Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Kulturskaparna 3
Utgångspunkter - en liberal kulturpolitik 3
Professionella och amatörer 3
En osund finansiering av kulturen: arbetsmarknadsåtgärderna 4
Skatteregler för kulturutövare 5
En lösning på pensionsfrågan 5
Flexibilitet i lösningen 6
Bildkonstnärerna 7
Stöd och stipendier till konstnärer 7
Ekonomisk rådgivning till konstnärer 8
Konstnärerna och trygghetssystemen - en envis följetong 8
Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön 9
Upphovsrättslig ersättning till konstnärer 10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelförenklingar och skatteregler för kulturarbetare som driver eget företag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utvärdering av AF Kulturs insatser.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansares och sångares yrkesvillkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd och stipendier till konstnärer från bidragsgivande myndigheter, organisationer och styrelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skälen till att avvisa regeringens förslag till sänkning av anslaget 28:20 Ersättningar och bidrag till konstnärer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärernas sociala trygghet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphovsrättslig ersättning till konstnärer och droit de suite. 3
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 2 hänvisat till AU.
3 Yrkande 7 hänvisat till LU.
Oavsett inom vilket verksamhetsslag de verkar, oavsett i hur hög grad de är formellt utbildade, oavsett om de är professionella eller amatörer är det med människorna bakom de kulturella aktiviteterna som kulturen står och faller. Kulturen behöver utövare, inte enbart betraktare. Skapare, inte enbart besökare. På ett avgörande sätt är därför kulturens villkor i samhället en återspegling av kulturskaparnas villkor.
I denna motion ska Folkpartiet liberalerna samlat redovisa sin syn på kulturskaparnas villkor i vårt samhälle, och de förändringar som erfordras genom en liberal kulturpolitik.
Den enskilda människan är utgångspunkten för liberal tanke och politik. Kulturen erbjuder individen möjlighet till bildning, reflektion och personlig utveckling. Kulturen bidrar till nya sätt att förstå och påverka det samhälle vi lever i. Dessa faktorer är utomordentligt viktiga för att bevara, ge inspiration och utveckla det levande demokratiska samtalet. Från dessa utgångspunkter formas den liberala kulturpolitiken med frihet, mångfald och kvalitet som grundprinciper. Den liberala kulturpolitiken presenteras utförligare i Folkpartiets allmänna kulturmotion.
Möjligheterna för kulturskapare att bli ekonomiskt oberoende av stat och kommun måste bli större. Stödet till kulturen måste komma från många olika håll för att inte skapa ett alltför starkt ensidigt beroende av få finansiärer, vilket riskerar att leda till likformighet.
Kvaliteten inom kulturpolitiken måste prioriteras. De professionella konstnärerna förtjänar stor uppmärksamhet och utrymme. Att dessa helt skulle kunna förlita sig på marknadens uppskattning av deras verk är dock en utopi. En stor del av kulturlivet kan, om man talar i ekonomiska termer, ses som en kollektiv nyttighet. Museer och bibliotek är tydliga exempel på detta.
Även om den nationella kulturpolitiken ska prioritera de professionella konstnärerna, ska inte amatörkulturen underskattas. Den medverkar i hög grad till ett stort kulturintresse oberoende av om den utövas i form av amatörteatersällskap, körer eller dylikt. Stödet till amatörkulturen bör dock i första hand ges på regional och lokal nivå. Det är också viktigt att samverkan mellan studieförbund, folkhögskolor och amatörorganisationer fungerar när det gäller utvecklingsarbetet inom amatörverksamheten. Amatörkulturorganisationerna utgör ett viktigt led i kulturlivet, framför allt på lokal och regional nivå, men det behövs också ett statligt stöd till en sammanhållande central organisation för amatörkulturen.
För den fattiga kulturen har arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan under en längre tid utgjort ett slags konstgjord andning, en smygvariant av finansiering. På papperet står det att skådespelarna, dansarna eller bildkonstnärerna är arbetslösa och att de därför är berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. I verkligheten fortsätter många av dessa förmodade arbetslösa att intensivt arbeta mot minimal betalning och med få chanser att nå ut till den publik som kan ha glädje av deras arbete.
I budgetpropositionen anges t.ex. att AF Kultur har drygt 10 000 kultur- och mediearbetare inskrivna på landets fem regionförmedlingar. Dock finns inte ett ord nämnt om vilket resultat AF Kultur uppnått med sina insatser. Folkpartiet liberalerna anser att AF Kulturs arbete ska utvärderas, och detta bör ges regeringen till känna.
