fler signaler når oss nu om att resurserna inte längre räcker till för att nå de högt uppställda målen i de former som är folkhögskolornas särskilda styrka. Folkpartiet liberalerna vill därför öka bidraget till folkhögskolorna under anslaget 25:1 med 31 miljoner kronor.
Kulturen ska vara tillgänglig för alla människor. Detta kräver en bredd i kulturutbudet som tillfredsställer människors olika behov. Kulturlokaler ska vara tillgängliga för funktionshindrade. Uttrycksformer som människor med olika funktionshinder kan tillgodogöra sig ska stödjas. Informationstekniken kan utnyttjas mer för att göra kulturutbudet tillgängligt för fler.
Bygdegårdarna bidrar till att kulturarvet hålls levande och utgör viktiga samlingspunkter på många orter i Sverige. Det är viktigt att de är tillgängliga för personer med funktionshinder.
Folkpartiet har också i en annan motion om en offensiv för bättre villkor för funktionshindrade föreslagit en engångssatsning på 5 miljarder kronor under de närmaste åren för att kunna genomföra en omfattande tillgänglighetsreform. Kulturens lokaler är bland de viktigaste mötesplatserna och måste vara öppna för alla.
Kultur kan läka och stärka. Vi behöver sjukvård för att överleva, men kulturen har vi för att det ska vara någon mening att överleva. Äldre och funktionshindrade måste också ha rätt till kulturella upplevelser. Till exempel medför böcker och musik aktivering och god livskvalitet. Därför måste uppsökande verksamhet ha en stark ställning inom kulturpolitiken. Det kan ske både genom direkta insatser och genom att vård- och omsorgspersonal blir förmedlare.
Det börjar bli allmänt erkänt att kulturella aktiviteter har en positiv effekt på hälsa och välbefinnande, på samma sätt som idrott och annan friskvård. Det har under många år varit möjligt för arbetsgivare att subventionera anställdas kostnader för friskvård och motion. Folkpartiet menar att det vore värdefullt om regeringen utredde vilka effekter en motsvarande form av subvention för kulturella aktiviteter skulle kunna få. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kulturen kan skapa bryggor mellan människor. Ett kulturliv med mångfald är också ett effektivt vapen mot intolerans och fördomar. Det kan öka förståelsen och minska rädslan för människors olikheter. I ett rikt kulturliv ges också många människor möjlighet att uttrycka sig. Allt detta är mycket viktigt i det mångkulturella land Sverige är i dag. Inom kulturlivet måste det finnas en stor medvetenhet om att även det icke-traditionellt svenska ska få utrymme.
Kulturpolitiken för de nationella minoritetsgrupperna och invandrarna behöver utvecklas. Invandrare och minoriteter behöver få ett större utrymme i svenskt kulturliv och ska ges ökat stöd för att värna sina språkliga och kulturella identiteter. Stödet kan exempelvis gå till medier som särskilt riktar sig till invandrar- och minoritetsgrupper, inrättande av kulturcentrum och utgivning av litteratur på andra språk än svenska. En förstärkning av invandrares och minoriteters kulturer ger ocksåökade möjligheter till dialog och kommunikation mellan olika grupper i samhället.
Folkpartiet vill avsätta en miljon kronor till minoritetsgruppers arkiv. Arkiven kan vara avgörande för en minoritetsgrupps vardag och för utvecklingen av den egna kulturen. Sverigefinländarnas riksarkiv är ett sådant positivt exempel.
Glädjande nog har regeringen anvisat en miljon kronor för satsningar inför mångkulturåret 2006. Detta ligger i linje med vad Folkpartiet förordat tidigare år om ett anslag för möte mellan kulturer. Vi anser dock att förberedelserna bör omfatta mer än att anställa några koordinatörer. Därför vill vi tillföra ytterligare 3 miljoner kronor per år under perioden för insatser för att förstärka mångfalden i kulturlivet.
Sverige verkar gärna för stärkta rättigheter för minoriteter i andra länder, men är ganska dåligt på att genomföra samma saker hemma. En fråga som är särskilt bekymmersam är samernas kulturella rättigheter inom Sverige. Bildandet av sametinget var ett stort steg framåt, men så mycket mer har inte hänt på många år. Det mesta hamnar i en till synes oändlig kedja av utredningar. Varje årtionde har haft en stor utredning om samiska frågor kulturellt, rättsligt och/eller näringsmässigt. Den ena utredningen har fött den andra.
Sveriges svårigheter att komma till skott med konkreta förslag och erkännande av ursprungsfolken kritiserades av FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) år 2000 och upprepas nu av Europakommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) i den nyligen presenterade andra rapporten om Sverige.
Folkpartiet menar att samefrågorna hanteras dåligt. Visserligen är flera frågor komplicerade, inte minst äganderättsliga frågor om rätt till mark och skogsområden, och debatten väcker starka känslor på båda sidor. Det är dock inte acceptabelt att frågorna begravs i utredningar.
På kulturens område menar Folkpartiet att det vore förhållandevis enkelt att stödja den samiska kulturen genom att ge sametinget utökade befogenheter och möjlighet att kanalisera ekonomiska resurser till kulturaktiviteter i samarbete med de centrala statliga kulturmyndigheterna.