Kulturens kroniska brist på arbetskraft, eller kanske snarare på betald arbetskraft, maskeras ofta med hjälp av AMS-insatser. Många exempel på detta kan hämtas från teaterns, dansens, filmens och musikens områden. Förklaringen är att den svenska arbetsmarknaden byggdes upp på den politiska tron på ett arbetsliv till största delen bestående av fasta anställningar. Kulturens särart kräver dock ibland korta och varierade uppdrag och alltså helt andra modeller för betalning av genomförda och kommande arbetsmoment. Många gånger är det dock enbart krass ekonomisk nödvändighet som tvingar fram oklara anställningsvillkor och ett omfattande missbruk av arbetsmarknadspolitiska stöd.
Denna "finansieringslösning" innebär inte bara ett felutnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska stödformerna. Den innebär också att unga scenkonstnärer finansierar teater, film, dans och musik med sina sociala förmåner. De ger ett slags rabatt på sitt arbete som i de flesta andra branscher skulle anses helt förkastligt och kallas för "social dumpning" eller fåännu värre benämningar.
En rationell slutsats är att vanliga arbetsmarknadsåtgärder och vanlig verksamhet på arbetsförmedlingarna inte kan motsvara kulturens behov. Statens pengar går till fel adress: betydande summor hamnar hos arbetsförmedlingar, a-kassor och olika s.k. arbetsmarknadsutbildningar i stället för att riktas direkt till kulturens arbetsfält och erbjuda de investeringar i arbetskraft som kulturen ständigt saknar.
I motionen Liberal kulturpolitik skisserar vi hur denna kroniska underfinansiering av kulturen kan brytas genom att medel från arbetsmarknadspolitiken successivt styrs om och bygger upp självständiga kulturstiftelser. Pengarna kommer därmed till användning för att finansiera kulturaktiviteter, vilket ökar sysselsättningen inom kultursektorn effektivare och direktare än arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram.
En nyligen avkunnad dom som blir vägledande klargör att idrottsmän som tävlar kan bilda ett bolag för att fördela vinstpengarna över längre perioder. Detta bör få effekt också för de många kulturutövare som är egna företagare och där skattereglerna i dag har varit oklara angående spridande av inkomsterna över flera år.
För många kulturutövare som skulle kunna vara egenföretagare är dock regelverket avskräckande. Skattemyndighetens regler om antal kunder, självständighet i verksamheten etc medför en ständig risk för problem. Många kulturutövare som har några få institutioner att vända sig till och som kanske verkar vid en och samma institution under längre tid kan plötsligt av skattemyndigheten räknas som anställda, men utan att få den anställningstrygghet och sociala trygghet som det innebär eftersom inget anställningsavtal existerar. Detta gäller till exempel frilansande skådespelare och regissörer.
Dessa problem har minskat något under senare år, men finns fortfarande. Folkpartiet liberalerna menar att det finns mycket att vinna både inom kultursektorn och i samhället i övrigt genom en mer liberal företagarpolitik. Rundgången av pengar - pengar som med ena handen ges till konstnärer och kulturutövare i form av bland annat arbetsmarknadspolitiskt stöd och med den andra handen tas in genom höga marginalskatter på oregelbundna inkomster - skulle kunna minska om fler kulturutövare bedrev sin verksamhet som egenföretagare. För att nå dit krävs sannolikt en rad förenklingar av regelverket. För konstnärer likaväl som för andra som funderar på att starta företag uppfattas såväl mängden regler som deras utformning som avskräckande. Tidigare har Folkpartiet lanserat ett förslag om att egenföretagare ska kunna använda förenklat förfarande med schablonavdrag för kostnader i företaget upp till ett visst belopp. Denna modell skulle till exempel kunna vara attraktiv för många frilansande kulturskapare.
I arbetet med att förenkla regelverket, och särskilt skattereglerna, för småföretagare bör regeringen särskilt beakta möjligheter att underlätta för kulturarbetare med oregelbundna inkomster och ett fåtal arbetsgivare att starta och driva företag. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I budgeten anmäler regeringen en avsikt att lösa den segslitna frågan om kompletterande pensionslösningar för de dansare och sångare med flera som på grund av yrkets särskilda belastningar inte kan fullgöra hela sitt yrkesverksamma liv i samma yrke. Det är bra att regeringen äntligen tar denna fråga på allvar, något som Folkpartiet efterlyst i flera år. Det ekonomiska tillskott till sektorn som förutskickas i budgeten är dock inte på långa vägar tillräckligt för att lösa frågan om institutionernas ekonomi och de nuvarande pensionsåtagandena.
Frågan om institutionsteatrarnas ekonomiska villkor efter att de 2001 övertagit pensionsåtaganden för de anställda behandlas i motionen Liberal kulturpolitik. Här ska beröras den del av förslaget som rör dansares och sångares särskilda yrkesvillkor.
Regeringen vill disponera 15 miljoner kronor per år till pensionslösningar för huvudsakligen sångare och dansare med kortare yrkeskarriärer än andra grupper. Detta välkomnar Folkpartiet, som länge uppmärksammat detta problem.
Grundproblematiken när det gäller sångares och dansares pensioner beror på det kortare yrkeslivet än i andra yrkesgrupper. Dansare har hittills haft rätt att pensioneras när de är 41 år och sångarna när de är 52. Tjänstepensionen från arbetsgivaren har då uppgått till 65 procent av lönen fram till att de blir 65 år. I det tidigare pensionssystemet då de 15 bästa åren räknades kunde naturligtvis en person med 20-25 yrkesverksamma år uppnå en hyfsad ålderspension. I det nya allmänna pensionssystemet är hela livsinkomsten pensionsgrundande, och då blir naturligtvis villkoren sämre för dansare, sångare och andra yrkesgrupper som inte kan räkna med att vara verksamma i yrket under hela den tid som en individ förväntas vara yrkesverksam.
Regeringen skriver att det är nödvändigt att kombinera lösningen på pensionsproblemet med åtgärder som stimulerar en fortsatt yrkeskarriär inom något annat område. Det är alldeles utmärkt att regeringen här har lyssnat på Folkpartiets förslag.
Det finns dock ett par delfrågor som återstår att lösa. Den första, som också borde vara den enklaste, är att med olika medel underlätta övergången till andra yrken efter det att den första karriären tagit slut. Att träda i ålderspension, fullt frisk, vid 41 år för dansare eller 52 år för sångare är knappast en hållbar lösning. Här behövs precis som regeringen konstaterar olika insatser för att förenkla övergången till nya arbeten.
Den andra delfrågan gäller pensionen efter 65 års ålder. Oaktat att en ny karriär ska vara huvudlinjen, kan det förekomma att pensionering i tidig ålder är det enda alternativet för en del, kanske beroende på arbetsmarknadsläget eller på individuella faktorer. I vilket fall är trygghetsaspekten viktig, vilket gör att pensionsvillkoren är viktiga för alla yrkesverksamma inom sång och dans.
När ett kortvarigt yrkesliv, och ofta ojämna inkomster, inte längre subventioneras via det allmänna pensionssystemet måste även staten, när den är arbetsgivare, vara beredd att ta ett ökat ansvar som arbetsgivare och i skälig omfattning kompensera de individer som riskerar att drabbas.
Genom att införa möjlighet för de här yrkesgrupperna att pensionsspara med särskilda villkor så att sparandet också kan användas för försörjning i samband med en karriärväxling kan problemet lösas. Det bygger på att sparandet följer samma skattemässiga villkor som pensionssparande, men att dessa yrkesgrupper också ges möjlighet att ta ut pengarna i samband med karriärväxlingen vid 40 eller 50 års ålder. För att ta sitt ansvar som arbetsgivare bör staten och landstingen också skjuta till stimulansmedel som tryggar möjligheten till försörjning under den tid det tar att skaffa sig kompletterande utbildning för en ny yrkeskarriär. De medel som kvarstannar i sparandet eller som individen möjligen inte utnyttjar om en fortsatt yrkeskarriär är utesluten av till exempel hälsoskäl, kan sedan komplettera pensionsbeloppet efter 65 års ålder.
Oavsett om enskild individ kommer i fråga för en ny karriär, som ger fortsatt pensionsgrundande inkomst till 65 års ålder, eller till exempel av hälsoskäl inte är kapabel att göra detta och därför tar ut kapitalet som en komplettering av den individuella ålderspensionen efter 65, har då staten tagit det ansvar som Folkpartiet efterlyst under många år.
Vi menar att även yrkesverksamma i fria dans- och musikteatergrupper bör kunna omfattas av detta system och att staten bör ta ansvar för det, eftersom stödet till de fria grupperna huvudsakligen kommer från staten. Detta ryms inom de förslag till förstärkningar av respektive anslag som återfinns i Folkpartiet liberalernas allmänna kulturmotion.