Folkpartiet anser att trossamfundens stora ansvarsområde motiverar en höjning av anslaget. Därför föreslår vi att detta anslag höjs med 10 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår.
Sjukhuskyrkan tillhör de områden där vi menar att det behövs en förstärkning av resurserna. Sjukhuskyrkan bedrivs ekumeniskt av de kristna kyrkorna och samfunden i vårt land. De som arbetar i sjukhuskyrkan genomgår en omfattande fortbildning efter sin grundutbildning till präst, pastor eller diakon. Denna utbildning håller mycket hög kvalitet. Den löper i regel över ett par års tid och den är skräddarsydd för sjukhuskyrkan. Alla tjänster som sjukhuspastorer är lokala. Församlingar eller ett ekumeniskt råd fungerar som arbetsgivare. Den ursprungliga tanken var att statsbidraget skulle täcka hälften av kostnaderna. Såär dock inte fallet i dag. Därför är det väsentligt att sjukhuskyrkan kan ges ökade statsbidrag.
En nationell institution av stor betydelse är Svenska Akademien och dess verksamhet, där i synnerhet finansieringen av utgivningen av Akademiens ordbok är ett överhängande problem. Sedan beslutet om att lägga ned Post- och Inrikes Tidningar fattades har frågan hängt i luften och bereds inom Näringsdepartementet. Frågan om den långsiktiga finansieringen av ordbokens utgivning måste få en lösning. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag på en långsiktig finansiering av utgivningen av Svenska Akademiens ordbok.
Regeringen föreslår att ett årligt stöd om en miljon kronor till festivalen Baltic Sea Festival införs. Vi ställer oss avvaktande till detta. Värdet av festivaler för att öka det kulturella utbytet är ofta begränsat. Utbytet mellan länder stimuleras ofta bättre av långsiktiga relationer än jippobetonade festivaler. Vi menar därför att bidraget bör ges som ett engångsstöd under 2005 för att sedan utvärderas. Anslagen för 2006 och 2007 bör därför sänkas med en miljon kronor vardera.
Måltiden har utvecklats från att vara en nödvändighet för överlevnad till att ibland vara en helhetsupplevelse där alla sinnen finns med: syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Det behövs en motvikt till snabbmatskulturen. En sådan har byggts upp i Grythyttan genom den högskoleutbildning för restaurangnäringen som utvecklats vid Örebro universitet. De har etablerat Måltidens Hus i Grythyttan och det har blivit av stor betydelse för Hällefors kommun i tillväxthänseende. Åter ett exempel på vad kulturen kan ha för betydelse när man vågar satsa intresse, engagemang och pengar.
Måltidens Hus har alla förutsättningar att kunna utvecklas vidare genom att vara ett måltidscentrum för forskning och utveckling, men också för att spegla måltidens historia genom tiderna.Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen till känna att utreda och pröva förutsättningarna för ett nationellt centrum för måltiden med både bakåt- och framåtblickande verksamheter.
Folkpartiet menar att Riksantikvarieämbetets verksamhet bör renodlas, främst genom att uppdragsverksamhet inom framför allt arkeologin som nu förekommer bör avskiljas från myndighetsverksamheten, som en nu tillsatt utredning ska se över. Uppdragsverksamheten bör konkurrensutsättas i högre grad. Vi anser dock att det är fullt rimligt att redan nu, i avvaktan på den tillsatta utredningens resultat, kräva att uppdragsverksamheten ska vara självfinansierande fullt ut. Anslaget för RAÄ kan därför minskas med en miljon kronor årligen.
Skapandet av myndigheten Levande historia hade Folkpartiets stöd, utom i fråga om i vilken form verksamheten ska bedrivas. När nu myndigheten startat sin verksamhet och vi kan se att den utgör ett värdefullt bidrag till den svenska kulturen och politiska debatten är det därför dags att åter aktualisera frågan om i vilken form denna viktiga verksamhet bedrivs.
Det är av flera skäl olyckligt att det är en statlig myndighet som sköter information och opinionsbildning kring dessa frågor och särskilt kring dokumentation och kunskapsöverföring som rör Förintelsen. Vi menar att det vore lämpligt om verksamheten i stället bedrevs i form av en stiftelse, där även andra än den svenska staten är huvudmän. Därför menar vi att en utredning bör tillsättas som kommer med förslag om Levande historias övergång till en stiftelse.
I budgetpropositionen förordar regeringen att ansvaret för att utforma riktlinjer för stöd till produktion och utgivning av fonogram ska flyttas från riksdagen till regeringen. Folkpartiet liberalerna menar att det vore olyckligt om regeringen samtidigt ska fatta besluten om stöd och om riktlinjerna för detsamma. Ansvaret för detta bör även fortsatt ligga hos riksdagen, och regeringens proposition i denna del avvisas.
Ur kulturen ska den enskilde kunna växa genom att ta emot inspiration, kunskap och stimulans. Vi menar att en aktiv kulturpolitik leder till ökad livskvalitet för människor i vårt land. Kulturpolitikens övergripande mål är att stärka humanismens och demokratins ideal i vårt samhälle. Ett samhälle med ett rikt kulturliv leder till fria och medvetna medborgare och får genom dessa ett motgift mot totalitarism.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Martin Andreasson (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Cecilia Wikström (fp) |
Hans Backman (fp) |