Andra statligt anställda får spara några procent av lönen till pension i "Kåpan"- konstruktionen, men det får inte de anställda vid de tio teatrar det rör sig om. Det vore önskvärt att Teaterförbundets medlemmar fick spara i Kåpan på lika villkor som andra yrkesgrupper i det systemet.
Vad som här sagts om dansares och vissa sångares villkor bör ges regeringen till känna.
De verksamma konstnärerna inom bild- och formområdena tillhör de värst utsatta. Deras årsinkomster är mycket låga, i genomsnitt hälften av en ordinär kommunalarbetarlön. De flesta måste därför även ha ett annat arbete under en stor del av sin yrkesverksamma tid. Konstnärernas bruttoinkomster är mycket låga särskilt med tanke på att majoriteten har en högskoleutbildning bakom sig.
För att öka möjligheterna att utöva sin konstnärliga verksamhet under ekonomiskt något så när drägliga villkor och minska behovet av andra arbetsinkomster finns ett antal statliga stöd och ersättningar. Dessa fördelas oftast via den statliga Konstnärsnämnden, i form av projektbidrag eller stipendier.
Att fördela ersättning, stipendier m.m. till konstnärer är ett grannlaga arbete, som kräver känsla för etik och moral, liksom kunskap om vad som är kvalitet. Samtidigt finns det andra aspekter som också ska vägas in, som t.ex. främjande av jämställdhet och tillgänglighet för alla.
Bidragsgivande myndigheter försöker värna en god kvalitet genom ett nära samarbete med olika konstnärsorganisationer. Det är av största vikt att detta samarbete inte leder till ett gynnande av en speciell sammanslutning framför en annan. Speciellt viktigt är detta vad avser bildkonsten, där organisationerna synes verka under mycket olika villkor.
Varje konstnär har sitt unika värde oberoende av facklig eller annan organisatorisk tillhörighet. Det är professionalismen i konstnärsutövandet som ska premieras.
Sammansättningen av styrelser som beviljar stöd och ger andra förmåner måste vara bredast möjlig, insynen måste garanteras, gränserna vara tydliga mellan särintressen och beslutsfattare och neutraliteten mellan olika organisationers medlemmar måste upprätthållas.
Regeringen föreslår att Konstnärsnämnden får ett utvidgat uppdrag som omfattar bland annat rådgivning till konstnärer angående hur de sociala trygghetssystemen fungerar. Detta är välkommet. I arbetet bör inkluderas en rådgivning syftande till att underlätta för utövande konstnärer att starta företag i enlighet med det resonemang som skisserades ovan.
Regeringens förslag till finansiering genom minskade anslag till Ersättningar och bidrag till konstnärer på konto 28:20 bör dock avvisas. Sällan har devisen att staten tar med ena handen vad den ger med den andra visats tydligare. Bättre rådgivning ska finansieras med mindre stöd. Även om stipendierna inte ger särskilt många konstnärer ökad trygghet, är det inte något skäl att ytterligare minska utrymmet. Folkpartiet anvisar därför i vår allmänna kulturpolitiska motion en förstärkning av anslaget som motsvarar regeringens sänkning. Vad som här har sagts om skälen att avvisa regeringens förslag bör riksdagen ge regeringen till känna.
Utredningarna om konstnärernas bristande sociala och ekonomiska trygghet är en återkommande följetong. De flesta av dessa utredningar har avlämnat förslag som inte lett någonstans utom till byrålådan. Ibland har några mindre justeringar gjorts. De mest radikala idéerna om konstnärslöner som ett slags allmän försörjningsplikt gentemot alla som genomgått en konstnärlig utbildning är orealistiska ur både ekonomiskt och politiskt hänseende.
Grundproblematiken är givetvis de låga inkomsterna i sig. De flesta konstnärer verkar på en helt öppen och konkurrensutsatt marknad. Detta är i sig naturligtvis inget problem. Ingen enskild konstnär kan heller få så många och stora beställningar av det offentliga att deras ekonomiska trygghet på så sätt säkras för mycket lång tid. Det skulle i realiteten innebära en fruktansvärd utgallring av antalet konstnärer som fick offentliga beställningar.
I stället får många konstnärer små och oregelbundna inkomster via enstaka försäljningar, kompletterat med en del bidrag och projektmedel, ibland en del arbetsmarknadsstöd eller liknande. En stor del av dessa utfyllnadsinkomster är inte skattepliktiga, och de räknas därför inte in i underlaget för framtida pensioner och i den sjukpenninggrundande inkomsten som ligger till grund för ersättningsnivån i flera viktiga trygghetssystem.
I olika varianter är det denna problembild som gjort sig gällande genom de olika utredningarna. Här kan återigen framhållas att det finns fördelar med att bedriva verksamheten i företagsform. Det ger inte större inkomster - men det ger större möjligheter att disponera inkomsterna på ett långsiktigt rationellt sätt och undvika höga marginalskatter. Vidare finns det flera sätt att påverka lönsamheten i denna verksamhet i positiv riktning.
Företagares problem med låg sjukpenninggrundande inkomst i allmänhet är väl kända och ska inte tas upp här, men alla åtgärder som förbättrar för små- och egenföretagare i allmänhet kommer naturligtvis även konstnärerna till del.
Riksdagen har tidigare hos regeringen begärt en utredning om en enhetlig momsnivå. Detta kan underlätta till exempel för konstnärer som missgynnas av att försäljning via ett galleri har högre momssats än direkt försäljning. Denna utredning bör genomföras snarast.
Ett par områden där regelverket kan förbättras gäller avskrivningsmöjligheterna för konstinköp hos företag. Ett exempel som vi nämner i en gemensam fyrpartimotion med Centern, Moderaterna och Kristdemokraterna är att ändra avskrivningsreglerna för företags inköp av konst. I samma motion aktualiseras en förnyad utredning som Konstnärerna och trygghetssystemen men med tydligare inriktning mot konkreta åtgärder. Denna bör komma till stånd.
Vad som här har sagts om konstnärernas sociala trygghet bör riksdagen ge regeringen till känna.
I detta sammanhang bör uppmärksamheten dock fästas vid ännu ett av regeringens förslag som försämrar för de utövande konstnärerna. Möjligheten för regeringen att lägga stora beställningar på konstnärlig utsmyckning under anslaget 28:15 Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön föreslås i regeringens budgetförslag inskränkas radikalt för de kommande åren. Folkpartiet har länge velat minska statens utpytsande av bidrag till lokala konstinköp. Regeringen väljer den motsatta strategin och sänker ramen för att ingå långsiktiga åtaganden genom att justera ned storleken på bemyndigandet från riksdagen. Detta bör som Folkpartiet föreslår i sin allmänna kulturpolitiska motion avslås och bemyndigandet bör ligga kvar på nivån tio miljoner kronor, löpande under budgetperioden.
När det gäller kopiering av konstnärers verk har konstnärerna en rätt till ekonomisk ersättning. För detta ändamål finns en organisation för förmedling av kopieringsersättning, Bonus-Presskopia. Bonus verkar på uppdrag av ett antal medlemsorganisationer och träffar avtal med staten och Svenska Kommunförbundet om en klumpsumma för kopiering främst inom skolväsendet. Resurserna fördelas sedan via Bonus till medlemsorganisationerna som i sin tur och efter egna regler fördelar resurserna till konstnärerna. Eftersom det rör sig om förhållandevis små resurser fördelas de oftast inte till varje enskild konstnär som fått ett verk kopierat utan i stället i form av stipendier.
Bonus tillåter dock bara en medlemsorganisation för varje konstform. De mindre konstnärsorganisationerna får därför inte ansluta sig till Bonus, eftersom bara en medlemsorganisation tillåts för varje konstform. Detta system är inte rimligt. En utvärdering av det rådande fördelningssystemet bör göras.
År 1996 infördes lagen om droit de suite, DDS. Den innehåller regler om upphovsrätt och ersättningar till konstnärer vid vidareförsäljning av konstverk till exempel genom konsthandlare eller auktionsfirmor. Hittills har bara en organisation hanterat inkassering och utbetalning av ersättningen. Denna monopolsituation är inte acceptabel. Konkurrens torde medföra att administrationen effektiviseras och därmed att en större andel av det inkasserade beloppet går tillbaka till konstnärerna.
Som Folkpartiet föreslår i den allmänna kulturpolitiska motionen är det av vikt att regeringen gör en samlad översyn av de olika indirekta ersättningssystemen för upphovsrättsliga ersättningar där också problemen med den nuvarande utformningen av Bonus-Presskopia tas med.
Vad här har sagts om upphovsrättslig ersättning till konstnärer bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Lennart Kollmats (fp) |
|
|
Cecilia Wikström (fp) |
Hans Backman (fp) |
|
Torkild Strandberg (fp) |
Axel Darvik (fp) |